[Spög]

Manetheren, den 27 juli 2010 - 17:39 , sa

Czech, hur kommer det sig att både Inception och Halloween får 18 "poäng", men att den ena får 3 och den andra 4 i betyg?

Ser att flera önskar mer karaktärsfördjupning i Inception, men jag håller inte riktigt med om att det behövs. Filmen har ju karaktären av en Heist-film och där brukar brottet vara i focus och brottslingarna brukar sällan ha speciellt stort djup. Att Nolan vågar fördjupa sig i relationen mellan Cobb och Mal tycker jag är modigt nog, då det emellanåt drar ner tempot i en film som annars kan uppfattas som en renodlad actionfilm.

Blir också lite överraskad över att många säger sig tycka att Inception inte är specielt invecklad och inte krävar så mycket tankeverksamhet. Tycker precis tvärt om, det gäller verkligen att tänka till och hänga med och att den verkligen utmanar andra filmer med paralella handlingar, typ Crash och 21 gram (även om de hamnar i andra genrer) och tar berättartekniken minst ett steg längre.
Det är just den hanteringen jag är så imponerad över också, jag ser ingen annan regissör idag som hade klarat av att göra den här filmen.

Jag är helt med dig när det gäller karaktärerna, jag hade inte något större problem med dem. Men det jag har invändning emot är först timmen, det ägnas väldigt mycket åt att förklara hela grejen så till den grad att jag tycker det blir överflödigt. Någon enkelt historia är det väl heller inte i den bemärkelsen, men, som sagt, första timmen är överflödig när det gäller att förklara allting. Det går säkerligen att motivera den första timme med att det inte skall bli alltför tillkrånglat senare i filmen och för att de olika drömstadierna skall fungera fullt ut för publiken, men jag gillade helt enkelt inte det. Det ägnades lite för mycket tid åt det och Nolan hade gott kunnat klippa ner den timmen lite.

[Czechflash]

Titel: After Dark, My Sweet
Genre: Kriminalare/Drama/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1990
Regi: James Foley
I rollerna: Jason Patric, Rachel Ward, Bruce Dern, George Dickerson

Handling: En avdankad boxare driver omkring efter att ha flytt från ett mentalsjukhus. Han stöter på en änka som övertalar honom att hjälpa till på huset som hennes make efterlämnat. Änkan har också en farbror som övertalar de två att hjälpa till att kidnappa ett rikemansbarn och den före detta boxaren måste ta en del beslut om lojalitet och vad som är rätt och fel.



Omdöme: En film jag egentligen visste väldigt lite om, men för en som gillar film-noir var detta en intressant modern noir att ta sig an. Baserat på en bok av noir-författaren Jim Thompson, som legat bakom filmer som bl.a. The Killing (1956), Paths of Glory (1957), The Getaway (1972) och The Grifters (1990), och med regi av James Foley vars följande film var Glengarry Glen Ross. Det lär vara en film som följer boken och dess stämning på ett övertygande sätt och även om den börjar lite trevande finns här gott om godis längre in.



Kevin "Kid" Collins (Jason Patric) är en f.d. boxare som är på drift. Han träffar den sexiga änkan Fay (Rachel Ward) och hon tar med honom till sitt hem där han får fixa grejer på hennes hus. Vad hon inte vet är att han rymt från ett mentalsjukhus och kan vara potentiellt farlig. Men hon tycker synd om honom då hans sätt och utseende gör att han ser ut som en hemlös hund man vill ta hand om. Vad han dock inte vill är att folk ska ta honom för en idiot. Frågan är om Fay och hennes "farbror" Bud (Bruce Dern) försöker utnyttja honom eller verkligen är uppriktiga när de vill kidnappa en pojke för att kräva lösen.



Jason Patric övertygar från första bildrutan till sista och det är ett mysterium att han inte fått fler utmanande roller när man ser honom prestera här. Detta är en mycket stark prestation även om karaktären måste hyllas för den låter en aldrig riktigt veta vem han egentligen är. Samtidigt gillar jag Rachel Ward i den typiska femme fatale-rollen som lätt blir övertydlig. Hon klarar den dock näst intill perfekt och är oerhört förförisk utan att behöva klä av sig stup i kvarten. Och Bruce Dern, ja han är Bruce Dern. Man vet exakt vad man får av honom, varken mer eller mindre, en stabil skådespelare.



Filmen tar dock tid på sig att byggas upp och är man inte på rätt humör kan man lätt tappa intresset och ge upp. Men tålamod är vad som krävs för filmen byggs sakta men säkert upp till att bli en liten pärla inom modern noir. Utveckligen kan man inte gissa sig fram och spänningen stiger, inte bara i kidnappningsbiten utan även mellan Kevin och Kay som blir allt hetare. Detta påminner om en annan het modern noir i form av Body Heat (1981) där huvudpersonerna har en liknande het relation, fast med helt annorlunda uppbyggnad. Filmens upplösning och sista bildruta är smått minnesvärd i mina ögon. En underskattad liten film som inte är för alla, men gillar man genren blir man belönad.



4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg: +3/5 alt. -4/5 - 7.0/10
IMDb: 6.5

Trailer - After Dark, My Sweet

[Manetheren]

Czechflash, den 27 juli 2010 - 18:19 , sa

Manetheren, den 27 juli 2010 - 17:39 , sa

Czech, hur kommer det sig att både Inception och Halloween får 18 "poäng", men att den ena får 3 och den andra 4 i betyg?

Det stämmer att båda får 18 när man räknar ihop de fem olika kategorierna jag ger poäng för. Men det betyder inte att slutbetyget måste vara detsamma. Slutbetyget för helhetsintrycket, hur mycket jag gillar en film. "Poängen" är helt enkelt för hur jag bedömmer de olika kategorierna.

Ah, jag trodde det rörde sig om nån uträkning, men då förstår jag.

Spög, jag håller med om att förklaringarna i början kändes lite sega, frågan är om man hade hängt med utan dem, jag är inte så säker.

[Jojje]

The Chase (1966)

Jag råkade av en slump se att det gick en amerikansk film från slutet av 60-talet på svt. Medverkade i filmen gjorde bl a storheter som Marlon Brando, Jane Fonda, Angie Dickinson, en ung Robert Redford och Robert Duvall. Regissör var Arthur Penn: Jag tog beslutet att spela in filmen. The Chase är en film som låter sig ta den tid det tar. Den utspelas i sydstaterna i ett litet samhälle där allt kretsar kring den lokale företagspampen Rogers. Brando spelar ortens sheriff som inte gillar att gå i Rogers ledband. När en av byns söner (Redford) rymmer från fängelset och söker sig tillbaka till sin hemby ställs alla konflikter på sin spets.


Före - efter. Vill ni se hur och varför, se filmen!

Mmm, en riktigt mysig skådespelarfilm. Att jag kallar den en skådespelarfilm beror på att det är karaktärerna som är det viktiga i filmen. Det maffiga i filmen är hur karaktärerna agerar i vissa nyckelscener. Det maffiga är inte en smart historia eller coola specialeffekter. En av anledningarna till att det är en skådisfilm är troligen att det hela bygger på en teaterpjäs. I vilket fall, så är det ett klart intressant drama som mot slutet går mer mot thrillerhållet. Alla skådisar gör grymma insatser, speciellt gillar jag Duvall som är härligt bortkommen bland alla hillbillies. Brando är också kanon, främst mot slutet då han är skönt vrång och envis.

3+/5

PS. Den töntiga svenska titeln på filmen är Den djävulska jakten. Visst, det går hett till men vad djävulen har med det hela att göra, det vet jag inte.

[Jojje]

The Wolfman (2010)

Nja. Benicio Del Toro spelar Lawrence som återvänder hem efter att hans bror mystiskt försvunnit. Det pratas om varulvar i den gamla hembyn och Lawrence börjar förstås nysta i vad som har hänt. Som sagt, nja. Det är väldigt snyggt gjort. Jag gillar bilderna jag ser. Jag har alltid varit svag för gotisk skräck. Coppolas Dracula var rent ögongodis för mig. I The Wolfman är det snyggt men allt är lite för hafsigt gjort. Klippningen känns stressad, som att den inte litar på sig själv. Del Toro känns inte heller klockren i huvudrollen. Att puertoricanen Del Toro med sitt inte helt engelska utseende gör huvudrollen förklaras i filmen med att hans mor är en zigenerska. Det är väl ok så men av nån anledning känns det påhittat bara för att det är Del Toro som gör rollen. Jag har egentligen inget att klaga på i övrigt men trots en snygg film så lämnar den mig helt oberörd.

3-/5

PS. Ja, just det, kungen Anthony Hopkins är med och dominerar förstås, även om han ibland spelar Anthony Hopkins.

[Czechflash]

Kul att ha dig tillbaka, Jojje. Och tack för tipset på The Chase, en film som jag missat trots fin skara skådespelare och ett helt ok IMDb betyg...

[Jojje]

The Reaping (2007)

Hillary Swank är skeptisk och lever (numera) för att jaga, och avslöja, bibliska fenomen tillsammans med sin assistent Ben (Idris Elba aka Stringer Bell från The Wire, yay). Nånstans gillar jag just den här typen av historier: Djävulen visar sig på Jorden och slåss mot de goda krafterna (tänk filmer som Constantine (ja, gillar den!) eller Exorcisten). Men i The Reaping staplar man enbart de mystiska fenomenen på varandra utan att skapa en mystisk och obehaglig känsla. Specialeffekterna känns b; ja, totalintrycket av hela filmen är i frånvaron av bättre beskrivningar just b. Swank är bra, helt klart. Jag gillar också Elbas samspel och smågnabbande med Swank. Och så är ju ofta onda barn (vilket förekommer i The Reaping) bra på film trots att de möjligen är något överutnyttjade. Men tyvärr lyckas man inte få till rätt känsla i den här rullen.

2/5

[wst]

Manetheren, den 27 juli 2010 - 10:45 , sa

Spög, den 27 juli 2010 - 07:14 , sa

Pages karaktär var väl också en student, så i det avseendet passar hon in. Men jag är lite på Czechflashs sida i detta, hon ser väldigt ung ut och hade det varit någon annan roll i filmen hade jag haft ännu större problem med henne.

wst, den 27 juli 2010 - 01:07 , sa

Spoiler

Tror som någon tidigare sagt att DiCaprio fortfarande befinner sig i en dröm och att det inte är verklighet som vi bevittnar någongång under filmens gång. Dessa tankar gick upp för mig efter ungefär halva filmen, minns dock inte vad det var som slog upp dem. Slutet bidrar dock till att man kan tolka filmen på lite olika sätt. Den börjar vobbla, men vad säger att den inte fortsätter snurra?

Spoiler

Bara jag som finner detta helt otroligt klyschigt och att Nolan egentligen är för smart för att använda denna klyscha? Vad är det som antyder att det är en dröm? Det blir väldigt många lager på drömmar om vi leker med tanken att han vore i en dröm från första stund, haha.

Jag vet inte riktigt, det var aldrig något jag riktigt tänkte på, men klart intressant teori.

Spoiler

Lägger inte så mycket vikt vid slutet, tyckte mest det var en rolig detalj. Under filmens gång tvekade jag aldrig över att han skulle vara tillbaka i verkligheten igen, men när snurran fortsatte snurra så där länge i sista scenen blev det ju oundvikligt att fundera om den skulle ramla eller inte (man vill ju gärna det, med tanke på det lyckliga slutet), och att klippa innan vi fick veta var ju mest lite retsamt roligt.

Men för analytiker kan jag nämna en recension jag läste på Aint it cool news, där recensenten Massawyrm ägnade 1800 ord till att redogöra för sin teori om hur det hänger ihop och varför filmen föll så rejält på grund av slutet. Jag läste det inte, kan jag säga.

Spoiler

Leo nämnde väl också någonstans att då hans fru snurrade saken och om den fortsatte att gå så visste hon att det var en dröm?

I början så är han ju i drömnivå två(?) om man ska utgå ifrån det han förklarade inför "operationen", då han träffade gammlingen första gången. Dom vaknade sedan upp på tåget och bör då alltså vara i verkligheten eller i drömmen som jag tror. Det är på den nivån som han träffade Page och de övriga och planerar hur allt ska gå tillväga. Har så dåligt minne så jag kommer inte ihåg om gammlingen var i limbo och Leo dödade honom där i slutet så att alla sedan vaknar upp på flygplanet. Sedan hamnar han väl helt plötsligt hemma hos hans barn; Leo frågade tidigare i filmen Page om hon kommer ihåg hur hon kom dit och det gjorde hon inte; om man drömmer så kommer man bara in i det hela utan att veta hur och det kan vara ett tecken på att det är en dröm.

Nästa gång jag ser filmen så ska jag titta lite på hur människorna omkring dem reagerar och på så sätt eventuellt kunna se om det är en dröm eller inte. Man missar säkerligen en hel del detaljer första titten så det krävs mest troligt minst en till titt för att få ordning på allt. Jag sa till en av mina kompisar efter ungefär halva filmen att jag trodde att det var Leo's dröm alltihop och att ingenting var verklighet. Men det är nog bäst att återkomma då man sett den igen och fått ordning på allt.

Skriv gärna om jag missat något här (vilket jag tror). Alltid trevligt med lite diskussion (: Kanske bäst att flytta den till tråden "Inception" istället?

[Krayzie]

wst, den 28 July 2010 - 22:17 PM, sa

Spoiler

Leo nämnde väl också någonstans att då hans fru snurrade den så fortsatte den att gå och då visste hon att det var en dröm?

I början så är han ju i drömnivå två(?) om man ska utgå från då han förklarar inför "operationen", då han träffar gammlingen första gången. Vaknar sedan upp på tåget och bör då alltså vara i verkligheten (eller drömmen). Det är på den nivån som han träffar Page och alla och gör upp planerana på hur allt ska gå till. Har så dåligt minne så jag kommer inte ihåg om gammlingen var i limbo och Leo dödade honom där i slutet och han vaknar sedan upp på flygplanet. Sedan hamnar dom väl helt plötsligt hemma hos hans barn; Leo frågade tidigare i filmen Page om hon kommer ihåg hur hon kom dit och det gjorde hon inte; alltså att om man drömmer så kommer man bara in i det hela utan att veta hur och det kan vara ett tecken på att det är en dröm.

Nästa gång jag ser filmen så ska jag kolla lite på hur människorna omkring dem reagerar, på så sätt eventuellt kunna se om det är en dröm eller inte. Man missar säkerligen en hel del detaljer första titten så krävs mest troligt minst en till titt för att få ordning på allt. Jag sa till en av mina kompisar efter ungefär halva filmen att jag trodde att det var Leo's dröm alltihop och ingen verklighet. Men nog bäst att återkomma då man sett den igen och fått ordning på allt.

Skriv gärna om jag missat något här (vilket jag tror). Alltid trevligt med lite diskussion (: Kanske bäst att flytta den till tråden "Inception" istället?

Spoiler

Jag vet inte heller riktigt vad jag ska tro om huruvida allt var en dröm eller inte. Eller om Cobb bara hamnade i limbo vid slutet på något vis. Jag kom att tänka på att anledningen till att karaktärerna inte har något större djup eller några markanta personligheter kan bero på att de bara är Cobbs projiceringar. Eller så har Nolan valt att inte lägga tyngd vid personligheter så att vi som tittare ska börja tvivla på om de existerar eller ej.

Inception är minsann en väldigt diskussionsskapande film, folk har många olika teorier kring filmens innehåll. Själv ska jag försöka komma med en egen teori när jag sett filmen ytterligare en gång på Blu-Ray.

[Morten]

Martyrs (2008)

När det kommer till fransk skräckfilm så kan jag konstatera att jag sett ett par riktigt bra sådana. Frontier(s), Them, Inside och Haute Tension är alla filmer som verkligen fångade mig.
Martyrs är inget undan tag. Filmen börjar mycket otäckt, med arkivbilder(som ger starka Motorsågsmassakern vibbar) då en liten flicka vid namn Lucie hittas i en källare där hon suttit inlåst i ett år. Lucie hamnar på ett behandlingshem och träffar där Anna som hon blir god vän med. Sedan hoppar vi femton år fram i tiden och Lucie går hem till familjen som utsatte henne för det hemska brottet. Hon hämnas och det blir väldans blodigt. Hon ringer sedan upp Anna som kommer förbi.



Filmen har en riktig nerv och hög puls. Det sparas inte på krutet någonstans. Man hinner knappt hämta andan och jag var tvungen att ta en paus mitt i för att duscha. Det är en riktigt blodig film, rå på många sätt och i slutet väldigt sadistisk.
Efter halva filmen tar filmen en ganska oväntat vändning, vilket driver berättelsen till ett helt annat plan än vad jag först trodde. Måste säga att Martyrs är en väldigt djupsinnad film, med många bottnar och har en psykologisk underton. Möjligen skulle jag vilja ha lite mer förklaring mot slutet, men kanske inte ändå? Jag kan nog fylla i själv föresten. Bakom allt blod finns det en tanke och filmen undersöker verkligen psyket och de mörka sidorna hos människan.
Förutom psykologin så gillar jag stämningen, atmosfären som är riktigt ångestframkallande. Bildspråket (med flashbacks) samt musiken skapar mycket skräck samtidigt som jag tycker (och detta låter sinnessjukt) att filmen bitvis är vacker.
Dessutom är det riktigt bra skådespelare som verkligen övertygar.
Sammanfattningsvis så är Martyrs en otäck och blodig upplevelse, som är psykologiskt utmanande och känslosam och dessutom snygg när det kommer till det visuella.

[Czechflash]

Morten: Kul att du gillade Martyrs, en film jag såg på Stockholm Filmfestival med regissören närvarande för eftersnack. En mycket filmintresserad regissör som gjort filmen med hjärta. Att den väcker känslor och är väldigt stark är det inget snack om, likaså att våldet faktiskt har en mening, även om det är svårt att tro under stora delar. Det är det jag gillar med den, att den inte bara frossar i det som t.ex. Hostel och annat skräp. Det är också lite det som gör att fransk skräck är väldigt intressant just nu, bl.a. med Inside (riktigt stämningsfull) och Haute Tension (inte lika bra, men bra twist) som du också nämner.

[Plox]

Väldans vad folk blev driftiga snabbt med skrivandet efter VM. Jag har inte riktigt hittat formen än. Men det kommer kanske.Jag har mest gått och klurat på Inception de senaste dagarna. Vill nog se den en gång till innan jag helt kan skriva av mig om den. Väldigt mycket att ta in och känner inte att jag har kött nog på benen att försöka mig på en recension.

Jojje: Tjohho, en trea till The Wolfman ser jag i alla fall som en halv seger. Nä men jag håller med dig, ingen film som berör på något sätt (vilket den heller inte ger särskilt mycket sken av egentligen). Utan mer en underhållande och småtrevlig popcornrulle. Jag gillade verkligen scenografin också, som kändes igen väldigt mycket från originalet.

The Reaping har jag hemma på hyllan, drar mig inför att se den (inte mindre efter din recension). Eller ja jag visste förvisso inte att Mr Stringer Bell var med. Så nu kommer jag nog se den enbart för hans skull.

After Dark, My Sweet och The Chase, två filmer jag inte hört talas om tidigare, som numera återfinns på att-se-listan. Tackar för det.

[Yojimbo]

An American Crime (2007)

Genre: Verklighetsdrama
Regi: Tommy O’Haver
Manus: Tommy O’Haver, Irene Turner
Skådespelare: Ellen Page, Catherine Keener, James Franco



Sommaren 1965 lämnade ett par cirkusarbetande föräldrar sina två unga döttrar i god tro hos den ensamstående hemmafrun Gertrude Baniszewski i Indianapolis som lovat att ta god hand om dem under sommaren för 20 dollar i veckan. De hade aldrig i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig vilka vidrigt ondskefulla dåd som skulle drabba deras döttrar i familjens källare när dörren stängts bakom dem. Baserad på en sann historia.

Jag har alltid gillat starka verklighetsskildringar av vårat samhälle och jag älskar filmer som behandlar ämnen som så att säga ”skvallrar” om hur vi människor fungerar. I American Crime får jag båda delarna utan något ”hysch, hysch”. Snyftarvarning bör tas på allvar för de som kommer se filmen, men varför skulle det vara ett dåligt tecken? Jag gillar inte när folk avskriver en film för att den inte är tillräckligt lycklig – filmen av den olyckliga sorten är de som verkligen får oss att vara lyckliga över vad vi faktiskt har.

Ellen Page (Juno, Inception) inger en fin rolltolkning av flickan Syliva Vilkens – filmens huvudkaraktär, då det är ett tungt ämne hon får jobba med och som alltid ställer skådespelare på ett redigt prov. Hon gestaltar henne med ett naivt och renhjärtat uttryck utan att det blir fånigt och överdrivet. Hennes blick säger det mesta, men kroppsspråket visar också en storasysters mod och att få hade klarat rollen lika bra. De som endast har sett henne i feelgood-filmen Juno får se en helt annan person här. Filmen använder sig av sorglös 50- och 60-talsmusik tills det ger en olustig känsla i magen av att höra den, samtidigt som behandlingen av Sylvia äger rum. Då och då hörs även en känslosam körsång från en barnkör, som plockar fram en vemodig känsla på de rätta ställena.



Den duktiga skådespelerskan Catherine Keener (Into The Wild, 40 Year Old Virgin) tackade först nej till rollen som den stränga mamman och barnvakten till Sylvia, men det verklighetsbaserade ämnet satt kvar i hennes huvud, varpå hon ändrade sig och tackade ja. En mer kompetent skådespelerska för gestaltandet av Gertrude kan nog faktiskt nästan räknas på en hand, för hon bär med sig en naturalism som hennes konkurrenter saknar. Keener har också en naturlig godhet i sitt skådespeleri, vilket gör hennes roll i filmen ännu mer intressant och mångbottnad. Hon visar att Gertrude trots allt var en människa och inte ett monster. Att vissa sedan påstår att Keeners karaktär var mer mänsklig än verklighetens Gertrude är något att väga in, på något sätt.

Filmens egentliga svaghet är förmedlandet av trovärdigheten i att de fruktansvärda saker som skedde faktiskt kunde ske utan att någon kallade på hjälp. Det kusliga är dock att det oavsett svagheter eller inte faktiskt är en sann historia. Det vanliga mönstret vid sådana här gärningar är just det att omgivningen frågar sig hur det kunde få ske, men på grund av att omgivningen blundar så sker fruktansvärda saker varje dag i de mest idylliska samhällen. Påstår någon att din granne är en mördare, våldtäktsman eller pedofil så skrattar du – det är så vi väljer att fungera. An American Crime är (som så många andra samhällsskildringar) en viktig berättelse då den åtminstone för en dag får oss att stanna upp och tänka till om sådan saker.

Spoiler

Även om det är en rak berättelse utan egentliga överraskningar så måste jag nämna att jag gillade den lilla twisten som de valt att tillföra berättelsen, där Sylvia får hjälp med att fly från sitt fångenskap, bara för att återvända och inse att det i själva verket aldrig inträffade. Det var mycket smärtsamt och sorgligt att se.

7/10

[Krayzie]

Håller med ang. An American Crime. Det är en film som väcker känslor, jag blev lite hjärterkrossad av den själv.

Yojimbo, den 29 July 2010 - 22:35 PM, sa

Spoiler

Även om det är en rak berättelse utan egentliga överraskningar så måste jag nämna att jag gillade den lilla twisten som de valt att tillföra berättelsen, där Sylvia får hjälp med att fly från sitt fångenskap, bara för att återvända och inse att det i själva verket aldrig inträffade. Det var mycket smärtsamt och sorgligt att se.

7/10

Spoiler

Ja, den där twisten fick mig verkligen att lättna, jag trodde att hon hade klarat sig. Men likna snabbt som den kom försvann lättnaden och förvandlades till tungsinthet. Jag var lite sur på filmen då för att den hade lurat mig, men det var ett smart drag egentligen.

[Krayzie]

American History X
Om jag fick i uppdrag att nämna några viktiga filmer som man verkligen bör se under sitt liv är American History X en av de första jag skulle komma att tänka på. Det är sällan man blir så pass omskakad när man ser på film som när man ser just den, och tankarna bara rusar omkring i huvudet på mig medan jag gör det.



I fram- och tillbakablickar berättas en historia om hur rasism och hat kan leda till fruktansvärda händelser. Danny Vinyard (Edward Furlong) upptäcker att en svart man är på väg att stjäla brorsans bil och meddelar genast detta till brodern Derek (Edward Norton) som är en mycket verksam nynazist. På grund av tidigare traumatiska upplevelser känner Derek ett starkt hat gentemot svarta människor, och med en pistol i högsta hugg rusar han ut ur sitt hus för att skjuta ihjäl dem som knycker bilen. Polisen kommer så småningom och sätter honom i fängelse. Den yngre brodern Danny har också fallit offer för nazismens ideologier och har skrivit en uppsats om Adolf Hitlers "Mein Kempf" i skolan, något som hans lärare Bob Sweeney (Avery Brooks) inte tar lätt på. Istället beordras Danny till att skriva en uppsats om sin bror Derek.



Edward Norton gör som filmens huvudrollsinnehavare vad som förmodligen är hans bästa insats i karriären. Även rollistans andre Edward som tidigare skådats i Terminator 2 gör ett strålande jobb. Synd att han senare körde igång drogmissbruk och sedan dess nästan enbart fått medverka i skitfilmer, man kan kalla det bortslösad talang. Vad gäller Oscarsnomineringar var det lite märkligt och framförallt tråkigt att filmen bara fick en, och den var alltså varken för bästa film, regi eller manus. Hur medelmåttiga The Thin Red Line kunde nomineras för bästa film framför AHX är en gåta för mig.



Budskapen som filmen vill förmedla är bland annat hur meningslöst det är med rasism och hur det aldrig kan leda till någonting bra. Inga misstag görs i att förmedla detta som man gör på ett hårdkokt sätt med skrämmande nyanser av realism. Det är inte bara vitas hat gentemot svarta som tas upp, utan därtill är det svartas hat gentemot vita, och filmen lyckas på så vis hålla sig objektiv utan att vinkla saker och ting. Jag vet inte om American History X är den ultimata filmen om rasism, men den är tveklöst en av de allra bästa. För att citera Danny Vinyard; "Hate is baggage. Life’s too short to be pissed off all the time. It’s just not worth it."

9/10