Jump to content

Omgång 4 - Tema "Sen kväll med Bunuel"


Yojimbo

Rekommenderade inlägg

Nu ingår också L'Age d'Or - Guldåldern (1930) i temat. Filmen är 63 minuter lång och Luis Bunuel skapade den tillsammans med Salvador Dalí (som han ju också gjorde "Den andalusiska hunden" tillsammans med).

 

Härligt, har den ju på datorn tillsammans med två andra Buñuel-filmer jag skall försöka se så fort jag kan, men svårt att prioritera allt i rätt takt, men har jag tur borde jag hinna se Guldåldern tidigast ikväll, eller i morgon.

Link to comment
Share on other sites

Jag lägger in nån slags reflektion/recension imorgon av Guldåldern. Jag har äntligen sett Tristana nu också (skyller på lite fritid) och kommer även med en recension på den i morgon. Jag gillade den absolut, kan jag säga!

 

Jag känner också personligen för att lägga till morgondagens Bunuel-film, Borgarklassens diskreta charm, i temat (kanske bäst att passa på?) då den verkar vara poppis och diskutabel. Den går ju relativt tidigt också och med klämdag dagen efter så kanske fler kan haka på?

 

Borgarklassen diskreta charmSVT2 22.00 1/5.

Link to comment
Share on other sites

Tristana

 

tristana3l.JPG

 

Genre: Drama

År: 1970

Regi: Luis Buñuel

Manus: Julio Alejandro (bok), Luis Buñuel (film)

Land: Frankrike, Italien, Spanien

 

Handling: Catherine Deneveue spelar Tristana, en ung, vacker kvinna som blivit nedstämd sedan hennes mors död och som får arbeta som hushållerska hos hennes nye förmyndare, Don Lope's, gård, i det spanska 1900-talets början. Den skäggige, äldre herren Don Lope (Fernando Rey) tar hand om missanpassade barn på sin gård och låter dem arbeta och utvecklas under hans vingar. Han förklarar för Tristana hur han "alltid skyddar de svaga i alla lägen". På gården lär Tristana känna den dövstumme pojken Saturno och hennes mor Saturna, som arbetat som husshållerska åt Don Lope i många år.

 

Husets herre, Don Lope, visar sig till en början vara rättvis och vänlig, men med bestämda åsikter om mycket och vill gärna sprida sin filosofi till de unga på gården. Han förklarar för Tristana hur han anser äktenskapet som något negativt - "passionen måste vara fri, utan band, papper eller välsignelser". Religionen och kyrkan är något som han över huvud taget ser negativt på. Don Lope faller snabbt för Tristanas oskuld och glada utsida och börjar närma sig henne allt mer. Tristana själv är ovan i situationen och vågar inte säga ifrån till sin herre. Tristana börjar få återkommande mardrömmar om att en av klocktornets klockpinglor tagit formen av Don Lope's huvud, som ropar på Tristana.

 

Tiden går vidare för Tristana och hon känner sig alltmer fjättrad av Don Lope, som visar mer och mer av sina tränga sida. Han predikar hela tiden om människans frihet, men försöker samtidigt binda Tristana till sig, utan att lyssna på hennes åsikter. Tristana berättar alltmer för Saturna om hur hon vill bli fri från Lope. Han har fått total makt över henne, som både hennes man och fader. Han behandlar henne efter hans egen vilja. Tristana börjar i hemlighet att träffa en annan man, Horacio (Franco Nero) och Lope's misstänksamhet gör honom svartsjuk. Då tar plötsligt allt en oanad vändning och förändringarnas vindar börjar blåsa kallt...

Omdöme: Tristana är ett vanligt drama utan surrealism och tempot går i samma tecken som Bunuel's och Deneveues Belle de jour, med ytterst lite musik. Jag kände till en början inget extraordinärt för filmen som tuffade på med en och samma växel utan några speciella tempohöjningar. Jag gillade dock hur relationen mellan Lope och Tristana visade på skillnaden mellan vilja, snack och agerande och hur filmen tog upp ämnen som makt och frihet. Lopes snack och agerande väcker tankar och funderingar på ett rakt och tydligt sätt. Jag fascinerades över hur tydlig Lope var med sin vilja och ambition och hur han verkligen ville få Tristana att tycka likadant - och att hans egen behandling av henne sedan helt talade emot vad han sagt, men att han var för blind för att se det. Och när Tristana ville lära sina herre något så kunde han inte lyssna. Som när Tristana försöker förklara att (inget och ) ingen är den andra lik, utan att vi alla är unika. Herren förstår inte vad hon menar och viftar bara bort hennes visdomsord.

 

Efter drygt halva filmen så känner jag ändå fortfarande inte så mycket för filmen och intresset börjar svalna, men då sker en utveckling i filmen och historien blir oväntat kraftfull. Här höjs allt i filmen flera snäpp. Skådespeleriet griper helt plötsligt tag i mig på ett sätt jag inte varit med om särskilt ofta och min syn på filmen höjs betydligt. Både Catherine Deneveue och Fernando Rey griper tag om mig, speciellt med kroppsspråket av Rey (det är svårt att inte tänka på Erland Josephson när man ser Fernando Rey förresten). Filmen får för mig ett helt nytt värde och träffar mig ordentligt som bara riktigt bra filmer kan göra. Det jag värderar högst med filmen är hur den på ett så underbart sätt visar hur vi människor inte är ensidiga - utan ses på olika sätt beroende på vilken sida av människan vi ser. Hur oförstånd beror på bristen att vilja se.

 

Luis Bunuel har skapat en rak historia utan hans kännetecknande tankefällor och absurditet, men Tristana är det bästa jag hittills sett av Bunuel och han visar att han inte bara är en extraordinär och nyskapande regissör, utan också en mästare av det enkla och träffsäkra.

 

+4/5

Link to comment
Share on other sites

Delta i diskussionen

Du kan svara nu och bli medlem senare. Om du är medlem, logga in för att svara med ditt användarnamn.
Notera: Din post kommer granskas av en moderator innan den blir synlig för andra.

Guest
Svara...

×   Pasted as rich text.   Paste as plain text instead

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

Loading...
×
×
  • Skapa nytt...