Jump to content

Ingmar Bergman


Jojje

Vilken är Bergmans bästa?  

50 members have voted

  1. 1. Vilken är Bergmans bästa?

    • Viskningar och rop (1972)
      1
    • Smultronstället (1957)
      11
    • Gycklarnas afton (1953)
      0
    • Persona (1966)
      5
    • Skammen (1968)
      0
    • Det sjunde inseglet (1957)
      10
    • Nattvardsgästerna (1963)
      1
    • Fanny och Alexander (1983)
      13
    • Sommarnattens leende (1955)
      1
    • Annan
      3
    • Jungfrukällaren
      1


Rekommenderade inlägg

  • Filmstar

Efter min Kurosawa-retrospektiv (som pågår för fullt!) tänkte jag börja plöja igenom ett urval av den svenske mästaren Ingmar Bergmans filmer. Bergman är nog den mest kände svenska regissören, får man väl ändå säga, så jag tyckte det var på sin plats att starta en ny tråd/omröstning om Bergman. Omröstningsalternativen ovan är de 9 högst placerade på IMDb (men inte i ordning). Tre av hans filmer har för övrigt över 8.0 i betyg på IMDb.

 

Ändå tror jag inte speciellt många här på forumet har sett många Bergman-filmer. Jag tror många när de hör Bergman nämnas tänker på svartvita, långtråkiga filmer som bara filmkritiker gillar. Jag kan ha fel, men jag tror det är så, eller? Jag kan t ex titta på mig själv. Jag har bara sett tre Bergman-filmer (varav en senast idag) och jag har varit lite skeptisk till hans filmer, fastän jag inte sett dem. Denna skepticism ändrades när jag för ett tag sen såg Persona (1966) på bio. De tre jag har sett är (med betyg):

 

Fanny och Alexander (1983) 5/5

Persona (1966) 5/5

Sommarlek (1951) 3/5

 

Själv har jag inte röstat. Väntar ett tag tills jag sett fler filmer. Det behöver inte ni göra, vänta alltså. :)

Link to comment
Share on other sites

  • Svar 196
  • Created
  • Last Reply

Top Posters In This Topic

Top Posters In This Topic

Posted Images

  • Filmstar

Jag kommer envisas med att skriva lite om de Bergman-filmer jag ser under min Bergman-retro. Mest för min egen skulll, men också för att missionera lite. :P

 

Jag tjuvstartade retron genom att kolla in Sommarlek från 1951. Den handlar om Marie som är balettdansös i Stockholm, kring de 30 och fortfarande inte gift, vilket betraktades som lite konstigt på den tiden. Hon har en pojkvän men är rädd för att binda sig. En dag får hon en gammal dagbok levererad till sig. Denna väcker många känslor till liv hos Marie, då hon tänker tillbaka på en både magisk och tragisk sommar för 13 år sen. Då träffade hon nämligen Uppsala-studenten Henrik ute i Stockholms skärgård, där de båda spenderade sommaren hos släktingar. Hon tar färjan ut i skärgården för att minnas tillbaka vad som hände, vilket vi får se i tillbakablickar, och kanske också göra upp med det förflutna.

 

Jag skulle nästan vilja kalla Sommarlek för en dramakomedi. Bergman är här absolut inte nån gravallvarlig typ. Sommarlek är ganska så lättsam och på sina ställen faktiskt rätt så rolig, speciellt när det gäller livet på balettakademin. Givetvis finns det allvarliga inslag också, som handlar om att våga leva livet, binda sig etc, men det blir aldrig tungsint. Det var också roligt att se hur folk betedde sig på den tiden i Sverige, hur man pratade, osv, även om jag vet att skådespelare kanske inte pratade som vanligt folk utan med en lite tillgjord teaterröst. Betyget blir 3/5.

Link to comment
Share on other sites

  • 2 weeks later...
  • 2 weeks later...
  • Filmstar

Nä, jag håller med, mister_torture. Fängelse (1949) var väl ingen höjdarfilm. Den handlade om den grubblande författaren Thomas som träffar (och blir kär i) den unga prostituerade Birgitta Carolina (ja, så hette hon faktiskt), som bor med sin pojkvän/hallick Peter. Birgitta Carolina får ett barn (inte med Thomas dock) som Peter övertalar henne att lämna ifrån sig och som han sen dödar. Thomas, ja han funderar på att begå självmord och samtidigt döda sin fru. Ja, som ni hör så är det inga muntra ämnen direkt; självmord, mord, barnamord, prostitution, osv. Tror nog det var rätt magstarkt för den tiden. Guds existens debatteras också.

 

Filmen känns lite daterad, om ni förstår vad jag menar, vilket gör att den förlorar lite i intensitet. Skådisarna pratar på det klassiska högtravande viset som man gjorde på film på den tiden. Sen tyckte jag det blev lite melodramatisk på sina ställen och lite överspel kanske. Jag tycker ändå filmen tar upp lite intressanta frågor. Jag har inte sett alltför många Bergman-filmer (F & A, Persona och Sommarlek) men det verkar ofta handla ofta om detta att ta sig an sina inre demoner, att bli sams med sig själv. Tyvärr lyckas inte Birgitta Carolina med detta i filmen utan hennes liv och minnet av det förlorade barnet blir för mycket och det slutar tragiskt för henne. Dock inte för Thomas som går tillbaka till sin fru.

 

Jag tyckte att filmen var fint fotad och sen innehåller den en rätt så bra drömsekvens. Betyget blir en stark 2/5. För mig spelade inte betyget så stor roll. Filmen var intressant att se ändå, men jag hoppas precis som mister_t på de kommande filmerna i sommar. Kul också att Bergman själv introducerar varje film.

 

EDIT: Måste bara lägga till att den där drömsekvensen fick mig att tänka lite på David Lynch och Eraserhead.

Ändrad av Jojje
Link to comment
Share on other sites

  • Filmstar

Nu har jag sett min alldeles första Ingemar Bergman film. Den tog slut nyss på svt 2 och heter Sommaren med Monika.

 

Den handlar om två ungdomar som är förälskade i varandra, men inte lika förtjusta i deras föräldrar. Till slut åker dem ut med en båt till en ö och spenderar en litne del av sommaren där. Resan blir lite av en kärleksresa och Monika blir med barn.

 

Jag tyckte att den här filmen var ganska seg och det som var roligt och bra var tiden innan de åkte iväg. Det var mycket komediaktigt och gikcv hem hos mig, men resten av filmen var inte så intressant. Charmiga karaktärer som Monika kunde inte lyfta upp filmen och jag ger den en 2/5.

 

Filmer av Bergman som jag är sugen på att se är:

Smultronstället

Persona

Det sjunde inseglet

Fanny och Alexander

Link to comment
Share on other sites

  • 2 weeks later...
  • Filmstar

Jaha, precis som Greenleaf har jag sett Sommaren med Monika (1953). Den handlar, precis som Greenie skriver, om två förälskade ungdomar, Harry (Lars Ekborg) och Monika (Harriet Andersson). Eller man kan kanske ska säga att åtminstone Harry är förälskad. Monika är nämligen en lite lurig tjej. Hur som helst, bägge har rätt så tråkiga jobb inne i stan (Stockholm). Monika bor hemma hos sina föräldrar och har det inte så bra. Pappan slår henne. Harry som är skötsam men lite av en drömmare bor ensam med sina sjuka pappa, som dock är snäll, men efter att mamman dog har de ingen vidare kontakt. När Monika rymmer hemifrån åker de ut med Harrys pappas båt i skärgården och spenderar sommaren där.

 

Det blir en magisk sommar kan man säga. Mot slutet av sommaren närmar sig dock höststormarna, både bokstavligt och bildligt. Monika är nämligen gravid och de båda åker tillbaks till stan och gifter sig. Harry får nytt jobb och vill kunna försörja de båda och drömmer om en framtid tillsammans. Det visar sig att Monika inte riktigt har samma framtidsplaner.

 

Den engelska titeln på den här filmen är Monika, the Story of a Bad Girl. När jag såg det kändes det som ett amerikanskt försök att sälja filmen som nåt annat än den var, men när jag sett filmen så stämmer det rätt bra. Monika är faktiskt en omogen och lite elak jänta som leker med andras känslor.

 

Filmen är fint fotod av Gunnar Fischer och trots att det var svartvitt gjorde skärgårdsbilderna att jag längtade dit ut. Den känns lite daterat vilket både är lite kul men också gjorde att jag hade lite svårt att sätta mig in i ungdomarnas problem. I och med att Monika blev gravid var det liksom inget snack om de skulle gifta sig eller ej. Det skulle man bara göra på den tiden tydligen.

 

Bergman verkar lite besatt av skärgården/havet. Själv bor han på Fårö och tre av de filmer jag har sett utspelas till stor del i skärgården. I Sommarlek (1951) träffas ju två ungdomar en sommar ute skärgården och i Persona bor en skådespelerska som slutat prata med en sjuksköterska ute i ett skärgårdshus en sommar.

 

Sommaren med Monika är bitvis lite rolig, framför allt i början som Greenie skrev, men kändes väl mest som ett drama, som inte riktigt engagerad mig. Men betyget blir i alla fall 3/5 från mig. Det var den tillräckligt intressant för.

Link to comment
Share on other sites

  • Filmstar

Jag har sett Gycklarnas afton (1953). Den handlar om den kringresande Cirkus Alberti. Direktör är den snälla men lite osäkra Albert (Åke Grönberg) som lämnat fru och barn för att resa runt med sin cirkus. Hans unga flickvän, tillika ryttarprinsessa, spelas av Bergmans fru vid den här tiden, Harriet Andersson. Albert drömmer om att mottas som hjältar när de kommer till en ny stad, som han hört om att det går till i USA (drömmarnas land). Men cirkusen har mest problem, de är har inga pengar, de har blivit av med sina scenkläder, osv. Nästa stopp ska ske i stan där Alberts fru och barn bor (som han inte har sett på tre år) och själv har han dolda planer på att kanske överge cirkusen för att återförenas med sin fru. Samtidigt som han inte verkar gilla att slå sig ner i en lugn (tråkig!) småstad så börjar han ändå att ledsna på cirkusen. Likså Anne har tröttnat på den jobbiga tillvaron med cirkusen och när hon blir uppvaktad (eller snarare utnyttjad) av en skådespelare, en ruggig typ spelad av Hasse Ekman, vid stans teater drömmer också hon om ett annat liv.

 

Jag tycker nog det här är den bästa Bergmanfilm som SVT visat hittills. Den har en annorlunda prolog som är gjord som en stumfilm. Den tar upp stora frågor, som vanligt när det gäller Bergman. Cirkusdirektören Albert är en karaktär som man känner för. Han är snäll, men samtidigt stolt, men lite för osäker för att kunna göra sig gällande. Det fanns något med filmen som jag gillade. Jag vet inte om det var människorna vid cirkusen som kändes lite sorglustiga. De stretade på med sin cirkus fast de visste att det inte leder nån vart egentligen. Förutom att de gör vad de vill liksom. Betyget blir en stark trea, dvs 3+/5

Ändrad av Jojje
Link to comment
Share on other sites

  • Filmstar

Jag har sett ytterligare två Bergmanfilmer, en smårolig och en riktigt dålig.

 

En lektion i kärlek (1954)

Handlar om ett gift par, David och Marianne, med problem. Båda bedrar varandra. När Marianne åker med tåg till Köpenhamn, för att träffa sin älskare som hon en gång i tiden skulle gifta sig med och som dessutom är Davids bästa kompis, dyker David upp på tåget för att försöka ordna till allt igen. Vad som hänt tidigare i deras liv visas i tillbakablickar under deras tågfärd.

 

Början av filmen kändes lite seg, men den tar sig efterhand och jag skrattade faktiskt några gånger. Roligast var när de var hemma hos Davids gamla föräldrar var att fira hans pappas födelsedag. Riktigt kul faktiskt. Det gamla paret, som gnabbas med varann mest på skoj, har varit gifta i 40 år och firar alltid födelsedagen på samma sätt. Bl a en piknikutflykt som gubben denna gång försöker slippa genom att låtsas att bilen är trasig. Han tror han sluppit undan då gumman kommer på den brillianta idén att spänna för hästen. Gubben slapp inte pikniken detta året heller. Bitvis är filmen farsartad och inte riktigt det man tänker på när man hör Bergmans namn. En annan sak som man lägger märke till är att alla röker. Hela tiden och i de flesta situationer passade det tydligen att röka på den tiden. Lustigt. Betyget blir 3/5.

 

Kvinnodröm (1955)

Handlar om två kvinnor, en ung modell, Doris, och en modefotograf, Susanne som åker till Göteborg för att foto. Där vill Susanne träffa en gift man som hon haft en affär med tidigare och nu är besatt av. Doris gör precis innan resan slut med sin pojkvän och träffar i Göteborg en gubbe som till synes anledning vill köpa dyra klänningar och smycken till henne.

 

Jag tyckte att det här var en löjlig, fjantig, nästan pinsam film där speciellt Harriet Andersson som Doris är jobbig och spelar över. Som hon är i filmen kan inte nån vara, inte ens på den tiden. Eva Dahlbeck (Susanne) är bra i filmen, bl a i en telefonscen där hon ringer och vädjar till sin f.d. älskare. Men manuset är för dåligt helt enkelt. Det känns osammanhängande och bara fjantigt (jag har visst sagt det tidigare, men det en fjantig film). Betyget blir 1+/5. Den klart sämsta Bergmanfilm som SVT visat hittills. Även i denna film röker alla konstant. Känner igen detta fenomen även från amerikanska filmer från samma tid.

Ändrad av Jojje
Link to comment
Share on other sites

  • 2 weeks later...
  • Filmstar

Jag har sett Sommarnattens leende från 1955. Det är en av Bergmans komedier (ja, han gjorde faktiskt såna också!) och handlar om en viss (ca 50-årig) advokat Egerman (Gunnar Björnstrand) som har en 20-årig son från ett tidigare äktenskap och nu är gift med en flicka, Anna, på strax under de 20. Egerman har även en (f.d.) älskarinna i form av skådisen Desiree (Eva Dahlbeck). Desiree i sin tur vänstrar med officeren Carl Magnus, skönt överspelad av Jarl Kulle. Carl Magnus fru Charlotte är dessutom vännina med Egermans unga fru Anna. Under en sommarhelg på en herrgård på landet träffas alla och relationerna sätts på spel.

 

Nja, jag tycker nog Bergmans mer allvarliga filmer är bättre. Tyckte i och för sig att En lektion i kärlek var småkul, liksom Sommarnattens leende, men de känns båda lite konstlade på nåt sätt. Det är överspelat och teatralt. Men trots allt sevärt. Jarl Kulle har en rolig replik:

 

Jag tolererar att man vänslar med min hustru, men rör någon vid min älskarinna blir jag en TIGER!"

 

He he, lustigt. Nåväl, betyget blir 3-/5. Rysk roulette förekommer för övrigt helt oväntat i filmen.

 

Förresten, Ulla Jacobsson som spelar den unga frun Anna var väldigt söt. Bergman verkar ofta använda sig av vackra kvinnor i rollerna, och sen gifter han sig med dem också! :D

Link to comment
Share on other sites

  • 2 weeks later...
  • Filmstar

Två nya Bergmanfilmer avverkade!

 

Det sjunde inseglet (1957)

En s.k. klassiker om korsriddaren Antonius Block (Max von Sydow) som kommer tillbaka till Sverige efter 10 års korsridderi och finner Sverige plågat av digerdöden. Han slår sig samman med ett gycklarsällskap (Nils Poppe, Bibbi Andersson) på sin fortsatta resa hem till sin fru. Döden är dem i hälarna och riddaren är nästa offer, men han lyckas övertala Döden att spela schack med honom i stället. Så länge han inte är matt får han leva.

 

Döden och riddarens möten är mycket bra. Bengt Ekeroth som spelar Döden gör det mycket bra. Det är en film som tar upp Bergmans vanliga frågor vid den här tiden, dvs "finns Gud?", "varför är Gud så grym?", etc. Block är en tvivlare som försöker komma i kontakt med Gud, eller Djävulen också för den delen. Det är en symbolisk film. Riddaren är tvivlaren, Poppe & Co symboliserar oskulden och lycka. Döden, ja han är Döden! He he. Det är inte en genommörk film. Det förekommer en del humor. Bl a när en i gycklarsällskapet har klättrat upp i ett träd så kommer Döden för att hämta honom och börjar såga ner det. En bisarr scen. Filmen levde nog inte riktigt upp till mina förväntningarna men den är ändå klart sevärd och innehöll en del magiska och vackra scener. Det svartvita fotot är mycket bra. Kan inte tänka mig filmen i färg. Betyget blir 4-/5.

 

Smultronstället (1957)

Bergman var mycket aktiv vid den här tiden verkar det som. Drygt 11 filmer på sju år. Sommarnattens leende handlar om en gammal läkare/professor som ska bli jubeldoktor. Han tar bilen från Stockholm ner till Lund där cermonin ska äga rum i domkyrkan. Med sig på färden får han sin sonhustru och senare även tre ungdomar. Under resan besöker de även hans ännu äldre (förstås!) mor och den gamla professorn tänker tillbaka på tider som flytt och vi får se dessa i återblickar. Det framgår att professorn inte alltid varit så snäll och förstående mot sina medmänniskor och han har nu på gamla dar fått dåligt samvete.

 

Denna "roadmovie" innehåller en hel del drömsekvenser. Den första av dessa är riktigt bra och läskig. Den gamla professorn drömmer att han hittar sig själv i en likkista i en öde stad där klockorna saknar visare. Victor Sjöström som spelar professorn är bra. Filmen flyter på bra och blir aldrig tråkig men inte riktigt engagerande heller tyckte jag. Bergmans vanliga frågor kommer upp. Som nån skrev på Filmtipset: "Det råder ingen tvekan om vilken liv man ska leva. Frågan är bara varför man väljer det sämsta?!". Många tycker det är Bergmans bästa, men det gör nog inte jag. Sevärd ändå. Betyget blir 3/5.

Link to comment
Share on other sites

  • Filmstar

Jag har sett Såsom i en spegel från 1961. Filmen är ett tydligen nåt man kallar ett kammarspel. Jag antar att med det menas att det är ganska få skådisar och att filmen utspelas på samma plats och i princip i realtid. Eller? Hur som helst, så är det i alla i filmen.

 

Den handlar om fyra personer som firar semester på en avlägsen ö i svenska skärgården. Det är en pappa, David, hans barn, Karin och Minus (jag uppfattade hela filmen det som att hette han Linus men tydligen ska det vara Minus...) och till sist Karins man, Martin. Pappan, som har svårt att visa känslor, har precis kommit hem från en vistelse i Schweiz där han skrivit en bok. Karin har precis kommit ut från sjukhus där hon behandlats för nån sorts psykisk sjukdom. Minus, som är 17, börjar vakna sexuellt, och han har dålig kontakt med sin pappa. De pratar aldrig med varandra tycker han. Martin, han försöker hela tiden gör rätt sak för sin Karin. Han är nästan för snäll, istället för att vara ärlig.

 

På ön ska de i alla fall ha en trevlig vistelse, fiska, bada, äta och så, är det tänkt, men det kan ni ju räkna ut att så blir det inte riktigt. Alla konflikter och dolda känslor kommer upp. Vilket i det här fallet faktiskt är bra, eftersom förtryckta känslor nog inte är bra i längden.

 

Tyckte att filmen som vanligt var väldigt vackert fotad (av Sven Nykvist) i svartvitt. Den började lite segt, innan man liksom visste vad det handlade om. Filmen är uppbyggd av långa dialoger mellan oftast bara två personer som pratar med varandra. Allt som har hänt tidigare i personernas liv får man reda på efter hand genom dessa dialoger. Till slut när man fått ihop hela bilden blir det rätt så spännande och jag var lite rädd att Karin skulle ta livet av sig. Hennes sjukdom kommer nämligen tillbaka och då och då i filmen försvinner hon och de andra letar efter henne, rädda precis som jag. Betyget blir 3+/5. Jag tyckte det tog för lång tid innan jag blev engagerad av filmen. Jag gillade slutscenen, med Minus och pappan, som var hoppfull.

Link to comment
Share on other sites

Delta i diskussionen

Du kan svara nu och bli medlem senare. Om du är medlem, logga in för att svara med ditt användarnamn.
Notera: Din post kommer granskas av en moderator innan den blir synlig för andra.

Guest
Svara...

×   Pasted as rich text.   Paste as plain text instead

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

Loading...

×
×
  • Skapa nytt...