[Ingoman]

Sett ett gäng filmer. Orkar mej dock inte pånå djupare recensioner.

Confessions of a dangerous mind Första gången jag såg den var för en par år sedan och då tyckte jag den var ganska trist. Men jag var nog rätt trött då vill jag minnas. Tyckte dne var bättre nu. Och även om man undrar hur mycket sanning det ligger i själva historien egentligen så är den intressant och Sam Rockwell är mycket bra.

Betyg 3+ av 5

Runaway
En framtidsthriller från 84 med Tom Selleck och Gene Simmons som skurk. Han gjorde ju en par filmer på 80 talet. Okej ska erkänna att den håller inte riktigt samma klass nu som jag tyckte då. En del skådespeleri är ganska dåligt och manus håller väl inte helt ihop. Men man kunde kanske inte ana framtiden så väl då precis som vi nog har svårt att se vad som komma skall om 15-20 år. Men lite nostalgi är det och spindlarna och de värmesökande kulorna är fortfarande ganska coola.

Betyg 3- av 5

Fraternity vacation - Supertönten
Ännu en resa in i 80 talet. En ung Tim Robbins och en ung Amanda Bears bla. innehåller precis det en 80 talare ska. Nakna tjejer, killar som bara är ute efter en sak, en tönt, några coola kompisar, en extra snygg tjej åsså givetvis det där collaget där det handlas kläder med tillhörande modevisning och bedömning. Den som ser den idag tycker säkert inte om den men för mej blir det nostalgi... igen. Det här var en film som jag såg åtskilliga gånger när jag var ung.

Betyg 3 av 5

Zozo
Josef Fares visar verkligen att han kan göra annat än komedier. Första delen av filmen är mycket bra och mycket stark. Om kriget i Libanon och bombningarna i Beirut. Någon som man nästan glömt bort helt. Men på nått sätt lyckas den inte riktigt hålla mitt intresse vid liv lika mycket i den andra delen av filmen. Jag förstår vad han vill säga men för mej är det redan så uppenbart. Det är aldrig lätt att anpassa sig till något nytt och främmande. Men det är visuellt mycket snyggt. Ska bli spännande att se vad herr Fares kommer med i framtiden.

Betyg 4- av 5

Storm

Här känns det som manusförfattarna inspirerats av... allt. Matrix, Dataspel, Blade runner bla och sedan kört det i en mixer och fått fram detta. Men det är bra och studntals får jag t.o.m en känsla av Nattens väktare. En kamp mellan det goda och det onda. Det är diffust och allt är inte helt uppenbart. Det är drömmar och verklighet. Det är riktigt bra. Och nu menar jag inte bra för att vars svenskt det är riktigt bra för att vara film. Även om filmen kanske tappar lite fart i andra delen så är det fortfarande intressant och man vill se och veta mer. Och nog är väl Eric Sericsson i huvudrollen lite lik Tomas Hanzon. Kull också att Eva Röse får spela cool hjältina och spöa skiten ur killarna

Betyg 4 av 5

Czechflash, den 19 Aug 2006, 20:17, sa

LL: Håller med det du säger i jämförelsen mellan filmen och serien. Saknade också den charmige och sköna Sonny på husbåten. Och mystiken fanns inte där, likaså samspelet mellan Sonny och Tubbs som var grunden i serien. Musiken tyckte jag oftast var bra, men inte Miami Vice-känsla förutom ett par gånger. Sen håller jag helt och hållet med om mellanspelen som är så bra i serien och som Michael Mann brukar vara bra på. Trodde det skulle dyka upp en gång åtminstone, gärna till Phil Collins låt, men så blev det alltså inte.

Håller dock inte med om att detta skulle vara på samma nivå som Bad Boys, det är en helt annan typ av film. Detta är givetvis bättre än såna filmer, men visst blev man besviken. Trots det kommer jag nog köpa filmen på DVD någon gång. Kan även vara en DC-version som kan vara värd att se.

Nu har inte jag sett filmen. Men nog får man känslan tyvärr att Miami Vice egentligen bara använts som varunamn för att få göra en actionrulle. Om ni förstår avd jag menar. Man har redan en grundidé liksom.
Ungefär som Beck bara blivit ett varunamn. Då filmerna inte känns som de har så mycket med Sjöwall och Wahlöö längre.

Det är synd men det handlar för mycket om stålar i USA numera och jag är rädd för att vi kommer att få se åtskilligt mer av den här typen av filmer. nu är jag iofs inte lika frälst vid Miami vice sim ni andra gammgubbar men ändå

[Jojje]

The Indian Runner (1991)

Sean Penns regidebut är en film om två bröder som är helt olika. Joe (David Morse) är en lugn, stabil person som vill alla väl. Han är polis i en småstad där han bor med sin fru och en liten son. Den yngre brodern Frank (Viggo Mortensen) är rastlös, vild och har en själ som inte vill få ro. När Frank kommer hem från kriget i Vietnam så försöker Joe komma närmare sin bror för att få honom att inse att livet faktiskt är gott och värt att uppskatta.



Sean Penn är en regissör som fokuserar på det jobbiga och mörka i livet. Liksom i de efterföljande Hämnden och Löftet handlar The Indian Runner om personer som på ett eller annat sätt bär på mörka och jobbiga tankar och som inte kommer till rätta med sig själv. The Indian Runner är en sorglig, mörk och gripande film där både David Morse och Viggo Mortensen visar prov på personligt och utlämnande skådespel. Det förekommer ett antal gripande scener där det främst mot slutet blir riktigt intensivt med några avgörande scener på en bar, där för övrigt den obehaglige bartendern spelas av galenpannan Dennis Hopper.



Redan i filmens inledning känner man av stämningen. Filmen inleds i en vintrig och ödslig landsbygd som för tankarna till miljöerna i Coen-brödernas Fargo. Men till skillnad från Fargo så förekommer här ingen humor, utan det mesta är kolsvart. Det är väl det som på nåt sätt är filmens problem enligt mig. Stämningen blir bitvis en aning enahanda och gör att filmen en stund i mitten känns lite seg. Men filmen växer hela tiden och mot slutet hoppas man verkligen att Frank ska kunna ta sig samman och våga vara god, mot andra men främst mot sig själv. Det är på gränsen till att jag ger filmen en fyra men som helhet blev det too little, too late.

3+/5

[Spicoli]

Jag gillade The Indian Runner ganska så mycket när jag såg den för några månader sen. Jag gav den en 4- och jag tror jag skrev lite här om den.

[Hartigan]

The Indian Runner tyckte jag om. Skrev en recension här och gav den 4/5. Mortensen och Morse är suveräna i sina rolltolkningar.

[Lorenzo Lamas]

Då har jag återigen gett mig på en Disneyrulle. Den här gången blev det Björnbröder.

Tre indianbröder blir särade på varandra för att åter förenas i slutet, fast under andra omständigheter. Ungefär så är filmens handling, men jäklars va bra mellanspelet är. Jag satt mer än en gång med en tennisboll i halsen som ville komma ut... men samtidigt (som oftast Disney klarar av) så var det inte långt mellan skratten.
Björnbröder är faktiskt en av de bättre tecknade filmer jag har sett, kommer dock ändå inte upp i min förstarankade Monsters INC.

[Puffie]

Titel: The Towering Inferno
Genre: Katastrof/Action
Land: USA
År: 1974
Regi: John Guillermin/Irwin Allen
Skådespelare: Paul Newman, Steve McQueen, Faye Dunaway, William Holden
IMDb: 6.6

Katastroffilm om en 138 våningar hög skyskrapa. Ett cocktail-party pågår på 135 våningen i skyskrapan när en eldsvåda bryter ut några våningar längre ner. Snabbt förvandlas den lilla elden till ett inferno och alla i skyskrapan riskerar att dö.

Av vad jag förstått så ska Towering Inferno tillhöra de bättre katastroffilmer som kom under 70-talet. Jag har inte sett så många av de katastroffilmerna men än så länge kan jag hålla med om att Towering Inferno är den bästa, följd av The Poseidon Adventure. Anledning till att Towering Inferno lyckas så bra tror jag beror på att katastrofen i sig känns så realistisk. Hela händelseförloppet känns naturligt och det känns som om det verkligen kan hända. Även om filmen sen innehåller en hel del hjälteinsatser och liknande som drar ner realismen en del. Även om effekterna är väldigt bra och bidrar till att skapa en realistisk atmosfär.



Ett annat mycket vasst kort som filmen har är skådespelarna. Här återfinns riktigt många stora namn, och alla gör mycket bra ifrån sig. Speciellt bra är Paul Newman och Steve McQueen som verkligen övertygar i sina huvudroller. Filmen är hela 165 minuter lång, men den känns mer som att vara runt 2 timmar vilket är mycket bra. Fastän filmen har många positiva egenskaper så är jag ändå inte helt övertygade, jag hade gärna sett en katastroffilm utan riktiga hjältar som mer eller mindre lyckas göra övermänskliga saker. Än hellre hade jag sett en katastroffilm där det inte finns någon ond/snål människa att beskylla för vad som händer.

Men Towering Inferno är ändå en bra katastroffilm (inte min favoritgenre) och jag ger den en stark 3:a. Betyget kan mycket väl höjas vid en omtitt.

3+/5

[Czechflash]

Hartigan, den 18 Aug 2006, 16:40, sa

Mann är verkligen en hejare på att använda musik och det blir inte direkt värre att han använder en av mina favoritsångare, Chris Cornell.

En fråga till dig Hartigan. Jag har laddat ner soundtracket till filmen, men det fattas åtminstone två låtar. Det är nog Chris Cornell som sjunger dem. Han hade väl en låt med i Collateral också, inte sant ? Har du någon aning om vad hans låtar i Miami Vice heter ?

[Hartigan]

Ja, jag har för mig att det var Cornell, men jag tror att han sjöng solo och inte med Audioslave så att jag vet tyvärr inte vad låtarna heter.

Audioslave har med en låt i Collateral som heter Shadow On The Sun. Den kommer när Cruise ser rådjuret. Underbar låt!

[Czechflash]

Hartigan, den 20 Aug 2006, 16:58, sa

Ja, jag har för mig att det var Cornell, men jag tror att han sjöng solo och inte med Audioslave så att jag vet tyvärr inte vad låtarna heter.

Audioslave har med en låt i Collateral som heter Shadow On The Sun. Den kommer när Cruise ser rådjuret. Underbar låt!

Jo, jag tyckte det var samma sångröst som i den låten i Collateral. Gillade den väldigt mycket där och när jag hörde de två låtarna i Miami Vice ville jag lyssna på dem igen, men vet inte vad de heter.

Tack ändå.

[Hartigan]

Czech: Lugnt Den låten passar perfekt i Collateral och jag skulle gärna vilja höra de två låtarna från Miami Vice igen.

I slutscenen i Miami Vice är gruppen Mogwais låt Auto Rock underbar.

[Jojje]

Harty och Spicoli: Läste era recensioner av The Indian Runner och jag håller med om det ni skriver. Upplösningen av filmen, under den sista kvarten ungefär, är ett gastkramande psykologiskt drama av högsta klass. Det var nära att jag höjde till en fyra, men jag tyckte vägen till upplösningen inte var tillräckligt bra för ett sånt högt betyg. Men en bra film, med grymma skådisar, är det. Att Morse skulle vara bra, det kunde man ana, men Mortensen överraskar verkligen.

Hartigan, den 20 Aug 2006, 16:58, sa

Den kommer när Cruise ser rådjuret. Underbar låt!

Rådjuret? Det var väl två vargar. Eller?

[Rakii]

Romeo + Juliet (1996)



Regi: Baz Luhrman
Skådespelare: Leonardo DiCaprio, Claire Danes, John Leguizamo, Jamie Kennedy & Harold Perrineau
Gengre: Romantik/drama
Land: USA
Längd: 120 min

William Shakespeare är ju även en figur vars historier fått sig filmer genom åren, se bara på Akira Kurosawas Ran (bygger på Kung Lear), dom Hamlet som finns varav Mel Gibson spelar med i en, finns en uppsjö med filmer efter brittens pjäser och kommer nog komma ytterliggare mera tills dom är utnötta på alla plan. Sjävla Romeo och Julia skrev han mellan åren 1595 och 1596 som blev en grundpelare i hans karriär och den mest kända pjäs han författat.

Här har förflyttats till det moderna (90-talet men...) Kalifornien och platsen är Venice Beach där dom rivaliserande familjerna Capulet och Montague strider sedan urminnestider. Romeo är en ung man, som håller sig mest för sig själv och skriver poesi jämnfört med övriga medlemar i familjen som mest värnar om sin stolthet. Julia är även hon en ensam själ i en till synes frustrerande omgivning med oförstående föräldrar som vill gifta bort henne till varje pris. Av en slump möts dom båda förlorade själarna på en fest och det strålar kärlek vid första ögonkastet, tills Julia inser att Romeo är en Capulet och Romeo upptäcker att Julia är en Montague. Men trots detta förhindrar dom inte från att ha ett förhållande i smyg.



Som jag nämnde tidigare är romantiska filmer inget för mig, jag är ingen romantisk person och har inget som helst gemensamt med dom förälskade i sliskiga komedier som Sömnlös i Seattle eller Pretty Woman. Det som däremot skiljer denna filmen ifrån att hamna i samma fack som dom nämnda är att här får karaktärerna mera plats att utvecklas, djupt och man får ta del av deras tankar samtidigt som birollerna samtidigt har en stor drivande kraft som inte brukar vara alltför vanligt. Sen att man behållet dom riktiga dialogerna från uppsättningen från 1500-talet men fört historien till våran tid gör så att filmen tilltalar en ny generation (MTV-generationen) tittare, men tilltalar även mig. Blir på ett sätt "snyggt" med det hela att blanda ihop historia med ungdomar i hawaiiskjortor som skjuter mot varann med vad dom kallar för svärd etc...

Före jag såg filmen (5 år sen minst) hade jag samma töntiga fördomar om DiCaprio och man ser inte bortom allt negativa att killen kunde redan skådespela på ett bra och övertygande sätt, visserliggen hade det ju redan setts i Gilbert Grape men här är han en "normal" karaktär som ändå övertygar mig. Däremot är Danes den negativa delen av skådespelet då hon för det mesta är tyst och ser ut att vara oförstående vilket inte ger någon bra bild av henne som djupt förälskad. Man slutar bry sig om henne helt och hållet och koncentrerar sig helt på Romeo.

Luhrmans regi smälter väldigt fint ihop med den hastiga klippningen och dialogerna gör detta till en av de finaste kärlekshistorier som porträtterats på film tillsammans med David Lynchs skruvade Wild at Heart.

+4/5

[Czechflash]

Titel: Leave Her to Heaven / Min är hämnden
Genre: Drama/Film-Noir
Land: USA
År: 1945
Regi: John M. Stahl
I rollerna: Gene Tierney, Cornel Wilde, Jeanne Crain, Vincent Price

Handling: Författaren Richard Harland träffar den vackra Ellen Berent på ett tåg och trots att hon är förlovad gifter de sig redan efter några dagar. Snart visar det sig att Ellen är en mer komplicerad kvinna än vad Richard kunnat ana, och att hon har en mycket mörk och manipulativ sida.

Omdöme: Detta är en av få film-noirs i färg, vad jag kan minnas den enda jag sett (efter att ha kollat upp detta på IMDb konstaterade jag att det verkar finnas 11 st. i färg, varav endast denna och Niagara är kända). Men för att vara helt ärlig så är det inte riktigt en film-noir. Första halvan av filmen är snarare ett romantiskt drama/drama där Richard och Ellen börjar umgås och blir förälskade. När de sen gift sig vill Ellen ha Richard helt för sig själv. Detta blir dock svårt när Richard har en yngre bror (Danny) som behöver hans hjälp. Danny vill hela tiden vara med sin bror och hans nya fru, något som blir för mycket för Ellen. Hon förändras allt mer när hon inser att Danny inte kommer lämna dem ifred. Det är här filmen egentligen kommer igång på riktigt och övergår till att bli mer film-noir.



Jag tyckte nog första halvan var lite utdragen och kändes lite för lång, men det var viktigt för att bygga upp karaktärerna och framförallt Ellen. Gene Tierney spelar henne och hon räknas till en av dåtidens vackraste skådespelerskor. Jag tyckte hon såg ännu bättre ut i favoriten Laura, men här får hon spela ut sitt register på ett imponerande sett. För att först vara en älskvärd och trevlig ung kvinna förändras hon till en svartsjuk och farlig kvinna som tänker göra allt för att få ha sin man för sig själv. Fotot i filmen är imponerande då man inte kan tro att filmen är från 1945 ! Jag hade tippat på åtminstone 60-talet och jag förstår att den vann en Oscar för bästa foto. Även Gene Tierney blev Oscarsnominerad. Filmen är starkare under andra halvan, men även inledningen är bra.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg: -4/5
IMDb: 7.5

[Hartigan]

Jojje: Ja, två vargar var det. Dumt av mig

[Jojje]

Once Upon a Time in China III (1993)

Jet Li ikläder sig för tredje gången rollen som kinesiske kung fu-folkhjälten Wong Fei-hung. Den här gången åker Fei-hung till Beijing för att besöka sin far och titta på hans medicinfabrik. Med sig i släptåg har han som vanligt fånen/assistenten Foon samt kärleksintresset Peony (Rosamund Kwan). I Beijing har det precis utlysts en lejondanstävling, en sorts martial arts-uppvisning, för att imponera på, och skrämma, de utlännningar som vill få större makt i Kina. Resultatet blir istället att de olika martial arts-klubbarna slåss inbördes och Fei-hung får rycka ut för att ställa saker och ting till rätta. Samtidigt så uppvaktas Peony av en kinesisktalande rysk besökare vilket stör Fei-hung å det grövsta.



Åh hå, det var faktiskt riktigt dåligt, på gränsen till uselt. Handlingen i Wong Fei Hung ji saam: Si wong jaang ba, som originaltiteln lyder, är otroligt fånig, tillgjord och tramsig. Inget funkar, varken fajtingscenerna, lejondanstävlingen eller de fåniga förvecklingarna mellan ryssen, Peony och Fei-hung. Ja, fajtingscener och fajtingscener, förresten. I princip förekommer inga regelrätta fajter. Oftast är det bara hafsiga massfajter där Jet Li studsar och snurrar runt som rena Yoda. Jet Li har ej heller nån värdig motståndare i filmen, som t ex Donnie Yen i tvåan. Den som är tänkt att ha den rollen är den tillgjorda och överdrivna Club Foot som mest känns jobbig.

Spänningsmomentet i filmen är att det planeras ett lönnmord på en högt uppsatt person. Fei-hung & Co får reda det hela och ska försöka stoppa det. Tyvärr tappas det här bort och får vi se en tråkig och segdragen lejondanstävling istället för riktiga fajter och en spännande upplösning. Ok, nu är väl säkert den här lejondansen en viktig del av kinesisk kultur och det var ganska imponerande scener med mycket folk och vackra färger, men roligt eller spännande var det inte. Tio gånger av tio ser jag hellre en välgjord fajtscen mellan två skickliga kung fu-utövare.



Nä, det blir inte godkänt betyg till del tre i den här överskattade filmserien med Jet Li. Det som varit lite intressant i alla tre filmer är att man i handlingen väver in personer och händelser som förekommit på riktigt i kinesisk historia. Detta lyckades man bäst med i tvåan, där t ex den förste presidenten i Republiken Kina (alltså nuvarande Taiwan), Sun Yat-sen, förekommer som ung revolutionär mot kejsardömet i Kina. Det är även tvåan som har klart bäst fajtingscener. Trean har tyvärr ingenting att komma med på något plan och det blir snudd på bottenbetyg. Det som räddar filmen från bottenbetyget är väl ändå Jet Lis skicklighet och akrobatik i de fajter som förekommer.

2-/5

Sammanfattning av de tre första OUATIC-filmerna med Jet Li som Wong Fei-hung.

Once Upon a Time in China 2/5
Once Upon a Time in China II 3-/5
Once Upon a Time in China III 2-/5

Alltså inget jag kan rekommendera, tyvärr. Om ni vill se en film med brutalfajter, kolla in Ong-bak. Den har de värsta stunts och fajter jag skådat. Jag vet att Manetheren håller med. Om ni vill se en film som lyckas kombinera humor och kung fu (vilket OUATIC-filmerna inte lyckas med), kolla in Drunken Master med Jackie Chan. Om ni vill se en bättre film kung fu-film med Jet Li, kolla in Yuen Woo-ping-regisserade The Tai-Chi Master där även Michelle Yeoh är med.