Filmer du just sett ! Bra och dåliga (Del 1 och 2!)

[Yojimbo]

Yojimbo: Länge sen jag såg Final Destination, men tror jag tyckte något liknande att man skrattade många gånger, ganska kul idé också. Har för mig att det är i tvåan där man har en riktigt snygg bilkrock som är värd att se. Har också sett trean, men den var ingen höjdare.

Jag började faktiskt kolla Final Destination just för att, efter att ha betat av 1:an och 2:an, slutligen få se 3:an där Mary-Elizabeth Winstead har en roll. Säkert en skitfilm och säkert kan man ge blanka fan i att se föregångarna först, men jag försöker hålla på mina principer.

 

Plox: Kul att du gillade Inside så mycket, en film jag pushat lite extra för. Det är precis som du säger mycket tät och mystisk stämning under första halvan eller så innan det blir en del slakt (men inte slasher slakt direkt). Vet att jag tyckte sista tio eller så var lite svagare, men helt klart en av de bättre skräckfilmerna senaste åren. Och vet inte om du sett Martyrs, annars kan det vara ett alternativ till lite mer magstark fransk skräck.

Jaså, det var Inside som var A'l Intérieur (?). Då minns jag att Czech tipsade om den i samband med Halloween förra året också. Jag har också märkt att jag blandat ihop Frontier(s) med Martyrs, så det är den förstnämnda jag fått hem på dvd, men återstår att se om jag kommer se den just nu. A'L Intérieur (Inside) var jag på väg att se redan förra året, men det blev Haute Tension istället den gången.

 

Jag ska försöka pusha för att se A'L Intérieur på nån av Halloween-kvällarna i år, för bara omslaget är ju ganska extremt äckligt.

[Yojimbo]

Även om de nya filmerna om Johan Falk inte är några mästerverk så är ändå alla filmerna (så här långt i alla fall) bra mycket bättre än alla Beck, Wallander och Salander filmer.

 

Mja, visst är det bättre än Beck och Wallander. Men de når ju t.ex. inte upp till de gamla filmerna om Johan Falk, Noll Tolerans och Livvakterna. Men det är klart en positiv överraskning.

GSI (som ju är den enda biofilmen) av nya Johan Falk-serien) når för mig upp och till och med över Noll Tollerans, Livvakterna och Den Tredje Vågen. De efterföljande tv-filmerna är dock inte riktigt på samma nivå, men tack vare den första filmens kraft så har de andra en bra grund i de välspelade karaktärerna och den övergripande handlingen. Det är dessutom bara de två första filmerna (GSI och Vapenbröder) som är regisserade av Anders Nilsson - resten har andra regissörer men har honom som manusförfattare. Jag har sett de tre första hittills och ska se Leo Gaut snart, men jag kan recensera de två efter GSI efterföljande...

[Yojimbo]

Johan Falk: Vapenbröder (2009)

 

Jens Hultén övertygar som Seth - skoningslös men schysst.

 

Efter den strålande GSI så kommer här den första av fem efterföljande tv-filmer om Johan Falk. Skådespelarna runt Jakob Eklund sköter sig fortsättningsvis stabilt bra, men manuset är inte riktigt lika spännande så några riktigt svåra prov ställs de inte heller för. Jakob Eklund själv är trygg i sin roll, men står i skymundan av Joel Kinnaman i rollen som den kriminelle ungtuppen Frank Wagner. Han fortsätter att imponera och visar att han är ett av de största framtidslöfterna - klart större än Skarsgård-bröderna. Okände Jens Hultén fortsätter övertyga med en rakt igenom äkta attityd som den hårde, självsäkre Seth - ledaren för Wagner. Anastasios Soulis (från bland annat Underbara Älskade och De Halvt Dolda) dyker upp som Seths lillebror som gärna vill visa för brorsan vad han klarar av, och är stabil även han.

 

Storyns intensitet är inte speciellt hög och det märks så klart att det är en liten sänkning från förra filmen, men trots det så är det småspännande och sevärt. Anders Nilsson har regisserat även denna, men härmed lämnar han över till andra regissörer vilket är lite synd, dock oundvikligt i ett så kallat "massprojekt". Vapenbröder är trevlig halvljummen underhållning, men inte alls lika grått och trist som Beck.

 

3/5

[Yojimbo]

Johan Falk: National Target (2009)

 

Relationer och familjen tas upp - dock inte alltid till ett stort glas kall öl...

 

Första filmen där inte Anders Nilsson regisserar och det tycker jag märks på ett enklare foto (i flera dialogscener nöjer man sig med en övergripande bild istället för att gå in på personerna) och i personregin på birollerna. Dock fortsätter huvudkaraktärerna imponera och Joel Kinnaman är verkligen helt grym.

 

Temat för denna film är helt klart familjen, då Kinnamans karaktär Frank får problem när jobbet inkräktar på sin gravida flickvän, Johan Falk anar att otroheten börjar gå för långt och Tornving ska få barn, bland annat. En estisk drogpamp vill sälja till Frank och Seth, något som inte är det enklaste med både svensk polis och rysk maffia som skuggar. National Target blir mer känslosam och intensivare än förra filmen och det händer helt klart grejer som gör den intressant.

Scenen där Frank ska testas i det inplastade rummet är ruggig och en höjpunkt i filmen.

Trots att det alltid känns lite klyschigt med öststatsbovar så baseras det på fakta och tack vare den personliga utvecklingen för karaktärerna så står filmen inte och stampar utan blir ganska gastkramande. Bra slut!

 

+3/5

[Rakii]

 

Titel: The Marine

Regi: John Bonito

Produktionsår: 2006

Skådespelare: John Cena, Robert Patrick, Kelly Carlson, Anthony Ray Parker, Abigail Bianca, Jerome Ehlers, Manu Bennett

 

Handling: En marinofficer återvänder efter kriget och finner sin flickvän indragen i en kidnappning.

 

Omdöme: När det kommer till denna typen av filmer som just innefattar B-film så är jag alltid såväl öppen för nya förslag och det råder alltid en helt unik form av spänning i luften då man ska sätta sig ned och se en film med någon gammal före detting inom yrket. Själva B-filmen för min egen del är en sida av vardagen och mitt eget filmtittande som ger en motivation till att ta sig an tyngre filmer, såväl att det blir en tids hjärndöd underhållning på bevåg av just begreppet "lämna hjärnan hemma".

 

Däremot är det inte sagt att denna filmen, den första av två som WWE brottaren John Cena medverkar i är en film som borde klassas som en ordinär B-film, även om det finns tydliga segment som tyder på det. Nej, om man i stället bortser ifrån det faktumet att Cena inte är en rutinerad skådespelare mer än på brottningsarenan så fyller filmen ändå sin funktion genom att vara en väldigt spektakulär actionfilm. Ingredienserna till hämnd, kidnappning såväl biljakter med enorma slutklämmar och kulor som flyger i luften fylls här i några av de maffigaste scener som jag skådat på länge.

 

Cena spelar i vanlig ordning den tuffing som han gjort sig ett namn på inom underhållningsbranschen i Amerika, och han gör det väl må jag säga. När han träder först in i filmen som yrkessoldat för marinkåren under ett uppdrag för att frita amerikanska gisslan blir just efterföljderna av Cenas inträde i filmen startskottet för hela filmen och hans kommande karriär som yrkesmässig skådespelare. Om vi ser oss en yngre form av Stallone eller Van Damme fast med mera energi och inte lika butter attityd får vi just fram det som John Cena framträder i rollen som John Triton, på jakt efter sin kidnappade fru.

 

 

Sen att man slänger in veteranen Robert Patrick i rollen som diamanttjuv och kidnappare av Tritons fru gör inte det hela sämre överlag, då ändå Patrick är en någorlunda rutinerad skådespelare men har fallit numera i glömska. I stället får vi se ett annat perspektiv på hans talanger i form av att vara en hårdhjärtad badguy som inte räds för att avslossa kulor på löpande band. Och med just två (lite av) semi-favoriter i branschen för min egen del går filmen allt som ett i ett tempo som avlöper actionscener med en gnutta dramatik emellan åt, men mest blir det plats för att beundra Cenas jordnära rolldebut.

 

Angående det som jag skrev om dramatik så blir det filmens största börda, då regissören inte lyckas att framhålla någon slags trovärdighet i det han lägger fram då det vankas emotionella scener och dylikt. För min egen del tycker jag att det blir mest larvigt och för knappast filmen framåt, men utan just dessa fyllnader mellan alla scenerna hade det nog blivit mindre film överlag. För just denna typen av actionfilmer kräver just ett visst tempo av spänning för att hålla gnistan i gång hos tittaren, såväl en del benknäckande och snytingar som utdelas.

 

 

Genomsnittligt är det just Cena och Robert Patrick som syns mest i bild, vilket är fullt förståeligt men tycker ändå att det är tråkigt hur man i stället framhåller de andra skådespelarna, i synnerhet Kelly Carlson som spelar Tritons fru inte får mer plats för utveckling. Det framkommer sällan hur hon förhåller sig till allt vad som händer omkring henne och sedan haglar det en massa halvdanna skämt ifrån resterande gänget av kidnappare som inte fyller en funktion av humor. Att fylla en film full av klyschor och action gillar jag oftast, men om man ska försöka ändå skapa en trovärdig film som ändå ligger på en ambitiös nivå av filmskapande, på gränsen till B borde man ändå tänka sig för innan.

 

3/5

[Czechflash]

 

Titel: Hotaru no haka / The Grave of the Fireflies / Eldflugornas grav

Genre: Animation

Land: Japan

År: 1988

Regi: Isao Takahata

Röster: Tsutomu Tatsumi, Ayano Shiraishi, Yoshiko Shinohara, Akemi Yamaguchi

 

Handling: Berättelsen om två syskon i Japan under slutskedet av andra världskriget.

 

Omdöme: Efter många fantasyanime från Japan var det dags för en något allvarligare historia som utspelas under slutet av andra världskriget då Japan blir bombade av amerikanska bombplan. På marken får vi följa tonårspojken Seita som måste ta hand om sin lillasyster Setsuko. De måste ta hand om sig själva och bestämmer sig att inte förlita sig på någon annan. Men under krigstider är det svårt att införskaffa mat och deras levnadssätt tar på krafterna och kroppen.

 

 

Annorlunda än vad jag iaf är van vid av japansk animerad film, eller animerad film överhuvudtaget kan man nog säga, då filmen visar sig vara både gripande och realistisk. Historien baseras på en verklig händelse och det intressanta i sammanhanget är även att regissören Isao Takahata själv var med och upplevde bombningarna under andra världskriget. Säkerligen något som påverkat filmens allvarligare ton och ökar filmens realism som är en av filmens styrkor.

 

 

Det är i grund och botten en väldigt fin historia om de två syskonen som flyter på bra och som jag tycker når den extra nivån i och med avslutningen som liksom binder ihop resten av filmen. Det är inte en extraordinär upplevelse eller genomgående på topp, men den tar sig allt mer och är en bra anti-krigsfilm som säger väldigt mycket med små, men effektiva medel.

 

Betyg: +3/5 - 7.0/10

IMDb: 8.2 (#197)

[Rilopoz]

Såg nyss Magnolia som var en väldigt intressant film! Filmen var ganska ojämn. Den första delen gillade jag inte alls och tyckte mest den var jobbig på grund av den stressiga kameran och musiken. Mitten delen var dock något utav det bästa jag någonsin sett! Vilka jäkla skådespelar prestationer och vilken historia. Slutdelen är helt okej och ganska fin men når inte riktigt upp till mittendelen som jag tyckte dom hade kunnat avsluta efter. Filmen är ju trots allt ganska lång och hade kunnat må bra utav en förkortning.

 

Hur som helst, en grym film! 4+/5

[Czechflash]

Rilopoz: Håller med dig om det mesta kring Magnolia som jag tycker är aningen för lång, en halvtimme hade kunnat kortas ner. Läste igenom min recension av den och där skriver jag bl.a. att första halvan är mycket bra och ligger nästan på en femma, men att filmen sen får en svacka som den aldrig lyckas ta sig ur, trots att den tar sig en del mot slutet. Den stannar på 4/5, men kunde alltså inte knyta ihop det efter en bra första halva.

[Nit89ram]

Jag tyckte att Magnolia är en av få filmer vars långa speltid är befogad. Filmen innehåller en mängd olika karaktärer som man måste lära känna, vilket tar tid.

Det fanns inget direkt jag kunde klaga på filmen, utan det krävs en omtitt för att det högsta betyget ska sitta och att jag kan ta in allt.

Men just nu så ligger mitt betyg på 4+/5

 

Min recension

[Rilopoz]

Jag tyckte att Magnolia är en av få filmer vars långa speltid är befogad. Filmen innehåller en mängd olika karaktärer som man måste lära känna, vilket tar tid.

Det fanns inget direkt jag kunde klaga på filmen, utan det krävs en omtitt för att det högsta betyget ska sitta och att jag kan ta in allt.

Men just nu så ligger mitt betyg på 4+/5

 

Min recension

 

Jag läste din recension och kan även jag understryka att Tom Cruise står för en briljant prestation! Vad man än tycker om hans religon osv så kan man inte undgå att han är en jäkla bra skådespelare.

[Nit89ram]

Jag tyckte att Magnolia är en av få filmer vars långa speltid är befogad. Filmen innehåller en mängd olika karaktärer som man måste lära känna, vilket tar tid.

Det fanns inget direkt jag kunde klaga på filmen, utan det krävs en omtitt för att det högsta betyget ska sitta och att jag kan ta in allt.

Men just nu så ligger mitt betyg på 4+/5

 

Min recension

 

Jag läste din recension och kan även jag understryka att Tom Cruise står för en briljant prestation! Vad man än tycker om hans religon osv så kan man inte undgå att han är en jäkla bra skådespelare.

 

Jo, i rätt sammanhang så är han riktigt bra. Tänker framförallt på Collateral, Rain Man, Magnolia och Eyes Wide Shut.

Vad han sen tror på, det får vara hans ensak.

[Czechflash]

 

Titel: Oldboy - hämnden

Genre: Drama/Mysterium/Thriller

Land: Sydkorea

År: 2003

Regi: Park Chan-wook

I rollerna: Choi Min-sik, Yu Ji-tae, Kang Hye-jeong, Ji Dae-han

 

Handling: Dae-Su, en helt vanlig medelålders man, blir kidnappad och inlåst i en cell i 15 år utan förklaring. Hämndbegäret på förövaren som förstört hans liv och tagit hans familj ifrån honom växer sig allt starkare för var dag som går. Efter 15 år blir han plötsligt frisläppt med en plånbok fylld med pengar och en mobiltelefon. Han får fem dagar på sig att ta reda på sanningen om varför han blev kidnappad och utkräva hämnd.

 

Omdöme: Då jag inte sett filmen sen Stockholm filmfestival 2004 var det dags att se om den. Filmen inleds med att Oh Dae-su (Choi Min-sik) sitter på en polisstation full som bara den. Han hämtas av en vän och de ringer hem till Oh Dae-su för att prata med hans fru och barn. Men så plötsligt i regnet försvinner Oh Dae-su spårlöst och ingen hör av honom efter det. Han har blivit kidnappad och får sitta i en cell, som ser ut som ett sjabbigt motellrum, i 15 år. Under tiden försöker han komma på vem som vill honom så illa och planerar sin hämnd, tränar upp sin fysik och försöker gräva sig ut till frihet.

 

 

Det är med mycket tanke bakom som hela filmteamet skapat denna koreanska toppfilm som har det mesta man kan begära. Skådespeleriet av de tre stora är klanderfritt där Choi Min-sik imponerar från första till sista scen med sin varierade och kraftfulla rolltolkning. Huvudskurken, som spelas av Yu Ji-tae, är en kallt beräknande galen rik man som tänkt ut en perfekt hämnd för något som inte avslöjas förrän mot slutet. Som förebild hade filmteamet en viss American Psycho i tankarna med det bakåtslickade håret och de eleganta och stilsäkra kostymerna, mycket passande. Och så den kvinnliga huvudrollen av Kang Hye-jeong som tar hand om Oh Dae-su och kommer honom nära, spelar väldigt realistiskt och sympatiskt.

 

 

Regissören Park Chan-wook, och flera av hans medarbetare, ville skapa en noir-känsla över filmen där musiken var en viktig del av denna look och stämning. Och musiken är så där lagom varierad och passar oftast mycket bra till scenerna och karaktärerna där man använt sig mycket av vals och en del klassisk musik kombinerad med mer modern stämningsfull musik. Sen har vi fotot som hela tiden är i rörelse som var ett medvetet val, även om kameran bara rör sig lite, men hela tiden. Många gånger roterar man ett helt varv runt karaktärerna. Man har även valt speciella motiv på tapeter, klänningar, näsdukar, omslagspapper etc för att skapa en känsla av stress.

 

 

Det är ett mycket gediget hantverk rakt igenom och allt känns väldigt genomtänkt. Förutom allt som nämnts har man en till viktig ingrediens som fungerar klockrent och det är dataeffekterna med myror som kommer från armen, en kniv i ryggen, hur man lyckats få de två huvudkaraktärerna i fokus i samma bild trots att den ena står extremt nära och den andra långt bort osv. Det är svårt att inte tycka om det här och känna med de olika karaktärerna när mysteriet börjar luckras upp. Utan tvekan en av de bästa asiatiska filmerna.

 

 

5 - Skådespelare

4 - Handling

4 - Känsla

4 - Musik

4 - Foto

--------------

21 - Totalt

 

Betyg: 4/5 - 8.0/10

IMDb: 8.3 (#117)

[Czechflash]

 

Titel: 4 luni, 3 saptamâni si 2 zile / 4 Months, 3 Weeks and 2 Days / 4 månader, 3 veckor och 2 dagar

Genre: Drama

Land: Rumänien

År: 2007

Regi: Cristian Mungiu

I rollerna: Anamaria Marinca, Laura Vasiliu, Vlad Ivanov, Alexandru Potocean

 

Handling: Rumänien år 1987. Ceausescu styr landet med järnhand och en oplanerad graviditet är detsamma som katastrof. Då Gabita, en ung student, upptäcker att hon är gravid ställs hon inför ett svårt val. Med sin vän Otilias hjälp kontaktar hon en man som sägs ha lösningen på problemet, men det visar sig snart att hans avsikter är långt ifrån ärliga.

 

Omdöme: Jag visste att filmen utspelade sig i 80-talets Rumänien och såg fram emot en dramatisk och kanske gripande film från denna era där alla kände sig iakttagna (och antagligen var det). Det jag däremot inte visste var vad filmen gick ut på och därför blev det till en ganska så mystik och spännande inledning under första halvtimmen när de två studenterna och vännerna Otilia och Gabita packar, bokar hotellrum och träffar en äldre man iklädd skinnjacka. Vad händer och vem är mannen som de två vännerna tar till sitt hotellrum ?

 

 

Ja, även om det kanske inte är meningen att det ska bli spännande och mystiskt så blir det lite så om man inte vet vad det går ut på. När det sen står klart vad mannen är där för att göra är jag beredd på det värsta. Mannen, som kallas Bebe, spelas bestämt och bra av Vlad Ivanov. Han är perfekt i rollen helt enkelt. Likaså är Anamaria Marinca i huvudrollen som vännen Otilia mycket bra. Det känns väldigt äkta från skådespeleri till hela historien som man känner kan gå hur illa som helst. Med tanke på alla långa tagningar krävs det mycket av skådespelarna och de sköter sig mycket bra. Kanske lite för enformigt foto i längden, men trots allt passande.

 

 

En sak som jag dock blev lite besviken på var avsaknaden av några viktiga detaljer med tanke på att filmen ska utspelas 1987. Jag tyckte det lika gärna kunde varit nutid då det inte fanns mycket som talade för att detta var 80-tal i en öststat. En sådan detalj var t.ex. spårvagnen som var alldeles för modern och inte fanns på den tiden. En annan sak var att även om det var ganska kyligt klimat så kändes det inte så grått som det borde ha gjort. Hade man fått till känslan av att det faktiskt utspelade sig under 80-talet hade nog filmen gått hem mer hos mig. Avsaknaden av musik var positiv i den bemärkelse att det kändes som man själv var där. Det negativa är så klart att man inte får fram alla känslor och spänning som bra musik gör.

 

 

5 - Skådespelare

4 - Handling

4 - Känsla

3 - Musik

3 - Foto

--------------

19 - Totalt

 

Betyg: 4/5 - 7.5/10

IMDb: 7.9

[Plox]

Someone’s Watching Me! (1978)

 

 

John Carpenters tredje film det här, som han slängde ihop på cirkus 10 dagar - med minimal budet dessutom. En tv-thriller som stundtals är riktigt spännande och bra - men har också sina nedgångar i form av en ganska tunn story som tenderar att bli lite småtrist i långa loppet. Hitchcock-influenserna är tydliga - både när det kommer till upplägg och utförande - vilket jag förvisso tyckte var ganska trevligt. På det stora hela en helt okej thriller och lite av Carpenters “uppvärmningsfilm” till Halloween - vars inspelning påbörjades bara tre veckor efter Someone’s Watching Me! var färdigställd. Betyg 3/5

 

They Live (1988)

 

 

En riktigt skön SciFi-action/thriller det här med ordentlig Carpenter-känsla över sig. Wrestlingstjärnan Roddy Piper axlar huvudrollen - ingen vidare skådis kanske - stundtals så torr att det blir fruktansvärt underhållande. Jag gillade verkligen den här filmen - mycket känsla, stundtals bra musik, underhållande och en ganska smart story. Dessutom världens längsta “fistfight”-scen på si sådär 10 minuter (överdriver inte!). En b-film jag verkligen rekommenderar. Betyg 4-/5

 

In the Mouth of Madness (1994)

 

 

Carpenter brukar oftast skriva sina egna manus, dock inte till den här skräckisen - utan här är det Michael De Luca som står för manus. Och det märks att det är någon annans verk det här - för någon Carpenter-känsla slås jag aldrig av tyvärr. Inte sagt att det är en dålig film för det - tvärtom är detta en stundtals riktigt bra skräckfilm - med ett par riktigt klassiska rycka-till-scener och en bra Sam Neil (vår allas Dr. Alan Grant i Jurassic Park) i huvudrollen. Men nja - även om det är en bra film så hade jag nog hoppats på lite mer faktiskt. Betyg 3/5

 

Vampires (1998)

 

 

En vampyrfilm som påminner ganska mycket om tv-serien Buffy. Det fins en del sköna scener, men uruselt skådespel (inte ens James Woods var något vidare bra) och en fruktansvärt spretig story gör nästan den här filmen otittbar och jag gillade den inte alls. Vet inte riktigt vad Carpenter sysslade med där i slutet av 90-talet, men att han inte är i närheten av den klass han visade upp under slutet av 70- början på 80-talet är i alla fall en sak som är säker (dessutom genomled jag uppföljaren Vampires 2 också, som dock inte är regisserad av Carpenter, som givetvis var än sämre än den första filmen). Betyg 2/5

[Brother Numsy]

Fina tips Plox. Ska försöka se Someones Watching Me! snart. Jag såg Wrong Turn 3 härom natten som jag tyckte var bättre än tvåan, men sämre än ettan. Ettan är en av mina absoluta favoriter i den genren.