Jump to content

Filmer du just sett ! Bra och dåliga (Del 1 och 2!)


Czechflash

Rekommenderade inlägg

Dekalogen 3: Du skall helga vilodagen (Kieslowski) (1988)

Handling Filmen handlar om två personer som på något sätt är bekanta med varandra. Den ena personen är en kvinna, Ewa, och den andra personen heter Janusz. Janusz är mitt uppe i sitt julaftonsfirande när han får ett telefonsamtal. I andra änden av luren finns Ewa som övertalar honom att lämna sin familj för att leta efter hennes nuvarande pojkvän som är försvunnen.

 

Omdömme Jag antar att det är meningen att man ska bli fängslad av det lilla mysteriumet i filmen, med andra ord vilken slags relation dessa två personer har haft. Men om jag ska vara ärlig så kommer jag aldrig riktigt in i filmen. Detta beror nog främst på den tråkiga historien som dessutom aldrig riktigt kommer någonvart känns det som. Det märks dock vem som har regisserat för att stilen är den samma som i de två tidigare filmerna. Vackert foto när de två huvudpersonerna åker runt i gatorna i staden under gatulyktornas belysning. En del bra scener var det ju också, så som biljakten. Betyget får bli en stabil 2:a trots att slutet var ett stort antiklimax.

 

 

2

 

 

Dekalogen 4: Hedra din fader och din moder (Kieslowski) (1988)

 

Handling Filmens handlar om två personer som bor tillsammans. Mannen i huset heter Michal och han bor tillsammans med sin dotter Anka. Dottern hittar en dag ett kuvert i sin fars rum med rubriken "får ej öppnas före min död". Inne i kuvert ligger det en brev och avsändaren är hennes mor som dog när hon var mycket liten.

 

 

Omdömme Jodå, här lyckas regissören återigen att skapa ett ruggigt bra drama. Jag får nästan känslan att han gör lite sämre filmer emellanåt med flit så att man inte ska bli helt utmattad. Triklorens mittersta del är ju t.ex. lite lättsammare än de två övriga. Filmen börjar precis som de övriga delarna med snyggt kamerarbete och så småningom presenteras namnen på huvudkaraktärerna.

 

Handlingen är suverän och innehåller med vändningar än en Hitchcock-film känns det som. Intressant att regissören här behandlar ett så pass kontroversiellt ämne och sträcker på gränserna på vad som är acceptabelt. Jag ska väl inte säga så mycket mer för då förstör man ju upplevelsen för de som vill se den här pärlan. För att uttrycka sig kortfattat så är det en både gripande & spännande film.

 

4 , 4+.

Link to comment
Share on other sites

  • Svar 18,1k
  • Created
  • Last Reply

Top Posters In This Topic

  • Czechflash

    4860

  • Jojje

    1240

  • Plox

    1056

  • roadwarrior

    911

Top Posters In This Topic

Posted Images

  • Filmstar

2012 (2009)

 

Efter urtråkiga Godzilla så tycker jag Emmerich ryckt upp sig en aning. 2012 visade sig vara en ganska trevlig katastroffilm. Jag måste säga att jag gillar hela konceptet med katastroffilm. Jag är en fan av road movies och katastroffilmen är ju en typ av road movie. Här har vi de vanliga ingredienserna. Det är många olika rollfigurer, t ex ett skilt par med barn där pappan är en slarver som inte träffar sina barn tillräckligt ofta och mamman är ordentlig och har träffat en ny kille som man ska tycka är en tönt. Katastrofen gör att de förs samman igen. Vi har en svart president. Vi har forskare som är envisa och som elaka ledare inte vill lyssna på. Vi har en global handling med kineser och indier som gör hjälteinsatser. Allt är med andra ord på plats.

 

emm1.jpg

 

2012 är också en saga, en actionsaga, eftersom mycket av det som händer känns alltför fantastiskt. Actionscenerna är rejält maffiga och välgjorda. Det är en riktig berg-och-dal-bane-tur. Här är det inga snabba klipp som i slagsmålsactionrullar. Nej, här får man känslan av att sitta med i bilen eller planet som försöker komma undan den kollapsande jordskorpan. Jag vet inte hur många gånger de lyfter med ett plan i sista sekunden för att precis precis precis undkomma. Tre gånger tror jag. Bitvis satt jag och skrattade då det mer kändes som en komedi, speciellt under bilfärden i limon genom att sammanstörtande Las Vegas.

 

emm2.jpg

 

Efter ett tag börjar man dock bli ganska mätt på alltihop. Det förekommer många klichéer förstås, och filmen är för lång för att vara en film som egentligen inte har några karaktärer eller nåt djup. Jag tycker dock det i princip håller hela vägen. Det är inte så många töntiga översentimentala scener utan Emmerich lyckas hålla en hyfsad nivå. Jag tycker det är kul att många av de stora Hollywood-filmerna nu för tiden innehåller ganska skarp USA-kritik (direkt eller indirekt). Slutet här var ju ganska talande med Afrika som blev en fristad  Jo, just det, jag nämnde ett antal ingredienser i början. Jag glömde en: vi har givetvis en hund också. Voff!

 

3/5

Link to comment
Share on other sites

  • Filmstar

kamp.jpg

 

Kampen om elden (La guerre du feu, 1981)

 

En väldigt speciell film, med tanke på att det varken uttalas en enda replik på ett språk som man förstår eller finns nån textning. Nej, här handlar det om urtidsmänniskor, neanderthalare, tidiga homo sapiens. I fokus står elden. Neanderthalarna kan inte själva göra upp eld. Allt handlar om att bevara den eld som man lyckats fånga, eld som uppstått på naturlig väg. Ja, hela filmen bygger på just det där med elden. Hur man slåss för att komma över den, och hur svårt det är att hålla den vid liv. Neanderthalarna är högre stående än de människoapor de blir överfallna av i början av filmen. Däremot upptäcker de att några andra varelser med lite mindre hår på kroppen har förmågan att själva skapa eld, vilket fascinerar neanderthalarna enormt. Intressant film. Det känns som en inverterad sf-rulle, då man liksom tänker sig tillbaka i tiden och gör sig en bild av hur vetenskap och kultur såg ut då. Bitvis fick jag känslan av naturfilm då det var vackert fotot, mycket djur och natur och ingen dialog. Klart sevärd, och bitvis riktigt rolig.

 

3+/5

Link to comment
Share on other sites

  • Filmstar

green.jpg

 

Green Zone (2009)

 

Den handhållna kameran störde mer än den gav nerv. Dessutom går det hetsiga fotot inte riktigt ihop med konspirationskänsla. Det funkade bra i Bourne-filmerna och i Bloody Sunday. Historien kändes meninglös. Den gav mig inget. Miller (Matt Damon) var maktlös, det fanns ingen spänning, ingen konspiration att avslöja, eftersom vi redan visste vad som skulle avslöjas (att det inte fanns några WMD's). Berättandet är enformigt, och jag är helt ointresserad av karaktärerna. Ja, det känns inte som karaktärer ens. Och när en film inte har intressanta karaktärer så måste historien, actionscener, vara nåt extra. Det var det inte här. Det är bara ett virrvarr av gränder i Bagdad. Helikoptrar åker kors och tvärs. Man skjuter med kulspruta. Man gör det mesta utom att hitta dabbeljuemdis. Nåt jag gillade var kontrasten mellan hur det var ute i Bagdads krigsmiljö jämfört med hur det var inne på palatset med pool, stor lunchmatsal, olika typer av myndighetsamerikaner. Och så har Matt Damon har ett obehagligt nollställt ansikte ibland; man vet liksom inte om han i nästa ögonblick ska brista ut i gråt eller skjuta nån i skallen.

 

2/5

Link to comment
Share on other sites

  • Filmstar

dave.jpg

 

Dave (1993)

 

Filmen bygger på en ganska rolig idé som vi har sett några gånger, både före och efter denna film. En person kastas in på för den personen helt fel plats och rör om ordentligt i grytan. Med en naiv ärlighet visar Dave (Kevin Kline) hur en amerikansk president kan vara. Andra inblandade får en tankeställare om att inte alltid rulla på i samma hjulspår. Kline gör en bra insats, först som opersonlig, oärlig och cynisk president, sen som dubbelgångaren som inser att det där med politik inte är så dumt, att hjälpa andra, att stå för sina idéer och försöka genomföra dem. Kline har ett hyfsat samspel med Sigourney Weaver. Det känns som en väldigt amerikansk film. Det är liksom en saga, med humor och allvar lite blandat, och så sina sentimentala delar. Stort plus för Frank Langella som elak Vita Huset-stabschef. Ving Rhames är ganska hård som Secret Service-vakt (jag tänker direkt på honom som Marcus i Pulp Fiction som kom året efter). Sammanfattning: Småputtrig, ganska förutsägbar, typisk amerikansk dramakomedi.

 

3/5

Link to comment
Share on other sites

Sin Nombre (2009)

 

Cary Fukunagas regidebut slog ner som en blixt från klar himmel. Med stor framgång på Sundance-festivalen, där den kammade hem två priser och ytterligare en nominering, visade Fukunaga att han var en man att lägga på minnet.

 

Sin Nombre kretsar kring Sayra, en tonårsflicka som återförenas med sin far och resan från Honduras mot drömmen i USA kan börja. På tåget som tar dem genom Mexico stöter dom på El Casper. En MS13-gängmedlem som inte är nöjd med den sits han sitter i.

 

Det sägs att Cary Fukunagra spenderade väldigt lång tid med både tågresenärer och sydamerikanska gängmedlemmar för att göra en så realistisk film som möjligt. Han ska även ha fått två gängmedlemmar att gå över det klara manuset för att ändra slang och annat för att föra in ännu mer realism.

Detta har lämnat stora spår i filmen. Jag vet inte mycket om gängliv, inte heller mycket om livet som flykting; men trots detta känner jag genom filmen stor förståelse över deras handlingar och agerande. En annan anledning till det är ett exceptionellt bra gäng skådespelare. Jag kan inte bärga mig från att se nånting mer med de båda huvudrollsinnehavarna(Edgar Flores och Paulina Gaitan).

 

 

Filmen är inte långt från ett mästerverk, det finner egentligen bara en sak att klaga på: Längden. Trots en snabb och effektiv karaktärsbyggnad, som lämnar mycket av tiden till annat finner jag att på vissa ställen springer alldeles för fort igenom storyn. Den hade kunnat vara en 30min längre. Bortsett detta finns det inte mycket dåligt att säga om filmen. Jag sugs verkligen in i en värld av terror, fattigdom och förlorat hopp. Det är känslomässigt men inte jobbigt nog att du finner dig se halva filmen mellan fingrarna du lagt över ansiktet.

 

Personligen kommer jag sitta på nålar tills Cary Fukunaga nästa projekt når biografens mörker!

 

4+/5 - 9/10

Link to comment
Share on other sites

  • Filmstar

iron.jpg

 

Iron Man 2 (2010)

 

Nä, tyvärr. Det här var en dussinfilm från filmfabriken i Hollywood. Eller ja, kanske är den lite annorlunda eftersom den känns aningen mer seriös än andra filmer i samma genre. I vilket fall så är den stentråkig. Tony Stark (Robert Downey Jr.) och Pepper (Gwyneth Paltrow) gnabbas med varandra i scener som tycks pågå i en evighet men som inte kommer nån vart. Stark snackar en väldig massa och är ibland coolt cynisk, men handlingen som helhet är fantastiskt förvirrad (för mig). Det finns ingen riktig grundstory. Vad handlar filmen egentligen om? Allt tramsas ihop till en enda förvirrad röra. Den enda som är riktigt bra är Mickey Rourke. Det är konstigt, efter att ha sett The Wrestler så framkallar Rourke varje gång jag ser honom samma känslor som när jag såg Aronofskys film om den avdankade wrestlern: en sorg över den tid som varit och som aldrig kommer igen. Det är nåt med Rourkes ansikte som gör detta. Fascinerande. Sam Rockwell är underhållande. Scarlett Johansson är alltid trevlig att se (på).

 

2/5

 

PS. Om ettan tyckte jag.

 

PPS. Kul med musik av Beastie Boys när Stark sitter i jättemunken. Eftersom jag är ett långtida fan så noterade jag direkt att det var Beastie när låten började.

Link to comment
Share on other sites

  • Filmstar

man1.jpg

 

En enda man (A Single Man, 2009)

 

En väldigt elegant film, och konstigt vore väl annars eftersom filmens regissör, Tom Ford, är hyllad modeskapare. Allt genomsyras av en smart snygg känsla, men min slutkänsla är att filmen är i blekaste laget. Oscarsnominerade Colin Firth är riktigt bra. Han känns helt annorlunda jämfört med andra roller jag har sett honom i. (Nu kan jag i och för sig bara påminna mig om att jag har sett honom i Bridget Jones, haha.) Julianne Moore, som spelar Firths bästa vän i filmen, har ett sätt att ibland bli helt hysterisk. Det finns

där hon blir på det sättet i en drugstore när hon ska köpa medicin. Det fanns tendenser till det även här. Jag vet aldrig riktigt om jag tycker hon går över gränsen. Här gjorde hon det nog inte. Jag gillar Firths ansiktsuttryck. Han har liksom gett upp men tar det ändå med ro. Men det är klart, ibland är han mest ledsen. Kläder, bilar, arkitektur, valet av skådisar, allt är perfekt designat i den här filmen, men slutintrycket är ändå lite ljummet.

 

3/5

 

PS. Jo, just det, trots att En enda man som film betraktat är en bra film så föredrar jag trailern. En bra trailer för en gångs skull, inte en sån där jobbig minifilm som berättar för mycket. Istället har man kokat ner filmen och fått fram essensen ur den (om man bortser från de fåniga recensionscitaten om skådisarna eventuella oscarschanser förstås).

Link to comment
Share on other sites

Dekalogen 5: Du skall icke dräpa (a.k.a. En liten film om konsten att döda) (Kieslowski) (1988)

 

Handling I filmen får vi följa en advokat, en taxichaufför & en ung man som heter Jacek. Advokaten är på någon form av anställningsintervju och gör långa utalanden om juridik emedan taxichauffören är allmänt otrevlig. Jacek verka inte heller han vara riktigt normal...

 

Omdömme Filmens längd är 85 minuter lång, men den klipptes också ned till ett entimmesavsnitt i serien Dekalogen. Det är den versionen som jag har sätt. Atmosfären som skapas med hjälp av det fina fotot och den stämningsfulla musiken är underbar. Filmen har både sina otäcka, sorgliga och även humoristiska ögonblick. Fotot är otroligt vackert och nästan alla bildkompositionerna är fulländade känns det som. Favoritscenen är helt klart slutscenen som är både snygg rent visuellt, men den är även rätt känslosam. Jag tyckte skådespelaren Miroslaw Baka gjorde enormt bra insats i huvudrollen som Jacek. Filmen har också ett mycket bra tempo och klippningen mycket bra gjord. Intressant film med bra budskap.

 

4+/5

Link to comment
Share on other sites

Cooper: Tycker att Smart People överlag var rätt "meh". Har för mig att betyget landade på en svag trea p.g.a. Pages och Haden Churchs skådespeleri och deras karaktärers relation. Den var mest intressant. Det andra var, som jag minns det, rätt segt. Dennis Quaid är ingen jättefavorit och SJP ogillar jag rejält.

 

Historien kändes meninglös.
Det var fan den känslan jag fick när jag såg trailern. Min polare föreslog att vi skulle se den på bio i lördags (han ville inte se Robin Hood av någon konstig anledning)' date=' och det var nog filmen jag allra minst ville se av alla han listade. Skulle t.o.m. tagit de, ur bio-synvinkel sett, gamla filmerna (t.ex. Invictus) före den. Draktränaren också, den har ju t.o.m. töntat in sig på IMDb:s top 250.

 

Tack (eller något) för att du bekräftade mina farhågor.

 

PS. Det slutade f.ö. med att det inte blev någon bio utan lite [b']kubb[/b] istället. Sommar! DS.

Link to comment
Share on other sites

Leningrad (2007)

 

leningrad.jpg

 

En rysk/brittisk-samproduktion där vi får följa den brittiska journalisten Kate Davies (Mira Sorvino) som blir fångad i den ryska staden Leningrad när den tyska armén försöker svälta ut befolkningen. Kate får hjälp av den ryska militärpolisen Nina (Olga Sutolova) som verkar göra det mesta för att hålla sin nyfunne vän vid liv. En ganska välproducerad Andra Världskriget-film det här, trevlig att titta på och stundtals riktigt gripande. Dock aningens menlös och irriterande.

 

leningrad2.jpg

 

Det första som slår mig med den här filmen är SPRÅKET. För det är plågsamt att se hur den ryske regissören Aleksandr Buravsky hela tiden försöker klämma in och rättfärdiga engelskan. Det blir liksom för mycket när vi tex. ska övertygas om att de ryska femåringarna snappat upp sin perfekta engelska från vuxna i sin omgivning. Förstår inte varför det ska vara så svårt? Låt ryssar tala ryska, tyskar tala tyska osv. Och skulle nu det vara en total omöjlighet så lägg för guds skull inte ner halva speltiden med att försöka förklara bakgrunden till varför personerna talar det språk de nu talar. I så fall är det bättre att sopa det helt under mattan och inte låtsas om det.

 

Men utöver språkdilemmat är det faktiskt en överraskande bra och intressant film det här med hyfsad nerv och intensitet. Manuset kunde som sagt fått en omgång till, men känns ändå inte helt poänglöst. Med tanke på marknadsföringen så hade jag nog tippat på att Gabriel Byrne haft mer tid framför kameran, men istället är det Mira Sorvinos (Reservation Road, Beautiful Girls) för hela slanten. Vilket verkligen inte gör särskilt mycket, då hon i mångt om mycket är filmens behållning och klarar huvudrollen med bravur.

 

På det stora hela: En helt okej krigsfilm som dock är lätt att irritera sig på, vilket är synd då det egentligen är en ganska bra film.

 

3-/5

Link to comment
Share on other sites

The Messenger (2008)

 

messenger.jpg

 

Måste börja med att gnälla lite över titelvalet. För jag kan inte förstå hur man kan välja att marknadsföra den här filmen som The Messenger, inte bara då det måste vara den vanligaste filmtiteln någonsin (en snabb sökning på IMDb resulterade i ett tjugotal filmer med titeln The Messenger), utan också då originaltiteln Afterwards gör filmen mer rättvis och passar bättre. Men en del saker kanske man inte ska lägga energi på, så vi lämnar titelvalet och fokuserar på själva filmen.

 

Detta är en film av fransmannen Gilles Bourdos (för mig helt okänd) och är producerad i Europa, men utspelar sig i Amerikat. Vi får stifta bekantskap med Nathan (Romain Duris), en framgångsrik New York-advokat vars liv tar en ordentlig vändning efter ett besök av den mystiske Doctor Kay (John Malkovich). Nathan uppmanas nämligen att ordna upp sin tillvaro innan det är för sent. Doctor Kay påstår sig nämligen ha förmågan att se när någon ska dö…

 

messenger2.jpg

 

Den här filmen är inte helt otippad baserad på en ytterligare en bestseller till bok (verkar finnas hur många bestsellers som helst). Men jag måste nog säga att det är en historia som funkar ganska bra även i filmformat. För även om en och annan ta-vara-livet-kliccé smyger sig in så är det trots allt en film som håller ångan uppe och håller ganska fint hela vägen. Möjligt att vi sett det mesta ett par gånger förut men det bjuds trots allt på en och annan överraskning längs resan gång.

 

Vad som fungerar mindre bra är Romain Duris i huvudrollen, vet inte om det är för den franskklingande engelskan eller om det bara är Romain som person jag har svårt för. Men att han inte fungerar särskilt bra i sin roll är jag ganska säker på. John Malkovich fungera i så fall bättre och gör en sådär klassisk flummig Malkovich-karaktär, dock utan att briljera. Sen var det kul att se Evangeline Lilly (Kate från Lost) i långfilmssammanhang också, kanske den skådis som imponerar mest på mig dessutom.

 

På det stora hela: Ett helt okej meningen-med-livet-drama som dock lämnar mig tämligen oberörd. Men visst - funkar ganska fint en regnig eftermiddag.

 

3-/5

Link to comment
Share on other sites

Bad Boys (1983)

 

bad boys.jpg

 

Filmer om ungdomsvåld i New York-miljö var verkligen en het potatis där i slutet av sjuttio början av åttiotalet, eller så är det kanske för att jag nyligen sett både Class of 1984 och The Warriors som jag känner mig så biten. Rick Rosenthal regidebuterade 1981 med den helt klart lyckade uppföljaren Halloween II. Två år senare var det dags för hans nästa projekt Bad Boys, där vi får se en väldigt ung blivande megastjärna i huvudrollen, självaste Spicoli.

 

badboys1.png

 

En ganska skitigt härlig historia detta, där vi får följa busen Mick (Sean Penn) som efter ett misslyckats rånförsök råkar ha ihjäl en yngre kille och åker in på ungdomsvårdsanstalt. En anstalt där internerna själva skapat sina regler och där det bara finns plats för en person högst upp på tronen. Micks tillvaro blir dessutom allt mer komplicerad, då brodern till den yngre killen som han råkade ha ihjäl, plötsligt buras in på samma anstalt. Upplagt för trubbel med andra ord.

 

Just det där med att Micks värsta fiende skulle placeras på samma anstalt är antagligen det enda som inte känns så där hundraprocentigt med den här filmen. De hade nog kunnat skippa merparten av den biten och ändå nått samma slutresultat. Men nu är det som det är och det är bara att gilla läget. För gilla läget gör jag verkligen när det kommer till Bad Boys. Som känns lite undanskuffad och bortglömd i skuggan av en Michal Bay-rulle med samma namn.

 

badboys2.png

 

Kul att se en ung hungrig Sean Penn agera ut sitt redan då breda register. Upplägget är som sagt bra även om jag nog hellre sett en annan utveckling där mot slutet. Dessutom är det en film med den där tidstypiska gängkrigs-känslan. Stundtals riktigt rå och brutal, dock utan att bli “för mycket”. Utan jag tycker helt klart våldet fyller sin funktion. För övrigt verkar det som att en klippt version florerar ute i etern - utan det “nödvändiga” våldet. Så en uppmaning till er som blir sugna på den här är såklart att leta upp den oklippta versionen (104 minuter).

 

På det stora hela: En riktigt bra fängelsefilm i miniformat som verkligen rekommenderas. Är du inte så förtjust i våld eller för den skull fängelsefilm så se den enbart för Penns skull. Lovar att det är värt det.

 

4/5

Link to comment
Share on other sites

Dekalogen 6: Du skall icke bedriva hor (Kieslowski) (1988)

 

Filmen handlar om en ung man vid namn Tomek som har en lite annorlunda sysselsättning. Han är nämligen en fönstertittare som spionerar på en kvinna (Magda) som bor i huset mitt i mot. En dag så erkänner han för kvinnan vad han har gjort och förklarar att han är kär. Detta får givetvis en del konsekvenser och så småningom börjar ett förhållande att utvecklas.

 

Omdömme

 

Detta är den sjätte delen i serien Dekalogen som också är känd under namnet En liten film om kärlek. Regin står den polske demonregissören Krzysztof Kieslowski för. Filmen har samma sköna säregna stil som de föregående avsnitten. Jag älskar känslan som den här filmen har, det är en mycket dyster och känslosam värld som regissören presenterar och man blir fängslad direkt. Rent dramaturgiskt måste man ju säga att filmen är mycket bra, precis som de övriga i serien. Filmen lite mystiskt och med en dramatisk händelse och sedan presenteras karaktärerna och handlingen ett steg i taget...

 

Dekalog6-8.jpg

 

Skådespelarna gör bra rolltolkningar och personpoträtten är också de något utöver de vanliga stereotyperna som man ser i amerikanska filmer i från Hollywood. Precis som i de andra delarna är fotot mycket vackert och man bjuds på många fina vinklar och miljöer. Filmen har sina likheter med Rear Window som också handlar om en fönsterittare fast den här har en lite "mörkare" atmosfär. Bra relationsdrama mellan två komplexa människor, som bjuder på en del överaskningar..

 

4/5

Link to comment
Share on other sites

  • Filmstar

Omberg: Japp, Sin nombre är en riktigt bra debutfilm (4-/5) som jag såg på Sthlm Filmfestival i höstas, med Fukunaga på plats dessutom. Håller med om att den hade kunnat vara längre, jag saknade lite djup i några av delhistorierna.

 

Plox: Haha, alltid kul att läsa om saker du blir irriterad på i filmer: språket, titelvalet och annat. Håller med om det där med språk. Antingen pratar ryssar ryska (vilket är att föredra) eller så pratar man så neutral engelska som möjligt, utan brytning. Ett acceptabelt sätt är när t ex Sean Connery i Jakten på Röd Oktober först pratar ryska men sen efter några sekunder övergår till normal brytningslös engelska (så normal engelska som nu Connery kan prata).

Link to comment
Share on other sites

Delta i diskussionen

Du kan svara nu och bli medlem senare. Om du är medlem, logga in för att svara med ditt användarnamn.
Notera: Din post kommer granskas av en moderator innan den blir synlig för andra.

Guest
Svara...

×   Pasted as rich text.   Paste as plain text instead

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

Loading...

×
×
  • Skapa nytt...