Filmer du just sett ! Bra och dåliga (Del 1 och 2!)

[Yojimbo]

Someone’s Watching Me! (1978)

 

 

John Carpenters tredje film det här, som han slängde ihop på cirkus 10 dagar - med minimal budet dessutom. En tv-thriller som stundtals är riktigt spännande och bra - men har också sina nedgångar i form av en ganska tunn story som tenderar att bli lite småtrist i långa loppet. Hitchcock-influenserna är tydliga - både när det kommer till upplägg och utförande - vilket jag förvisso tyckte var ganska trevligt. På det stora hela en helt okej thriller och lite av Carpenters “uppvärmningsfilm” till Halloween - vars inspelning påbörjades bara tre veckor efter Someone’s Watching Me! var färdigställd. Betyg 3/5

Innehåller den någon typisk Carpenter-musik?

[Plox]

Innehåller den någon typisk Carpenter-musik?

Nej. En av få filmer av Carpenter där det inte är han själv som står för musiken. Sen blir man lite lurad av dvd-omslaget också, för det är inte direkt någon skräckfilm med knivar och blod det här - mer en thriller likt Hitchcocks Rear Window.

 

Men som sagt en trevlig film, man behöver som sagt inte ha Carpenter som favoirtregissör för att kunna uppskatta den.

[Voldo]

First Blood

Pinsamt nog var detta första gången jag såg någon Rambofilm, den visade sig i alla fall vara hyfsat bra. De två första av de nu tre existerande uppföljarna ska tydligen vara skräp så jag kanske gör bäst i att undvika dem, fast den fjärde delen i Rambosagan kan möjligtvis vara värd en titt.

 

 

Handlingen är väldigt simpel, den kretsar kring Vietnamveteranen John Rambo (Sylvester Stallone) som vandrar in i en stad där en envis och ihärdig sheriff härjar. Sheriffen vill inte veta av några lösdrivare så han kör ut Rambo ur staden, men Rambo som är lika envis vandrar tillbaka in och gör Sheriffen förbannad. Han arresterar Rambo och kör honom till polisstationen där denne ställer till bråk och lyckas fly sin väg. Hela polisstationen tar sedan upp jakten efter Rambo som flyr in till skogs, när en polisman dör och flera skadas så börjar man undra vem det är som jagar vem.

 

Stallone gör antagligen sin mest kända roll här tillsammans med Rocky från 1976. Han får dock inte många repliker över huvud taget, Rambo är tystlåten och fortfarande väldigt präglad av åren som soldat i Vietnam. Han bär med sig tunga minnen och lider av psykiska besvär. Omgivningen förkastar honom och då pressas han till att överstiga gränser.

 

 

First Blood ligger på ett såväl psykologiskt plan som fysiskt. Den kritiserar USA:s deltagande i Vietnamkriget och hur de behandlade soldaterna som skickades dit. Trots filmens tunna handling så kan man inte påstå att det är någon korkad actionrulle. First Blood erbjuder spännande och lättsmält underhållning, fast någon milstolpe i actiongenren är den knappast.

 

6/10

[Czechflash]

Plox: Kul med ett Carpenter-tema av hans lite mindre kända filmer. Såg Someone's Watching Me! för många år sen när jag hyrde den på en sliten VHS-kopia. Tyckte nog ungefär som dig att det var Hitchcock-inspirerat, men tyvärr lite för TV-aktigt. They Live var en trevlig B-film som man fick sig en del skratt av, men som samtidigt kunde vara så där passande cool. In the Mouth of Madness har jag också för mig stundtals var tät och hade ganska bra Carpenter-musik. Och så Vampires, ja den minns jag inte alls förutom att James Woods springer runt. Trodde den var lite bättre, men det verkar den inte vara.

 

Krayzie: Tycker First Blood är något underskattad faktiskt och en mycket tät film som har otrolig atmosfär (iaf fram till slutet då det blir lite för mycket pang pang kanske). En film jag ser om lite då och då och den är inte bara sevärd för att Stallone passar bra som Rambo utan även för de fina birollerna man bjuds på. Helt klart 4/5 för min del.

[Spög]

Bara jag som tycker att atmosfären i First Blood påminner om Twin Peaks? Jag tänker alltid på miljön och stämningen som finnes i First Blood när jag ser ett avsnitt av Twin Peaks. Det lilla samhället som alltid har fungerat och plötsligt blir stört av något oväntat, någonting som stör ”flödet”.

 

First Blood är en äldre favorit som jag i mina tidiga år såg på tv, och Stallone är perfekt som den tystlåtne och ärrade Vietnamveteranen.

 

First Blood kritiserar hårt hur de, Vietnamveteranerna, behandlades efter kriget och är en tråkig syn som Amerika hade på sina egna medmänniskor. Bara smaken av den bristande respekten osar i hela filmen.

 

I princip alla uppföljare till första filmen skiljer sig: de blev genast mycket våldsammare, på både gott och ont.

 

Andra filmen är väl hyfsat sevärd, bara just att han har bilbåge höjer upplevelsen.

 

Tredje filmen är svag i den bemärkelsen att den inte tillför så mycket, den visade vad tittaren mest hade förväntat sig. En film som går att klara sig utan och inte ett ”måste”.

 

Underhållningsvärdet i fjärde filmen är högt och på så sätt håller den. Jag gillade fjärde filmen, men hoppas på något annat nu när den femte filmen är på gång. Gärna mer om Rambos bakgrund och jag välkomnar den.

[Czechflash]

 

Titel: Jôi-uchi: Hairyô tsuma shimatsu / Samurai Rebellion / Uppror

Genre: Drama

Land: Japan

År: 1967

Regi: Masaki Kobayashi

I rollerna: Toshirô Mifune, Takeshi Katô, Yôko Tsukasa, Tatsuya Nakadai

 

Handling: Samurajen Isaburo gör uppror mot sin herre när denne återkräver den kvinna som nu är Isaburos sons fru. Han beordras att begå självmord med sin son, men vägrar...

 

Omdöme: Regissören Masaki Kobayashi gjorde några år innan Harakiri som är en av de bästa samurajfilmerna. Standarden var därför redan satt och en förhoppning om ännu en riktigt bra samurajfilm fanns givetvis där. Filmen följer familjen Sasahara där överhuvudet är pappan Isaburo (Toshirô Mifune) som är en fruktad svärdsman. När hans son Yogoro får kvinnan Ichi att gifta sig med, är Isaburo tveksam till det hela då hon har en son med områdets ledare. Men sonen Yogoro går med på att gifta sig med henne och de får tillsammans en dotter och lever ett kärleksfullt liv.

 

 

Men så beordras de att lämna tillbaka Ichi och nu är Yogoro familjens överhuvud och bestämmer att de inte ska lämna tillbaka henne. Att gå emot en order är lika med slutet för familjen, men Isaburo står bakom sin son då deras kärlek gett honom nytt liv och det är något värt att kämpa för. Filmen tar verkligen tid på sig att bygga upp Sasahara-familjen och hur Ichi kommer in i den. Samtidigt berättar hon sin historia innan hon kom till familjen Sasahara i tillbakablickar. Det tar nästan halva filmen innan man känner att det börjar röra på sig, alldeles för lång tid med tanke på att filmen är två timmar.

 

 

Filmen tar sig sedan under sista halvtimmen med några fina svärdfighter, men det känns som filmen inte kommer upp i samma fina standard som Harakiri (1962) eller The Sword of Doom (1966). Storyn är bra och uppbyggnaden är det inget fel på, men det blir lite tråkigt i längden tyvärr. En av filmens starkare sidor är dess svartvita foto som stundtals för tankarna till Sergio Leone och hans västernfilmer med närbilder på ansiktet och uppbyggnaden inför den stora uppgörelsen. Filmen blir till slut till belåtenhet, men tyvärr inte i samma klass som förväntat.

 

 

3 - Skådespelare

3 - Handling

3 - Känsla

3 - Musik

4 - Foto

--------------

16 - Totalt

 

Betyg: +3/5 - 7.0/10

IMDb: 8.0

[Nit89ram]

Taxi Driver

 

Taxi Driver - var ska jag egentligen börja? Ett av de klassiska mästerverket i filmhistorien och ett av 70-talets allra viktigaste verk. Men framförallt så är detta en karaktärsstudie på film, när den är som allra bäst, och en mörk analys av vårt samhälle - som vi kanske inte vill acceptera i första taget.

 

Filmen kretsar kring Travis Bickle, en mentalt ostabil Vietnamveteran, som lider av insomnia och som jobbar natt som taxichaufför i ett försök att försöka lindra sin sömnlöshet.

 

 

Bickle kör runt sin taxi på New York's gator och får se staden - och indirekt hela vårt samhälle - från den rätta sidan.

Prostituerade, hälare, hallicks och annat lösdrivet folk fyller gatorna till bredden och det verkar till synes inte vara ett trevligt ställe att bo i.

 

Det hela presenterar på en sådan nivå och på ett sådant makabert sätt, att man nästan håller med Travis i hans åsikt om att det snart borde börja regna kraftigt - likt syndafloden - och spola bort allt skräp ifrån gatorna.

 

Taxi Driver utspelar sig nästan uteslutet utifrån Travis Bickles huvud och är således en förstapersonsstudie - den bästa någonsin på film enligt mitt tycke.

Detta leder till att allt formar sig efter hans tankar och funderingar, vilket leder ibland till oönskade effekter. Filmen kan därför te sig - och har fått kritik - för att vara rasistisk emellanåt. Men det är enligt mig enbart på grund av Bickles - som karaktär - har den åsikten och inte filmen, och dess upphovsmän, i sig.

 

 

Man får verkligen djupdyka ner i Travis psyke och lära känna honom som person.

Genom filmens gång så känner jag både en sorgsenhet och en fruktan emot homom. Ja, jag till och med avskyr honom vid vissa tillfällen.

Detta hade inte fungerat på rätt sätt, om det inte hade varit för Robert De Niro's mästerligt agerande i rollen som Travis Bickle.

 

De Niro klarar alla olika stadier i Bickles vardag med bravur och jag rankar hans prestation här som en av de bättre genom filmhistorien. De Niro ger verkligen ett ärligt och genuint portträtt av den alienerade krigsveteranen, och lyckas fånga hela känslospektrat.

 

 

Trots detta så hade inte filmen var ett sådant mästerverk som det är, utan sina andra beståndsdelar. De Niro backas upp av idel toppprestationer, från bland annat Harvey Keitel, Albert Brooks, Peter Boyle, Cybill Shepherd och Jodie Foster. Ja, till och med regissören själv är med på ett hörn och briljerar.

 

På tal om regissören Martin Scorsese så är han ett cinematiskt geni som inte räds för att förmedla kontroversiella ämnen. Här lyckas han verkligen att förmedla Paul Schrader fantastiska manus till den vita duken och sammanfoga alla element till en mästerlig helhet.

Toppat med Michael Chapman's fina foto och Bernard Herrmann's stämningsfulla musik, och du har här sannerligen ett riktigt mästerverk.

 

Taxi Driver är ett mörk reflektion över vårt samhälle och dess brister. Att filmen utspelar sig på natten kan väl tänka sig symbolisera människans sätt att titta bort från alla otäckheter som dagligen händer i vårt samhälle, vilket gör att vi alla är en del av det stora problemet.

 

 

Visst, Travis Bickle är minst sagt ett rubbad person, med en annorlunda syn på livet. Men i jämförelse med vårt samhälle i stort, så verkar han ändå vara ganska vettig. En sanning som vi tyvärr inte vill veta av i första taget.

 

You talkin' to me?

Yes, I'm talking to you.

10/10

[Jojje]

Nit89ram: Håller med om Taxi Driver, det är en toppfilm och en fantastiskt skildring av ett skitigt New York. Det var ett ganska bra tag sen jag såg den (enligt Filmtipset ger jag den en fyra, förmodligen med ett plus efter). När SVT visade den i fredags så såg jag delar av början och det var nära att jag fastnade (men eftersom jag inte hade sett den från början så kunde jag ju inte titta vidare). Vissa scener kom jag ihåg, eller jag kom i alla fall ihåg känslan i scenerna (bl a den obekväma stämningen när Travis är på sina dejter med Betsy). Man dras verkligen in i Bickles psyke. Fotot och miljöerna är underbara (kanske fel ord). Och så Keitel som pimp med biceps. Sen minns jag slutet som nästan overkligt,

typ att Travis framställs som en hjälte i media efter att ha mördat några drägg. Var det så?

[Nit89ram]

Jojje: Jo, det stämmer bra angående slutet. Men detta är också en del av reflektionen över vårt samhälle.

 

Att en part kan ta andras liv och samtidigt blir hjälte på kuppen. Jämförelsen till valfritt krig genom världshistorien är nära till hands här.

 

 

Eller är det hela en dröm - ett önsketänkande från Travis - som ett resultat av blandningen mellan hans piller och insomnia? Vem vet?

 

[Jojje]

The International (2009)

 

Den enda film av Tom Tykwer som jag har sett som har fått sämre betyg än fyra är Dödsängeln Maria, och den fick ändå en trea. Så, även om jag hade hört en del negativt om The International förväntade jag mig ändå en bra filmstund. Filmens huvudperson är Clive Owen som spelar en Interpol-agent fast besluten att sätta dit en storbank som handlar med vapen i skumraskaffärer. Naomi Watts spelar en NY-åklagare som på sitt hörn försöker hjälpa till. Handlingen tar oss till bl a till Berlin, Istanbul, New York, Lyon och Gardasjön i Italien. Det är med andra ord en konspirationsthriller med hyfsade skådisar i en global miljö det handlar om, vilket borde båda gott.

 

 

Det första jag konstaterar är att The International är en på många sätt lika välgjord film som Tykwers andra filmer. Den känns dock inte lika personlig. Tykwers tidiga filmer har handlat om slump och öde, ofta om två personer vars liv flätas samman på ett dramatiskt sätt. Det här är en mer vanlig thriller, mer lik Bourne-trilogin eller de nya Bond-rullarna än Tykwers tidigare filmer. Tekniskt sett så är det i princip prickfritt. Tykwer använder ett foto som är så snyggt att det nästan blir sterilt.

 

 

Jag gillar Clive Owen i filmen. Han har en envis desperation över sig. Naomi Watts roll är inte lätt att jobba med och hon går på tomgång, och det behövs liksom inget mer. Att NY:s distriktsåklagarmyndighet överhuvudtaget är med känns dessutom lite krystad; det förklaras t.o.m. av Watts i filmen varför de är med. Efter den nerviga, och omtalade, shootouten på Guggenheim kändes det som om filmen var slut men den fortsatte onödigt länge efter det och rann liksom ut i sanden. Men det är en konspirationsthriller i internationell miljö med bra ljudspår, snyggt foto och hyfsad spänning, så det blir en stark trea.

 

3+/5

[Czechflash]

Taxi Driver - Länge sen jag såg den och det är en av få 70-tals klassiker jag aldrig riktigt uppskattat fullt ut. Men är verkligen sugen på att se om den och ge den en ordentlig chans, kanske med en snygg DVD-utgåva på köpet. Senast jag såg den gav jag den en svag fyra har jag för mig, och det vill jag gärna höja.

 

The International - Överraskande, men kul att du gav den så pass bra betyg, Jojje. Håller med om vad du skriver och den känns inte lika personlig som Tykwers tidigare filmer, men ändå känns hans stil igen med fotot och musiken. Jag tycker också att det är en av de bättre konspirationsfilmerna på senare tid och gillar flera element som man lyckats bra med, inte minst inledningen med kontaktpersonen. Den blir lite utdragen efter shootouten, men avslutningen tycker jag fungerar bra. Höjde den till en svag fyra efter omtitt hemma.

[Czechflash]

 

Titel: Bronson

Genre: Drama/Kriminalare

Land: Storbritannien

År: 2008

Regi: Nicolas Winding Refn

I rollerna: Tom Hardy, Matt King, Kelly Adams, James Lance

 

Handling: Charles "Charlie" Bronson är Storbritanniens mest våldsamma brottsling. 1974 rånar han ett postkontor och får sju års fängelse. I fängelset blir han känd som en slagskämpe och skickas till psykiatriska avdelningen där han drogas ner och släpps men åker in igen.

 

Omdöme: Regissören av danska Pusher står för regin av Bronson som är lite som en brittisk motsvarighet till australiska Chopper (2000) med Eric Bana. För precis som Eric Bana har här Tom Hardy huvudrollen som en hänsynslös, verklighetsbaserad, kriminell som berättar sin historia som ska vara både komisk och stark. Men endast en av dem lyckas, och det är inte Bronson. För filmen verkar inte veta vad den vill och efter ett tag vet man inte om man ska ta filmen på allvar eller vad man vill ha sagt med filmen. Karaktären Charlie Bronson (med riktiga namnet Michael Peterson) är inte så intressant som man först tror och klarar inte av att hålla upp filmen på egen hand.

 

 

Istället är det hans vän Paul (Matt King) som han träffar på i fängelset, och sedan utanför, som står för den klart starkaste karaktären och både får en att skratta och känna att det finns något att intressera sig för. För tyvärr känns Charlie Bronson för konstig för att jag ska fatta tycke för honom, trots en stundtals fin prestation av Tom Hardy. Filmens största problem är annars att den inte har någon fokus och det blir allt för plottrigt där endast delen när han är ute i frihet i mitten av filmen kommer upp i någon klass (där även filmens bästa låt dyker upp). Musiken för övrigt är för pampig och används överdrivet mycket utan att det är pampiga scener. Helt enkelt en besvikelse.

 

 

3 - Skådespelare

2 - Handling

2 - Känsla

3 - Musik

3 - Foto

--------------

13 - Totalt

 

Betyg: 2/5 - 5.0/10

IMDb: 6.6

[Tjalan]

First Blood är en jävla guldrulle som jag hade svårt att se som knatte dock, p.g.a. alla de blodiga scenerna (det kryper fortfarande i skinnet på mig när jag tänker på att han syr ihop sin egen arm), medan tvåan var en av mina absoluta favoritfilmer någonsin tillsammans med Demolition Man. Den har ju en scen som är så mycket klassiker som en scen kan bli, när

han öppnar ögonen i leran

.

 

Jag har tyvärr inte sett sista Rambo än, och det är väl delvis för att jag fortfarande är lite harig när det kommer till gore.

[Disintegrator]

Den har ju en scen som är så mycket klassiker som en scen kan bli, när

han öppnar ögonen i leran

.

 

Ja!

 

"Murdock... I'm coming to get you!" + bildkompositionen när han yttrar orden är också en favorit.

 

När det gäller senaste Rambo så ska Stallone ha cred för att gå emot trenden. Vissa actionfilmer har de senaste åren fått uppföljare där våldet har tonats ner för att passa marknaden. Rambo IV gjorde det motsatta. Lätt en av dem våldsammaste filmerna jag sett, chockerande våldsamt vid tillfällen måste jag säga.

[Czechflash]

Senaste Rambo var helt ok, men det tog ett bra tag innan det hände något. Avslutningen är det dock riktig röjning som heter duga. Filmen är väl bara 70-75 minuter (ej inräknat eftertexter), så det var skönt att det inte blev något utdraget dravel.