Filmer du just sett ! Bra och dåliga (Del 1 och 2!)

[Jojje]

Snabba cash (2010)

 

Min första tanke som dök upp när jag såg Snabba cash var om det faktiskt var samma musik som i Iñárritus mästerverk Babel? I vilket fall så satte den en ödesmättad stämning ganska direkt. Vi kastas direkt in i handlingen och det gäller att vara alert. Inte minst när det gäller språket i filmen. Det är en salig blandning av spanska, serbiska, brat-svenska och rinkeby-svenska. Det gällde att hänga med när det plötsligt inte var textat. Jag måste säga att Joel Kinnaman imponerar stort när han gestaltar sin brat-wannabe. Han är osäker men besatt av att passa in. Han är som en kameleont, och passar in både med blattegangsters och brats på Handels.

 

Skål!

 

Jag gillade det hetsiga närgångna fotot. Det gav en bra nerv till historien. Jag tror det kan vara en fördel om man har läst boken innan man ser filmen. Eftersom jag hade gjort det så kände jag till de tre huvudpersonernas bakgrundshistorier vilket gör att man lite bättre förstår vad som händer. Det hela berättas nämligen ganska episodiskt och lösryckt. Det är ganska komplicerat med alla relationer hit och dit, eller kanske inte komplicerat, men det förklaras aldrig riktigt. Det gjorde dock inte så mycket, tror jag. Grundhistorien borde man förstå ändå.

 

Spring!

 

Den svagaste historien är nog den med Mrado (Dragomir Mrsic). Det blir lite väl mycket fokus på hans lilla dotter. Det blev övertydligt om hur synd det var om henne, och hur oskuldsfull hon var i det hela. Som helhet är Snabba cash ändå riktigt bra. Det är nervigt och psykologiskt. Alla tänker på pengarna och sig själva - man kan inte lita på nån - och alla brottas med tankar om vad som är det rätta att göra. Och slutligen, när det gäller musiken, så gillade jag den även om den kanske var något överanvänd.

 

4-/5

 

PS. Jag tyckte att regissör Daniel Espinosas debutfilm Babylonsjukan var helt ok. Kul att han har tagit ett steg till.

[Voldo]

Även jag tycker att Revolutionary Road är en mycket bra film. Hade den haft sämre skådisar så hade hela filmen definitivt varit sämre, eftersom den som sagt hänger så mycket på det makalösa skådespeleriet. Regissören Sam Mendes ska förmodligen ha kredd också för ett bra jobb regimässigt.

 

Kate Winslet höll tveklöst Oscarklass i denna rulle, men som tur var gjorde hon en minst lika bra prestation i The Reader som äntligen gav henne en Oscar. För mig hade hon gärna fått blivit nominerad får både rollerna samtididigt.

[Omberg]

Summering av helgens filmer:

Wrong turn

 

Skräck/rysare har aldrig varit min genre. Mestadels för att det känns alltid som att manus är bra skrivet, sen spillde författaren ut sitt kaffe och var tvungen att skippa storyn och bara göra en film på det som blev kvar. Så var det även i detta fallet.

 

Känner att jag inte kan beskriva filmen bättre än den gjorts på IMDb:

Six people find themselves trapped in the woods of West Virginia, hunted down by "cannibalistic mountain men grossly disfigured through generations of in-breeding."

Den är som många andra filmer i genren en enda stor klyscha där alla stereotypa karaktärer medverkar. Någon förklaring eller logik till filmens handlingen, eller de "onda killarnas" agerande finner jag aldrig. Ska jag vara fullt ärlig spenderar jag nästan hela filmen med att hoppas att de inte dödar Emmanuelle Chriqui allt för tidigt så man åtminstone har någonting att vila ögonen på; för mer än det har inte denna katastrof att bjuda på.

Folk snubblar väldigt lämpligt, lyckas misslyckas precis i rättan tid, och allt annat man bara vet ska hända enbart av en titt på omslaget.

 

Men känner mig ändå nöjd med att ha sett denna film. Den påminner mig om att mitt hat emot genren är väldigt befogat!

 

1/5

 

Gayniggers from Outerspace

 

En kompis såg titeln och kände att detta var någonting vi borde kolla in. Men fy fan vilken skit detta var! Till en början tänkte jag att det kunde vara en smårolig, fruktansvärt oseriös, liten komedi. Men efter halva filmen satt jag bara och hoppades att den skulle ta slut snart så jag slapp plågas mer. Då ska jag även säga att den enbart är 30 minuter lång... Detta är en film som jag inte ens skulle rekommendera min värsta fiende.

Filmen är en otrolig lågbudget film som skapats för att... Nä du, den som ändå kunde svara på den frågan.

Skulle jag kunna resa i tiden skulle min första gärning vara att åka till 1992 och se till att denna film aldrig skapades!

 

0/5

 

Sammanfattningsvis kan jag ju säga att jag är mindre nöjd med helgens filmval, även om jag inte riktigt hade förväntat mig mycket mer av ovanstående titlar.

[Plox]

Vilken trevlig filmhelg du verkar ha haft Omberg.

 

Har haft en ganska blev filmhelg jag med, där Cabin fever var höjdpunkten (3/5).

 

Får nog bli en gammal favorit ikväll så jag får tillbaka gnistan.

 

Kul att även du gillade Snabba Cash Jojje, kändes lite otippat faktiskt.

[Nit89ram]

Adaptation.

 

Efter framgången med filmen Being John Malkovich fick manusförfattaren Charlie Kaufman i uppdrag att bearbeta Susan Orleans bok Orkidétjuven. Boken som är baserad på författarinnans egna intervjuer med John Laroche, en blomsterhandlare som stjäl fridlysta orkidéer, klonar dem och säljer de framodlade blommorna till penningstinna samlare, visade sig vara en svår nöt att knäcka för Kaufman. Slutresultatet kom som en överraskning för alla inblandade i projektet, till och med för manusförfattaren själv.

 

 

Det som en till början skulle bli en film om blommor blev snarare en film om skrivkramp med Kaufman själv i huvudrollen. Charlie Kaufman, spelad av Nicolas Cage, försöker desperat att komponera fram ett bra filmmanus som är tänkvärt, originellt och som samtidigt respekterar sin ursprungskälla. Förutom Kaufmans allt mer desperata jakt efter det perfekta filmmanus får vi även följa med Susan Orlean (Meryl Streep) själv när hon besöker John Laroche (Chris Cooper). Som om inte detta vore nog så får man följa lite av efterspelet när de två, Kaufman och Orlean, möts. Detta hade enkelt kunnat övergå till en farsartad tillställning, och blivit svårt att följa med i, om inte det riktiga filmmanuset hade varit så starkt.

 

För trots sina svårigheter så har Charlie Kaufman här lyckats ta fram ett välskrivet manus som i slutändan blir filmens stora stjärna. Han lyckas med konststycket att berätta om svårigheten med att bearbeta en bok till ett fungerande filmmanus, sina egna svårigheter efter sin framgång med Being John Malkovich och ändå förmedla grundhistorien från Orkidétjuven. Charlie Kaufman är en av få manusförfattare idag som har nått stjärnstatus och det med allt rätt. Hans manus sprudlar av en nyfikenhet, kreativitet och lekfullhet som spelar på sin publiks fantasi och manuset blir en bärande kraft, utan att det överskuggar filmens övriga beståndsdelar.

 

 

Nicolas Cage har fått mycket skit genom åren från min sida, oftast med all rätt, men här lyckas han göra en riktigt stark prestation, eller snarare två. Med små medel spelar han utmärkt manusförfattaren själv och som om inte detta vore nog så lyckas han även spela Donald Kaufman, Charlies fiktiva tvillingbror. En broder som symboliserar Kaufmans syn på Hollywood med fokus främst på publikfrieri än kreativitet och originalitet. Enbart med kroppsspråket och rösten lyckas Cage särskilja de båda tvillingbröderna åt och jag förstår precis vem som är vem, trots att de ser likadana ut. En eloge ska även ges till tekniken bakom som lyckades blända ihop de två bröderna utan att det stal fokus från det som spelades upp.

 

Cage uppbackas väl av Streep som i sitt nertonade porträtt av författarinnan Orleans lyckas förmedla känslor och tankar genom sitt kroppsspråk, utan att några ord egentligen behöver användas. Även Chris Cooper gör en stark och minnesvärd prestation i rollen som den excentriske blomtjuven Laroche, som har sin minst sagt speciella syn på livet.

 

 

Kaufman och skådespelarna till trots så får jag ju inte heller glömma bort regissören, Spike Jonze. Med ett sådant påtagligt manus så är det lätt att glömma bort regissörens roll i det hela och tro att allt löser sig av sig själv, bara man har ett starkt manus. Men med ett sådant fantasifyllt manus så medföljer också problem. Har man inte en kompetent regissör som förmedlar historien fullt ut och samtidigt styr upp det hela, så tappar man lätt bort den röda tråden och filmen hade blivit för rörig att ta in. Spike Jonze är en regissör som jag själv inte riktigt vet än vad han är kapabel till, men som Daft Punk-fantast har Jonze ändå en speciell plats hos mig redan. Detta med tanke på att det var han regisserade den klassiska musikvideon till Da Funk.

 

Adaptation är en sammanfattningsvis en kreativ och originell film som kittlar ens fantasi. Filmens berättelse i det grumliga vattnet mellan fiktion och verklighet är en intressant infallsvinkel som för tankarna till filmer som Fellinis 8½. Adaptation säger en hel del om dagens filmindustri, främst Hollywood, som låter publikintäkter går före kreativa filmidéer. En aspekt som känns mer aktuell än någonsin när majoriteten av de kommande filmprojekten verkar bestå av nyinspelningar av äldre filmer eller nya delar i sedan tidigare inkörda filmserier. Kreativitet är tyvärr inget som Hollywood prioriterar så högt nu för tiden och det fångar den här filmen på pricken. Tänka sig vad lite skrivkramp kan åstadkomma i filmväg.

8/10

[Voldo]

Predator

Jag måste erkänna att jag aldrig tidigare sett denna klassiker förrän nu. Regissören av den är ingen mindre än John McTiernan, som både har suveräna filmer och skräp på sin meritlista. De tre bästa rullarna han gjort kom faktiskt i rad, först kom Predator, sedan Die Hard och sist The Hunt for Red October. Efter den sistnämnda gick det tyvärr utför.

 

 

Intrigen i Predator är sedvanligt simpel. Dutch (Arnold Schwarzenegger) och hans kommandosoldater skickas av CIA till en djungel i Centralamerika för att rädda soldater som hålls gisslan av gerillatrupper. Väl inne i djungeln bemöts dem av en besynnerlig syn. De hittar några blodiga och hudlösa kroppar hängandes från ett träd. Uppdraget går utan problem tills de upptäcker att någon, några, eller något jagar dem. Soldaterna dör och deras mördare är ytterst effektiv. Tillslut är de bara några få kvar, och de måste skynda sig till en räddningshelikopter innan deras jagare tagit kål på dem.

 

Jag kunde tråkigt nog förutse hur allting skulle gå till och sluta bara genom att läsa lite om handlingen. Förutsägbar är ett ord jag skulle använda för att beskriva filmen, men kanske tycktes den inte lika förutsägbar när den kom ut 1987, den har ju faktiskt några år på nacken. Logik finns det inte jättemycket av, men logik hör inte hemma i denna typ av film heller.

 

 

Specialeffekterna är av väldigt hög kvalitet, den legendariske Stan Winston står för aliendesignen, en man som alltid levererar. "The Predator" ser rysligt cool och maffig ut. I The Terminator passade Schwarzenegger utmärkt som robot, men som levande människa i Predator är han inte lika bra. För dem som vill ha action, spänning, muskelkraft och ett inte alltför avancerat manus är denna film en guldgruva. Personligen gillade jag den, men det är nog ingen film jag tänker se om på ett tag.

 

6/10

[Plox]

Vinyan (2008)

 

 

Det var ett jäkla surr kring den här filmen vid premiärvisningarna, många menade på att det var högst omoraliskt att sko sig på andras olycka. Dvs. att göra en film om tsunamikatastrofen så tätt inpå den verkliga katastrofen. Omoraliskt eller inte men något nytt är det ju definitivt inte. Dessutom tycker jag den här filmen känns något mer nyanserad är t.ex. Oliver Stones actionäventyr World Trade Center. Men det tar vi en annan gång.

 

Filmen då. Vi får följa paret Bellmer (Emmanuelle Béart & Rufus Sewell) som förlorat sin son i tsunamin. Ett par månader därefter tycks de dock se sonen i en video från ett katastrofområde i Burma. Sagt och gjort, de packar väskan och beger sig ut på jakten efter sin son. I jakten på sonen börjar dock saker och ting gå riktigt snett.

 

 

Att summera filmens handling i tre meningar funkar för en gångs skull ganska bra. För även om det börjar ganska lovande så går det snabbt utför och att försöka sätta ett finger på vad filmen egentligen handlade om eller för den skull försökte förmedla är ganska svårt. Det yras omkring, filosoferas och det mesta är mer eller mindre misärartat. Med fokus inställt på parets mentala ohälsa blir det snabbt ganska tråkigt och oengagerade och jag skiter lite i hur det ska gå.

 

Jag fick förvisso ett par sköna Apocalypse Now-vibbar där mot slutet när galenskapen var som störst, sen var djungel-fotot även det ganska snyggt. Men annars fick jag inte ut särskilt mycket av den här filmupplevelsen. Men gillar man lite svårare och tyngre grejer så kan man förmodligen uppskatta och få ut betydligt mer än vad jag fick. Men för min smak blir det hela på tok för svårbegripligt och betyget därefter.

 

2-/5

[Jojje]

Kul att även du gillade Snabba Cash Jojje, kändes lite otippat faktiskt.

Varför otippat? Lite nyfiken bara.

 

Nit89ram: Håller med om Adaptation. En underbar rulle som jag gillade mycket. Skrev lite mer om just filmens slut. Var det nåt du tänkte på också?

[Nit89ram]

Jojje: Jo, just slutet var intressant och jag tänkte i ungefär samma tankebanor som du kring det.

 

är förövrigt klockren på den biten och ger en inblick i hur Kaufman leker med inslag som man ska undvika i ett originellt filmanus. Just den här medvetenheten och lekfullheten är ännu en styrka med manuset och för tankarna till Fellinis 8½, som nämns indirekt i filmen.

[Plox]

Jojje: Nä jag vet inte, kändes lite otippat bara. Har fått för mig att folk som läst boken inte gillat filmen så där överdrivet mycket. Men det har jag säkert fått om bakfoten.

[Puffie]

Titel: Thank You for Smoking

Genre: Drama/Komedi

Land: USA

År: 2005

Regi: Jason Reitman

Skådespelare: Aaron Eckhart, Maria Bello, Robert Duvall, William H Macy

IMDb: 7.8

 

Nick Naylor är oerhört duktig på att tala och argumentera och går aldrig ur en diskussion som förlorare. Nick är dock inte särskilt omtyckt av allmänheten då han är tobaksbolagens talesman. Hälsomedvetenheten blossar än en gång upp i USA och Nick måste göra allt i sin makt för att få folk att röka.

 

Reitman lyckas här, precis som i hans senare verk Juno, ta ett allvarligt ämne och en aktuell diskussion och baka ihop det till en svartkomedi som är både lättillgänglig och underhållande. Denna gång tycker jag att han egentligen lyckas sammanföra tre viktiga ämnen i ett och samma paket. De två mest uppenbara är lobbyistverksamheten och den evigt pågående diskussionen kring rökning. Men Thank You for Smoking ger även en ordentlig känga till alla som låter sig styras och manipuleras av andra utan att ifrågasätta deras motiv, troligen främst riktat till det amerikanska folket i allmänhet. Och detta är egentligen inte så konstigt då Public Service inte existerar i USA och alla som kommunicerar/informerar gör det med en baktanke. Thank You for Smoking var faktiskt filmen som öppnade upp mina ögon för information och kommunikationsvärlden och är en starkt bidragande orsak till att jag nu sitter i Sundsvall och pluggar Informations och PR – programmet.

 

 

Precis som i Juno lyckas Reitman vända och vrida på alla Hollywood stereotyper och här blir de som vanligtvis är ”bad guys” de fyndiga och karismatiska medan de som vanligtvis är ”good guys” känns tråkiga och inskränkta. Detta är troligen den främsta orsaken till att Reitmans filmer känns som friska fläktar i ett annars ganska vindstilla filmlandskap. Nick Naylor är en oerhört karismatisk karaktär, sitt yrke till trotts. Jag själv känner igen mig i hans ”moraliska flexibilitet” vilket sannolikt gör att jag gillar han än mer. Hur som helst ska Aaron Eckhart berömmas då han spelar rollen föredömligt och bär till stor del filmen på sina axlar. Detta eftersom manuset är sprängfyllt med fyndig och rapp dialog som underhåller, men när man bygger en film på dialog faller den ofta platt ifall man inte har rätt skådespelare att leverera den.

 

 

Filmen har dock några mindre goda kvalitéer där Nick Naylors barn är den sämsta. Barn som agerar som en vuxen är bland det mest irriterande jag vet. Och här bjuder återigen Hollywood på ett übersmart barn som inte känns det minsta realistiskt. Sen är jag heller inte särskilt förtjust i filmens kidnappningshistoria. Det känns som om man är rädd att filmen inte ska orka bäras av dialogen och skådespelarna och slänger in en actionsekvens för att helgardera sig. Jag tycker bara den bryter av filmens ton och den passar inte alls in.

 

En intressant notis är att i en film som kretsar kring tobaksindustrin och har karaktärer i legio som är rökare så får du aldrig se en tänd cigarett i filmen.

 

4/5

[Omberg]

De helaasheid der dingen (The Shittiness of Things) 2009

 

Att bo i ett högst dysfunktionellt hem med sin alkoholiserade far och hans tre likasinnade bröder, har aldrig varit så vackert(En bidragande orsak är väl den att det inte är ett speciellt vanligt senario). De helaasheid der dingen visar den bittra historian om Gunther Strobbes jobbiga uppväxt i ett hem med brist på regler och det som i folkmun kallas simpel respekt. Mycket av det som majoriteten av barnen i denna värld tar som en självklarhet, anses som lyxvara av unge herr Strobbe.

 

I A Guide to Recognizing Your Saints anda får man i filmen följa karaktärernas utveckling igenom åren i vad som snarare kan ses som "flash-forwards" än flashbacks då det tar upp större delen av filmen, men ändå på ett tydligt sätt gestaltar karaktärernas gradvisa mognad. Eller ja, i alla fall fysiska mognad.

Jag känner mig mäkta imponerad av filmen och Felix Van Groeningens sinne för att lägga känsla på de små sakerna i filmen som verkligen förgyller miljöerna på ett mycket snyggt sätt. Allt i från genomtänkt klädsel samt frisyrer, till personlighet på små sidokaraktärer känns allt väldigt välarbetat och allt ner i samma smet ger en stor känsla av äkthet över hela berättelsen.

 

Förutom ett stundtals svagt manus, som lämnar en del frågor obesvarade, finner jag inte mycket negativt med filmen överhuvudtaget. Den är stark, hemsk och ibland riktigt rolig; men framförallt speglar den nog tyvärr allt för många barns vardag. Filmen rekommenderas för alla som kan ta in ett mörkt drama med komiska inslag

 

4/5

[Puffie]

Titel: Transformers: Revenge of the Fallen

Genre: Action

Land: USA

År: 2009

Regi: Michael Bay

Skådespelare: Shia LaBeouf, Megan Fox, John Turturro, Hugo Weaving

IMDb: 6.1

 

Decepticons makter återvänder till jorden i uppdrag att ta Sam Witwicky till fånge, efter att han lärt sig sanningen om dom första forna Transformers. Samtidigt tar Optimus Prime på sig uppdraget att försvara mänskligheten och bildar en allians med internationella arméer för ett andra krig.

 

Michael Bay är kanske den mest bespottade regissören i Hollywood då filmfolk och kritiker tycker hans filmer saknar djup och mening. Men faktum är att allt han arbetar med blir kassasuccéer och personligen finner jag hans filmer otroligt underhållande, The Rock räknar jag som en av de absolut bästa actionfilmerna som gjorts. Är det något Bay verkligen kan så är det att få vartenda öre av filmens budget att synas i bild och det resulterar alltid i fantastiska actionscener och häpnadsväckande specialeffekter. Transformers: Revenge of the Fallen är inget undantag, vi bjuds på ett oräkneligt antal actionscener där omgivningar och föremål sprängs upp i en hiskelig takt. Lägg där på de kanske bästa specialeffekterna någonsin som gör att robotarna ser både levande och realistiska ut.

 

 

Tyvärr har Bay denna gång fått ett skrämmande dåligt manus att arbeta med. Manuset är töntigt och klichéfyllt med en mängd logikluckor. Det värsta elementet är robottvillingarna som tillkommit för att vara roliga sidekicks, de fungerar inte alls. De är bara irriterande och riktar sig till en betydligt yngre målgrupp än vad resten av filmen gör. Filmens längd går också att diskutera, 2,5 timmar är i längsta laget när man inte har någon egentlig handling. Det värsta är att filmstudion och manusförfattaren verkar tro att manuset har djup och att det är intressant vilket leder till att de försöker utveckla saker som ingen bryr sig om eller tror på. Annars är det inte mycket som skiljer sig från del ett, Shia LaBeouf visar återigen att han är en duktig skådespelare och Megan Fox fungerar lysande som ögongodis även denna gången.

 

Transformers: Revenge of the Fallen är för lång, fylld med brister men lyckas ändå skapa ett högt underhållningsvärde och det är det som gör att den precis klarar ett godkänt betyg. Helt klart Michael Bays svagaste film än så länge.

 

3-/5

[Manetheren]

Draktämjaren

 

Där Pixar sjuder av kreativitet vad gäller manusarbete, har Dreamworks fortfarande mycket att lära. Shrek tog ett nytt grepp på sagokaraktärer och skapade en humoristisk värld som inramning. Dock var kärnhistorien om att skönheten kommer inifrån inte speciellt nyskapande. Kung Fu Panda tog ett nytt grepp om Martial Arts-genren, men även där var historien om underdogen som lärde sig finna styrkan i sig själv inte speciellt orginell. Och än mindre orginell är historien som berättas i Draktämjaren.

 

Hicke är den misslyckade sonen till vikingarnas store hövding. Hans högsta dröm är att få döda en av vikingarnas ärkefiender, drakarna, för att äntligen få bli accepterad av de andra vikingarna. Ingen lär bli speciellt överraskad om jag säger att han kommer göra det omvända, han tämjer en drake och vill istället få vikingarna att inse att drakarna inte är farliga.

 

Tror att de flesta här tappar intresset för filmen när jag skriver detta, men jag ska försöka motivera varför man ändå ska se den här filmen.

Om jag berättat om en film som handlar om en krigare som upptäcker att de så hotfulla infödingarna i själva verket är fredsälskande varelser, och bestämmer sig för att slåss på deras sida för att rädda dem från sina egna, lär den historien inte locka många. Ändå har Avatar lockat enorm publik över hela världen till biograferna. Varför? Ja, inte är det historien, även om den formats till att tilltala många. Det är snarare allt runtomkring som drar folk. Det hisnande äventyret.

 

Det som talar för Draktämjaren är detsamma som för Avatar; äventyret, folket, drakarna, actionscenerna. Och precis om med Avatar är det en film som görs sig bäst på stor duk. Vikingarna är enort grova vildar som är helt oemotståndeligt tilltalande. Stora muskler och bärsärkagång kittlar nåt primitivt inom en. Drakarn är roligt annorlunda, de finns i alla storlekar och former, och tankarna går osökt till Naomi Noviks Temerarie. Både vikingar och drakar är väldigt grovt animerade, men så ska det ju vara i en animerad äventyrsfilm. Där går det inte att dra några jämförelser med Avatar.

 

Men filmens stora behållning är de flygscener som Dreamworks animatörer verkligen satt! På bion blir djupdykningar mot haven och slalomflygning mellan klippformationer härliga adrenalinkickar, och jag får kämpa emellanåt för att inte sträcka armarna i luften och vråla wohoooo!!

 

Sammanfattningsvis då, den som vill ha en stunds pulshöjande verklighetsflykt till en skön fantasivärld kommer må bra av att se Draktämjaren på bio. Räkna dock inte med att den kommer lämna nåt längre avtryck efter sig.

 

3+/5

[Plox]

Deep Red (1975)

 

 

Deep Red (Profondo Rosso) innebar början av ett långt och framgångsrikt samarbete mellan Dario Argento och det italienska synth/rock-bandet Goblin. Nu är jag ingen expert på området men av de handfull Argento-rullar jag lyckats se hittills så har musiken varit en stark bidragande orsak till att jag velat ha mer av Argento - och då inte minst när det kommer till filmer då Goblin varit involverade. Och frågan är om inte Goblins musik till Deep Red är deras bästa? Inte nog med att ledmotivet är briljant, utan under hela filmens gång rullar Goblin-låtar som framkallar den ena kalla kåren efter den andra. Fantastiskt.

 

Men om vi lägger musiken åt sidan för en stund och försöker fokusera lite på filmen som sådan. En ganska enkel och rak story som inte är helt olik många andra av Argentos Giallos. Där vi till en början få bevittna ett brutalt mord på en kvinna. Den brittiske pianisten Marcus (David Hemmings) blir som enda person vittne till mordet och beslutar sig på egen hand försöka luska fram vem mördaren är. Som sagt - ett ganska klassiskt Argento-upplägg - men ack så trevligt.

 

 

Det “enkla” utredningsupplägget tillsammans med Argentos magnifika foto och musiken från Goblin gör det här till Giallo när den är som allra bäst. Det är spännande, snyggt, småruggigt och inte minst förbaskat stämningsfullt. Lägg därtill en massa “finurliga” dödsscener signerade Argento. Lite kul också att jag efter halva filmen satt och småmuttrade lite för mig själv och tyckte det hela kändes förutsägbart. Men hade givetvis helt fel både när det kom till mördare och slutknorr. Så en upplösning med ett par överraskningar - bravisimo!

 

Jag är så pass nyfrälst när det kommer till italiensk genrefilm att jag alltjämt har lite svårt för det i efterhand pålagda ljudet, vilket verkar vara synonymt för all typ av italiensk film från den här tidsperioden. Men det blir trots allt bättre och bättre så jag antar att det är en vanesak. Det är ju också något svårt att bedöma skådespelarna insatser pga av det här, går man efter min lekmannamässiga bedömning så tycker jag nog att David Hemmings i huvudrollen (för övrigt sjukt lik en ung Paul McCartney!) och Daria Nicolodi (Darios ex fru) gör riktigt bra ifrån sig och bjuder på ett riktigt fint samspel.

 

 

Sen som jag förstår det finns det två versionen av den här filmen, en oklippt och en klippt. Jag passade på att se den oklippta, som är 20 minuter längre. Sägas ska att den dubbade engelskan inte hänger med i den versionen, så väljer man den engelska dubbningen blir det ett jäkla hoppande mellan italienska och engelska - vilket är något enerverande. Så ett tips är att se filmen med det italienska ljudspåret. Smygreklam: Både den oklippta och klippta-versionen, samt det engelska och italienska ljudspåret, finns med på den eminenta svenska utgåvan av Studio S. Köp köp och se se!

 

Nu var det här första gången jag tog mig an Deep Red, kommer med all säkerhet se den ett par gånger till, så ni får ta betyget nedan med en nypa salt. Men när jag skriver det här är jag faktiskt fortfarande lite uppspelt, trots att det var ett halvt dygn sedan jag såg fimen. Trots alla lovord så tycker jag definitivt att filmen har sina fel och brister och jag håller nog alltjämt både Phenomena och Tenebre något högre, men Deep Red är definitivt med där uppe och en film som jag tror kan fungera väldigt bra som första Argento-film också.

 

4/5