Filmer du just sett ! Bra och dåliga (Del 1 och 2!)

[Czechflash]

Blood Simple ska jag också passa på att se om och skriva ett par rader om här i veckan.

Ja, den glömde jag att nämna, men den är så klart given.

[Czechflash]

 

Titel: Suspect / Misstänkt

Genre: Kriminaldrama/Thriller

Land: USA

År: 1987

Regi: Peter Yates

I rollerna: Cher, Dennis Quaid, Liam Neeson, John Mahoney, Joe Mantegna

 

Handling: Advokaten Kathleen Riley ser fram mot sin första semester på över ett år. Men när domare Helms ger henne uppdraget att försvara en döv, hemlös man åtalad för mord, får hon skjuta på sina planer.

 

Omdöme: Det kom en rad filmer i genren "rättegångsdrama" under slutet av 80-talet/början av 90-talet och denna kan man lägga till den skaran. Cher spelar advokaten Kathleen Riley som är en hårdjobbande singelkvinna som tar sig an fallet att försvara den hemlösa mannen Carl Anderson (Liam Neeson) som anklagas för mordet på en ung kvinna som jobbar inom senaten. I juryn sitter lobbyisten Eddie Sanger (Dennis Quaid) som börjar leka privatdetektiv för att hjälpa Kathleen som han fattar tycke för.

 

 

Det känns ganska tidigt att storyn är lite hafsigt ihopsatt där man inte får något riktigt flöde på vad som händer. Utveckligen känns sedan inte helt trovärdig och det är flera saker som man stör sig på. Detta tillsammans med att Cher inte övertygar i sin roll gör att man aldrig känner särskilt starkt för varken karaktärerna eller storyn. Liam Neeson säger inte mycket som döv-stum, men sköter sig ändå bra. Bäst är annars John Mahoney som den elake domaren som har hand om fallet. Finns inte mycket att ta med sig härifrån. En film i samma genre som Jagged Edge (1985) är klart bättre på alla plan.

 

3 - Skådespelare

2 - Handling

3 - Känsla

3 - Musik

3 - Foto

--------------

14 - Totalt

 

Betyg: +2/5 alt. -3/5 - 6.0/10

IMDb: 6.5

 

[Czechflash]

 

Titel: Brandbilen som försvann

Genre: Kriminaldrama

Land: Sverige/Tyskland

År: 1993

Regi: Hajo Gies

I rollerna: Gösta Ekman, Rolf Lassgård, Kjell Bergqvist, Niklas Hjulström

 

Handling: Ett hus exploderar mitt framför ögonen på Gunvald Larsson, Martin Beck och Benny Skacke. Tre personer omkommer, däribland husets ägare, knarklangaren Göran Holm. Langaren Max Karlsson överlever, och Gunvald Larsson pressar ur honom att både han och Göran Holm stod under en viss Bertil Olofsson. Ingen vet var Olofsson håller hus, det enda Martin Beck har att gå på är namnet på en tysk skulptris i Köpenhamn.

 

Omdöme: En av sex Beck-filmer som kom mellan 1993-94 med Gösta Ekman i rollen som Martin Beck. Denna gång får Gunvald Larsson (Rolf Lassgård) stå i fokus under stora delar av filmen då han tar fallet med det exploderade huset personligt. Han hamnar på sjukhus av sina skallskador och tänker kanske inte helt klart när han börjar ge sig på misstänkta och vittnen. Han tappar kontrollen vid ett flertal tillfällen och struntar i att göra ett korrekt polisarbete. Detta ger ett par skratt och värme som många gånger saknas i svensk kriminalfilm.

 

 

Det jag gillar med denna film som gör den lite bättre än de flesta andra i serien är att karaktärerna får lite mer djup, något att jobba med vilket gör de mer mänskliga. Förutom Gunvald så får Lennart Kollberg (Kjell Bergqvist) problem med tandvärk och en brandbil som försvinner. Beck å andra sidan har lite problem hemma då hans fru hittat någon annan och hans dotter ska flytta hemifrån. Man försöker med att få till kameravinklar och fotot och lyckas ganska bra faktiskt. Samtidigt flyter storyn på och man slipper de horribelt dubbade tyskarna. Istället talar de naturligt tyska och engelska vilket tyder på att man tänkt till lite. Men så var det också en tysk regissör till denna film...

 

3 - Skådespelare

3 - Handling

3 - Känsla

3 - Musik

3 - Foto

--------------

15 - Totalt

 

Betyg: 3/5 - 6.5/10

IMDb: 5.8

 

Trailer - Brandbilen som försvann

[Voldo]

Predators

Förra året såg jag actionklassikern Predator där allas vår Schwarzenegger får tampas ett farligt monster. Jag har ej sett Predator 2, men gissningsvis hänger inte dess intrig ihop så värst med Predators, som är den nyaste filmen om de tuffa rymdodjuren. År 2004 blev de tillsammans med monstren från Alien våldtagna i Alien vs. Predator av sopan Paul W.S. Anderson. Senast har Nimrod Antal fått ta över rodret med Robert Rodriguez som producent, resultatet blev dock bara något man som allra snällast kan kalla mediokert.

 

 

Handlingen är lika tunn, eller kanske rentav ännu tunnare än i Predator från 1987, en film som på alla sätt är bättre än denna uppföljare. Undantaget skulle i så fall vara Schwarzeneggers skådespeleri, fast han bar åtminstone på en del karisma. Denna gång faller en doktor, en fängelsekund och ett gäng soldater från olika länder ner i en djungel utan att veta varför eller vem som skickade dit dem. De kommer fram till att de inte befinner sig på vår jord längre och att det finns farliga ting ute i djungeln som ämnar att döda.

 

 

Adrien Brody verkar ha svårt att hitta tillbaka till den storform han var i när han porträtterade Wladyslaw Szpilman i The Pianist, rollen som gav Brody sin hittills enda Oscar. När man skådar hans överspel i Predators kan man inte tro att han fått hålla i en guldgubbe tidigare. Han väser och försöka liksom förgäves agera Christian Bale. Resterande skådisar är inte bättre, de får spela papperstunna karaktärer uppbyggda av klichéer. Även Alice Braga har gått från guld till grillkol, hon hade en rätt stor roll i Guds Stad året innan Brody vann sin Oscar, världens bästa icke-engelskspråkiga film.

 

 

Något som känns beklämmande är att jag själv kunde ha skrivit en bättre dialog till Predators. Manusförfattarna behöver läxas upp och lära sig att använda synonymordböcker. Ty slutresultatet är vekligt, Predators duger högst som tidsfördriv och att slökolla på. Till en början tänkte jag ge den 4-5 i betyg, men kom på att jag kan ha blivit vilseledd av att bild- och ljudkvaliteten på BD-utgåvan är superb.

 

3/10

[Manetheren]

Såg Machete tidigare i veckan och föll pladask för den. Såna här filmer är luriga att recensera eftersom de, enligt mina normala bedömningskriterier är dåliga. Men avsikten är ju också att bristerna och den dåliga kvaliteten ska finnas där för att efterlikna 70- och 80-talsfilmer. Dessutom älskar jag den känslan som genomsyrar filmer som den här, vilket gör att jag kan vara hur förlåtande som helst mot den. För mig är hela filmen en enda lång njutning.

Blev så fångad av känslan att jag blev tvungen att se Planet Terror kvällen efter. Samma sak med den filmen, även om den är ändå lite mer utflippad och bitvis på gränsen till smaklös, så älskar jag känslan i den.

 

De här två filmerna, plus From Dusk till Dawn gör Robert Rodriguez till en av mina favoritregissörer.

 

Klämde också en av de filmer jag sett flest gånger i livet, Aliens. Det är otroligt hur väl den fungerar fortfarande. Hur trubbiga karaktärerna än är, så gillar jag det faktum att Cameron försökt ge dem nåt form av djup, även i den här typen av film.

Såg DC-verionen och slås av hur viktig förhistorien med Ripleys dotter faktiskt är för hela filmen. För övrigt är Ripley en av de allra bästa kvinnliga karaktärerna i filmhistorien, och Segourney Weaver är fullständigt lysande. Det är så skönt att se hur hon kliver fram mer och mer genom filmen, när militärer och bolagsfolk hukar inför kraften från varelserna så växer hon hela tiden och blir en stark ledargestalt. Så jävla väl utfört.

[Plox]

Triangle (2009)

 

 

Den australiensiska skräckisen Triangle känns i sina bästa stunder som ett hyggligt avsnitt ur tv-serien Lost. Utan att avslöja för mycket om handling så kan jag i alla fall säga att du har en allt annat än fridfull segeltur framför dig!

 

Jag fastnar redan från början, det är mystiskt, kusligt och klatschigt. Men sen händer det något. För när jag sitter där och är som mest inne i historien - är mysteriet plötsligt löst, allt är klart och korten ligger på bordet. Problemet är bara att två tredjedelar av filmen återstår.

 

Resterande tid fungerar sen som ett enda långt klargörande av den så briljanta inledningen. Konstigt upplägg tycker jag, jag vill ju klura och lura på egna förklaringar och teorier, men här finns inte speciellt mycket utrymme för egna slutsatser. Det är pang på direkt och innan man vet ordet av det sitter man med facit upptryckt i ansiktet…

 

Visst, nu tar filmen en och annan sväng till innan vi är i mål. Tack och lov för det. Och jag tänker definitivt inte sitta här och såga den här filmen, för idén är intressant, slutet perfekt och Melissa George inte alls så tokig i huvudrollen. Men kan ändå inte låta bli att tänka att det kunde blivit så mycket mer.

 

3-/5

[Voldo]

How to Train Your Dragon

Ofta producerar DreamWorks mediokra filmer som får ligga i skuggan av Pixars verk. Pixar har varit störst inom amerikansk animation länge nu, inget förändrades 2010 då Toy Story 3 var storfavoriten bland animerade filmer. Men How to Train Your Dragon är faktiskt nästan lika bra, inte sedan Shrek har DW imponerat på mig så.

 

 

För längesedan bodde vikingar på ön Berk. Deras hövdingason är Hiccup (Jay Baruchel), andra ser honom som en mes och inte alls den starke ledare som hans far Stoick (Gerard Butler) är. Vikingarnas by blir emellanåt attackerad av drakar, Hiccup får mest hålla sig undan trots att han själv gärna skulle avliva en drake. Han provar en hemmagjord slangbellagrej och lyckas skjuta ner en ”nightfury”, den mest fruktade draksorten. Draken ligger fastspänd på marken och det är fritt fram för Hiccup att ha ihjäl den, men efter en stunds tvekan befriar han istället draken som flyger iväg. Senare upptäcker Hiccup att draken är skadad och faktiskt inte kan flyga ordentligt. Han fixar skadan och får en ny vän i gengäld som han kallar Toothless.

 

 

DreamWorks har äntligen överträffat sig själva, för det enda som inte är helt i mått med majoriteten av Pixars rullar är kvalitén på animeringen, vad jag kan se. Kompositören John Powells storartade

förstärker stämningarna, och röstskådespeleriet kunde knappast varit bättre, Jay Baruchel gör ett strålande jobb. Kul att hans karaktär är sarkastisk av sig och har självdistans, han förde mina tankar till typer som Mark Zuckerberg i The Social Network.

 

 

Storyn bjuder på överraskningar och festligheter, man förvånas över att slutet inte blir så väldigt fridfullt för Hiccup. How to Train Your Dragon kommer med vändingar som känns fräscha och den väljer inte att gå på rutin till fullo. Förvisso finns en enkelhet över allting, men barnfilmer ska inte vara på andra sätt. Det berättas med kärlek och humor, publiken bryr sig om vänskapen mellan Hiccup och Toothless. Jag hade säkert älskat filmen om jag varit barn.

 

 

Rolig, gripande, spännande och vacker är ord som passar väl in på mitt tyckande om filmen. Den har förståeligt blivit ytterst kritikerrosad och populär hos publiken. En av årets bästa.

 

8/10

[Voldo]

Sucker Punch

Namnet på en mycket skicklig och stilfull actionregissör stavas Zack Snyder. I bagaget har han bland annat 300 och Watchmen, två helt fantastiska rullar om man frågar mig. Animerade familjefilmen Legend of the Guardians är sämre, visuellt fulländad visserligen, men manuset ligger på ett mediokert plan. Senaste återvände han till actiongenren med Sucker Punch som kan liknas vid en utflippad mix mellan Inception och Brazil.

 

 

Det är tidigt 60-tal då en ung tjej (Emily Browning) med okänt namn bli inlåst på en mentalanstalt. Hon anklagas för att mördat sin syster. På anstalten finns andra kvinnor som vill rymma därifrån, de kallar den nya tjejen för Babydoll och ser hennes extraordinäa danskunskaper som en utväg. Fast mycket äger rum i Babydolls fantasi som hon flyr till där hon och de andra tjejerna får jobba på en bordell. När hon dansar återspeglar hon sysslorna på bordellen i en annan fantasi där hon slåss mot drakar, samurajer och orcer som verkar ha tagit tjänstledigt ifrån Mordors kakelugnar. Hennes mål är att finna fem ting som innehes av fienden så att hon kan bli fri.

 

 

Handlingen är knepig att beskriva, enkel och krånglig på samma gång, jag förstod knappt vad som egentligen skedde. Inledningen kickar igång snabbt och är över på ett nafs, Babydoll befinner sig på mentalanstalten innan man vet ordet av. Det går så fort alltihop utan förklaringar att jag ofta satt med ett sammanbitet ansikte och försökte luska ut vad som händer, varför och hur. Berättarstrukturen fungerar ej enligt min åsikt.

 

 

Underhållningen kommer i form av tjusiga effekter, bra actionscener och sexiga tjejer som sparkar röv. Alltså vad jag ville se i princip, men det blir för lite av detta. Även en saknad oneliners och en ”yippie-ki-yay-motherfucker”-attityd hos tjejerna gör sig påmind. Man kan dela upp filmen i tre bitar, den första är mentalanstalten, den andra är bordellen och den tredje är monstervärlden. Jag gillar bara den sistnämnda, utöver actionscenerna visas inget märkvärdigt eller intressant.

 

 

Tyvärr finns noll djup i såväl karaktärer som story, Sucker Punch är Snyders ytligaste film hittills. Den vill förmedla någon poäng i slutändan utan att lyckas och försöker vara för seriös för sig eget bästa. Varför kunde Snyder inte bara nöja sig med att leka och hålla allvaret på avstånd? Rob Rodriguez vet vad han pysslar med i Planet Terror och Machete, måhända har Snyder något att lära av honom.

 

 

Med all rätt jag besviken, därför innehåller recensionen mycket gnäll. Dock är det ju så att jag inte sågar hela filmen utan bara en version av den som varit halvt barntillåten på bio. I framtiden får vi se en Director’s Cut på DVD/BD, och jag har förhoppningar om att den ska hålla högre klass. Tänk om 300 och Watchmen hade klippts ner till att passa en PG-13 som brukar representera 11-års-gräns i Sverige, det hade ju inte fungerat alls. Censur är djävulens påfund.

 

4/10

[Red]

Originaltitel Sanma no aji

Regissör Yasujiro Ozu

Utgivningsår 1962

Längd 112 min

Skådespelare Chishû Ryû, Ryuji Kita, Nobuo Nakamura, Daisuke Katô, Shima Iwashita, Eijirô Tôno, Kyôko Kishida, Haruko Sugimura, Mariko Okada, Keiji Sada, Teruo Yoshida, Noriko Maki, Shinichirô Mikami, Shinobu Asaji, Toyo Takahashi

Manus Kôgo Noda, Yasujiro Ozu

Genre Drama

Alternativ titel An Autumn Afternoon, The Widower,

Produktionsland Japan

 

 

Handling

Shuhei Hirayama äter och samtalar med sina gamla skolkamrater och sina barn vid matbord efter matbord. Han funderar på att gifta bort sin dotter och hans äldsta son har lite ont om pengar. Ibland går han till en bar och dricker sig berusad medan han lyssnar på marschmusik.

 

 

Omdömme

An Autumn Afternoon är ytterligare en teknisk triumpf signerad Yasujiro Ozu. Han har skapat en egen unik filmvärld som jag verkligen uppskattar. Storheten i hans filmer är enligt mig strukturen - hur han med hjälp av klippning/komposition bygger upp många av sina filmer. I den här filmen, som sorgligt nog skulle bli hans sista, har han finslipat sin teknik till perfektion. Hans unika teknik går ut på att spela in sina filmer med en statisk, karakteristiskt lågt placerad kamera. Kamerarörelser och dylika verktyg förekommer sällan under den senare delen av hans filmkarriär. Mycket av magin i Ozu's filmer, inklusive i denna, kommer till liv i själva bildredigeringen. Han lyckas skapa en mycket fin rytm med hjälp av skicklig klippning. Bland annat genom sitt användande av exteriörbilder och på sättet som han navigerar oss i från en plats till en annan (det går inte bara på ett klipp). Den minutiöst iscensatta scenografin är en fröjd för ögat att beskåda, extra trevligt är ikebana-inslagen och de fina färgerna.

 

 

Det finns mycket mer inom Ozu's filmvärld förutom hans kamerateknik som förtjänar stående ovationer. Kôgo Noda som var en av de flitigaste medarbetarna i Ozu's crew skrev manuset tillsammans med Ozu. Det blev en mycket bra slutprodukt måste man säga - där både enskilda personers livsöden så väl som det japanska samhället i sin helhet skildras på ett utomordentligt sätt. Många intressanta teman tas upp i den filmen utöver det klassiska familjetemat. Bland annat amerikanernas påverkan på japansk kultur efter deras nederlag i andra världskriget och de yngre kvinnornas ökade självständighet. Älskar också filmen små egenheter såsom att Hirayama gillar att lyssna på marschmusik och att "viktiga" delar inte visas. Chishû Ryû imponerar stort i rollen som fadern Hirayama och hans avslappnade skådespelarestil passar mig perfekt. Gillar Ryu som alltid gör sina karaktärer minnesvärda (i bland gillar de arkadspel, i bland marschmusik, rätt ofta röker hans karaktär cigarr på ett meditativt sätt).

 

 

En del har beskyllt agerandet för att vara robotlikt vilket jag kan förstå. Regissören prioriterade komposition och det är därför som aktörernas rörelser är begränsade. Men trots dessa begränsningar tycker jag ändå att skådespelareskaran gör trovärdiga rollporträtt. Aktörerna klarade sig förträffligt bra trots att de de fick förlita sig på att uttrycka sig i genom sin dialog och gester av det subtilare slaget. Avslutningsvis måste jag berömma den medryckande musiken. Det finstämda soundtracket är stämningshöjande, men ljudnivån stiger aldrig för högt som i en valfri patriotisk hollywoodrulle. Film som kanske kan komma att höjas till det högsta betyget vid omtitt. Gillar dock "Early Summer" mer eftersom han där bryter sina egna "regler", bland annat genom en utsökt kranåkning.

 

4+/5

[Tjalan]

Sucker Punch var verkligen skittråkig rakt igenom. Det är rätt talangfullt att lyckas få en film med heta brudar i lite kläder som slåss, nazis, orcer, drakar, striptease, lobotomi, pistoler, mord och samurajsvärd att bli tråkig. Men det var den. Verkligen jättetråkig.

[Voldo]

Sucker Punch var verkligen skittråkig rakt igenom. Det är rätt talangfullt att lyckas få en film med heta brudar i lite kläder som slåss, nazis, orcer, drakar, striptease, lobotomi, pistoler, mord och samurajsvärd att bli tråkig. Men det var den. Verkligen jättetråkig.

Ja, man skulle önska att filmen varit mer av en renodlad actionfantasy istället. Att tjejerna var legoknektar, prisjägare eller något dylikt. Och framförallt borde filmen haft självdistans och inte tagit sig själv på för stort allvar.

[Tjalan]

Såg Tangled i lördags. Sen såg jag den igen idag. Så bra är den. En Disney-rulle som är gjord på precis det sättet som Disney-rullar ska vara. Chicken Little och Meet the Robinsons är sorgliga barnfilmer som är försök till att vara lika smarta som Pixar där filmerna kan rikta sig åt både vuxna och barn men faller platt för att filmskapandet är talanglöst och dåligt. Det blir bara krystat, filmreferenserna för många och inte ett dugg roliga. Dessutom skumma handlingar om tidsresande och utomjordiska invasioner.

 

Tangled är stöpt i precis samma form som de gamla tecknade filmerna. Disney köper rättigheterna till en saga och sätter ett par twists på den så att den blir barnvänlig och sen gör de en helt jävla fantastisk film. Tangled ramlar in i precis samma kategori som Skönheten & Odjuret, Aladdin, Den Lilla Sjöjungfrun, Törnrosa och Snövit. Den har en otrolig värme, humor, kärlek och sorg, sånger och äventyr.

 

Jag grät båda gångerna. Till en relativt stor del p.g.a. nostalgin man kände.

 

Underbar.

[Voldo]

The Great Dictator

Adolf Hitler och Charlie Chaplin var på många sätt lika varandra, inte minst tack vare deras små karaktäristiska mustascher. De var ungefär av samma fysiska storlek, födda under samma vecka, de hade växt upp i fattigdom och båda är långt ifrån okända figurer. Men vad gäller ideologier och åsikter skiljde dem sig avsevärt. Hitler satte igång Andra världskriget medan Chaplin påbörjade sin första talfilm; The Great Dictator.

 

 

Första världskriget ska strax gå mot sitt slut. En judisk soldat (Chaplin) skadas och drabbas av minnesförlust efter en flygkrasch. Han vårdas på sjukhus utan att känna till de förändringar som sker i hans hemland Tomania. Diktatorn Adenoid Hynkel (också spelad av Chaplin), har tagit över landet. När soldaten, som i själva verket är barberare, återvänder till sin salong har någon spikat igen den och skrivit "jude" på hans fönster. Sakta men säkert börjar han inse vad som pågår, och tillsammans med några vänner blir han tvungen kämpa för att överleva i det ghetto som Hynkel vill rasera.

 

 

Att kalla Charlie Chaplin för geni vore en underdrift. Han är garanterat en av tidernas viktigaste filmskapare, hela världen har skrattat till hans humor och beundrat hans träffsäkra samhällsatir. Somliga har blivit redigt upprörda, inte minst av filmen jag recenserar. Den visades en gång för tysk publik då den var färsk, en motståndsrörelse bytte ut en rulle av komisk opera mot en kopia av The Great Dictator. Somliga ska ha avfyrat vapenskott mot bildskärmen.

 

 

Slapsticken från Chaplins tidigare stumfilmer avstår han inte att bruka, den blandas friskt med muntlig humor som är minst lika vass. Detta är nämligen hans första fullt ljudbegåvade film. Språket som talas är engelska, undantaget är Hynkel som skriker på en sorts låtsas-tyska när han är arg eller ska hålla tal. Man kan urskilja ord såsom "wienerschnitzel" och "blitzkrieg", annars har Chaplin bara improviserat sig fram.

 

 

The Great Dictator är kul, skarpsinnig, fylld av lysande skådespelarinsatser och oförglömliga scener. Mot slutet avbryter Chaplin det roliga, serverar världshistoriens bästa tal och påminner oss om allvaret som finns bland allt skoj. "We think too much and feel too little. More than machinery, we need humanity. More than cleverness, we need kindness and gentleness. Without these qualities, life will be violent and all will be lost."

 

10/10

[Manetheren]

Tjalan jag får hålla med, blev riktigt positivt överraskad av Tangled. Jag vill väldigt gärna se den igen, och det var länge sedan jag kunde säga det om en animerad Disneyfilm.

[Tjalan]

Något annat i Tangled är ju ljussättningen som är helt fantastisk och speglar scenernas stämning på ett magiskt sätt. Speciellt hur mörk och ogästvänlig dalen är i alla scener efter att Rapunzel har lämnat den.

 

Vet inte om jag skrev att jag såg Faster för ett bra tag sen. Actionrulle med The Rock, otroligt simpel revenge plot. Var lite som att se en 80-talsaction med Sly eller någon annan av grabbarna fast på 2000-talsvis. Helt klart värd att se om man vill fördriva 90 minuter. Hade det inte varit för sidostoryn med lönnmördaren så hade filmen varit en klar trea men de delarna sänker filmen något otroligt.

 

Favoritgrejerna är The Rocks tatuering   och när han traskar rätt in i operationssalen och skjuter dörrvakten sönder och samman  .

 

Sist men inte minst såg jag The Big Lebowski på tv för ett par nätter sen. Det var verkligen för länge sen. Finns inga dåliga scener, men min favorit är nog fan Jesus alltså. Fy satan vad bra Turturro är.

 

Let me tell you something, pendejo. You pull any of your crazy shit with us, you flash a piece out on the lanes, I'll take it away from you, stick it up your ass and pull the fucking trigger 'til it goes "click."

 

Såg Toy Story 3 också. Den höll för en titt till visade det sig, även om jag vidhåller att det blir lite mycket kaka på kaka under slutet.