Hoppa till innehåll



Foto:
- - - - -

Omgång 12 - Persona


  • Please log in to reply
34 replies to this topic

#1 Plox

Plox

    屁艾勒哦艾克斯

  • Moderator
  • 4 932 Inlägg:
  • Kön:Man
  • Plats:Malmö

Skriven 03 februari 2010 - 08:56

persona.jpg

Persona (1966) av Ingmar Bergman

Filmklubbens första Bergman-rulle! Diskussionen tar vi i denna tråd och det är fritt fram att börja när man känner för det. Själv inväntar jag den beställda DVD´n.

Bästa pris: 169:- Discshop/Ginza

Går också att importera den brittiska utgåvan från tex amazon.co.uk för lite drygt 100:-

#2 Jojje

Jojje

    Dr. Funkenstein

  • Filmstar
  • 5 236 Inlägg:
  • Kön:Man

Skriven 07 februari 2010 - 22:34

Trevligt val av film, hehe. Vad jag minns så har jag sett Persona två gånger. För mig var det Persona som helt ändrade min syn på Bergmans filmer. Fram till att jag såg den på bio på Cinemateket så hade jag inte gett Bergman nån chans alls. Jag var väldigt skeptisk, trots att jag hade sett och nog gillade F&A.

Jag ska försöka se om den och återkomma här med lite färskare tankar.

Här är förresten de första tio minuterna av Persona inklusive det underbara introt och förtexterna (blinka inte!):

name="allowFullScreen" value="true"> type="application/x-shockwave-flash" allowscriptaccess="always" allowfullscreen="true" width="425" height="344">

Sen råkade jag hitta en lite rolig YouTube-recension av Persona också.

#3 Nit89ram

Nit89ram

    Cinéaste

  • Medlem +
  • PluppPluppPluppPluppPlupp
  • 1 100 Inlägg:
  • Kön:Man

Skriven 07 februari 2010 - 23:38

Jag får förmodligen hem Persona via Lovefilm under veckan, så jag ska försöka fixa en recension innan helgen. Har haft ögonen på den här filmen under en längre tid, så det var tur att vi beslutades oss för den till slut.

Filmklubben är ett riktigt trevligt inslag på forumet som "tvingar" mig att se intressanta filmer, som jag annars inte har tagit mig tid till att se av någon konstig anledning.

På tal om ditt klipp Jojje så är det den första delen av åtta. Så om någon här inte kan få tag på filmen, kan ni ju alltid se den via Youtube.

#4 Disintegrator

Disintegrator

    Cineast

  • Medlem +
  • PluppPluppPluppPlupp
  • 329 Inlägg:
  • Kön:Man
  • Plats:Skåne

Skriven 08 februari 2010 - 14:28

Jag förväntade mig en riktigt bra film och ändå lyckades jag bli positivt överraskad. Storyn är att sjuksköterskan Alma (Bibi Andersson) har fått i uppdrag att ta hand om Elisabet (Liv Ullman), en skådespelerska som efter ett nervöst sammanbrott under en föreställning vägrar tala. För Elisabets skull flyttar duon till ett sommarhus nära havet och där utspelas hela filmen. Dem kommer närmare varandra och det utan att Elisabet bryter sin tystnad. Istället är det Alma som öppnar upp sig - och gör sig sårbar.

Redan i de inledande sekunderna är det klart att filmen går mot det konstnärliga hållet genom ett montage av diverse bilder och klipp. Kanske Bergmans påminnelse till publiken att dem ser på film? Vilket för tankarna till Mulholland Drive och Inland Empire. Och just Mulholland Drive har inspirerats av den här film, helt klart. Fast när jag ser MD blir jag påmind om andra filmer, Persona gör aldrig det. Jag har aldrig sett en film som ger en känsla av isolering som Persona. Det kanske hjälpte att det var typ fyra personer i rollistan men det kändes som att Alma och Elisabet var de enda människorna på planeten.

Och Bergman leker med den tanken, hur nära inpå en annan person kan man komma? Det är främst i andra halvan av filmen som detta, fusionen av två identiteter, blir märkbart. Scener upprepas från den andra karaktärens vinkel, Alma träffar Elisabets make som tror att hon är Elisabets make i vad som kan vara en dröm, och filmens höjdpunkt där Almas och Elisabets ansikte blir ett.

Min respekt för Bergman har ökat efter att sett Persona. De flesta av hans övriga filmer jag sett har varit mästerverk, men relativt normala filmer. Med Persona bryter han loss och landar nånstans nära i filmhistorien.

5/5


#5 Jojje

Jojje

    Dr. Funkenstein

  • Filmstar
  • 5 236 Inlägg:
  • Kön:Man

Skriven 08 februari 2010 - 22:55

Trevlig läsning om Persona, Disintegrator. (Hmm, fast jag förstår inte varför du blandar in i det hela. :P Ett riktigt sömnpiller i mina ögon.)

Jag har beställt Persona på dvd och jag kommer försöka se den under helgen och återkommer då med färska tankar.

I väntan på det så tar jag och klistrar in min gamla recension för enkelhets skull:

---
Persona (1966)
En skådis, Elisabeth Vogler (Liv Ullman), beslutar sig plötsligt, mitt under en teaterföreställning, att inte prata mer. Hon är apatisk och kommunicerar inte med sin omgivning. För att hon ska bli bättre spenderar hon en sommar i ett hus i skärgården tillsammans med den unga sjuksystern Alma (Bibi Andersson). Det blir en omvälvande vistelse, inte minst för Alma som öppnar sig för Elisabeth eftersom det är Alma som får sköta snacket, så att säga.

Jag tycker det här är en helt magisk film. Början är helt underbar, med surrealistiska bilder till skum lite obehaglig musik. Fotot av Sven Nykvist är så så snyggt. Liv Ullman och Bibi Andersson spelar grymt bra. Filmen är faktiskt nästan lite av en skräckis i och med att syster Alma börjar bli lite smått knäpp själv och hennes egen person börjar smälta samman med Elisabeths. Musiken är väldigt bra och funkar ihop med de underbara bilderna.

Mest känd i filmen är väl scenen där de båda kvinnornas ansiktshalvor smälter samman till ett ansikte. Detta föregås av en monolog av Alma då hon pratar till Elisabeth om hennes son. Denna monolog upprepas två gånger, dels får vi se hur Elisabeths tysta ansikte reagerar och dels får vi se Alma när hon pratar. Vet inte varför, men det är genialiskt.

Det finns en scen som är lite Hitchcock-aktig tycker jag. Alma har precis råkat ha sönder ett glas på en uteplats med stenplattor. Hon plockar upp glassplittret. Sen kommer Elisabeth och går omkring på plattorna och Alma upptäcker att hon glömt en glasbit, men eftersom hon vid tillfället är sur på Elisabeth säger hon inget utan låter Elisabeth gå omkring med risk för att göra sig illa. En liten sekvens som blir spännande med enkla medel.

Nåväl, betyget till Persona blir 5/5. Mina klara favoritfilm av Bergman.
---

#6 NoName

NoName

    Cineast

  • Medlem +
  • PluppPluppPluppPlupp
  • 764 Inlägg:
  • Kön:Man
  • Plats:Ronneby

Skriven 12 februari 2010 - 20:58

Bra val av film. Jag har sett Persona en gång och det var några år sen nu. Behöver se den igen för att ens försöka mig på att skriva om den. Jag är dessutom rätt dålig på att analysera och ha mig så jag kanske bör låta bli :) Men härligt med Bergman. Mer av honom!

#7 Jojje

Jojje

    Dr. Funkenstein

  • Filmstar
  • 5 236 Inlägg:
  • Kön:Man

Skriven 13 februari 2010 - 20:16

Ok, här kommer mina färska tankar om Persona. Ocensurerade och oklippta. Räkna alltså med massor av spoilers om du läser detta.

Persona (1966)

På vägen hem från mitt vanliga tennispass på lördagförmiddagen så hämtade jag upp ett paket med filmer från Discshop. I paketet fanns bl a Persona. Väl hemma så öppnade jag paketet, grävde fram Persona, satte in dvd:n i spelaren, satte på kaffe och bredde några mackor. Medan kaffet blev klart så kom huvudmenyn på dvd:n upp och jag hörde musiken som spelas i inledningen av filmen; musiken gick på repeat, om och om igen. Oj, jag kände direkt hur spänningen och nerven steg. Det var bara att slå sig ner i soffan och hoppas att jag skulle tycka att filmen var lika bra som förra gången. Det hela inleddes med en intressant liten pratstund där Ingmar Bergman själv berättar om Persona och dess tillkomst.

Jag nämnde musiken (komponerad av Lars Johan Werle); just i inledningen spelar den en stor roll. Den är helt enkelt sjukt bra. Stämningen blir genast lite obehaglig, jag får känslan av att det är en skräckfilm jag ska se. Inledningen är ett ljud- och bildkollage där bilder från stumfilmskomedier och tecknade filmer blandas med bilder på en eregerad penis (i en åttondels sekund), fårslakt, spindlar och annat skumt. Hur bra som helst i mina ögon. Just ja, några bilder för även tankarna till Jesus korsfästning. Jag kan se den här sekvensen hur många som helst. Blandningen av musiken och bilderna är ren poesi.

persona1.jpg

Efter detta landar filmen på ett sorts sjukhus där gamla och döda människor ligger till de störda tonerna av droppande vatten (burr). Plus en pojke som inte kan somna om på morgonen efter att klockan har ringt. Han tar fram en bok istället för att läsa men känner att någon, någonting tittar på honom. Med handen försöker han nå en bild där vi omväxlande ser Liv Ullmans och Bibi Anderssons ansikten komma fram ur suddighet. Musiken stegras långsamt, vad är det här för filmen egentligen? Sen börjar de egentliga förtexterna, där de ansvariga personerna presenteras tillsammans med ögonblicksbilder på Andersson, Ullmann, pojken och andra lösryckta bilder som har, eller inte har, med resten av filmen att göra.

Syster Alma (Bibi Andersson) får nu veta, av en helt underbart torr och saklig Margaretha Krook (som spelar doktor), om skådespelerskan Elisabeth Vogler (Liv Ullmann) som slutat prata. Alma ska spendera sommaren tillsammans med Elisabeth i ett försök att få Elisabeth att tillfriskna. Innan filmen fortsätter ute vid sommarhuset får vi bl a se Elisabeth titta på tv i en oroande scen. Hon kan inte sova och kollar istället på nyheter från Vietnam där en buddhistmunk bränner sig själv till döds (en liknade bild finns ju för övrigt på Rage Against The Machine:s grymma debutalbum). Krook håller även en härlig monolog, lugnt konstaterande, inför Elisabeth om hur hon genomskådar Elisabeth och hennes försök att slippa undan det här med att tvingas spela en roll. "Ta livet av sig? Neejdå, det är för otäckt. Det gör man inte. Men man kan bli orörlig. Man kan bli tyst. Då ljuger man åtminstone inte".

persona2.jpg

Efter denna inledning utspelas filmen i fortsättningen ute vid sommarhuset där Alma och Elisabeth ensamma konfronterar varandra. Det hela utvecklar sig till en sorts mental kamp mellan de båda. Alma pratar och Elisabeth lyssnar. Inledningsvis är Alma öppen och trivs med att berätta allt. I en het sekvens berättar hon bl a om en sexorgie på en solig sandstrand när hennes fästman var bortrest - och om den efterföljande aborten. Allting ändras dock när Alma inte kan låta bli att läsa ett brev som Elisabeth skickar till doktorn där Elisabeth beskriver hur roligt det är att studera Almas beteende. Alma blir rasande, men börjar själv kanske förlora vem hon egentligen är.

När filmen utspelas ute vid sommarhuset består den till att börja med av ganska korta men intensiva sekvenser där Alma berättar något. Jag vet inte vad det är men jag blir fullständigt indragen av det jag ser. Nu är det helt utan musik. Vi hör bara Bibi Anderssons röst. Fotot är skoningslöst bra: stilrent i svartvitt och med en del experimentella detaljer som funkar perfekt. Man låter varje scen ta den tid den tar. Klippningen är skarp, exakt, det är liksom inget trams. Åh, vad bra. Det kanske är läge att nämna skådisarna också. Bibi Andersson är helt underbar som Alma. Inledningsvis bara snäll och mänsklig men förvandlas sen när hon ser sig som förrådd. Liv Ullmann har en enorm närvaro trots att hon i princip inte säger ett ord.

persona5.jpg

En intressant detalj är att den fjärde väggen bryts ett antal gånger och det görs dessutom till synes helt medvetet och övertydligt. Filmens absoluta inledning består av en bild av en gammal kinematograf som tänds upp genom att två fräsande kolstavar möts. Syster Alma pratar vid ett tillfälle, i inledningen, rätt in i kameran när hon tvivlar lite på sitt redan utstakade liv (sjuksysterexamen, man, äktenskap, barn). Mitt i filmen brinner filmen upp och det hela övergår i en sorts drömsekvens. Under den klassiska sekvensen när de båda skådespelerskornas ansikten flyter samman tittar båda två rätt in i kameran. Dessutom får vi mot slutet plötsligt se filmfotografen Sven Nykvist och Ingmar Bergman själv på en kamerakran under inspelningen.

Varför gillar jag Persona så mycket? Ja, det är svårt att svara på. Jag tycker alla scener innehåller en nerv, en spänning. Bergman vågar verkligen lita både på sina skådespelare och sin publik. Höjdpunkten på filmen är när Alma upptäcker att Elisabeth försöker dölja ett foto på sin son. I en monolog talar därefter Alma till Elisabeth om hur Elisabeth ville bli mor för att hon trodde att andra tyckte att det var just det som hon saknade i sitt liv. Det här en grymt intensiv och otäck scen. Vi får dessutom se den två gånger: först ur Elisabeths perspektiv, hur hon reagerar på det som Alma säger; och sen med Alma i bild, när hon utan pardon berättar om hur Elisabeth önskade sig ett dött barn. "Du önskade dig ett dött barn!", "Du tycker han är äcklig och du är rädd!".

persona7.jpg

Jo, just det, jag måste bara nämna en sekvens som jag gillade. Efter att Alma läst brevet som Elisabeth skrev till doktorn så blir hon, helt naturligt, besviken och arg på Elisabeth. När hon kort därefter råkar ha sönder ett glas på marken utanför huset så låter hon medvetet en vass skärva ligga kvar eftersom hon vet att Elisabeth snart kommer att passera där. Hon gjorde mig illa, nu tänker jag göra henne illa. Det är för övrigt precis efter denna scen som filmen brinner upp. Och, ja, just det, sen har vi scenen när Alma tänker kasta kokande vatten på Elisabeth för att få henne att tala. När jag tänker efter så är hela filmen fylld med scener som bara är - bra. En otvivelaktig femma, det är vad Persona är värd.

5/5

PS. I den lilla inledande intervjun som fanns på dvd:n så nämner Bergman att han är ganska trött på att alla ska analysera Persona sönder och samman. Själv tänker jag inte spekulera i om Alma egentligen bara var en person och att det man fick se var två delar av hennes personlighet. Eller om Alma kanske var Elisabeths snälla, mänskliga jag. Jag nöjer mig med att konstatera att Persona är en toppfilm som jag alltid kommer att hålla som Bergmans bästa och dessutom en klockren femma. Men ok, lite spekulation kan jag inte låta bli: är Elisabeths make (Gunnar Björnstrand) blind? Är det därför han har solglasögon? Är det därför han tror att Alma är hans fru?

PPS. Finns det någon mer förutom jag som har lagt märke till att filmen, och ljudet, hoppar till lite under scenen när Elisabeth ligger i sin säng på sjukhuset medan skymningen sänker sig? (En otroligt vacker scen, för övrigt!) Det är precis efter detta som hon tittar på nyheterna med den brinnande munken. Hmm, jag försökte hitta detta i YouTube-versionen av samma scen men lyckades inte. Antingen är det ett litet fel på min dvd eller så är det nåt Bergman lagt in med flit men som inte syns på YouTube. Hur det än är så bidrar det till "mysteriet".

#8 Spög

Spög

    Cineast

  • Medlem +
  • PluppPluppPluppPlupp
  • 583 Inlägg:
  • Kön:Man

Skriven 17 februari 2010 - 16:35

Såg på ”Persona” i går. Undrade först om jag hade tagit rätt film med tanke på inledningen, den satte en sådan surrealistisk ton direkt med bilderna som visades i någon halv sekund och de snabba klippen däremellan. Inte alls vad jag hade förväntat mig utav filmen och dess inledning, dock en positiv överraskning.

Svårt att få ned några ord för vad jag egentligen tycker om den, undrade precis efter vad det var jag hade sett när jag hade sett klart den. Hade en svag känsla av att den inte var något för mig. Nu, dagen efter att jag sett filmen, ligger den fortfarande kvar och gnager i huvudet och tvivlen jag i går kände är som bortblåsta. Vill nog nästan påstå att det är min favorit hittills utav Bergman, nu har jag emellertid bara sett en innan. Men den här filmen har växt otroligt mycket bara sedan i går. Att jag tänker se om den snart igen är givet. Slutscenen var grymt bra, snygg gjort.

#9 Jojje

Jojje

    Dr. Funkenstein

  • Filmstar
  • 5 236 Inlägg:
  • Kön:Man

Skriven 19 februari 2010 - 19:36

Lustigt det där med att man med tanke på inledningen tror man kanske inte tittar på rätt film. Har hört om den reaktionen tidigare. Ah, i vilket fall så är den riktigt skön. Den skiljer ut sig från resten av filmen men sätter ändå en ton som håller sig kvar på nåt sätt.

Spög, den där slutscenen som nämnde, vilken scen exakt är det du tänker på? Är det Almas monolog där ansikten flyter samman eller är det senare?

Jag ställde lite frågor i mitt PS efter betyget. Upprepar dem igen:

Men ok, lite spekulation kan jag inte låta bli: är Elisabeths make (Gunnar Björnstrand) blind? Är det därför han har solglasögon? Är det därför han tror att Alma är hans fru?

Finns det någon mer förutom jag som har lagt märke till att filmen, och ljudet, hoppar till lite under scenen när Elisabeth ligger i sin säng på sjukhuset medan skymningen sänker sig? (En otroligt vacker scen, för övrigt!) Det är precis efter detta som hon tittar på nyheterna med den brinnande munken. Hmm, jag försökte hitta detta i YouTube-versionen av samma scen men lyckades inte. Antingen är det ett litet fel på min dvd eller så är det nåt Bergman lagt in med flit men som inte syns på YouTube. Hur det än är så bidrar det till "mysteriet".


#10 Nit89ram

Nit89ram

    Cinéaste

  • Medlem +
  • PluppPluppPluppPluppPlupp
  • 1 100 Inlägg:
  • Kön:Man

Skriven 20 februari 2010 - 16:47

Då har jag också sett Persona då och det var en mycket intressant film.
Ska snart på bio, men jag hade tänkt att läsa igenom era omdömen om filmen under kvällen och börja diskutera kring den lite.

#11 Nit89ram

Nit89ram

    Cinéaste

  • Medlem +
  • PluppPluppPluppPluppPlupp
  • 1 100 Inlägg:
  • Kön:Man

Skriven 20 februari 2010 - 21:58

Så nu har jag läst igenom lite omdömen här och jag håller med i stora drag. En intressant film som stannar kvar i dagar efter att man har sett den och som nästan krävs att ses om direkt. Ska försöka att sammaställa några tankar kring filmen och jag hoppas att ni förstår på ett ungefär vad jag menar.

Jag har sedan jag sett filmen mer och mer tänkt på likheten mellan Persona och Fight Club. Det började direkt med den eregerade penisen under inledningsmontaget, precis som något Tyler Durdem skulle ha gjort. Enligt IMDb så skall man tydligen ha inspirerats av Persona när den detaljen skrevs in i Fight Club. Jag vet inte om det är sant, men det är en intressant tanke i alla fall.

Sen den viktigaste likheten är just uppdelningen mellan två personer i en. Mm, för jag tolkade det som att de båda personerna var en och samma, fast den ena var huvudkaraktärens riktiga jag och den andra dess Persona - därav filmens titel. Det var framförallt scenen med mannen och bussen som fick mig att till slut tro på den idén. Jag fick känslan av att mannen var blind på grund av glasögonen, men jag tycker ändå att han borde ha känt igen den annorlunda rösten. Därför tycker jag att det cementerar min tes om att de två kvinnorna egentligen är samma person. Likadant med det återkommande barntemat som präglar båda sidorna. Dessutom ser jag en stor symbolik i att Elisabeth just är en skådespelare till yrket.

En annan idén kring yrket kan ju vara Bergman tanke kring yrket och dess banala tillstånd. Man går ut och in i olika karaktärer att till slut så vet man inte vem man själv är längre. Till och med mamma- och hustrubiten kan te sig som en roll att spela. Eller att vi dagligen i våra liv spelar roller likt en skådespelare.

Jag har dock inget bra slutledning på vem jag håller som den "riktiga" kvinnan, men det lutar åt Bibis karaktär. Just för bakgrundhistorien kring otroheten, scenen med mannen, det är hon som kan prata och att det är hon som ses ta bussen hem till staden.

För just staden är en viktig detalj i historien och den som cementerar henne roll i samhället. Ute på landet där ingen i hennes omgivning kan bekräfta hennes personlighet, smälter hennes personlighet samman med hennes persona. Till slut vet hon inte vem hon egentligen är och hon vill snabbt tillbaka till staden för att åter komma in i det invanda mönstret med hustru och mor. Detta kanske är Bergmans kommentar om vårt samhälle att vi behöver vår omgivning för att hålla uppe våra roller och vår självkänsla. Är vi ensamma så börjar vi tvivla på oss själva. Vi människor är ju trots allt i någon form sociala djur och vi behöver vistas med likasinnade.

Men i slutändan så måste jag ta och hålla med Bergman och Jojje. Man ska inte överanalyserat allt i filmen utan låta den vara som den är. För det är en riktigt bra och fascinerande film som klarar av att stå på egna ben, utan att man måste analysera den.

#12 Nit89ram

Nit89ram

    Cinéaste

  • Medlem +
  • PluppPluppPluppPluppPlupp
  • 1 100 Inlägg:
  • Kön:Man

Skriven 21 februari 2010 - 13:37

Jag känner att jag inte riktigt kan släppa den här filmen i första taget. Nu är jag fundersam på vem som är skådespelaren i slutet av filmen (Se bild). Kan det kanske vara den "riktiga" kvinnan som hela filmen handlar om?
Jag har inte en aning, men jag kommer nog att försöka analysera den här filmen ett tag till i alla fall :P

#13 Jojje

Jojje

    Dr. Funkenstein

  • Filmstar
  • 5 236 Inlägg:
  • Kön:Man

Skriven 21 februari 2010 - 16:48

Trevlig läsning, Nit89ram. Jag får återkomma med fler kommentarer om det du skrev. Men den där bilden du länkar till är ju Liv Ullmann i rollen som Elisabeth Vogler, just vid det tillfället när hon tystnar på scenen under en föreställning av Elektra. Detta visas ju i sin helhet i början av filmen, när doktorn (Krook) berättar för Alma om Elisabeth (7 minuter in i YouTube-klippet).

liv.jpg

#14 Nit89ram

Nit89ram

    Cinéaste

  • Medlem +
  • PluppPluppPluppPluppPlupp
  • 1 100 Inlägg:
  • Kön:Man

Skriven 21 februari 2010 - 17:13

Jo, det har du ju helt rätt i Jojje. Jag kom ihåg passagen i början med att Ullmanns karaktär tystade på scen, men jag kunde verkligen inte känna igen henne i slutet igen. Se där vad lite teatersmink och annorlunda hår kan göra.

I alla fall så ser man Liv Ullman som "vanligt" under genom filmkameran, vilket kanske symboliserar att hon då är sitt rätta element. Vad vet jag.

Tycker dessutom det är intressant att se de här tre bilderna i följd under slutskeden.
Bild 1 Bild 2 Bild 3
Nu analyserar jag förmodligen det här alldeles för djupt, men finns där inte en viss likhet mellan håret på bild 1 och 3? Liv Ullmans karaktär försvinner ju ur bilden ungefär när statyn gör sitt intågande. Kanske det finns ett sammanband där, tillsammans med bild 2 och hela personlighetsdelen i berättelselen. Vad vet jag?

#15 Yojimbo

Yojimbo

    And the Oscar goes to...

  • Medlem +
  • 3 017 Inlägg:
  • Kön:Man
  • Plats:Borlänge

Skriven 28 februari 2010 - 09:57

Kanske hinner jag se om filmen innan Oscarsgalan, men om inte så behöver ni inte stressa på nästa omgång dessförinnan, eftersom jag har en del oscarsfilmer jag måste se men jag ska se om Persona när ett bra tillfälle ges. - kanske före, men antagligen efter galan.

Jag kan i alla fall dra en koppling till Mulholland Drive, vilket har gjorts förut. Två kvinnor - varav en är skådespelerska, där saker och ting inte är som det verkar. Den där bilden som postades (av Disintegrator tror jag) förut, på Namoi Watts och Laura Elena Harring, den för definitivt tankarna direkt till Persona då den visar två ansikten som "smälter ihop" till ett ansikte.

(jag tänkte lite extra på den kopplingen när jag såg Liv Ullman dela ut pris till David Lynch på Cannes, när hon var president för juryn)




0 användare läser detta ämne

0 medlemmar, 0 gäster, 0 anonyma användare