LOTR rollspel

[Zoodiack]

På begäran

 

Dag 6

De hade gått på länge. Dvärgen var trött i sitt sinne då han insåg att han var på väg åt fel håll, bort från ensamma bergen och Dalby. De hade för ett par dagar sedan hittat en av bifloderna till grå floden vilken de hade följt. Den hade varit kantad av stora enbärssnår vilka hade gjort livet tungt för dvärgen. Trollkaren däremot gick var dem än var i förväg och visslandes på olika små visor vilka dvärgen aldrig hört förut. Det var som om nynnandet talade om urgamla tider samtidigt som det spådde om nya härligheter. Att nynna var precis vad trollkaren gjorde för tillfället. De hade slagit läger sent på kvällen då de äntligen nått fram till grå flodens nordligaste plats där vattnet samlades till en liten sjö från bergens bifloder, väntandes på att få rasa ner mot havet. En låg eld brann och Dvärgen slumrade bland sina filtar.

”Var bär det av imorrn, trollkarl?”

”Vi ska skaffa en båt och ta oss ner till gröna floden.” Gururin satt på huk ut mot vattnet och stirrade mot andra sidan. ”Nu borde du också kunna se den.” Dvärgen satte sig upp och gnuggade sina ögon. På andra sidan sjön, bakom vattenbrynets alar skymtade han ett par gula ögon. Det verkade som om någonting rörde sig fram och tillbaka vid andra stranden.

”Vid min yxa, det är en varg” utbrast han, kanske en aning för högt. Ögonen försvann med ens och dvärgen stirrade förgäves in i mörkret. ”Vad har den här att göra, vi är miltal ifrån norr!”

”Nå, det innebär nya tider, vi får försöka ta oss till gröna vägen, det borde inte ta mer än ett par dagar” Trollkaren verkade säker på sin sak och tidigt nästa morgon bröt de upp.

 

Jag har varit lat men jag orkar inte mer än så där ändå...

[éowyn]

snälla, hjälp, ára har börjat bli suicidal... skriiv...

[Arcelebgor]

Tja, eftersom ingen annan skriver så lägger väl jag in ett inlägg här nu... Hoppas att det e okej, men jag har inte några andra rollspelare som inspirerar mig..... Dikten i slutet är bara för att fylla ut lite....

 

Arcelebgor suckade djupt för sig själv där hon satt på hästryggen. Elrohir som red bredvid henne gav henne en undrande blick och sände en trevande tanke. Arcelebgor log lugnade mot honom men slöt tankarna inom sig. Hon ville tänka själv utan störande moment. De var på väg mot mörkmården, för att avlägga visit och prata med kung Thranduil. Arcelebgor suckade igen och såg sig omkring.

 

Solen lös över det flacka landskapet och några kilometer längre ut på slätten glittrade den i Stora floden. De följde vägen som efter gamla vadet gick över i gamla skogsvägen som slingrade sig in i den mörka skogen som syntes vid horisonten. Det växte blåklint och prästkragar i dikeskanten och Arcelebgor höll in Tulkas och hoppade av i vägdammet där hon böjde knä och plockade några blommor. Hon satt upp på Tulkas igen och red ifatt de andra igen. Hon visade skrattande upp blommorna för de andra och band sedan snabbt en krans som hon satte på Nazügruls huvud. ”Nu blev du allt söt va!!” sa hon och skrattade glatt. Nazügrul grinade tillbaka och de andra skrattade oxå. Ett välkommet avbrott i den annars så tysta förmiddagen.

 

Arcelebgor försjönk åter i minnen. Hon hoppades att Thranduil´s son Legolas inte skulle vara där, men chansen var inte stor. Han hade kallat henne för Celebereg – Silvertörne – för att hon var så svår att komma in på livet men han var ändå den som gett henne, hennes första, och hittills enda kyss, något som Galennár hade fått ett smärre utbrott över. Arcelebgor log vid minnet av hur Nyello skällt ut henne för det trots att hon inte lyssnat. Hon var så ung då, och hon hade faktiskt trott att hon kunde vara en vanlig ung alv utan att behöva bry sig om vem hennes far var. Legolas var en av de få i Mörkmården som faktiskt vetat vem hon var. Men det var så länge sedan. En vecka efter kyssen hade Enolin blivit dödad av orcher på en fest och knappt en månad senare hade Elrond bestämt att hon skulle komma till Vattnadal i stället så en sen kväll när Legolas varit bortrest hade Arcelebgor tagit farväl av Thranduil och Nyello, suttit upp på Tulkas och ridit bort i natten.

 

Arcelebgor vaknade med ett ryck ur sin dagdröm av att det mjuka knastrandet av grus under hästarnas hovar, förbytts mot ett mjukt plaskande. De var redan framme vid gamla vadet och red i lugnt tempo över Stora floden. Framför henne red Warena bredvid Lenwë och pratade skrattande med honom, och bakom henne pratade Elladan med Nazügrul. Elrohir log mot henne. ”Har du vaknat nu? ” sa han och skrattade mjukt, ” du har ridit som i trans sen vi kom ner från Dimmiga bergen...”

”Jag har bara haft en del att tänka på” log hon tillbaka. ” det är väldigt många år sen jag var i Mörkmården sist och det är många minnen härifrån...”

Elrohir log till svar utan att säga nåt. Han var den enda som visste om allt som hänt i Mörkmården. De fortsatte prata medans de red mot skogen. Middagssolen brände och fåglarna kvittrade. Det var väl någon timme efter middag då de kom in i mörkmårdens skugga. De red in under trädens grenar och svalkade sig i en skogsbäck.

”Vi kan lika gärna vänta här” sa Elladan. ” Thranduil´s män kommer att hämta oss...”

Arcelebgor nickade där hon fortfarande satt på hästryggen. Hon satt av samtidigt som Elrohir sa ” Warena, jag hoppas att du har en klänning nedstoppad i någon av de där sadelväskorna” samtidigt som de tre manliga alverna själva plockade upp finkläder ur sadelpåsarna. ”Thranduil vill att man ska vara finklädd när man möter honom. Nazügrul, dej blir det värre med, men din eftergift får i alla fall bli att lämna ifrån dig dina vapen. Ge dom till Arcelebgor.”

Arcelebgor som plockade upp en havsgrön klänning ur den ena sadelväskan vände sig om och tog emot orchens stridsyxa. Hon surrade fast den vid sadeln innan hon gick bort mellan träden med klänningen över ena armen och en hårborste i andra.

En stund senare kom hon tillbaka iklädd den vackra klänningen. Fötterna var bara under fållen och håret var flätat och uppsatt. Oxå Warena kom tillbaka från det andra hållet iklädd en ljusblå klänning som framhävde den svarta färgen i hennes utslagna hår.

En stund senare satt de alla runt en liten eld och väntade på Thranduil´s män, och lyssnade på Arcelebgor´s vackra röst som klingade mellan träden, när hon sjöng om Älvrikets stränder.

 

Östan om månen, västan om solen

ståndar en enslig kulle,

med sin fot i ett blekgrönt hav,

dess torn är vita och tysta,

bortom Taniquetil

i Valinor

Dit kommer bara en enda stjärna

som flytt undan månen;

och där står de Två Träden nakna

som bar nattens silverblomma,

som bar middagshöjdens klotrunda frukt

i Valinor.

Där ligger älvrikets stränder,

med sina månljusglittrande kiselstenar;

deras skum är silverne musik

över ett opalskimrande land

bortom havet stora skuggor

på vattenlinjens gränsmarker av sand,

som sträcker sig i evighet

till den drakhövdade dörren,

månens port

bortom Taniquetil

i Valinor.

Västan om solen, östan om månen

ligger stjärnans hamn,

färdemannens vita stad

och Eglamars klippor.

Där har Wingelot gått i hamn

och Éarendel skådar ut,

långt över mörkret över vattnet

mellan här och Eglamar –

ut, ut, bortom Taniquetil

i fjärran Valinor.

Ändrad 15 Maj, 2003 av Arcelebgor

[tokig flicka]

snälla, hjälp, ára har börjat bli suicidal... skriiv...

haha.. en sista önskan??

 

Ja men det som *Éowyn* säger är sant..

Jag tycker det är kul att skriva rollspel, men ett rollspel skall flyta på, man skall skriva med jämna mellanrum, inte med månaders mellanrum..

Att "Gus" inte hinner är förståligt, han har en bebbi.. och ovän är hans kumpan så det är ju rimligt..

 

Men alltså, blir det inte mer skrivet i rollspelet så lägger jag ner det iaf..

[ovän]

ledsen att jag inte skrivit, men det känns liksom lite tråkigt om jag ska hitta på hela historien åt gus också, det är ju manetheren som har hittat på honom... det är ju det som är det fina med rollspel, att man samarbetar, så massa saker kan hända som man inte själv tänkt. så jag avvaktar så länge, men det är schysst att NÅN fortfarande skriver...

keep it up!

[Manetheren]

Skulle så gärna vilja skriva, men tiden finns liksom inte. Följer dock med i rollspelet så fortsätt skriv. Har en hel massa ideer som jag vill skriva ner, men som sagt...

Ovän, vill/kan du fortsätta så gör det. Helt OK för mig. Jag tar över där Gus är.

 

*Bugar sig och lämnar scenen åt vänster*

[roadwarrior]

Mörkmården närmade sig och Nazügrul blev allt mer och mer nervös. Han önskade att han hade varit en vanlig orch som slapp bry sig om känslor, men han visste att det inte skulle bli så. Han hoppades vid sin yxa att ingen skulle känna igen honom, hans tidigare besök i mörkmård och dess trakter hade slutat illa och han visste att det säkerligen skulle finnas folk där som ville honom illa. Arcelebgors försök att muntra upp honom hade bara delvis fått honom på andra tankar, han fick skratta för en stund men visste samtidigt att om Arcelebgor fick reda på hans hemligheter skulle hon inte skratta mer. Hans ängslan växte större och större ju närmare de kom och när han tvingades lämna i från sig sin yxa var det nära att han brast.

 

Hinner inte skriva mer för det tjatas om internet räkningen en del hemma. Detta var allt jag kunde komma på

[tokig flicka]

Dag 9

 

Hon hade var på väg upp mot festplatsen, men mycket tankar snurrade runt i hennes huvud, skulle Elenhína komma idag, eller skulle hon dröja? Tänk om de blev överfallna av fler orcher och skadades svårt, eller kanske rentutav blev dödade, eller ännu värre, blev tillfångatagna.. Och torterade på samma sätt som Alümë..

 

Hon höjde blicken och hörde en hög gnäggning, gnäggningen tillhörde Alümë.. hennes häst, han kom springande mot hennes i full galopp med en högrest ställning och svansen bar han högt, han såg stolt ut, han bröt av till trav och dansade runt henne för att visa hur fin har verkligen var. Han tog ett par varv runt henne innan han tillslut stannade upp framför henne och la sin mule mot hennes kind, hon såg att han hade blivit smalare och pälsen var lite ruffsig, men det var hennes häst som kommit hem, det borde betyda att även Elenhína var här, hon började springa, hon sprang så fort hon bara kunde, på festplatsen var det en god stämning, alla var glada..

 

Hon såg Theodred stå och prata med en kvinna, det var inte vilken kvinna som helst utan det var Elenhína, hon kände sig konstig, nästan svimfärdig, men det skuffade hon undan och fortsatte springa, hon ropade på Elenhína och hon hörde henne…

 

Det blev svart för hennes ögon och hon kände hur hon slog i marken, det gjorde ont i hennes mage, hennes huvud bultade hårt, benen var borta, vad var det som hände, hon skrek men hörde inte sig själv, tillslut föll hon in i någon så lugnt och underbart… Här ville hon stanna.

 

Ára återkommer nog kanske när rollspelet är igång igen… Men nu känns det meningslöst att skriva….

[éowyn]

Dag 9-11

 

Vattnet drog ned henne. Det var kallt, allt var mörker. Hon famlade i panik omkring sig. Hennes ena hand trasslade in sig i något, hon slöt sina stela fingrar. Caranêl? Ljum vind mot ansiktet, hon drog häftigt efter andan. Vattnet slöt sig omkring henne igen. Hon hade varit här innan. När? Inte släppa taget... fötterna tog emot något, hon släpades över något hårt och vasst. Luften var varm, den brände i hennes lungor. Allt blev svart. Hon frös så...

 

Ett skrik. Théodred avbröts, hon vände sig om. Ára! Men något var fel...

 

Hon kände de mjuka filtarna omkring sig. Nej, de var inte mjuka, de stack mot hennes hud. Hon frös, kunde de inte förstå det, rösterna hon kunde höra, men vars ansikten hon inte kunde se? "Kall..." Men ordet förblev en tanke, inga ljud kom över hennes läppar. Så kall...

 

Ára låg på marken, ville inte vakna. Människorna, de främmande människorna, samlades runt dem. Hon sa hennes namn, viskade det, skrek det, smekte hennes panna, Ára, Ára...

 

Eregion blomstrade, hon var bara ett barn. Bredvid henne gick Tathar och sjöng deras senaste favoritsång, själv sjöng hon med i de stycken hon kunde. Tathar lärde sig alltid alvernas sånger mycket fortare. Hon tog hennes hand, de var på väg mot deras allra hemligaste favoritställe, det var mycket hemligt, inga vuxna fick komma dit. Först skulle de gå så långt de vågade rakt in i den ljusa lövskogen. Sedan, när de nådde det högsta trädet de visste i hela Eregion, säkert det högsta trädet i hela världen, skulle de bara gå en liten bit åt vänster. Vänster arm, det hade hon precis lärt sig, var den arm där hennes nya armband gnistrade, Êlanna, en present från hennes mamma. Där, till vänster, låg den, den vackraste ängen, med de vackraste blommorna. På kvällen skulle de komma hem med varsin blombukett till sina föräldrar. Men när de frågade var de plockat dem, kunde de ju inte svara, det kunde de ju inte avslöja! På denna plats skulle senare finnas tre gravhögar, en av vännerna skulle stå där och sörja den andra, men detta var de vid denna tid ännu lyckligt ovetande om.

 

Théodred bar iväg Ára. Elenhína lade märke till en person som höll sig i utkanten av klungan. Han cirklade runt dem, sedan försvann han i mängden, hon följde efter Théodred. Men hon mindes det som fångat hennes uppmärksamhet. Hon mindes det lilla, nästan osynliga leende som lyst så avvikande bland alla oroliga blickar, och i hans annars så hårda ansikte...

 

Det såg ut att ha utspelats en strid på marken, överallt låg döda orcher. Där låg också två hästar, och tre kroppar som täckts över med filtar. Vad hade hänt? Hon såg allt liksom uppifrån trädtopparna. Några män gick runt och samlade ihop orcherna. Hon kände igen Caranrómen, försökte komma ner till honom, men bilden byttes. En stor eld lyste upp natthimlen. De brände orcherna. Hon letade efter Caranrómen, lät blicken glida över området kring bålet, men hon såg honom inte. Bilden byttes igen, hon kände igen platsen, det var längesedan hon varit där. Under sig såg hon Caranrómen och två andra alver. De stod med sänkta huvuden kring tre gravhögar. Återigen undrade hon vad som hänt.

 

De hade lagt Ára i sjukstugan. Sjukvårdarna skakade på huvudet, de förstod inte vad som kunde vara fel, varför vaknade hon inte? Elenhína fick berätta, om och om igen, vad som hänt dem. Théodred var outtröttlig, han satt vid sängkanten, strök liksom hon själv osynliga hårstrån ur Áras ansikte, sa hennes namn. Mannen med de hårda ögonen kom, hon kände igen honom, trots att leendet var borta, ersatt av en orolig min. Hans närvaro oroade henne, hon ville inte att han skulle vara i närheten av Ára. Théodred försökte lugna henne, sa att det var Alümë, Áras bror. Hon fick ge med sig, men hon kände sig inte lugnare. När hon till sist nästan trillade av stolen av trötthet, gjorde man i ordning sängen bredvid Ára åt henne, hon vägrade lämna henne.

 

Hennes hud brann. Så varm... Hon kastade av sig filtarna, men fortfarande kände hon sig instängd, kvävd. Vatten! Hon var så varm...

 

Orcher. De var överallt. Ville inte försvinna. De slöt sig i en cirkel omkring henne och Tathar. Hon skrek åt dem, förstod de inte? Silmë låg i hennes händer, hon såg sitt svärd glänsa. Orörlig såg hon två orcher närma sig Tathar. Hon ville skrika, springa dit, men kroppen lydde inte. Svetten rann från pannan, lade sig som en hinna för hennes ögon, men hon kunde inte torka bort den. Tathar föll på knä, blodet rann från två stora sår i magen. Men nej, Tathar var väl inte död? Äntligen släppte förlamningen, hon började skrika, slåss vilt omkring sig. Svett klistrade hennes hår vid ansiktet, hennes kläder var obekväma. Hon slogs tills hon kände hur hennes armar och ben trycktes ner av okända händer. Orcherna närmade sig henne, de flinade elakt. Hon hade sett det elaka leendet någon annanstans, nyligen. Med en känsla av total vanmakt skrek hon rätt ut...

 

En av rösterna omkring henne blev tydligare än de andra, formade ord, meningar i hennes medvetande. "Elenhína? Elenhína!" En lugn röst viskade till henne. Hon slappnade av, skriket tystnade. Händerna som hållit henne lossade sina grepp. "Du drömmer." Något fuktigt, kallt lades mot hennes panna. "Du drömmer, vännen." En dröm? Då var Tathar inte död? Hon slickade ivrigt i sig de vattendroppar som föll på hennes läppar.

 

Hon kände sitt medvetande vakna, skulle snart öppna ögonen, men inte än, inte riktigt än. Hon visste var hon var, hon kände igen det. När hon öppnade ögonen skulle Tathar sitta vid hennes sida, hon befann sig vid flodkanten, dit Caranêl hade dragit upp henne. Hon skulle berätta för sin vän om allt som hänt, Caranrómen skulle bege sig ut och leta efter Ára, och själv skulle hon bege sig mot Edoras. Allt skulle bli bra...

 

Hon öppnade ögonen, men till sin förvåning var det inte Tathar hon såg bredvid sig. Hon satt inte lutad mot ett klippblock, utan låg nerbäddad i en säng. Det var Caranrómens ögon som mötte hennes, Théodred var också där, han log, lade en hand på Caranrómens axel, sade lågt något till honom. Sedan gick han. Hon försökte minnas var hon var, och var fanns Tathar?

 

Théodred hade hämtat två sjukvårdare, som blivit mycket glada över att åtminstone en av patienterna i rummet vaknat. Caranrómen hade försökt berätta vad som hänt, att hon legat instängd i feberdrömmar under två dagar, lika omöjlig att nå som Ára. Antagligen var det Glanduins kalla vatten som slagit sina klor i henne. Han berättade att han och de två andra alverna hade varit uppe i Eregion, för att begrava Tathar, Tára och Aelin. "Jag vet...", sa hon, men somnade innan hon kunde svara på några av hans frågor.

 

På kvällen två dagar efter hennes ankomst till Edoras kände hon sig mer utvilad än vad hon gjort på länge. Hon hade fortfarande lite ont i huvudet, men det höll hon tyst om, hon stod inte ut med att ligga i sängen längre. Återigen satt hon och vakade bredvid Ára, som inte rört sig, inte sagt något de två senaste dagarna. Arga och oroliga röster utanför rummet väckte hennes uppmärksamhet. Tyst reste hon sig upp för att se vad som stod på...

 

med förhoppning om att fler skriver, så att inte ára lämnar rollspelet...

[Zoodiack]

Med förhoppning att kunna sova gott kommer här ett inlägg. Vet att jag inte varit särskilt närvarande men ett är bättre än noll :/

 

Ním och Gururin hade efter en lång färd nerför floden kommit fram till Landsvägen som skulle leda dem till Edoras först och främst.

- Ním, jag vet mycket om din bakgrund och vad du än tror är du nog rätt dvärg för uppdraget.

- Jag undrar det jag, vad jag än gör blir det fel, allt jag vill är att komma hem.

– Det är bäst att du slutar att tänka i sådana banor och funderar på varför du egentligen är här. Du hade det inte så kul kan jag tänka mig som ung och djärv dvärg.

- Du vet väl redan allt om mig, och om mitt förflutna kan jag tänka mig…

– Nej, faktiskt inte. Bara för att jag är trollkarl är jag ingen tankeläsare. Låt oss säga att jag kan läsa saker lite tydligare i någons ansiktsuttryck men inte vet jag vad som hänt dig för 200 r sedan.

– Då har jag övervärderat er trollkarlar, skrattade dvärgen bittert samtidigt som han hoppade upp ur båten. Om du vill ska du få höra men det kräver att du lyssnar…

 

Vi hade tagit oss igenom mörkmården till Dimmiga bergens östra kant för en visit till beorlingarna men det gick inte som vi hade tänkt oss det hela. Vi slog läger vid ett område med ganska mycket vatten, jag var ganska ung då och ville visa mig modig men det enda jag fick göra var att passa upp på stora feta dvärgar med större rang än jag själv. Så otroligt dum jag var… Men till saken, månen hade gått och lagt sig bakom stora mörka åskmoln. Allt var mörkt och regndropparna smattrade mot våran tältduk som om de ville komma in och göra oss sällskap. Med en bister min såg jag ut över de fyllda tjärnarna och skymtade långt borta mörka branta sluttningar på vilka man omöjligt kunde urskilja om något rörde sig.

”Nåväl, man har varit med om värre”, tänkte jag innan jag stängde igen öppningen. En oerhört fet baron som satt och spelade kort med sig själv ropade plötsligt till.

”Ním, kan du gå efter ett nytt stop? Vinet finns i kärran, stopet i diskarens tält.” Kärran befann sig i östra delen av lägret, stopet i västra och samtidigt var tältet med Baronen i norra delen. Jag var trött efter en lång vandring och oerhört irriterad på allt och alla.

”Men Sir, ska ni dricka mer?” Om baronen hade varit nykter hade det varit ett dumt svar då det hade ansetts som ifrågasättande av order. Nu var däremot baronen så full att han skulle ha kunnat förväxla en häst med sin mor (det fanns faktiskt vissa likheter).

”Gör som jag säger eländige unge, fnyste han till.” Jag gick ut från tältet, in i regnet fullt medveten om att baronen antagligen somnat ögonblicket efter. Förskräckt märkte jag att det kom små föremål längs vattnet som liknade små båtar… Som du förstår var det vättar som var på väg, självsäkra och omedvetna om att de var upptäckta. Jag sprang in i tältet igen och kallade på alla de dvärgar som var nyktra. Tillsammans tog vi oss ner i ösregnet för att möta våra fiender. De var många ett par hundra, ungefär det dubbla mot oss som var nyktra. Det blev ingen liten strid och det skulle visa sig att bara några av oss skulle klara sig. I striden förlorade jag några syskon och många goda vänner men trots detta lyckades vi tillslut trycka dem tillbaka. Då kommer den nyvakne baronen utspringande. Med orden Burku Khazâd kom han löpandes, sprang rakt ut i tjärnarna där vättarna fanns och drunknade. Plötsligt blev kalabaliken enorm; dvärgar hoppade i vattnet för att rädda honom. Vättarna såg sin chans och återvände genast och snart hade de ett för stort övertag. Jag hoppade på en häst och red iväg genom natten för att hämta hjälp. Det hela slutade inte bättre än att jag slog huvudet i en gren och svimmade av. Det går aldrig bra när jag sitter upp på en hästrygg. Jag har bara gjort det en gång senare och då blev jag påriden av en hob!

 

Dagen efter vaknade jag av att en dvärg ruskade till mig.

”Var är baronen? Nå ligg inte här och vila ditt hån nu måste du upp. Jag har aldrig sett en fegare och uslare dvärg.” Därpå sade jag några riktigt fula ord innan jag hunnit titta upp för att se vem jag pratat till. Självklart var det en dvärg av kungigt släkte. Jag fick det strängaste straff en dvärg kan få; utvisning. Jag är tvungen att ta tillbaka min heder innan jag får återkomma.

 

De satt tysta ett tag. En brasa hade nu växt sig hög och sprakade till porlet av den grå floden.

”Jag tror inte att du hade blivit förlåten för ett par klenoders återkomst, sade Gururin slutligen. Även om så var fallet vilket jag tvivlar på är det väl bättre att återvända som hjälte. Trots allt är Rauwroq och hans orcher inte oslagbara och jag vet mer än vad du gör. Imorgon tar vi vägen mot sydost, till Edoras och ser om vi kan få några upplysningar om våra färdkamrater. Vi har fått koll på läget men jag ser nu att vi måste skynda oss. Vi har inga hästar vilket innebär att vi startar tidigt i morgon bitti. Nu får vi ta oss en kort sömn.

 

Som dvärgen slumrade till tänkte han på hur logiskt allt verkade. Han skulle bli hjälte i Dal och det var länge sedan någon varit det!

 

 

Sedan var det det ja... Gururin modereras för en sejour inte av Greenleaf utan jag kommer att hålla i honom ett tag tills Greenleafs Rollspelsfingrar börjar klia. Men det tar tid att skriva rollspelsinlägg, särskilt om dem ska vara långa!

Ändrad 10 Juni, 2003 av Zoodiack

[Manetheren]

Trot eller ej, men här kommer ett nytt inlägg i rollspelet:

 

Dag 5

 

Gus hade trott sig ha upplevt skräck i sitt liv, men jämfört med de senaste dagarna bleknade allt annat i jämförelse.

Han hade börjat förstå hur djurens liv måste vara, att ständigt ha någon som hotade i närheten, att ständigt levda med insikten att någon ville döda och äta en. Gus hade aldrig ångrat något så mycket som att han lämnade Vattnadal!

”Ta en bit Lembas till, Gus”, hörde han Galennár säga. Alven hade hukat sig ned bredvid honom och höll fram ett stycke bröd. ”Du måste kunna koncentrera dig om du ska klara av det här. Vad är det du brukar säga: man är inte redo för nästa uppgift förrän magen slutar prata med en.

Gus log motvilligt och tog emot det förunderliga brödet. Han tuggade i sig det under tystnad, kände knappt smaken. Galennár sa heller ingenting. För bara ett par dag sedan skulle Gus har känt stark förtvivlan över att se ett så uppgivet uttryck i alvens ansikte. Han hade helt förlitat sig på alverna då, och när de blev modfällda av motgång och ständig skräck trodde han att han skulle tappa förståndet. Han var för liten, för svag och ensam för att förlita sig på sitt eget mod.

Och nu hängde allt på honom.

 

Det rasslade till ovanför och snart stod Finolfin bredvid dem i den trånga skrevan. Han var lika sliten och smutsig som sina kamrater och Gus såg tydligt att han plågades av såret. Gus visste att Galennár och Tamirion gjort allt de kunnat för denne, men han visste också att Finolfin inte skulle överleva om han inte fick bättre hjälp.

”Solen är på uppgående, det är snart dags. Tamirion är på plats”. Finolfin halvt väste ut orden, andfådd av klättringen ner.

Galennár nickade, fortfarande med blicken fäst på Gus. ”Då måste vi börja klättra, Gus”.

Gus slöt ögonen och önskade, för vilken gång i ordningen visste han inte, att allt skulle vara över. Eller ännu bättre, att inget av det här någonsin hade hänt. Han försökte resa sig, men kom ingenstans. Han var för svag.

Galennár reste sig häftigt upp. ”Vi avbryter, det här går inte. Vi kan inte utsätta Gus för detta.” Han sträckte sig upp efter bergväggen för att häva sig upp. ”Jag hämtar Tamirion”.

”Nej!” Gus sträckte ut en hand i en hejdande gest. ”Nej, vi ska göra det. Vi måste. Vi kan inte fortsätta så här.” Gesten blev till en utsträckt hand mot Finolfin, som tog den och hjälpte honom upp på fötter.

Galennár började protestera, men en förmanande blick från Finolfin hejdade honom. Han bet ihop och hävde sig med vrede upp på klipphyllan. Där ställde han sig på knä och sträckte ned handen mot Gus.

Finolfin böjde på knäna och satte ihop händerna till ett steg. Gus satte foten i det och Finolfin lyfte med en ansträngning som måste fått såret att smärta fruktansvärt upp hoben mot Galennárs utsträckta hand.

 

Snart stod de alla tre på den utskjutande klipphyllan. Gus såg tillbaka ned i skrevan som varit hans skydd så länge. Dämpat hörde han ljudet från hästarna längre in under dem. Grottan var inte djup och inte hellre bred så djuren hade inte mycket plats. Där fanns heller ingen mat och det lilla sällskapet haft med sig var slut. Hästarna var, liksom sina herrar, slut in till dödens skugga.

Gus såg uppåt längs bergväggen mot det avlägsna krönet, där solstrålar kastade sig ut över kanten. Det var inte lodrätt och det fanns gott om fästen, även för en Hob, men som han kände nu hade inte ens en trappa hjälpt. Han skulle inte klara det, det visste han. Han sneglade på Galennár och såg att denne också insett samma sak.

 

Då tog alven tag om hoben och lyfte honom till en utskjutande sten en halvmeter upp. Så ställde han sig bakom hoben och knöt sitt rep runt sig och Gus. Gus försökte protestera, han visste att han skulle ramla och dra alven med sig i fallet, men Galennár ignorerade honom.

”Jag orkar inte bära dig hela vägen,” gjorde han klart för hoben, ”du får hjälpa till så gott du kan.” Så började han klättra.

Gus trycktes mot bergväggen när alven började klättra, och han försökte så gott han kunde hjälpa till. Det fanns dock inga krafter i honom så Galennár fick göra det mest själv. Alven stönade av ansträngningen och klättringen gick oändligt långsamt. De stannade till ofta och vilade och Gus såg hur Finolfin som klättrade efter dem nervöst och otåligt vände blicken utåt vid varje stopp.

Gus blödde ymnigt från händerna av skrapsår han fått av den vassa klippan, men händerna tappade snart känseln så det hindrade honom inte. Vid ett par tillfällen var Galennár tvungen att klättra ner ett par steg för att leta sig åt höger eller vänster för att hitta en bättre väg upp. Gus kände hur alven skakade alltmer av ansträngningen och han förbannade sig själv att han inte kunde hjälpa till bättre. Nog för att den sista biten Lembas börjat ge verkan, men varje rörelse kändes fortfarande ohyggligt jobbig.

 

De stannade igen. Finolfin kunde inte hålla tillbaka ett stön när han insåg det. Åter vände han blicken utåt, och den här gången ryckte han till märkbart. Han väste någonting på alvspråk och Gus såg honom trycka sig mot klippan. Paniken slog klorna i hoben och han körde sina såriga händer ner i sprickan framför och höll med ett kramtaktigt grepp taget. Galennár var som i trans av utmattning och koncentration, han verkade inte ha hört vad Finolfin sagt.

Så sköljde det vidriga skriket över dem och Gus tryckte sig mot klippan. I nästan samma ögonblick snärtade, med ett dånande ljud, en enorm vingspets till bakom den, följd av en kraftfull slitande vindstöt.

Galennár var helt oförberedd på anfallet och hann inte parera vindstöten. Hans högra fot tappade fotfästet och han orkade inte hänga i händerna. Gus kände hur tyngden ökade på ryggen allt medan Galennár gled och han spjärnade emot med händerna krampaktigt gripande ner i sprickan. Det lilla fotfäste han hade började ge efter och han skrek. Skrek av ansträngning, skrek av smärtan, av rädsla och av hat!

Repet runt magen skar in och det kändes som om han skulle slitas itu. Galennár kämpade för att få fäste med den högra foten och med händerna och vid varje rörelse skar repen längre in hobens bröst och magen.

Långsamt började de tjocka hobfingrarna glida upp ur sprickan.

Då lättade smärtan och tyngden på ryggen avtog. Galennár hade åter tag om väggen och Gus förstod att Finolfin kommit till undsättning.

 

Örörlig hängde Galennár på klippväggen och Gus kände hans tunga flämtningar i sitt hår. Själv skrek hans fingrar av smärta, men han orkade inte säga det till alven. De skulle bli kvar där, det fanns ingen möjlighet att de skulle orka klättra vidare. De skulle hänga där till krafterna tog helt slut och de föll.

Då skrek Finolfin till igen och den här gången reagerade Galennár. Han tryckte sig mot klippan och spände sig. Skriket ekade åter och vindstöten slet tag i dem, ännu hårdare den här gången. Galennár tappade taget med ena handen och för ett ögonblick trodde Gus han skulle falla igen. Men alven stod stadigt med fötterna efter lite fäktande fick han tag om klippan.

Den ansträngningen gjorde dock slut på Galennárs krafter.

”Orkar inte en gång till”, flämtade han. ”Du måste knyta loss dig, annars drar jag dig med”. Men Gus rörde sig inte. Han fick inte loss fingrarna, orkade inte ens försöka. Han kände bara den kalla klippan mot pannan och den kalla, torra vinden som långsamt torkade svetten i hans pannan.

 

Så kände han någon som började dra i knuten till repen. ”Nej”, viskade han, men kände hur repet lättade allt mer. Han hörde Finolfins röst, ”Galennár, jag tar Gus nu. Men du måste…”

Han avbröts av ännu ett skrik, men den efterföljande vindstöten var svagare den här gången. Finolfin fortsatte, ”Du måste klättra uppåt så jag kan komma bakom Gus och knyta repet om oss. Gus, när jag tar bort repet måste du hålla fast vid klippan.” Han väntade inte på deras godkännande. ”Gör er redo. Jag lossar repet helt.. nu!”

Plötsligt kände sig Gus dubbelt så tung. Han spjärnade emot med benen, de skakade av ansträngningen.

”Galennár, börja klättra nu. Och håll koll på nästa attack, jag måste koncentrera mig på Gus”.

Galennár rörde sig inte.

”Galennár, nu!” röt Finolfin. Gus hörde hur Galennár grymtade till bakom honom, och så började alven röra på sig. Sakta lyfte han ena foten till ett fotfäste strax ovanför och tryckte sig uppåt. Så tog han ett steg till, och ytterligare ett, innan han vilade ett par sekunder, och fortsatte sedan igen.

Finolfin klättrade upp och ställde sig bakom Gus. Hoben kände än en gång repet läggas runt hans midja. Hur Finolfin klarade att knyta repet med bara en hand förstod Gus inte, men det var ju trotts allt ett alvrep…

Så snart knuten satt började Finolfin klättra. Redan första stegen fick alven att stöna av smärta, och Gus förstod inte hur han kunde ignorera sin svår skada. Det borde vara omöjligt bara att klättra själv.

 

Gus tankar avbröts och han skrek av smärta när han drog loss fingrarna ur sprickan, men Finolfin ignorerade honom, kocentrerad som han var på att klättra. Uppstingningen gick långsamt uppåt igen. De kom ikapp den utmattade Galennár och Finolfin klättrade förbi honom. Gus hängde slapp i repet och rev gång på gång upp sår i ansikte och på kroppen. Kläderna blev ändå mer sönderrivna än de varit. Två gånger blev de attackerade, båda gångerna hängde alven stadigt på klippväggen, även om det var nära den andra gången. Gus orkade inte se efter om Galennár klarat sig.

Efter en evighet stannade Finolfin. Han flämtade som om han inte fick luft och skakade i hela kroppen av ansträngningen.

”Vi är strax uppe, Gus”, väste han mellan andetagen. De sista metrarna måste du klättra själv, det förstår du. Vi får inte stanna en sekund uppe på krönet, vi måste i skydd omedelbart.”

Alven började lossa repet och Gus kände en än gång bära hela sin tyngd själv. Finolfin hade lämnat honom där det fanns gott hand och fotfäste, där klippan lutade något inåt så att Gus kunde vila lite mot klippan.

”Jag går först, vänta inte för länge innan du kommer efter. Solen är på väg upp.” Så skyndade alven den sista biten upp till klippkanten och försvann. Gus väntade på skriket, men det kom aldrig. Finolfin hade hunnit i skydd.

 

Ensam hängde hoben kvar i tystnaden som uppstått. Endast vinden som sögs uppåt och störtade över krönet hördes i hans öron. Den fick de sönderrivna tyget i hans kläder att fladdra, och kylan tog sig in i de gapande hålen. Han var så trött! Hur skulle han orka genomföra detta? Hur? Det skulle inte gå, precis som Galennár sagt. Men tanken på de senaste dagarnas ständiga flykt i skräck, och tanken på att fortsätta fly fick honom att inse att det måste gå. De skulle inte klara sig länge till. Den var för envis, stark och listig.

Att de lyckat lämna slätten och ta sig upp i bergen var deras lycka, men också deras förbannelse. Bergen hade försett dem med skydd, hjälpt dem att överleva. Grottor, språng och raviner hade varit deras långsamma väg framåt. Och så natten naturligtvis. Men natten var förrädisk. Ju högre upp de kom desto större var risken att ett misstag skulle resultera i ett fall som inneburit döden, för dem eller för hästarna.

Detta var den enda plan de kunnat åstadkomma. Den enda möjligheten de hade. De hade diskuterat och rekognoscerat och slutligen bestämt sig för att försöka.

Och allt hängde på honom…

Tankarna på de senaste dagarna fick honom att bestämma sig. Han skulle göra det. Han måste.

Med ett djupt andetag började han klättringen mot toppen.

 

Aldrig någonsin hade någonting varit så jobbigt. De få metrarnas klättring, eller snarare, krypning med tanke på hur mycket det lutade inåt, kändes som flera mils klättring. Det gick långsamt, kroppen värkte, svetten bröt ånyo fram över hela hans kropp, men han bet ihop tänderna och fortsatte.

Plötsligt bländades han och han stängde ögonen för att stänga ut den gyllene solens gryningsljus. Han var uppe. Framför honom bredde en platå ut sig omgiven av brant stigande bergssidor på båda sidor. Platån öppnade sig längre fram till en dalgång över vilken solen nu stod låg och bländande.

Genast gjorde sig Fonolfins varnande ord påminda och Gus reste sig upp och stapplade den korta biten fram till sitt gömställe bakom ett klippblock. Där sjönk han ner, utmattad och han kände hur gråten var nära.

Så var Finolfin vid hans sida. Klippblocket var för litet för dem båda så alven viskade sina instruktioner och försvann omedelbart.

”Vi kan inte vänta på Galennár, vi måste göra det omedelbart, solen står snart för högt.”

Kvar på marken framför Gus lämnade han Kross.

 

Gus tog upp svärdet med sina såriga, blodiga fingrar, och han grimagerade av smärta när han försökte sluta fingrarna om fästet. Minst lillfingret på vänster hand var brutet. Han ignorerade smärtan och drog svärdet ur skidan. Underbart vackert blänkte det i gryningssolen, ingraveringarna framträdde i all sin detaljrikedom. Fortfarande förundrades Gus över att svärdet inte tycktes väga någonting. Han kände sig faktiskt starkare så fort hans hand grep och svärdsfästet.

Någonting mörkt rörde så sig mot den starka morgonsolen. Gus såg upp och skuggade ögonen med handen. Det gick inte att i detalj se vem det var, men Gus visste ändå.

Tamirion.

Det hade börjat.

 

Magen knöt sig, det kändes som om någonting stort var på väg ut ur den. Han manade igång sin tilltygade kropp och vände sig så att han, skymd bakom klippblocket, kunde kika fram mot klippkanten. Han greppade Kross med båda händerna. De skakade, dels av utmattning, dels av spänning, men mest av smärtan.

Ingenting hände.

Det var ett bedrägligt lugn, det visste han. Den skulle dyka upp, vilken sekund som helt. Den var aldrig långt borta, den såg alltid, var alltid på dem genast om den fick chansen. Och en sån här chans missade den inte. Den var förmodligen frustrerad att den inte kunnat ta dem på klippväggen, att den inte ens lyckats blåsa ned dem med vingarnas hjälp. Den anföll alltid med fart och skulle ha krossats mot klippväggen om de försökt komma åt någon av dem med den vidriga käken.

Den skulle inte kunna motstå…

 

Någonting rörde sig långt bort, en liten prick. Det kunde vara den. Den var fortfarande för långt bort. Närmare, tänkte Gus med sammanbitna tänder. Kom närmare! Men den vände och försvann igen bakom bergväggen.

Plötsligt såg han hur en massiv molnbank drev in från väster. Gus svor tyst för sig själv. Det fick inte hända, han måste ha fri sikt! Han tordes inte vända sig om och titta mot solen. Än så länge var den framme, men om den gick i moln…

I samma stund ljöd skriket. Den skrek sitt vidriga illvrål och Gus kunde höra hur upphetsad den var, hur triumferande den lät.

Den hade sett Tamiron.

I en enorm hastighet kom den inflygande ur molnen från sidan. Den flög parallellt med klippkanten, men ändrade i samma sekund riktningen och flög mot den oskyddade alven. Skrikande, med dånande vingslag sköt den fram redo att döda, att äta… att hämnas. Den hade blicken fixerad vid Tamirion, men solen bländade den. Åtminstone så pass att den inte såg Gus.

 

Den närmade sig med enorm hastighet, men för Gus kändes det som varje sekund var en evighet. Han spände sig, väntade. Fixerade besten med blicken. Närmare. Han kände hatet i bröstet, kände fjärilarna i magen löpa amok. Närmare. Den skrik igen. Lågt kom den inflygande, precis över klippkanten, vingspetsarna nuddade nästan de omgivande bergväggarna. Närmare.

”Nu!”

Någon skrek, Gus visste inte om det var han eller Finolfin. Han reagerade omedelbart, kastade sig uppåt och svingade svärdet i en båge så högt han nådde. Han spände sig inför kraften från träffen.

Ingenting kändes.

Svärdet träffade ingenting. Inget motstånd, inget ljud. Inget.

Han hade missat.

Tamirion!

 

Skräckslagen vände sig Gus om och stirrade på scenen framför honom. Han såg hur Gorrochens svarta siluett klumpigt tog mark framför Alven, hur den blixtsnabbt högg mot denne, hur alvens vänstra arm, som han kastade upp som fåfängt skydd, slits av vid axeln av en knyck på bestens enorma nacke. Han såg Tamirion kastas omkull av kraften, hörde alvens vrål av smärta. Såg hur Gorrochen åter vände blicken mot alven och gjorde ett hopp mot denne.

Då hördes ett rivande ljud.

Gorrochen ryckte till, och så skrek den; den skrik som Gus aldrig hört den skrika förut. I samma stund översköljdes marken av inälvor och blod när odjurets mage rämnade.

Gus stod som fastfrusen i tystnaden som uppstod efteråt. Så höll han upp Kross i solljuset och såg att halva bladet var täckt av blod.

 

*Bugar sig och lämnar scenen åt vänster*

[Arcelebgor]

Varför e det ingen som vill skriva i rollspelet????

[Samwise G]

Jag vill vara me!!!