Jump to content

Omgång 8 - Irréversible


Plox

Rekommenderade inlägg

  • Filmstar
Jag såg Irréversible i går kväll och jag har ju inte direkt hämtat mig än. Oj oj oj. Oj. Vilken film. Verkligen en upplevelse, om än jobbig. Det blir högsta betyg från min sida. Ska försöka komma med en recension så snart som möjligt.

 

Underbart, Jojje ! Trodde faktiskt du hade sett den på Filmfestivalen. Eller såg du om den nu ? Hur som helst, riktigt kul och blir intressant läsning.

Link to comment
Share on other sites

  • Svar 58
  • Created
  • Last Reply

Top Posters In This Topic

Tyvärr så tyckte jag aldrig riktigt om Irréversible så mycket som jag hade hoppats att jag skulle göra. Jag fann till skillnad från många andra filmen att vara lite för mjäkig. Och med det menar jag att Noé kunde fokuserat på den enorma smärta och lidelse som han ibland helt ignorerar. Jag tycker också att det är konstigt att Noé väljer att kasta bort all skuld och förklara saker med hjälp av ödet. Det kändes helt enkelt som att Noé inte vågade gå hela vägen. Eller så fick han kanske inte det. Vem vet. 3/5

Link to comment
Share on other sites

  • Filmstar

Irréversible (2002)

 

Oj oj oj. Det här var något extra. Fotot är så flytande fantastiskt att jag håller på att implodera. Inledningen är bland det bästa jag nånsin har sett. Ljudet, musiken, händelserna, kaoset, de snurrande bilderna, allt gör att jag dras in i en oändlig spiral av förtvivlan. Filmen är en trip. En trip som aldrig tar slut.

 

irr1.jpg

 

Jag vet egentligen inte vad det är som påverkar mig. Det kan vara bilderna i sig. Det finns något ogreppbart över det som sveper framför mina ögon. Att allt är berättat baklänges är faktiskt inte nåt jag tänker på så mycket när jag ser filmen. Det kanske i och för sig mest beror på att jag blev tagen på sängen av den inferno-liknande inledningen på Rectum. Det är främst mot slutet som jag tänker på det eftersom scenerna då är helt annorlunda jämfört med början.

 

irr2.jpg

 

Grejen är ju att vi redan vet vad som kommer hända vilket ju gör konstrasten ännu större. Åh, denna förtvivlan, denna frustatration. Är det Marcus kompis, Pierre (Albert Dupontel), filmen egentligen handlar om? Och sista scenen i filmen. Hände den först eller sist. Jag hade någon tanke om att det kanske kunde finnas nåt försonande i filmen och att det kanske var några år efteråt (när hon faktiskt hade fått sitt barn).

 

Det här är fan en konstfilm. Och en bra sådan. Det är ett foto som inte är likt något annat. Efter ambulansscenerna är det bara ett enda flytande snurrande inferno av lampor och tegelväggar som inte liknar något jag har sett tidigare. Scenerna är långa utan klipp. Det känns som om det är en berusad fluga med problem med ena vingen som har flugit omkring och fotat filmen.

 

irr3.jpg

 

Efter att nivån är satt i och med brandsläckar-scenen så sitter jag mest som en zombie och försöker hindra hjärnan från att koka över. Efter scenen i tunneln så mår jag dåligt. Partyscenerna efteråt (eller alltså före egentligen) är lite småkaotiska men ändå lugna jämfört med hur det var på Rectum. Den långa kärleksscenen mellan Cassel och Bellucci var väl helt ok men jag verkar inte uppskatta den lika mycket som andra verkar göra. Min hjärna höll förmodligen på att processa det tidigare flödet av bilder så jag var liksom inte riktigt med.

 

5/5

 

PS. Skrev ihop det mesta av det här precis efter att jag sett filmen, därav den ostrukturerade recensionen. Försökte få nån sorts ordning på texten men den känns mest förvirrad - vilket kanske är passande.

 

PPS. Nej, jag har inte sett Irréversible tidigare. Det var första gången.

Link to comment
Share on other sites

  • Filmstar

Jojje: Kul att läsa dina tankar kring Irréversible och att du gillade den så pass mycket. Håller med om att den är helt olik vad man sett tidigare och den greppar tag i en direkt från början och släpper aldrig taget. Den enda filmen som kommer i närheten är nog Angst (1983), men här är det mer poetiskt och vackert mot slutet.

Link to comment
Share on other sites

Jag kan bara hålla med om recensionen, som sammanfattade känslorna jag fick av filmen mycket bra.

 

Och sista scenen i filmen. Hände den först eller sist. Jag hade någon tanke om att det kanske kunde finnas nåt försonande i filmen och att det kanske var några år efteråt (när hon faktiskt hade fått sitt barn).

Intressant tanke. Jag ser det som före, eftersom jag minns att hon läser en bok - samma bok som hon talar om i tåget, där hon läst om att framtiden är förutbestämd.

 

Det här är fan en konstfilm. Och en bra sådan. Det är ett foto som inte är likt något annat. Efter ambulansscenerna är det bara ett enda flytande snurrande inferno av lampor och tegelväggar som inte liknar något jag har sett tidigare. Scenerna är långa utan klipp. Det känns som om det är en berusad fluga med problem med ena vingen som har flugit omkring och fotat filmen.

Fotot är fantastiskt och minst sagt uträknat för att fylla en funktion. Tänk bara om filmen hade varit konventionellt hollywood-fotad - vilken skillnad det hade blivit på så många sätt. Kul liknelse med flugan. :)

 

Efter att nivån är satt i och med brandsläckar-scenen så sitter jag mest som en zombie och försöker hindra hjärnan från att koka över. Efter scenen i tunneln så mår jag dåligt. Partyscenerna efteråt (eller alltså före egentligen) är lite småkaotiska men ändå lugna jämfört med hur det var på Rectum. Den långa kärleksscenen mellan Cassel och Bellucci var väl helt ok men jag verkar inte uppskatta den lika mycket som andra verkar göra. Min hjärna höll förmodligen på att processa det tidigare flödet av bilder så jag var liksom inte riktigt med.

Där satte du fingret på något som jag inte tänkt på i efterhand tidigare. Trots att partyt som Alex och de andra är på är ganska upplivat så känns det väldigt lugnt, nästan som i slow-motion, på grund av allt man har varit med om i scenen innan. Så kände jag i alla fall. Och sen när Alex bestämmer sig för att lämna partyt så vaknar man upp och vill bara skrika till henne att inte göra det.

 

Kärleksdelen senare satte sig heller inte för mig riktigt efter första titten, men den delen om något får större värde vid en omtitt. Jag vet att jag precis som du inte kunde koncentrera mig helt efter våldtäkten och att jag tyckte att återstoden av filmen gick långsamt medan jag då såg den, men att det kändes som att allt gick så fort när väl filmen sedan var slut.

Link to comment
Share on other sites

Tyvärr så tyckte jag aldrig riktigt om Irréversible så mycket som jag hade hoppats att jag skulle göra. Jag fann till skillnad från många andra filmen att vara lite för mjäkig. Och med det menar jag att Noé kunde fokuserat på den enorma smärta och lidelse som han ibland helt ignorerar. Jag tycker också att det är konstigt att Noé väljer att kasta bort all skuld och förklara saker med hjälp av ödet. Det kändes helt enkelt som att Noé inte vågade gå hela vägen. Eller så fick han kanske inte det. Vem vet. 3/5

Jag tycker att Noé fokuserar alldeles tillräckligt på smärta och lidelse när väl det läget kommer och inte minst genom att visa en lyckliga tiden innan som får en att se framtiden och tvingas återuppleva allt det hemska i sitt huvud om igen. Visst kunde han ha följt upp Alex' lidande när hon ligger i ambulansen och när hennes föräldrar får veta vad som hänt och träffar henne eller nåt, men då hade filmen tagit en helt annan väg och allt hade sett ganska annorlunda ut.

 

Jag tycker att du överdriver ödesbiten lite. Jag ser inte alls att Noé lägger skulden på ödet utan däremot på människans primitivitet (om det nu ens finns ett sånt ord?), vilket återspeglas ett flertal gånger. Ödeshintarna är inte där för att skuldbefria våldtäktsmannen, Marcus och Pierres handlingar utan den ligger där som ett mörkt moln som hela tiden påminner om det öde som vi redan sett. Allt känns mer poetiskt och relaterar också till den där känslan som man kan få ibland, att man varslat om att något hemskt ska hända... och så händer det. Hela tiden påminnelser om vad som komma skall.

 

Jag tycker att Gaspar Noé vågade och gick hela vägen och frågor om att han fick eller inte berörde honom nog aldrig speciellt mycket - han är ändå en av de absolut mest kontroversiella nu aktiva långfilmsregissörerna. Jag kan inte se hur han verkligen skulle kunna gå hela vägen? Det känns mest som att du försöker distansera dig till filmen på nåt sätt.

Link to comment
Share on other sites

Och distans var något ditt inlägg var helt befriat från.

Jo. :) Jag tyckte bara att det var en del otydliga konstateranden i det du skrev och försökte tolka det på något sätt. Det är ändå ett forum som det ska diskuteras på och jag är i en fas av livet då jag fortfarande bryr mig i andras åsikter. Speciellt åsikter som inte riktigt överensstämmer med mina egna.

Link to comment
Share on other sites

  • Filmstar

Tack för de snälla orden. Alltid kul med feedback. Man kan väl säga det hela liksom skrevs av sig själv, på känsla och utan att orden passerade hjärnan på väg till tangentbordet.

 

Yojimbo: Det är ju ganska säkert som du säger. Att sista scenen händer först av alla. Det där med boken bekräftar väl det. Just kopplingen med boken var nåt jag missade, men främst ville - önskade - jag att den scenen skulle utspela sig efter händelserna i filmen.

 

MK47, Yojimbo: Lidande och lidelse (passion) är ju inte riktigt samma sak. Nu blandas begreppen lite fritt. Jag vet inte vilket MK47 egentligen menar. Intressant att kalla filmen mjäkig. Det var väl inte det första ordet jag tänkte på när jag skulle beskriva filmen. Men visst, om man som regissör går ut hårt, rått och otäckt, med pretentioner, och sen fegar ur, då blir det ju mjäkig. Men det tyckte ju inte jag då. Även fast jag lite kan förstå vad MK47 är ute efter.

 

Sen det där med att saker förklaras med ödet. Jag fick inte den känslan utan snarare att de båda männen kände skuld, att det var de själva som hade gjort att Alex lämnade festen själv, att det var deras fel, och just därför blev det så våldsamt och rått på Rectum. Sen kände jag också att Pierre kände sig väldigt frustrerad av att han inte kunde hålla ihop sitt förhållande med Alex och därför slog det slint, fullständigt, på honom. När väl våldtäkten hade hänt så var det för sent, och det var delvis sig själv han slog med brandsläckaren. Mina två ören.

Link to comment
Share on other sites

Delta i diskussionen

Du kan svara nu och bli medlem senare. Om du är medlem, logga in för att svara med ditt användarnamn.
Notera: Din post kommer granskas av en moderator innan den blir synlig för andra.

Guest
Svara...

×   Pasted as rich text.   Paste as plain text instead

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

Loading...

×
×
  • Skapa nytt...