Filmer du just sett ! Bra och dåliga (Del 1 och 2!)

[Plox]

Brothers (2009)

 

 

Susanne Bier är i mitt tycke nordens överlägset bästa regissör. Hennes film Bröder från 2004 är utan tvekan en av hennes absolut bästa och mest kraftfulla filmer. Hollywood verkar ha tyckt detsamma och remaken är nu här. Det känns ju lite som att man har ett ont öga till remakes redan innan man sett dem, eller ja - ett ont öga som känns ganska befogat ändå - för det är ju inte direkt ofta man övertygats om motsatsen. Men det finns faktiskt ett par undantag och nu svär jag lite i kyrkan här, Dawn of the dead-remaken är i mitt tycke bättre än originalet. Men det är en helt annan historia, snabbt åter till Brothers.

 

Filmen handlar om de två bröderna Sam (Maguire) och Tommy (Gyllenhaal), Sam lever ett stabilt familjeliv tillsammans med frugan Grace (Portman) och deras två döttrar. Tommy däremot är lite av Sams motsats och nyss utkommen från kåken efter ett bankrån. Efter det att Sam åkt på uppdrag i Afghanistan befaras han kort därefter ha omkommit, något som får Tommy att steppa upp och ta ansvar för familjen brorsan lämnat efter sig.

 

 

Det blev en lång förklaring där, men det behövs nästan för det är en ganska invecklad historia det här. Grundstoryn är givetvis riktigt bra och stundtals riktigt gripande. Skillnaden mot Biers original är ändå ganska stor, framför allt där det i originalet ligger en finn realism över det hela så känns det här ganska filmiskt med ett par flaggviftningar för mycket för min smak. Men på det stora hela tycker jag ändå regissören Jim Sheridan gjort ett ganska bra jobb med återberättandet och har i alla fall fått med godbitarna från originalet.

 

Trion Tobey Maguire, Natalie Portman och Jake Gyllenhaal gör också ett fint arbete med huvudkaraktärerna, där jag nog mest imponeras av Gyllenhall i rollen som Tommy, som i mitt tycke är den mest intressanta karaktären i filmen. Ett litet frågetecken kring Portman/Maguires övertygelse som småbarnsföräldrar också. Stundtals bra, men njaa. Trots ljusglimtarna känns det ändå som att det fattas en del för att lyfta filmen till de nivåer som originalet nådde. Men på det stora hela ändå ett sevärt drama men fina skådespelarinsatser.

 

3/5

[Cooper]

Såg om A History of Violence precis. Den höll bra för omtitt, var ett tag sedan jag såg den nu. En spännande historia, dock tappar den lite i kraft när man känner till stora delar av den, som Cronenberg berättar på ett fantastiskt sätt. Det finns dock ett par scener som hade kunnat klippas i mitt tycke.

 

Mortensen, i huvudrollen, presterar bra som vanligt. Dock är det bästa med filmen William Hurt, han är nästan lite skrämmande bra i en biroll som gav honom en Oscar-nominering. Allt som allt en spännande, välberättad och välspelad film som klart är värd omtitt. 4/5

[Plox]

Två riktigt bra Viggo-rullar du har sett där Cooper. Nu har ju jag som sagt inte läst boken, men filmen The Road tyckte jag var snudd på mästerlig. Stämningen, ångesten, miljöerna och så då Viggo såklart. Makalöst bra skådespeleri! Ungen tycker jag fått lite väl mycket skit här och var, tycker den unga skådisen gör det riktigt bra, mer karaktären som sådan som inte riktigt håller.

 

A History of Violence gillade jag betydligt mer andra gången jag såg den. Även här är Viggo helt otroligt bra, han har nog faktiskt utvecklats lite lite av en personlig favorit hos mig på senaste. Topp5 kvalar han i alla fall lätt in på.

 

Men annars gillar jag nog Cronenbergs Eastern Promises lite bättre än AoV, även den med Viggo. Kanske har du redan sett den? Annars rekommenderar jag den verkligen.

 

Och nu när jag ändå tjatar om Viggo Mortensen så passar jag på att tipsa om Sean Penns The Indian Runner, riktigt bra och en underskattad liten pärla enligt mig.

[Alakina]

Som ett storfan av Paul Bettany så hade jag en Paul Bettany dag igår.

Filmer som A Knights Tale, Wimbledon, Master and Commander och hans nya Legion sågs alla igår.

[Plox]

En profet (2009)

 

 

Förväntningarna var ganska stora på den här franska fängelsefilmen, detta efter ett rejält prisregn och dessutom en Oscarsnominering i kategorin bästa utländska film (som den dock inte kammade hem). I En profet (Un prophète) får följa med på Maliks sex år långa fängelseäventyr, ett brutalt sådant där regissören Jacques Audiard verkligen inte tvekar på att ge oss den skitiga verkligheten, långt ifrån mysfängelsefilmer som tex Nyckeln till frihet.

 

Redan under upptakten bjuds det på en riktigt brutal överfallsscen som antagligen kan chocka en del, för min del fungerade scenen lite som en väckarklocka och fick mig hundra procent fokuserad på fortsättningen. Trots att hela filmen mer eller mindre utspelas bakom de lykta dörrarna så lyckas Jacques Audiard riktigt bra med den mångbottnade storyn, som bjuder på allt ifrån filosofiska inslag till ren och skär fängelseaction. En bra mix som dels ger hela filmen en originell känsla men som också får de 155 minuterna att gå väldigt snabbt.

 

 

Trots att jag på sin höjd kan säga hej och tack på franska så imponeras jag verkligen av skådespeleriet. Detta med en rollista som för mig består av idel okända ansikten, Tahar Rahim i rollen som Malik gör en rysligt bra tolkning av en splittrad ung man kastad i fängelset med de stora hajarna. En av dessa hajar är maffiosbossen César Luciani, spelad av Niels Arestrup, som även han imponerar stort och deras scener i mellan får stundtals, utan att överdriva, rygghåren att resa sig.

 

En profet är i mitt tycke en av de absolut bästa fängelseskildringarna någonsin, helt i klass med den fenomenala Midnight Express. Det är mycket att ta in och smälta och jag tror helt klart det är en film man bör ta sig tid att se minst en gång till. Tyngden ligger i mitt tycke i Maliks fascinerande personutveckling. Från början en osäker tonåring men vars fängelsevistelse formar honom till något helt annat och den brutala och råa resan dit är minst sagt fängslande.

 

4/5

[Puffie]

Titel: Shutter Island

Genre: Thriller/Drama

Land: USA

År: 2010

Regi: Martin Scorsese

Skådespelare: Leonardo DiCaprio, Mark Ruffalo, Ben Kingsley, Max von Sydow

IMDb: 8.2 Top 250: #193

 

Året är 1954, sheriff Teddy Daniels och hans nye partner Chuck Aule kallas till Shutter Island för att undersöka det osannolika försvinnandet av en kvinnlig mentalpatient, som tycks ha rymt från ett låst rum på det ogenomträngliga Ashecliffe Hospital. Omgivna av snokande psykiatriker och livsfarliga psykopater på en avlägsen, vindpinad ö förstår de båda poliserna snart att inget är som de först trott.

 

Inledningsvis ska det sägas att jag inte läst Dennis Lehanes bok, så recensionen baseras endast på filmen och inte hur väl den lyckats tolka boken. En fördel med att inte ha läst boken är i alla fall att man inte vet hur saker och ting egentligen ligger till. När filmen väl var slut och man förstod hur allting i själva verket ligger till så kom jag på rak arm fram till fyra-fem scener i filmen som lämnar ledtrådar om sanningen. Ska bli kul vid en omtitt och se hur mycket ledtrådar som egentligen lämnas.

 

 

Redan från Shutter Islands inledningsscen naglas man fast i stolen och man kan omöjligen släppa filmen förrän sluttexterna rullar. Det var riktigt länge sen jag såg en film som var så engagerande och spännande att jag helt tappar tidsuppfattningen. Scorsese lyckas skapa en sjukt obehaglig stämning och man anar hela tiden att något är väldigt fel men man kan inte riktigt sätta fingret på vad. Fotot ger ön en kall och obehaglig framtoning som tillsammans med mycket bra musik gör ön klaustrofobisk och skrämmande. Leonardo DiCaprio som på senare år verkligen imponerat på mig gör här en utomordentligt bra rolltolkning som sheriffen Teddy Daniels. Shutter Island besitter en utomordentligt välmeriterad skådespelarensemble och alla levererar övertygande insatser. Förutom DiCaprio tycker jag att Mark Ruffalo står ut ur mängden och bjuder på ett riktigt imponerande agerande.

 

 

Under filmens gång bjuds vi på ett antal tillbakablickar i Teddy Daniels liv. Dessa ger ett djup till karaktären och hjälper till att bygga på filmens mystik, dock tycker jag att de är lite väl många och kanske lite långa. Detta är emellertid en mindre anmärkning då jag verkligen gillade Shutter Island riktigt mycket. Det enda som var lite sorgligt med att lämna bion var att man redan har sett år 2010:s bästa film.

 

5/5

[Voldo]

Mongol

Mongol bygger på berättelsen om hur den ökände grundaren av det mongoliska imperiet, Djingis Khan, kom till makten. Filmen är ett samarbete mellan flera länder, Tyskland, Kazakstan, Mongoliet och Ryssland. Regissören är ryss och huvudrollsinnehavaren är Japanes, och på något vis talar alla skådespelare mongoliska, trots alla de olika nationaliteter de har.

 

 

Temudjin (Tadanobu Asano) har kommit upp i medelåldern och sitter för närvarande fängslad. Han berättar för oss om sitt liv genom tillbakablickar. Som 9-åring är han på resa tillsammans med sin far för att välja en fru åt sig själv, och han väljer Börte (Khulan Chuluun), kvinnan som kommer att bli hans livs kärlek. Genom många faror och upplevelser får vi följa Temudjin i kampen mot sin bror och på vägen mot att bli den mäktige Djingis Khan. En härskare som var modig, visionär och inspirerande för det mongoliska folket.

 

Att se en episk svärdfilm som inte är amerikansk för en gångs skull kändes tämligen roligt. Mongol kommer inte upp i samma nivå som Braveheart eller Gladiator, men den är bättre än exempelvis Troy och King Arthur. Vad som främst utmärker filmen är att de vackra miljöerna och det formidabla fotot. Den är filmad i landskapen där den verklige Djingis Khan en gång strövade. En del inspelningsområden låg så avlägset att besättningen var tvungna att bygga egna vägar för att komma åt dem. Jag tror dock att mödan var värd det, filmen är sannerligen väldigt snygg.

 

 

I övrigt är Mongol helt okej och underhållande för det mesta. Tadanobu Asano gör en strålande rolltolkning av Temudjin. Manuset hoppar däremot i tiden lite väl mycket, och det är inte lätt att veta när exakt somliga händelser äger rum. Det är även på gränsen till att det hela i slutändan blir ytligt och att berättelsen ofullständigas. Fina vyer och några häftiga stridsscener blir vad som ändå räddar detta. Slutbetyget är jag osäker på, men rekommendera filmen kan jag med gott samvete göra.

 

7/10

[Manetheren]

Plox, kul att du gillade Shutter Island så mycket. Avundas dig som kunde se filmen utan förkunskaper, tror säkert filmen håller uppe spänningen bättre om man inte går och väntar på det man vet ska komma. Är det nåt som förstör just den här filmen är de otålighet.

 

Har inom loppet av nån vecka sett två gamla favoriter "från förr". Den ena är Daylight(1996) och den andre är Cliffhanger (1993]. Gemensamt för dessa två är givetvis Sylvester Stallone, men också det faktum att de är bra exempel på actionfilmens storhetstid. Andra halvan på 80-talet och första halvan på 90-talet innefattar den perioden enligt min mening, då filmer som Aliens, Die Hard, The Abyss, Leathal Weapon-serien, Terminator 1 och 2, Demolition Man, Predator med flera kom då. De två ovan nämnda filmerna kommer inte upp i dessa storheters klass givetvis, men när jag nu ser om de så slås jag av hur mycket actionfilmerna från den tiden tilltalar mig.

 

Jag har försökt sätta fingret på vad det beror på, att filmerna från den tidsperioden håller så bra än. Givetvis kan det handla om ren och skär nostalgi. Men jag tro inte det är så enkelt.

En sak som fanns då, som inte finns nu är riktiga actionstjärnor, namn som Schwarzenegger, Willis och Stallone. Dessa herrar var inte bara hjältar, de var mer än så. När Stallone lyfter upp en skurk över huvudet och spetsar honom på en stalagtit så garvar man, men accetperar att det kan göras eftersom det är Stallone som gör det. Willis kan ta hur mycket stryk som helst, men det är ju Willis! För att inte tala om Arnold, ALLT måste accepteras när han är hjälten.

 

En annan sak som slår mig som otroligt befriande med Cliffhanger och Daylight är avsaknaden av CGI. Vad som än händer genom hela filmen känns det alltd som om det sker i denna världen. Visst syns det väl när bakgrunderna är matte-paint, eller när scenen plötsligt går från storslagen utomhusscen till tydlig studiokuliss, men inget av det stör mig. Planen som störtar, bilar som krockar är modeller, men de finns åtminståne i denna världen. Och det är så mycket mer vilsamt att se scener som tydligtvis existerar.

Visst, jag gillar CGI, inte tal om det, om det kan användas på rätt sätt. Men.. jag kom på mig själv med att sucka när jag såg trailern till både Prince of Persia och Clash of the Titans. Dessa enorma datorlandskap och datormonster.. jag är less på det.

 

Ser verkligen fram emot The Expendibles, om det nu stämmer som sägs att den ska göras efter den "gamla skolan", dvs utan datoreffekter.

 

Så... sätt igång och kalla mig gammal bakåtsträvare!

[Puffie]

Manetheren:Ja jag gillade den som sagt skarpt. Antar att du läst boken, tyckte du det var en dålig adaption eller?

[Plox]

The Box (2009)

 

 

Richard Kelly har inte haft det lätt sedan det stora genombrottet med debutrullen Donnie Darko. Det tog hela fem år att försöka följa upp framgångarna då han efter många turer slutligen presenterade Southland Tales. En i min mening högst obegriplig film som också floppade rejält. Kanske kan Kelly få lite upprättelse nu med sin senaste film The Box?

 

Paret Norma och Arthur Lewis (Cameron Diaz, James Marsden) vaknar en natt av att en främling (Frank Langella) levererat ett paket vid deras dörr. I paketet återfinns en mystisk låda bestående av en röd knapp. Under ett återbesök dagen efter får de klara direktiv: Om de trycker på knappen dör någon de inte känner - och själva får de en miljon dollar.

 

 

Ploten kan tyckas lite fjantig och enkelspårig. Men Kelly gör en ganska smart grej då han börjar lite försiktigt och lockar in oss till hans galna lilla cirkus. För att sen ösa på med allt vad han har. Men även om inledningen är riktigt stämningsfull med sin långsamt krypande spänning så tycker jag att Kellys cirkus än en gång urartar. För storyn tar så pass många vändningar att det blir omöjligt att försöka hänga med eller för den skull klänga sig kvar och det hela blir slutligen så obegripligt att jag inte ens orkar analysera vad som gick snett.

 

Ser man till Southland Tales så är ju ändå The Box ett fall framåt. För den inbjudande första halvan är trots allt riktigt trevlig och snygg, med ett par hoppa-till-scener och en skön mystik. Trion Diaz, Marsden och Langella är det heller inget större fel på. Men den ondskefullt obegripliga andra halvan av filmen äter upp allt det där positiva och står slutligen som segrare . Det kan inte vara lätt att starta sin karriär med ett mästerverk, det är Richard Kelly sannerligen ett levande exempel på.

 

2/5

[Plox]

Manne: Din gamla bakåtsträvare. Nä men jag håller givetvis med dig i det mesta. Det är både befriande och såklart kul att se om gamla favoriter från förr. Vi börjar helt klart bli överösta med storslagna specialeffektsfilmer, där den ena filmen ska vara värre än den andra. Gamla actionrullar med Arnold och Sly kan vara såväl storslaget i mina ögon.

 

The Expendibles ska bli riktigt kul, alla gamla actionhjältar samlade, kommer bli stort!

 

På tal om Stallone så kollade jag på The Party At Kitty And Stud's aka Italian Stallion idag. Jisses, dubbad tysk 70-tals porr där Sly är med på ett litet hörn, han lämnar dock inte större avtryck... skäms nästan att ha dvdn i hyllan.

[Rilopoz]

Såg just Låt den rätta komma in och det var en väldigt speciell film. För mig var dock upplevelsen väldigt intressant och underhållande. Filmens stämning är av sällan skådat slag, man skulle beskriva den som ångestladdad med erotiska anspelningar och totalt 80tals vansinne. Skådespelare och manus kommer verkligen nära pefektion och jag njuter av att se en sådan speciell och intressant Svensk film. Några invändningar?

 

4+/5

[Manetheren]

Manetheren:Ja jag gillade den som sagt skarpt. Antar att du läst boken, tyckte du det var en dålig adaption eller?

Jo, jag har läst boken, och jag tyckte omedelbart att det skulle vara en utmärkt bok att filma. Scorseses film blev en väldigt psykologisk historia, jag hade gärna sett mer av det blodga, brutala som genomsyrade boken. Ska vänta till filmen kommer på DVD, och sen se den igen, kanhända jag kan uppskatta den mer andra gången jag ser den. Som sagt blev jag lite otålig när jag såg filmen på bion, bara för att jag väntade på saker som skulle komma, tror man behöver stanna med filmen för att uppskatta den till fullor.

[Puffie]

Titel: Revolutionary Road

Genre: Drama

Land: USA

År: 2008

Regi: Sam Mendes

Skådespelare: Leonardo DiCaprio, Kate Winslet, Michael Shannon, Kathy Bates

IMDb: 7.6

 

I Connecticut under mitten av 50-talet lever April och Frank Wheeler som är ett ungt, framgångsrikt par som bor med sina barn i en trevlig förort. Men under den polerade och självsäkra ytan bubblar frustrationen hos dem båda. Övertygade om att de vill ha ut mer av livet än sina medelmåttiga grannar, bestämmer paret sig för att flytta till Frankrike, där de hoppas utlopp för sina mer konstnärliga sidor.

 

Skandal! Det var min första tanke efter att jag sett filmen och insåg att varken DiCaprio eller Winslet blev Oscarsnominerade för sina rolltolkningar. I mina ögon borde de inte bara nominerats utan även vunnit varsin guldgubbe. Kemin mellan de båda är fenomenal och tillsammans driver de filmen. Revolutionary Road är inte en särskilt händelserik film i ordets vanliga bemärkelse, utan den fokuserar på förändringar i Frank och Aprils förhållande. Och då så mycket fokus ligger på förhållandet krävs det enastående skådespelare för att få ett lyckat resultat. Michael Shannon ska också uppmärksammas, en skådespelare jag aldrig noterat förr fastän jag sett ett gäng filmer han medverkar i. Här spelar han en psykiskt sjuk man som umgås med Frank och April och genomskådar deras fasad. Riktigt vass rolltolkning.

 

 

Revolutionary Road lyckas mycket bra med att skildra trisstesen och frustrationen med att leva ett vanligt ”Svensson liv” när man ser sig själv som ämnad för något bättre. Filmen visar även mycket pricksäkert hur barn kan förändra ett ungt förhållande, kärleken och glädjen som finns i början övergår successivt till irritation och avsky. Just barnen är intressanta i filmen då de ofta är spårlöst försvunna. De ligger kanske och gömmer sig under sängen, rädda för ilskan som bara väntar att bubbla upp i föräldrarnas förhållande. Eller är det kanske så att Frank och April beskyller dem för livet de tvingas leva och deras frånvaro i filmen är en symbol för att föräldrarna egentligen önskar bort dem, även om inte båda vill erkänna det.

 

Sam Mendes har satt ihop ett riktigt bra hantverk, men tyvärr når inte Revolutionary Road upp till samma höjder som Mendes debut, American Beauty. Filmen är otroligt mörk och sorlig men den lyckas aldrig riktigt engagera tittaren fullt ut. Det är fortfarande en mycket bra film men den saknar det där lilla extra för att nå de absolut högsta betygsregionerna.

 

4-/5

[Jojje]

Puffie: Håller med om Revolutionary Road. Det verkligen en skådespelarnas film, som är bra.

 

Rilopoz: Nej, inga invändningar. Låt den rätte komma in är en toppfilm.

 

Plox: Intressant om The Box. Jag ogillade ju verkligen Southland Tales nåt enormt, så det är ju kul om herr Kelly lyckats göra nåt som inte kräver spypåse för att ses.