Jump to content

TV-spel & PC-spel


Rakii

Rekommenderade inlägg

Tycker ändå att det är på tiden att vi luskar fram en tråd där vi kan recensera, skriva nyheter och b.la tipsa varandra om eventuella spel och konsoller vi tycker är bra etc...

 

Själv har jag spelat tv-spel sen jag var en liten grabb, mitt första var en Sega 16-bitars med Sonic the Hedgehog och Altered Beast till, fick aldrig napp på sistnämnda då det var för svårt men Sonic blev ändå en långlivad spelupplevelse och hjälte för min del. Därefter har det varit mycket Nintento 8-bitars, Super Nintento samt 64:an, Playstation 1 & 2 och nu slutligen Xbox 360 som blev nästa generationens konsoll för min del. Bjuder på en oerhörd spelupplevelse utöver det vanliga med dom spelen jag lirat och kan garanterat påstå att jag hittills är nöjd och upplevt en del spelglädje trots att jag fortfarande kämpar på med Shadow of the Colossus till den gamla PS2:an.

 

Så här kan vi alla som gillar spel samlas och tala ut, vet i alla fall att Manne startade en tråd om Nintendos Wii för ett tag sedan men tycker ändå att man kan sammankoppla två ämnen i en tråd som är utspridd till samma nivåer.

Link to comment
Share on other sites

  • Svar 142
  • Created
  • Last Reply

Top Posters In This Topic

  • Moderator

Bra idé att samla allt spelande i en tråd. :)

Har precis haft nostalgitimme när jag kom över ett Super Nintendo och fick spela igenom Super Mario World. Ganska skoj att se hur mycket som sitter kvar i ryggraden efter alla dessa år. Ibland gjorde jag manövrar jag inte visste att jag kom ihåg! :D

 

Spelupplevelsen är unik i Super Mario, det går inte att komma ifrån. Och Super Mario World intruducerade Joshi för första gången. Flera olika val (inte bara svampen för att bli stor alltså) introducerades i Super Mario Bros 3 och är med även här. Det är stor variaton på banorna, det är väldigt enkelt att skaffa extraliv och det finns massor med hemlisar att upptäcka. Hel enkelt ett lysande spel som de flesta nya spel fortfarande har svårt att överträffa vad gäller spelglädje.

Link to comment
Share on other sites

Shadow of the Colossus (Playstation 2, 2005)

 

sot.JPG

Hjälten med sin prinsessa

 

På en myllrande gräsplätt någonstans i vad kan betäcknas som en dal, med rinnande bäckar, vidsträckta sandplantager såväl som enorm grönska som blommar överallt blickar jag över världen jag befinner mig i. Ensamheten är enbart ett av många faktum jag kommer få brottas med under spelets gång då den enda människan i närheten är numera död och min häst Agro kommer knappast till någon nytta i att prata är jag lämnad åt mitt öde. Ödet som numera styrs av en Gud som härskar över livet och döden, om huruvida jag kommer lyckas på resan är mitt öde och min uppgift som spelare att väcka liv i hon som en gång skänkt mig glädje och livslust. Så jag hoppar upp på hästen, sticker svärdet i skyn som blänker och glänser, vilket kommer bli min vägvisare då den hettande värmen från strålen visar var kolosserna vilar som jag en efter en skall dräpa för att återse min käraste.

 

SotCno13.JPG

En av många fiender man möter på vägen

 

Uppgiften är till början föga simpel i sitt upplägg; utförska, hitta, slåss och till slut döda. Men under spelets gång är det mer än bara jättekolosser jag kommer finna och slåss emot. Inte enbart min frustration som ibland blev så stor att den nådde enorma mönster utan att hitta sig själv i spelets unika och underbara värld. Protagonisten är likt vemsomhelst som föds i denna världen lämnad åt sitt öde och skapa sin egen historia, huruvida han väljer att dö på kuppen, bara om kärleken till slut får segra.

 

Stridssystemet påminner till stor del om inte igenom helt spelutvecklarnas föregångande spel Ico där en ung pojke tillsammans med en vit kvinna som liknade mest ett spöke skulle göra samma uppgift, på sätt och vis. Slåss och hitta samt forma sitt öde, kalkat ur mänsklighetens djupaste skåra. Vad nu utgjorde fienderna i Ico där man slogs med ett svärd av trä är nu utbytt gentemot ett riktigt svärd och enorma riktiga fiender. Varje koloss du hittar och möter är inte enbart unik i sitt uppbyggande av strategiska utformningar och hämningslöshet utan en unik spelupplevelse bortom någonting annat jag mött. Även om nu bossarna går en på nerverna, tar en flera timmar att klara emellan åt och om min frustration når enorma gränser så vill jag bara konstatera att detta i sin tur, denna unika magnifika superba underbara kärlekshistoria på liv och död är något av det bästa jag spelat och upplevt.

 

5/5

Link to comment
Share on other sites

Blev faktiskt väldigt sugen själv på att inskaffa spelet och till ett kanonpris dessutom (199:-) efter att ha sett Vänner för livet där Adam Sandler flitigt spelar och blev fast direkt! Sen får jag faktiskt ta och lida med dig då du inte kan ta del av spelupplevelsen och känns ändå lite grovt och att ta i att säga att man bör skaffa PS2:a enbart för detta, trots att det är sant. :P

Link to comment
Share on other sites

Silent Hill 2 (Playstation 2, 2001)

 

James_sunderland_mirror_t2.jpg

 

Liksom staden Silent Hill döljer sig spelet i fråga för min del mycket mer än bara rädsla och känslor som väller. Minnen och en historia om kanske något av det bästa skräckspelen som släppts till PS2:an överlag ger utslag på mina känslosensorer av kalla kårar. Kårarna är bara en bidragande faktor i en faktor av överväldigande saker som gör spelet till den så intensiva och närvarande spelupplevelse det är, för att vara ett skräckspel däremot. James Sutherlands bortgågna fru tycks leva på andra sidan döden och skickar brev till maken och änklingen om sina drömmars stad Silent Hill. Längtan efter den döda frun blir för stor och James ger sig av, på samma mörka skuggfyllda och ödelagda gator som Harry gick uppför i föregångaren på jakten efter sin dotter Cheryl. Inledningsvis finns redan dom största bidragande faktorerna där, mörkret, ångesten såväl som kärlekens makt och rus som gör James helt förblindad av åtrå. Detta bidrar inte heller bara med den erotiska atmosfär som filmen lutar på med att slänga in ännu en kvinnlig karaktär med sexig look. Atmosfären, erotiken och skräcken, dom tre grundläggande faktorerna lever vidare genom hela spelet då man antingen slaktar sig fram med sin påk på nerlagda sjukhus där förvridna kroppar hemsöker korridorerna eller som då man kommer på sig själv med att skjuta folk man trodde sig kunna lita på. Allt rymms i ännu en nästintill perfekt spelupplevelse som osar av skräckutbredd atmosfär, skräck och äckel där det ändå som i vilken Takashi Miike-film som helst rymms kärlek, vänskap, värme och godhet, i en värld av mörker förstås.

 

5/5

Link to comment
Share on other sites

  • 3 weeks later...

Call of Duty 2 (Xbox 360, 2005)

 

cod.JPG

 

Kylan för med sig det tyska artilleriet med sina stridsvagnar och handgranatskastande fascister in i Sovietunionens barrikader kring november 1941. Vasilij är nästintill bara en yngling av betraktaren till galenskapens krig som råder, mitt krig med mig själv glömmer jag såväl bort så fort jag hör första kulan träffa min kamrat. Jag kommer till en insikt om att jag inte kommer härifrån så jag gör det enda rätta, greppar mitt gevär och börjar skjuta i riktingar där det skriks på främmande språk. Några dagar senare kommer jag ha befunnit mig igenom Stalingrads kvarter, sönderskjutna av tyskar, i Nordafrika där jag spelar brittisk meninge i kriget gentemot ökenräven Rommel såväl upplever D-Dagen ännu en gång ur jänkarnas synvinkel. Mycket av spelet är framfört på samma manéer som föregående i spelserien såväl som flirtar ivrigt med dom gamla Medal of Honor-pärlorna som kom till PSX och PC. Skillnaderna finns där, även om dom inte är direkt hårfina så skiljer sig ändå upplevelsen och nerven betydligt bättre här än i andra krigsspel som är singelplayer. Fienderna finns där hela tiden och tycks inte ta slut medans man själv i desperation kastar den ena granaten efter den andra och ber till högre makter om krigets slut. Nåväl, lite överdrivet där men spelet lever högt på sin unika känsla och gemenskap den förmedlar till spelaren såväl atmosfär och mindre bra handlingsskede går fint hand i hand och gör detta till en av de förmodligen självklaraste titlarna såväl på nya Xboxen som i WW2-spelandet.

 

4/5

Link to comment
Share on other sites

  • 3 weeks later...

The Elder Scrolls IV: Oblivion (Xbox 360, 2006)

 

the_elder_scrolls_iv_oblivion_20060324072847369_000.jpg

Spelaren har hittat en av många Oblivion-portar

 

Vad utmärker egentligen ett bra spel i alldaglig mening, utmärkt grafisk design, en bra story som får en att gråta eller bara ett allmänt perfekt spel som får en att spendera dagar i soffan med handkontrollen i näven. Bortsett ifrån att Oblivion inte tillhör dom två faktorerna med underbar story och att man blir gråtfärdig av spelet råder det ändå knappast brister i någonting alls där man strövar runt i kvadratkilometer långa kartor med svärdet i högsta hugg i perfekt balanserade nyanser av färger, solsken och grafisk design och ett upplägg som inte skapar tårar men ändå fungerar avsevärt bättre än valfri fantasyroman.

 

Kungen är död, länge leve kungen! Så skulle man egentligen kunna ropa då Uriel Septim den 3:e huggs ner av banditer i grottan där jag som spelare rymmer ifrån. Väl ute i världen igen efter en lång och av okänd anledning fängelsevistelse är jag äntligen i världen Cyrodiil där jag hållit till i månader i sträck nu. Cyrodiil rymmer både enorma skogar med små hus i ingenstans, grottor med monster och benrangel, kuststäder och min ras hemmastad Bruma högt uppe i norr. Länge nog efter man suttit sig ned och spelat blir hela handlingsförloppet en del av mitt liv, man märker vilken enorm vikt spelet lägger på mig som spelare och hur det skapar med sina handlingsskeden och hur jag balanseras känslomässigt i extas hela tiden på nålar.

 

Man har även valt spellägen som skiljer sig lite från andra rollspel att man inte går i en rak linje hela tiden, jag behöver inte följa huvuduppdragen utan i stället blir jag en angenäm tjuv i en klan, en bandit och mördare i det mörka brödraskapets gäng eller varför inte en magiker. Uppdragen liksom spelsätten är många vilket gör detta till en oförglömlig upplevelse då jag väl blivit en vampyr har jag nått klimax av perfektion i ett nytt nutida spel.

 

5/5

Link to comment
Share on other sites

  • 2 weeks later...
Är det Shadow of the Colossus som de spelar i Vänner för livet? Det verkar vara ett najs spel i övrigt.

 

Japp det är det och förövrigt ett väldigt bra lir om man orkar lägga ner lite tid på, men det borde inte vara något problem då man blir som trollbunden från början till slut.

Link to comment
Share on other sites

Köpte ett Xbox 360 (+ några spel) idag med brosan på elgiganten efter några månaders av sparande. Nu kommer det bli mycket spelande nu i sommar när vädret förtillfället sviker en ändå så och ska försöka hänga med och skriva lite i den här tråden också. :up:

Link to comment
Share on other sites

Bra köp Spicoli, du kommer ha mycket kul med spelande framöver och se också till att utforska det som Live har att erbjuda, mestadels gamla roliga arkadspel och dylikt men kul som fan ändå att nöta Hyper Street Fighter 2, Mortal Kombat 3 och Castlevania: Symphoni of the Night. Vilka spel köpte du?

 

Snart kommer jag såväl att börja skriva i Wii-tråden då jag funderat ett tag på att utöka utbudet, mestadels köper jag en Wii för att kommande spelserier man följt länge konverteras dit efter Gamecuben och ser fram emot nya Super Mario-spel, samt Metroid Prime 3 och Twilight Princess som dock redan släppts. Sen ska man inte heller neka till det fantastiska utbudet av gamla Nes, Snes, Sega 16-bit och N64-spel dom har i utbudet att köpa över nätet.

Link to comment
Share on other sites

  • Moderator
Bra köp Spicoli, du kommer ha mycket kul med spelande framöver och se också till att utforska det som Live har att erbjuda, mestadels gamla roliga arkadspel och dylikt men kul som fan ändå att nöta Hyper Street Fighter 2, Mortal Kombat 3 och Castlevania: Symphoni of the Night. Vilka spel köpte du?

 

Snart kommer jag såväl att börja skriva i Wii-tråden då jag funderat ett tag på att utöka utbudet, mestadels köper jag en Wii för att kommande spelserier man följt länge konverteras dit efter Gamecuben och ser fram emot nya Super Mario-spel, samt Metroid Prime 3 och Twilight Princess som dock redan släppts. Sen ska man inte heller neka till det fantastiska utbudet av gamla Nes, Snes, Sega 16-bit och N64-spel dom har i utbudet att köpa över nätet.

Fint! Har själv inte köpt något nytt spel till Wii sedan Twilight Princess så jag är tacksam för tips. Ska bli intressant att se vad du gillar styrningen på Wii i olika spel.

Link to comment
Share on other sites

Manne: Njae, jag föreslår tills vidare för alla Wii-ägare att ända vänta på dom riktigt stora spelsläppen om det nu dyker upp någonting framöver till att börja spela dom gamla spelen som det bjuds på som man köper via deras poängsystem. Finns ju hur mycket att välja mellan, t.ex gamla Mario-spelen blandat med Zelda: A link to the past eller Donkey Kong Land. Bara dessa barndomsklassiker får det att värmas inombords och blir den största anledningen till att jag skaffar Wii. Nintendo gör ju en aldrig besviken även om Gamecuben kunde blivit en större hit men... ser ändå fram emot några riktigt stora titlar på ingång även om nu inte Zelda är någon dålig serie att börja konsollens födsel med.

Link to comment
Share on other sites

Delta i diskussionen

Du kan svara nu och bli medlem senare. Om du är medlem, logga in för att svara med ditt användarnamn.
Notera: Din post kommer granskas av en moderator innan den blir synlig för andra.

Guest
Svara...

×   Pasted as rich text.   Paste as plain text instead

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

Loading...

×
×
  • Skapa nytt...