Jump to content

Filmer du just sett ! Bra och dåliga (Del 1 och 2!)


Czechflash

Rekommenderade inlägg

The Loveless (1982)

 

loveless_poster.jpg

 

Jo jag erkänner - jag har svårt att släppa taget om Kathryn Bigelow. Dels så gillar jag verkligen det jag sett av henne hittills. Sen tycker jag dessutom hon är en intressant person och med en intressant karriär, med det stora publika genombrottet vid 60-års ålder.

 

Karriären började just med The Loveless där i början av åttiotalet. En film hon skrev och regisserade tillsammans med Monty Montgomery, som mest är känd för sitt nära samarbete med David Lynch - då han bl.a. står som producent för hyfsat framgångsrika projekt som Wild at Heart och Twin Peaks.

 

loveless1.jpg

 

En lågmäld och ganska långsamt berättad historia där vi får följa ett motorcykelgängs intåg i en småstad under 50-talets amerikat. Gängets ledare Vince (Willem Dafoe) är en försiktig herre, som tänker först och handlar därefter. En roll som för övrigt också var Defoes debut och en imponerande sådan.

 

Produktionen känns givetvis ganska lågbudet, med kantigt skådespel och ganska dåligt driv. Men trots skavankerna är det en genomgående intressant film, med sin helt oförutsägbara story, klockrena musik och den där småskitiga-stilen som mer eller mindre är synonymt för Bigelows tidiga alster.

 

loveless2.jpg

 

På tal om gemensamma nämnare så är ju just det här med gruppsammanhållning något som speglar flertalet av Bigleows verk, inte minst i två av mina favoriter - Near Dark och Point Break. Det är gruppen i centrum, hur man förhåller sig och anpassar sig till den.

 

På det stora hela tycker jag kanske inte att The Loveless når upp till Bigelows allra bästa (se ovan), men ändå både en intressant och sevärd debutfilm. Sen var det ju förbaskats uppfriskande att se Willem Defoe i sin debutroll, något jag inte var medveten om när den här filmen åkte i spelaren.

 

3+/5

 

http://www.youtube.com/watch?v=9KysfhpS8WM

Link to comment
Share on other sites

  • Svar 18,1k
  • Created
  • Last Reply

Top Posters In This Topic

  • Czechflash

    4860

  • Jojje

    1240

  • Plox

    1056

  • roadwarrior

    911

Top Posters In This Topic

Posted Images

Orginaltitel: L'année dernière à Marienbad

Regissör: Alain Resnais

Manus: Alain Resnais, Alain Robbe-Grillet

Utgivningsår: 1961

Längd: 94 min

Produktionsland: Frankrike

Skådespelare: Delphine Seyrig, Giorgio Albertazzi, Sacha Pitoëff

 

Handling: I ett stort gammaldags lyxhotell försöker en främling övertala en gift kvinna att fly med honom, men det tycks inte som att hon minns en romans de eventuellt hade året innan i Marienbad.

 

Omdömme

I fjol i Marienbad är framför allt en mycket vacker film, men även en intressant film rent innehållsmässigt. Dess budskap och hur man ska tolka händelserna i filmen finns det inget korrekt svar på. Det finns många olika teorier men det bästa är nog att inte försöka tolka filmen under tittandet utan bara låta sig svepas med. Det s/v fotot i den här filmen är mycket välgjort och de långa kameraåkningarna bl.a. längs de ändlösa korridorerna var otroligt tjusiga. Rent filmtekniskt är det här en suverän film, men givetvis måste även scenografin som var otroligt stilren berömmas. Har sätt en del filmer tidigare ur "Den franska nya vågen", men detta är nog den första som imponerar riktigt stort på mig. Det som gör den bra är främst de fina bildkompositionerna i t.ex. trädgården, men även skådespeleriet imponerar. Handlingen är också den spännande, den kan verka rätt simpel vid första ögonkastet men är egentligen rätt djup och bjuder på ett oändligt antal tolkningsmöjligheter. Berättarösten har en bra & formell röst, det är regissören själv som är speakern. Berättartekniken är för övrigt underbar, man får ofta höra monologer utav Resnais samtidigt som man bjuds på långa tagningar fyllt med tjusigt foto. I fjol i Marienbad är framförallt en teknisk triumf som är en fröjd för ögat att se. Andra element som håller hög klass är bl.a. den intensiva klippningen i vissa scener, men även de spel som spelas utav gästerna är fascinerande. En unik filmupplevelse, en film alla borde se trots att den är oerhört kryptisk.

 

4+/5

Link to comment
Share on other sites

Maria Larssons eviga ögonblick

Äntligen har jag lyckats avverka Maria Larssons eviga ögonblick, en film som funnits på min vill se-lista under ett bra tag. På Rottentomatoes har den en tomatmätare som visar 100%, alltså har den fått oerhört bra respons från amerikanska kritiker. Filmen har finansierats av fem olika länder och är samtidigt Jan Troells största projekt sedan Utvandrarna från 1971, en film jag inte haft privilegiet att se ännu.

 

aagfw1.png

 

I början på 1900-talet vinner arbetarklasskvinnan Maria Larsson (Maria Heiskanen) en kamera på ett lotteri. Ett antal år går utan att den kommer till nytta, och den ska därför säljas. Väl inne i fotoaffären möter hon dansken Sebastien Pedersen (Jesper Christensen) som övertalar henne att behålla kameran och börja fotografera. Det blir till en hobby som hon pysslar med när hon tar paus från att uppfostra alla sina barn. Hennes make Sigfrid (Mikael Persbrandt) gillar inte fotograferandet. Det enda han tycks gilla är att supa, slåss och vara otrogen mot sin fru. Tack vare kameran och sin nya vän Sebastian orkar Maria kämpa igenom ett hårt liv med en skitstövel till make.

 

b6aws3.png

 

När jag skriver ett omdöme på en svensk film så brukar jag nämna att det är svårt att skriva ett, eftersom jag så sällan ser på svensk film. Men särskilt svårt tycker jag inte att det blir denna gång. Maria Larssons eviga ögonblick är onekligen en av de absolut bästa svenska filmerna jag har sett, möjligtvis är det den bästa av alla. Den är nästan lika välspelad som Revolutionary Road av Oscarvinnaren Sam Mendes, med andra ord kan den mäta sig med riktiga höjdare från Hollywood.

 

qrexeh.png

 

Regissören Jan Troell ger oss verklighetstrogna bilder av ett svenskt 1910-tal med hjälp av ett synnerligen vackert fotoarbete. Han håller ett konstant lågt tempo och rusar aldrig från emot någonting, detta utan att något blir för segt eller utdraget. Man får god tid på sig att lära känna karaktärerna som alla utvecklas på sina egna sätt. Omkring huvudpersonen Maria finns en sorts mystik som hänför och provocerar till tankearbete. Utav de svenska filmer jag beskådat kan jag bara nämna en som känts lika välarbetad, nämligen Ingmar Bergmans Fanny och Alexander. Faktum är att jag uppskattar Maria Larssons eviga ögonblick bättre. Jag har dessutom bestämt mig för att vara lite extra givmild och utdela ett mycket högt betyg till denna förnäma och nästan poetiska film.

 

9/10

Link to comment
Share on other sites

  • Filmstar

0unthinkable.JPG

 

Titel: Unthinkable

Genre: Kriminaldrama/Thriller

Land: USA

År: 2010

Regi: Gregor Jordan

I rollerna: Carrie-Anne Moss, Samuel Jackson, Michael Sheen, Martin Donovan

 

Handling: Någonstans i USA kommer tre atomladdningar att detonera. En enda man vet var de finns. Hur långt kan myndigheterna sträcka sig för att få honom att tala? Och hur långt är mannen som kallas för "H" villig att gå?

 

Omdöme: Regissören Gregor Jordan, som försökte sig på 80-talets glansdagar i The Informers (2008) med blandat resultat, har här tagit sig an något som kan liknas med en filmversion av serien "24". En man vid namn Steven Arthur Younger (Michael Sheen) har placerat ut tre atombomber runt om USA och genom videoinspelningar hotat att detonera dem om hans krav inte uppfylls. FBI kallas givetvis in och operationen leds av Helen Brody (Carrie-Anne Moss) som måste försöka samarbeta med militärens egna expert endast kallad för "H" (Samuel L. Jackson). Han är expert på tortyr och är villig att gå hur långt som helst för att få svar.

 

0unthinkable1.JPG

 

Younger visar sig inte bara vara en terrorist utan även en välutbildad sådan inom amerikanska militären som har all kunskap för att bygga dessa bomber och klara tortyren. Kampen mot klockan börjar och Younger verkar inte vika ner sig. Frågan är om "H" har något i bakfickan som kan få honom på andra tankar. Det är en ganska intressant premiss och även om jag tänker mycket på Jack Bauer och "24" så fungerar filmen som helhet. Det blir lite långdraget emellanåt där tortyren inte leder någon vart förrän man ändrar taktik. Den man måste imponeras mest av är Michael Sheen som visar prov på brett skådespeleri i en utmanande roll. Ett stort minus är att filmen har två olika slut och givetvis såg jag det sämre slutet. Med det riktiga slutet blir filmen ett snäpp bättre och är att föredra.

 

3 - Skådespelare

3 - Handling

3 - Känsla

3 - Musik

3 - Foto

--------------

15 - Totalt

 

Betyg: +3/5 - 7.0/10

IMDb: 7.3

 

Link to comment
Share on other sites

  • Filmstar

0buenosaires.jpg

 

Titel: Crónica de una fuga / Buenos Aires, 1977

Genre: Kriminaldrama/Thriller

Land: Argentina

År: 2006

Regi: Adrián Caetano

I rollerna: Rodrigo De la Serna, Pablo Echarri, Nazareno Casero, Lautaro Delgado

 

Handling: Verklighetsbaserad film där en relativt okänd fotbollsmålvakt kidnappas av den argentinska militärjuntan misstänkt för vänsteraktiviteter. Han förs bort till en villa där han tillsammans med en rad andra män hålls fången och utsätts för kontinuerliga övergrepp.

 

Omdöme: Det är en film som slänger in tittaren mitt i militärjuntans jakt på vänsteraktivister där de är hemma hos Claudio Tamburrini, en målvakt i ett argentinskt fotbollslag. När Claudio kommer hem plockar de utskickade männen med honom till en stort hus där han sätts i arrest tillsammans med ett gäng andra män - samtliga anklagas för vänsteraktiviteter. De som lämnar ut namn på andra aktivister får gå fria, men frågan är om alla anklagade är inblandade i dessa aktiviteter och vilka som kommer vika ner sig.

 

0buenosaires1.JPG

 

Efter den tempostarka och intensiva inledningen tappar filmen lite där dagarna, ja månaderna, går och det mest känns som de inlåsta väntas ut istället för att pressa dem ordentligt med t.ex. aktioner mot deras familjer och liknande. Det intressanta är givetvis att det är en verklighetsbaserad historia efter Claudio Tamburrinis memoarer som flydde till Sverige av alla länder. Filmen tar sig åter mot slutet då några från gruppen planerar och utför en flykt och intensiteten åter igen finns där. En ljusglimt var annars fotot som bjöd på en del smarta bildlösningar och vinklar. Halvintressant, men inte så gripande eller övertygande som jag kanske hade önskat.

 

0buenosaires2.JPG

 

3 - Skådespelare

3 - Handling

3 - Känsla

3 - Musik

3 - Foto

--------------

15 - Totalt

 

Betyg: 3/5 - 6.5/10

IMDb: 7.3

 

Link to comment
Share on other sites

  • Filmstar

The Sea of Perdition (2006)

 

En åtta minuter lång, eller kort, kortfilm av regissören till b-rullen Hardware. Ja, den här Richard Stanley blir jag inte klok på. Eller snarare: jag undrar varför han är i filmbranschen. Eller snarare: jag förstår varför han inte får chansen att göra filmer med högre budget. Även utan mycket pengar går det att göra högkvalitativ film; det har andra visat. Fast visst, den pengahög man har måste ju uppnå nån form av kritisk massa för att det ska bli en vettig film. I fallet Stanley så tror jag inte det är pengarna som saknas utan snarare det tekniska kunnandet och den rätta kreativa känslan.

 

sea.jpg

 

Jaha, till filmen då kanske. Som sagt, en kortis är det, om en kosmonaut som gått vilse på Mars och upptäcker en grotta med vatten. Ur grottans vatten kliver en naken version av kosmonauten själv. Den bara kopian kysser kosmonautens hjälm vilket gör att kosmonautens liv liksom passerar revy i en serie snabba klipp (se PS:et). Handpåläggningen avslutas med att kosmonauten åldras till en mumie på en sekund. I nästan scen efter ett kort mellanspel med en soluppgång så stapplar ändå kosmonauten omkring i öknen fast nu förvandlad till en muterad fiskmänniska. Slut. Huh?

 

2/5

 

PS. Under sekvensen med snabba klipp är det inklippt en massa slumpartade bilder som jag tog mig tid att steppa igenom med fjärrkontrollen. Bl a dyker det upp bilder på: vacker natur med skogar och ängsmark, en fjäril, rådjur, Manhattan, de rasande WTC-tornen från 11 september, en apa, en snedögd utomjording... och en bild från Västerlånggatan i Gamla stan i Stockholm (!). Ja, en märklig film igen av Stanley precis som hans flumdokumentär The Voice of the Moon.

Link to comment
Share on other sites

60231.jpg

Letter from an Unknown Woman

 

Som filmintresserad har man under årens lopp byggt upp ett "stall" av favoritregissörer som man gärna återkommer till. Regissörer som man vet brukar leverera och gör en nöjd. En annan intressant aspekt med detta är också att försöka leta upp nya namn att inkludera i denna skara. Namn vars filmer har blivit uppmärksammad, men som man själv hittills inte har tagit sig tid till att se.

 

Med detta i åtanke var det på sin plats med ytterligare en av dessa "introduktionsfilmer" och den här gången var det dags för

Max Ophüls och filmen Letter from an Unknown Woman. Jag visste på förhand väldigt lite om regissören i fråga, så det passade väl in att börja med en av hans mest uppmärksammade verk.

 

30bp941.jpg

 

Letter from an Unknown Woman börjar, precis som filmen antyder, att en avdankad konsertpianist får ett brev från en okänd kvinna. Brevet börjar med orden "När du läser detta är jag död ..." och snart vecklas en ödesmättad och bitter historia ut sig med glödande kärlek och obesvarade känslor. Ett melodrama ur den äldre skolan som är både rörande och gripande.

 

Melodrama med sina stora känslor borde på förhand inte vara något som tilltalar mig, men här finns det tillräckligt runtomkring - berättande från olika personers perspektiv och tillbakablickar - för att hålla mitt intresse uppe. Att man dessutom inte spelade på det sentimentala kortet i första taget, gjorde att cynikern inom mig inte kunde räkna bort filmen direkt som en sliskig kärlekshistoria.

 

Den grundläggande historien förmedlas finfint genom superbt och finstämt skådespeleri och paketeras fint i ett utsökt svartvitt foto. Dessutom ska extra poäng ges till filmer som har förmågan att sluta i tid och inte dryga ut speltiden "bara för att".

 

2dvk9it.jpg

 

Trots den stabila nivån filmen igenom så når den inte de högre höjderna. Berättelsen är fin och ärlig, men jag känner aldrig för karaktärerna så mycket som jag hade önskat. Dessutom blir jag till och med lite irriterad på huvudkaraktärerna ibland, vilket inte underlättar för att jag ska kunna skapa en relation med dem.

 

Letter from an Unknown Woman är en bitterljuv kärleksaga, som hämtad ur film noir-genren och en romantisk film som inte helt övergår i det sliskigt sentimentala. Max Ophüls är inte någon favorit hos mig än, men han fick helt klart en bra början. Vem vet, han kanske blir en favorit inom en snar framtid?

 

7/10

Link to comment
Share on other sites

  • Filmstar

0rawdeal.jpg

 

Titel: Raw Deal / Hårda bud

Genre: Action/Kriminalare/Thriller

Land: USA

År: 1986

Regi: John Irvin

I rollerna: Arnold Schwarzenegger, Kathryn Harrold, Robert Davi, Ed Lauter

 

Handling: Mark Kaminsky har fått sparken av FBI. Nu blir han erbjuden att jobba "privat" åt sin gamle chef, Shannon, vars son blivit dödad av Chicago-maffian. Med ny identitet ska den gamle FBI-agenten infiltrera maffian i Chicago för att komma åt höjdarna.

 

Omdöme: Det är en på många sätt typisk Arnold-film med sköna repliker, mycket action och inte så mycket hjärna. Helt enkelt perfekt underhållning när man känner för det. När Mark (Arnold Schwarzenegger) går "undercover" är det bara hans gamla chef Harry Shannon (Darren McGavin) som vet om att han kommer infiltrera sig i Chicago-maffian. Detta gör att Mark får fria händer att imponera på höjdarna inom maffian, men möter motstånd i form av Max Keller (Robert Davi) som är bossens högra hand och som inte vill ha en besserwisser som Mark runt sig.

 

0rawdeal1.jpg

 

Det är skönt att se Arnold och grabbarna ha så här kul och bara köra på. Filmen har en del brutala scener som klipptes bort när filmen kom på bio/video i Sverige, men i dagens filmvärld är det inte så farligt. Det är dock kul att man inte lägger fingrarna emellan och liksom vågar visa mer än man behöver. Det är inte ovanligt kanske, men i dagens filmer måste man vara mer korrekt känns det som. Huvudmelodin som används genom filmens gång är klart bra, men resten av musiken är av blandad kvalité som är lite synd. Logiska luckor och annat finns givetvis, men det är trots allt en underhållande och skön liten film.

 

3 - Skådespelare

2 - Handling

4 - Känsla

3 - Musik

3 - Foto

--------------

15 - Totalt

 

Betyg: 3/5 - 6.0/10

IMDb: 5.0

 

Link to comment
Share on other sites

  • Filmstar

0mpt.jpg

 

Titel: Mannen på taket

Genre: Kriminaldrama/Thriller

Land: Sverige

År: 1976

Regi: Bo Widerberg

I rollerna: Carl-Gustaf Lindstedt, Sven Wollter, Thomas Hellberg, Håkan Serner

 

Handling: Kommissarie Beck och hans assistent Rönn får hand om ett mord som begåtts på Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm. Den mördade visar sig vara polis och utredningen som följer visar också att offret var en synnerligen otrevlig person. Genom kårandan inom polisen har han flera gånger räddats från prickningar för övergrepp.

 

Omdöme: Vi kastas rakt in i 70-talets gråa och kalla Stockholm där polisen Nyman ligger på Sabbatsbergs sjukhus pga sjukdom. På bästa giallo vis får vi sedan se hur en maskerad mördare tar sig in på hans rum och brutalt mördar honom. Efter sig lämnar han en stor pöl med blod, fotavtryck och bajonetten som användes vid mordet. Inkallade blir Martin Beck (Carl-Gustaf Lindstedt), hans assistent Einar Rönn samt de yngre och våghalsiga förmågorna Lennart Kollberg (Sven Wollter) och Gunvald Larsson (Thomas Hellberg), som för övrigt inte drar jämnt ut.

 

0mpt1.jpg

 

Efter det brutala mordet påbörjas en minst sagt farsartad mordutredning som visar polisens ovana vid såna här fall samt inkompetens på många håll. Det gör att trots ett relativt långsamt tempo i filmen bjuds det på en hel del små saker som är en fröjd att se och även funkar som social kommentar. Man får sig en hel del skratt åt polisens arbete vilket för det mesta givetvis är regissör Bo Widerbergs förtjänst. Jag tycker även man lyckats väl med de olika karaktärerna i filmen som alla får tydliga roller att leka med. Favoriten är nog trots allt Einar Rönn som spelas av Håkan Serner som ständigt ser trött ut och kommer med sköna kommentarer.

 

0mpt2.jpg

 

Det känns på många sätt som man tagit inspiration från den amerikanska polisfilmen så som Dirty Harry med de skönt bitska kommentarerna och även med mördaren, men även French Connection med de två poliserna Lennart Kollberg och Gunvald Larsson. Filmen går även in i ett nytt stadium när mördaren tar sig upp på taket i närheten av Odenplan i Stockholm. Här får man en extra nerv och faktiskt riktigt tät action som kan mäta sig med de bästa i genren. Musiken är också värd att notera som är lite annorlunda än man är van vid, inte alltid strålande, men klart stämningsfull och passande. Jag gillar det här helt klart och även om det är lite långsamt tempo fram till slutetappen så funkar det tack vare dialogen och karaktärerna.

 

3 - Skådespelare

4 - Handling

5 - Känsla

4 - Musik

3 - Foto

--------------

19 - Totalt

 

Betyg: 4/5 - 8.0/10

IMDb: 7.5

 

Link to comment
Share on other sites

  • Filmstar

0myblueheaven.jpg

 

Titel: My Blue Heaven / Hur jag lärde en FBI-agent att dansa marengo

Genre: Komedi

Land: USA

År: 1990

Regi: Herbert Ross

I rollerna: Steve Martin, Rick Moranis, Joan Cusack, Ed Lauter

 

Handling: FBI-agenten Barney Coopersmith blir satt i uppdrag att skydda maffiafiguren Vincent "Vinnie" Antonelli. I vittnesskyddsprogrammet ingår det att hålla låg profil, men Vincent Antonelli har lite problem med det. Barney får således försöka hålla maffiafolket från Vinnie och han från nattklubbarna.

 

Omdöme: Steve Martin som italiensk maffiasnubbe ? Nja, det fungerar väl sisådär till en början då Martin känns som han spelar över (vilket han också gör) och man känner att det kommer bli en riktigt usel film. Men hans karaktär tar sig och även Steve Martin funkar allt bättre i rollen. Man bjuds på en del roliga situationer och det är alltid kul att se Vinnie försöka förklara sig när han hamnar i knipa. Ett stort problem för egen del är dock Rick Moranis i rollen som FBI-agenten Barney. Han saknar den karisma och humor som jag gärna hade sett, som t.ex. Martin Short har om man nu ville ha en kortare skådis i rollen.

 

0myblueheaven1.jpg

 

Filmen står och faller med Steve Martin pga detta och det tycker jag är synd. Tycker inte heller Joan Cusack fungerar direkt bra som distriktåklagaren Hannah Stubbs som försöker sätta dit Vinnie om och om igen medan Vinnie försöker para ihop henne med Barney. Filmen rullar på och även om den har sina ljustglimtar lyckas den aldrig riktigt fullt ut. Som tur är blir den inte så överdriven eller crazy som man har farhågor om till en början. Steve Martin gör iaf vad han kan för att få lite fart på filmen och har en del lyckade repliker som livar upp stämningen.

 

3 - Skådespelare

2 - Handling

3 - Känsla

2 - Musik

3 - Foto

--------------

13 - Totalt

 

Betyg: +2/5 - 5.5/10

IMDb: 6.0

 

Link to comment
Share on other sites

  • Filmstar

0mfm.jpg

 

Titel: Mannen från Mallorca

Genre: Kriminaldrama/Thriller

Land: Sverige

År: 1984

Regi: Bo Widerberg

I rollerna: Sven Wollter, Tomas von Brömssen, Håkan Serner, Ernst Günther

 

Handling: Kriminalinspektörerna Johansson och Jarnebring är de första som anländer till ett kallhamrat rån mot ett postkontor i Stockholm. Johansson tar upp jakten på rånaren, men förlorar spåret.

 

Omdöme: Kan ses lite som en uppföljare till Mannen på taket eller iaf en fristående fortsättning som istället visar upp 80-talets Stockholm och hur en del saker förändrats medan andra består. Det jag tänker på främst är den samhällskritik som Bo Widerberg trycker på och som görs på ett sätt som ger filmen den tyngd som behövs och som ofta saknas i dagens filmer. Polisinspektörerna Jarnebring (Sven Wollter) och Johansson (Tomas von Brömssen) är först på plats vid ett postrån i centrala Stockholm och jakten på rånaren leder in i en skola där alla spår försvinner.

 

0mfm1.jpg

 

Utredningen påbörjas och spåren leder till en mycket större affär än först väntat. Det iskallt utförda postrånet visar sig vara kopplat till högt uppsatta personer som inte har några problem att skydda varandra, något som givetvis försvårar arbetet för våra två göteborgare som får vara med om en hissnande biljakt varpå Jarnebring kommer med filmens klockrenaste kommentar; "Vem tror du du é, Bullitt, eller ?". Filmen har annars lite osammanhängande scener och är stundtals lite svår att hänga med i då allt inte förklaras. Men det har också sina fördelar.

 

0mfm2.jpg

 

Det jag gillar är hur Bo Widerberg försökt sig på ett lite mer konspiratoriskt ämne som man på sätt och vis lyckas bra med. Frågorna om hur det egentligen går för alla inblandade lämnas lite öppet och det känns som något lite annorlunda som man kanske är mer van vid i den amerikanska 70-tals filmen. Det känns på många sätt som om det här skulle kunnat blivit en bättre och mer minnesvärd film om man bara hade lagt ner lite mer tid på att utveckla vissa karaktärer och förfinat vissa detaljer. Värt att poängtera är att Leif G.W. Persson ligger bakom boken (baserad på verkliga händelser) som ledde till filmen. En trevlig svensk polisfilm värd att se tillsammans med Mannen på taket (1976) och I lagens namn (1986).

 

3 - Skådespelare

3 - Handling

4 - Känsla

3 - Musik

3 - Foto

--------------

16 - Totalt

 

Betyg: +3/5 alt. -4/5 - 7.0/10

IMDb: 6.8

 

Link to comment
Share on other sites

  • Filmstar

Czech: Så, du har sett Buenos Aires, 1977 till slut. ;)Du missade ju den på Filmfestivalen för några år sen. Själv såg jag den då, vilket jag tror bidrar en del till att jag gav den en fyra. Dels blir ofta filmer bättre när man ser dem på festivaler, och dels var ju Tamburrini själv på plats och intervjuades vilket höjde visningen. I vilket fall, tyckte det var ett spännande och intensivt drama.

Link to comment
Share on other sites

  • Filmstar

Czech: Så, du har sett Buenos Aires, 1977 till slut. ;)Du missade ju den på Filmfestivalen för några år sen. Själv såg jag den då, vilket jag tror bidrar en del till att jag gav den en fyra. Dels blir ofta filmer bättre när man ser dem på festivaler, och dels var ju Tamburrini själv på plats och intervjuades vilket höjde visningen. I vilket fall, tyckte det var ett spännande och intensivt drama.

Ja, jag tror du har rätt. Ville ju se den redan på festivalen, men om jag minns det rätt fick jag välja mellan den och en annan film enda gången jag kunde se den. Kan också tänka mig att det känns än mer intensivt inne i biosalongen och när man inte vet så mycket om den.

Link to comment
Share on other sites

Delta i diskussionen

Du kan svara nu och bli medlem senare. Om du är medlem, logga in för att svara med ditt användarnamn.
Notera: Din post kommer granskas av en moderator innan den blir synlig för andra.

Guest
Svara...

×   Pasted as rich text.   Paste as plain text instead

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

Loading...

×
×
  • Skapa nytt...