Jump to content

Omgång 8 - Irréversible


Plox

Rekommenderade inlägg

  • Svar 58
  • Created
  • Last Reply

Top Posters In This Topic

Men en anledning att folk också stormade ut ifrån biografen, ska vara tack vare en detalj som regissören lade till.

Under den första halvtimmen så använder man ett bakgrundsljud på 28Hz, som tydligen ska åkalla både illamående och yrsel.

 

"The first 30 minutes of the film has a background noise with a frequency of 28Hz (low frequency, almost inaudible), similar to the noise produced by an earthquake. In humans, it causes nausea, sickness and vertigo. It was the main cause of people walking out of the theaters during the first part of the film in places like Cannes and San Sebastian. In fact, it was added with the purpose of getting this reaction."

 

Något ni märkte av?

 

Jo, jag har också läst detta. Vet inte om man märker det eller inte, men jag uppfattar att det känns en del under första halvtimmen. Dock är det ju fotot som är ryckigt och rörigt under denna period så det är svårt att säga vad det är som påverkar. Och frågan är om man märker det hemma eller om det bara var en effekt för biografen. Jag har bara sett filmen på DVD och kan inte svara på om det var någon skillnad.

 

Nä, jag kom på det sen också att man måste nog se den på en biograf, för att verkligen känna av det.

Det eller att man har ett riktigt bra hemmabiosystem.

Jag baserade min B-uppsats på högskolan om detta speciella lågfrekvensljud, men jag kom inte fram till om det går att komma ner i så låg frekvens som 28 Hz när man spelar från ljudspåret från dvd-skivan. Dock är det oavsett väldigt lågt och någonstans därikring, vilket räcker för att man ska bli påverkad. Redan vid 160 Hz så märks det ju tydligt att någonting påverkar. Dessutom är ju musikspåret i allmänhet väldigt påfrestande under speciellt första delen av filmen, vilket påverkar ytterligare.

 

Basen till mitt hemmabiosystem är i alla fall förmögen att komma ner så lågt som 20 Hz, så därför är jag nyfiken på om jag kommer bli mer påfrestad under inledningen än vad jag tidigare blivit. Ska bli kul att höra...

 

Angående Antichrist så var det som du säger, att folk stormade ut i protest och avsky för framförallt filmens behandling av kvinnor. På något sätt var väl den filmen relaterad till Von Triers ångest och någon slags uppgörelse med det kvinnliga könet/moder natur.

 

Den visningen kände jag verkligen för att gå på - och som du säger så skulle det vara en dröm att överhuvudtaget få åka ner till Cannes-festivalen. Får jag någon gång uppleva det så kan jag pricka av en milstolpe i mitt liv. :rolleyes:

Link to comment
Share on other sites

IRREVERSIBLE

 

Genre: Psykologisk thriller

Regi: Gaspar Noe

Manus: Gaspar Noe

Skådespelare: Monica Bellucci, Vincent Cassel, Albert Dupontel

Biopremiär: 2002

 

post_5307_1218713295.jpg

 

Handling: Tiden avslöjar allt. Alex och Marcus älskar varandra. Tillsammans med Pierre, en före detta älskare till Alex, är de på väg till en fest. Men under kvällen går allting våldsamt fel.

 

Tiden förstör allt. För att mannen är ett djur. För att längtan efter hämnd är en naturlig impuls. För att de flesta brottslingar förblir ostraffade. För att förlusten av någon man älskar är lika förödande som ett blixtnedslag. För att kärleken är källan till allt liv. För att föraningar inte ändrar händelsers kurs. För att tiden avslöjar allt. Allt det underbara. Och allt det otänkbara.

 

Omdöme: Jag fick höra om den här filmen här på Filmsnack för något år sedan, då den var en av de mest omnämnda filmerna under kategorin "obehagligaste film". Jag köpte filmen direkt, då jag alltid haft en förkärlek för psykologiskt obehagliga filmer. Dessutom fick jag intrycket av det jag läst om filmen, att den var något annorlunda och att regissören Gaspar Noe var en visuell auteur med intressanta ideér. Natten efter att jag sett filmen drömde jag de mest extrema och omtumlande mardrömmarna jag någonsin drömt, och vaknade upp totalt utmattad i hela kroppen och bara stirrade. Filmen hade satt sina spår i mitt undermedvetna och trots att jag älskade filmen så bestämde jag mig för att inte se om den i första taget, med rädsla för biverkningar.

 

För en vecka sedan såg jag Irrèversible igen.

 

Den här gången var jag förberedd på vad jag hade att vänta och kunde sjunka in i filmen med mindre fruktan. Den grep tag i mig och tog mig med storm igen. Gaspar Noe använder alla element för att leda tittaren in på en mardrömsfärd som sliter i både nervtrådar och tarmar. Irrèversible är bokstavligt talat en resa där slutet är början och början är slutet - och allt ser ut att vara filmat i en enda tagning. Tittaren ser förödelsen före upptakten och vet därför vad som kommer att hända innan karaktärerna vet det, vilket blir oerhört frustrerande. Kameran sveper fram runt händelserna så att mitt balanssinne blir rubbat och yrseln lurar alltid runt hörnet. Musiken pulserar fram och tillbaka och det känns som om en mixer rör om i mitt huvud. Våldet - det fysiska som det psykiska, är i sitt sammanhang så realistiskt att jag vill hålla för både ögon och öron. Det filmen bjuder på får mig att släppa allt runt omkring och det enda jag upplever är en spiral av blytung hopplöshet. Hur mycket jag än vill se ljuset i tunneln, så vet jag att det bara blir mörkare.

 

Gaspar Noe spelade in Irrèversible under ovanligt kort tid och mycket är improvisation från honom och skådespelarnas sida, vilket är mäkta imponerande då resultatet flyter på i en takt som känns både naturligt och genomtänkt. Albert Dupontel är så trovärdig i sin roll som Pierre att jag många gånger under filmen tänker att det lika gärna skulle kunna vara en dokumentär jag bevittnar. Vincent Cassel och Monica Bellucci briljerar också dem fullständigt som det förälskade paret Marcus och Alex. De är ju ett par även i verkligheten, vilket var nyttigt då samspelet dem emellan är fängslande vackert utfört. Bellucci gör antagligen en utav filmhistoriens jobbigaste roller och offrar sig totalt för filmen och Gaspar Noe’s vision. Det är smärtsamt bra. Och Irrèversible är en smärtsam upplevelse. Det är Gaspar Noe's bästa skapelse hittills - och en utav filmhistoriens mörkaste alla kategorier.

 

Se den på egen risk. Tänk efter före. Du kommer aldrig att glömma den.

 

5/5

Link to comment
Share on other sites

Nu ikväll har jag alltså sett Irréversible igen och för varje gång jag ser om filmen, ju mer tagen blir jag av allt som utspelas efter själva våldtäkten - alltså det som i karaktärernas liv utspelas före. Första gången jag såg filmen så kändes det på ett sätt som att filmen tappade i kraft efter all hets som visas fram till och med våldtäkten, men det som verkligen sätter sig i huvudet på mig är den lyckliga tiden i filmen. Symbolik och varsel om vad som händer i karaktärernas - och speciellt Alex's, framtid dyker upp och skrämmer mig lika mycket varje gång. Jag ryser bara jag tänker på det. Det frånryckande slutet (tinitus-resan alá 2001: A Space Odyssey) är magiskt! Jag sitter bokstavligen och kollar in i en tom tv-ruta och undrar vad som egentligen hände?

 

För varje omtitt blir jag mer och mer imponerad över valet från Noé att visa filmen baklänges. Det är precis som han säger i extramaterialet, att storyn i sig är väldigt simpel och skulle kunna vara vilken b-film, vilken hämndhistoria, som helst... men det blir något helt annat om man ser händelserna från fel håll - hur det blir först och hur det var sist.

 

Vad otroligt vacker kärleksscenen i lägenheten är. Det är en av de allra mest realistiskt intima scener jag sett i en film - Monica Bellucci och Vincent Cassel är magnifika tillsammans. En scen som det står mer och mer klart för mig att det är en av mina all time favorites när det gäller "magiska filmscener", och framför allt, "magiska filmslut".

Link to comment
Share on other sites

37649.jpg

Irréversible

 

Ryktena gjorde gällande om att Irréversible var en filmupplevelse utöver det vanliga. Filmen hade delat upp sin publik i två läger, så det var med stor spänning och förväntan jag tog mig an den här filmen.

 

Jag fångas direkt in i filmen under inledningen och den släpper aldrig taget om en. Det speciella kameraarbetet - som struntar i det konventionella fullständigt, slungar en bokstavligt talat direkt in i berättelsen.

Det är omskakande, skickligt genomfört och ger filmen en extra dimension.

Om man dessutom inkluderar att filmen består av få, längre scener utan någon märkbar klippning, så blir resultatet oerhört vackert och nästan lite poetiskt. Som en lite skitig och ärligt gjord tavla.

 

10eigdu.jpg

 

De långa scenerna ger skådespelarna mycket att jobba med och de uttnyttjar det maximalt. Dupontel, Cassel och Bellucci gör alla enastående prestationer och bibehåller den realistiska känslan över hela filmen.

Skådespelarna drar sig inte för att fullborda regissören/manusförfattarens Gaspar Noé grundidé om vad han vill förmedla med filmen.

 

Irréversible är en riktigt våldsam och obehaglig film att titta på - där två scener utmärker sig mest.

Dessa tär på ens psyke och jag undrar flera gånger om det verkligen är nödvändigt att visa så mycket.

 

Efter att ha smält filmen i några dagar, så kan jag med en skräckblandad förtjusning konstatera att det är det.

Filmupplevelsen förstärks något oerhört av dessa inslag och fördjupar även de omkringliggande scenerna - med den bitterljuva eftersmaken som uppstår.

 

fddfo3.jpg

 

Med detta i åtanke, tillsammans med att filmen berättas i omvänd kronologisk ordning, gör att den något banala intrigen fungerar.

Det är ärligt, rak och berättat - historiemässigt, utan några krusiduller.

 

Det var länge sedan jag fick bevittna en film, där alla ingredienser levde i en sådan klockren symbios med varandra.

Helheten är större än dess beståndsdelar och om en liten detalj hade gjorts sämre, så hade hela filmupplevelsen sänks avsevärt.

 

27zdwys.jpg

 

Irréversible är inte en film för alla - långt ifrån faktiskt.

Gaspar Noé dissekerar några av mänsklighetens mest primitivaste känsloyttringar, delar upp det i sina beståndsdelar och lämnar publiken kvar med sina egna tankar och funderingar kring det hela.

 

Det enda som jag snabbt kan konstatera, efter att jag har sett filmen, är att det är en filmupplevelse utöver det vanliga.

För Irréversible är en film som du sent kommer att glömma.

 

9/10

Link to comment
Share on other sites

Så, nu har jag försökt att sammanfatta mina intryck av film - även om det är svårt.

Att jag måste se den igen är säkert i alla fall.

 

Som ett Daft Punk-fan, så njöt jag lite extra under festscenen. Då strömmade Thomas Banglaters filmmusik ut genom högtalarna och viktigast var att det passade bra in i filmen.

 

Sen tänkte jag på en annan sak efter filmens slut. Hittade man verkligen rätt person i början, eller gjorde man ett fatalt misstag?

Hängde inte riktigt med på detta, vilket är ännu en anledning till att jag måste se om filmen.

 

 

De långa scenerna var både spektakulära, vackra och det var flera gånger som jag häpndes över hur mycket man hade tryck in i varje - dessutom utan till synes något klipp.

Så det var till min stora förvåning när jag läste följande på Wikipedia:

 

Irreversible was shot using a widescreen 16mm process.[5] Many of the scenes were shot with multiple takes that were then invisibly edited together using digital processing, creating the illusion that the scene is filmed all in one shot, with no cuts or edits.

Det gör ju hela situationen än mer spektakulär. Bra jobbat!

Link to comment
Share on other sites

  • Filmstar
Så, nu har jag försökt att sammanfatta mina intryck av film - även om det är svårt.

Att jag måste se den igen är säkert i alla fall.

 

Som ett Daft Punk-fan, så njöt jag lite extra under festscenen. Då strömmade Thomas Banglaters filmmusik ut genom högtalarna och viktigast var att det passade bra in i filmen.

 

Håller med, musiken under festen är mycket passande och gör att hela den sekvensen fungerar klockrent.

 

Sen tänkte jag på en annan sak efter filmens slut. Hittade man verkligen rätt person i början, eller gjorde man ett fatalt misstag?

Hängde inte riktigt med på detta, vilket är ännu en anledning till att jag måste se om filmen.

 

Vet inte om du vill veta, så jag skriver det i en spoiler:

Nej, i sin jakt efter blod misshandlar de fel person. Rätt person är han som står bredvid den som misshandlas. Jag missade också detta första gången jag såg den och fick reda på det i efterhand. Nu andra gången jag såg den var jag med på noterna och kunde konstatera att de alltså ger sig på fel person, vilket ju gör att de aldrig fick sin hämnd...

 

Link to comment
Share on other sites

Sen tänkte jag på en annan sak efter filmens slut. Hittade man verkligen rätt person i början, eller gjorde man ett fatalt misstag?

Hängde inte riktigt med på detta, vilket är ännu en anledning till att jag måste se om filmen.

 

Vet inte om du vill veta, så jag skriver det i en spoiler:

Nej, i sin jakt efter blod misshandlar de fel person. Rätt person är han som står bredvid den som misshandlas. Jag missade också detta första gången jag såg den och fick reda på det i efterhand. Nu andra gången jag såg den var jag med på noterna och kunde konstatera att de alltså ger sig på fel person, vilket ju gör att de aldrig fick sin hämnd...

 

 

Jag läste också detta i efterhand, men var osäker på det bara var ett rykte eller om det verkligen var så. När jag såg den igår och även gången innan det så såg jag att det var som jag hade hört. Dubbelt så hemskt alltså.

 

Link to comment
Share on other sites

De långa scenerna var både spektakulära, vackra och det var flera gånger som jag häpndes över hur mycket man hade tryck in i varje - dessutom utan till synes något klipp.

Så det var till min stora förvåning när jag läste följande på Wikipedia:

 

Irreversible was shot using a widescreen 16mm process.[5] Many of the scenes were shot with multiple takes that were then invisibly edited together using digital processing, creating the illusion that the scene is filmed all in one shot, with no cuts or edits.

Det gör ju hela situationen än mer spektakulär. Bra jobbat!

Det är speciellt imponerade under inledningen utanför Rectum och vägen in i "katakomberna", och även under festscenen senare i filmen. Kameran som flyger omkring och ser händelserna i fågelperspektiv och gud vet vad. Rätt som det är blir det mörkt och skymten av bland annat en tv-skärm syns långt in i mörkret - rätt var det är är man upp och ner, och sedan tillbaka igen...

 

Slutet med kameran som flyger upp i luften och sätter snurr på allting är snyggast!

 

Det måste ha koreograferats och övats lite i samband med alla kranrörelser och ständiga förflyttningar med kameran, kan jag tänka mig.

Link to comment
Share on other sites

99768469.jpg

 

Irreversible

 

Alex och Marcus är ett älskande par i sina bästa år. Tillsammans är de på väg till en privat fest. Med som bagage är även Alexs före detta pojkvän. Numera kompis med Marcus. Under kvällen går allt tänkbara fel.

"Irreversible" berättar om ett fruktansvärt våldsdåd och människans jakt på hämnd.

 

Om vi först börjar titta på filmer som näst intill har haft som uppsåt att uppröra finns bland annat: "The Texas Chain Saw Massacre", som lyckades med små medel röra upp en hel generation föräldrar för ingeting.

Men även "A Clockwork Orange" som berättade ett perspektiv ur en sadistisk tonåring. För övrigt en favoritfilm, men det är en annan recension det.

Värt att nämnas är även "Natural Born Killers". Som kan ses som ett fenomen för dagens tv-slukande människor, och vår fascination för något obegripligt men även samtidigt fel.

Detta är filmer som med relativt "lätta" medel lyckats uppröra sin publik. Där vågen av eftersmaken har kommit som ett brev på posten.

Efter ha sett "Irreversible" kan jag lugnt konstatera att den kommer uppröra i olika kretsar.

 

"Irreversible" är lite av en annan film. Vi kan säga att den är 2000-talet svar på ovan nämnda filmer i ett ensamt inslag. Då förstår du kanske vart jag vill komma. Det är lite det som är det tråkiga med filmen i fråga. Att just sikta in sig på att "chocka". Ösa på med allt brutalt man kan tänka sig. Erigerade penisar. Män som utövar oralsex lite överallt. I dagens till viss del homofobiska samhälle sticker det säkert i någons ögon.

Närbilder på ett helt sönderslaget ansikte. Uppseendeväckande? Självklart. Tillför det något? Inte mycket för mig. För jag kan inte se någon annan anledning till varför det ska vara så grafiskt. Nu är inte jag den som är känslig. Men det måste finnas något mer bakom det för att det ska hålla, mer än att visa att sånt här händer varje dag. Totalt avsaknad av känsla. Allt är på svart eller vitt. Brott föder hämnd, ungefär.

 

Men känslan av att försöka uppröra åskådaren känns väldigt tamt och tråkigt i vissa stunder. Stundtals äckligt, för det ger mig ingeting. Allt i en inledning. Ungefär som att regissören har tänkt sig att för att väcka något som helst intresse så tar man med allt som kan tänkas irritera och röra om.

 

Gaspar Noé, filmens regissör och tillika manusförfattare, har satt ihop en stark film kring både ett grovt våldsbrott, men även kontentan av det. Det är vad filmen skildrar. Ska vara värt att nämnas på ett starkt sätt. Han flyr inget. Mitt hjärta satt i vissa scener i halsgropen. Bokstavligen. Hade han däremot fokuserat på att skildra människorna som både råkar ut för brottet och det kraftiga hämndbegär bakom, så hade jag blivit mer nöjd. Nu blir den i stället mer berömd för vad den på ytan visar.

 

Så nu lämnar vi det tråkiga bakom oss och lägger sken på det positiva med denna film. För det finns mycket att gotta sig i. Inledningsvis så är det ett förvirrande berg-och-dalbana-kameraarbete. Utforskar många vinklar. Det är snyggt gjort. Stämningen av att vara förvirrad på en nattklubb känns omedelbart igen.

Att Gaspar Noé har valt att berätta denna filmen baklänges är även det ett smart drag. Han tvingar på så sätt in åskådaren i egna tankar och förundan av vad det är som händer. Ett sjyst knep för att hålla kvar oss framför rutan. Men även ett vinnande koncept. Mycket hade nog gått förlorat om han hade berättat i "rätt ordning".

 

Långa tagningar finns det många exempel på. "Irreversible" tar detta till ett tuffare plan i bland annat våldsscenen som filmen fokuserar på. Realismen är grymt påtalande för vad det är som händer.

Mot slutet bevisar han att han även kan filma på ett sensuellt och mänskligt sätt.

Dessa scener kräver en enorm press på skådespelarna som vistas framför rutan. Vilket de alla gör väldigt bra. De känns näst intill aldrig som karaktärer i en stark film. De föreställer människorna bakom berättelsen. Speciellt Monica Bellucci är som en symbios med Vincent Cassel. Snyggt!

 

Trots att det är en snygg film. Grymma kameravinklar, en fängslande berättelse som är spännande. Så kryddade Gaspar Noé filmen med salt för min del. Detta förmed sig att det känns lite för beskt stundtals och för mina tankar tillbaka till varför jag ens ser på film. Underhållningssyftet är inte att tänka på i en sådan här film. Samtidigt behöver inte underhållning vara en bidragade faktor för att en film ska locka. Men när idèern tryter och man i stället maler på med så mycket man bara kan så ger det absolut noll. Betyget blir lite dalande för min del då. Mycket möjligt att detta är en film som krävs en omtitt för att uppskatta lite mer. Efter att precis ha sett den, så gillade jag den. Men när intrycket har lagt sig var känslan en annan. Tråkigt nog.

 

En relativt svag sjua:

 

7/10

Link to comment
Share on other sites

Satan vad jag e sugen på att hoppa in i diskussionen - men har tyvärr inte haft tid att se filmen än. Känns inte som en film man vill stressa sig igenom innan man ska gå till arbetet etc. Utan som en film man vill sätta sig i lugn och ro med. Har dock sett den innan - men det var som sagt ett bra tag sen. Får så hur mycket tid jag har över i helgen. :(

Link to comment
Share on other sites

Spög: Intressanta åsikter om det extrema våldet etc., i filmen.

 

Jag personligen måste säga att jag får ut något av att våldet visas så brutalt och människan visas så motbjudande som den gör i Irréversible. Det blir för mig mycket mer verkligare när jag schockas av någonting, än när jag "endast" ser våldet på ett mer ordinärt sätt. Jag upplever inte den där "+/-/0-känslan" och likgiltigheten som (om jag förstår det rätt) du upplevde.

 

Men det är inte konstigt att det finns folk som reagerar så också, då det ligger i människans natur att ta avstånd från det som är stötande. Jag läste en intervju med Gaspar Noé förut någonstans, där han sa något om att han gör sina filmer i hopp om att ingen ska komma till biograferna och se dem, eftersom det är så vi borde göra. Men så länge som det finns folk som lockas till att se saker som vi egentligen inte vill se så kommer han fortsätta göra film.

 

Det du nämner om filmens extrema inslag, att filmen " istället blir känd för vad den på ytan visar" och inte människan bakom det som händer, tycker jag summerar ganska bra vad du tyckte.

 

Jag tycker dock att det mänskliga trumat, lidandet och hämndbegäret visas upp väl och berörande från den drogpåverkade Marcus och den mer eftertänksamme Pierre, som ligger steget bakom - ända tills han själv tappar greppet. För mig kommer inte människan i skuggan av våldet utan finns hela tiden närvarande, även om det mänskliga beteendet känns väldigt omänskligt. Men det är för mig vad filmen går ut på också - att visa hur det mänskliga beteendet spårar ur.

 

Med sämre skådespelare hade en sån här film endast blivit en provokation utan större djup, men tack vare Bellucci, Cassel och Dupontel så lyckas filmen för mig. Hade filmen varit tamare i sin skildring av det extrema så hade också filmen i sig inte gett samma djupa intryck på mig.

Link to comment
Share on other sites

Delta i diskussionen

Du kan svara nu och bli medlem senare. Om du är medlem, logga in för att svara med ditt användarnamn.
Notera: Din post kommer granskas av en moderator innan den blir synlig för andra.

Guest
Svara...

×   Pasted as rich text.   Paste as plain text instead

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

Loading...

×
×
  • Skapa nytt...