Filmer du just sett ! Bra och dåliga (Del 1 och 2!)

[Manetheren]

Hehe, modigt att ge Speed högsta betyg, Plox. Men det är rätt, man ska värna om sina favoriter, och lyfta fram dem.

[Czechflash]

 

Titel: Il y a longtemps que je t'aime / I've Loved You So Long / Jag har älskat dig så länge

Genre: Drama

Land: Frankrike

År: 2008

Regi: Philippe Claudel

I rollerna: Kristin Scott Thomas, Elsa Zylberstein, Serge Hazanavicius, Laurent Grévill

 

Handling: Efter 15 års fängelse flyttar Juliette in hos sin lillasysters familj, på dennes uppmaning. Det blir en kamp för Juliette med både återanpassningen och sin systers kärlek.

 

Omdöme: I sin regidebut har regissören Philippe Claudel valt att satsa på Kristin Scott Thomas i den tuffa rollen som Juliette Fontaine som efter 15 år i fängelse flyttar in hos sin syster Léas familj. Vad som fick henne att avtjäna ett så långt fängelsestraff är till en början oklart, men att det var för mord är ingen vild gissning. Juliette ser allmänt sliten ut med röda ögon och en nedstämd ton med litet hopp om framtiden. Hennes relation till sin familj är också illa däran då mamman övertygat lillasystern att kapa kontakten med Juliette när hon åkte in i fängelset.

 

 

Det tar tid för Juliette att komma tillbaka i samhället, kunna lita på någon, även sin syster. Och när hon söker jobb får hon allt som oftast negativa blickar med tanke på hennes förflutna. Samtidigt får man sakta men säkert veta allt mer om systerns känslor och bakgrunden till brottet Juliette begick. Kristin Scott Thomas, född i Storbritannien men flyttade till Frankrike som 19-åring, har förmodligen fått rollen specifikt skriven för henne då hennes karaktär också ska ha kommit till Frankrike som tonåring. Hennes plötsliga utbrott och väldigt kalla inställning gör att man aldrig kan vara säker på att hon inte begår ett nytt brott.

 

 

Det är annars en långsamt berättad historia där Kristin Scott Thomas är den lysande stjärnan i en tacksam roll att spela. Hennes medspelare är för det mesta helt ok, speciellt Elsa Zylberstein som spelar systern, även om hon har en scen där jag inte tycker hon är trovärdig som upprörd lärarinna. Jag tycker också en karaktär, hennes övervakare som hon träffar varannan vecka eller så, är ett lite konstigt inslag i filmen och förstår inte riktigt meningen med honom. Upplösningen lyckas bli ganska så gripande och är trots allt inte väntad av mig, men som helhet känns filmen lite för platt och det hade behövts några fler starka scener filmen igenom.

 

4 - Skådespelare

3 - Handling

3 - Känsla

3 - Musik

3 - Foto

--------------

16 - Totalt

 

Betyg: 3/5 - 6.5/10

IMDb: 7.7

 

[Jojje]

Satt och bläddrade lite i tråden nu och såg ju att du sett The Road där för någon vecka sedan Jojje. Kul att du gillade den lika mycket som jag gjorde. Tyckte det var en fantastisk bioupplevelse och en sån där film som verkligen satte sig hos mig. Fick hem Blurayn så sent som igår och ska ta och se om den och njuta av extramaterialet också. Funderar faktiskt på att ta mig an boken också. Så bra tyckte jag filmen var.

Mm, funderar också på om man ska ta och läsa några av Cormac McCarthys böcker. Själv har ju både No Country for Old Men och Vägen som filmer fått höga betyg av mig. Angående filmen Vägen så var det en film som berörde. Jag rekommenderade en kompis som gillar sf att se den, men varnade lite om att det inte var I Am Legend direkt; vi får ju inte se Will Smith slåss mot muterade cgi-vampyrer. Kompisen "gillade" filmen, men tycket den var lite jobbig att se pga av hur mörk den var. Han tyckte även att den fick honom att tänka på sin egen död. Well, en film som framkallar såna känslor är en bra film.

 

Om barnen i Robin Hood: Det enda jag egentligen störde mig på när det gällde barnen var att de dök upp på stranden i slutet (det räckte med att de hjälpte till när byn överfölls). I övrigt tyckte jag de var en ganska bra och liten del av filmen.

[Jojje]

 

The Voice of the Moon (1990)

 

För ett tag sen såg jag b-rullen Hardware av Richard Stanley. På dvd:n visade det sig att det även fanns en 30 minuter lång dokumentär av Stanley. The Voice of the Moon heter den och det är en mycket märklig film om Afghanistan i slutskedet av den sovjetiska invasionen på 80-talet. Vi får se afghaner i vardagsliv, afghanska soldater som fyrar av kanoner, afghaner som firar det sovjetiska uttåget genom att spela en konstig hästsporttävling, afghaner som fångar fisk med dynamit. Allt detta till toner av sunkig muzak och ibland afghansk poesi. Det finns ingen som helst berättande dialog, inga som helst riktiga ljud från där man spelade in. En mycket märklig film som sagt. Den annorlunda formen och att jag satt förvirrad gör att jag inte kan ge den en etta.

 

2-/5

[Red]

 

The Voice of the Moon (1990)

 

För ett tag sen såg jag b-rullen Hardware av Richard Stanley. På dvd:n visade det sig att det även fanns en 30 minuter lång dokumentär Stanley. The Voice of the Moon heter den och det är en mycket märklig film om Afghanistan i slutskedet av den sovjetiska invasionen på 80-talet. Vi får se afghaner i vardagsliv, afghanska soldater som fyrar av kanoner, afghaner som firar det sovjetiska uttåget genom att spela en konstig hästsporttävling, afghaner som fångar fisk med dynamit. Allt detta till toner av sunkig muzak och ibland afghansk poesi. Det finns ingen som helst berättande dialog, inga som helst riktiga ljud från där man spelade in. En mycket märklig film som sagt. Den annorlunda formen och att jag satt förvirrad gör att jag inte kan ge den en etta.

 

2-/5

Låter som ett mästerverk.

[Jojje]

No shit, Sherlock.

 

Sherlock Holmes (2009)

 

Det här var inte helt oväntat en film som typsikt passar när man är seg i skallen och bara vill ha lite underhållning. Den är glömd ganska snabbt. Medan man ser den gör den ändå sitt jobb och jag blir lagom underhållen. Nån klassisk Sherlock Holmes-känsla finns inte. Det här är en uppspeedad, uppdaterad Sherlock vi får träffa. Det är också en sån typ av historisk film som slänger in referenser till nutida saker, i det här fallet t ex elpistoler och fjärrstyrning med radio. Den kluriga Sherlock Holmes-känslan är ersatt med samma typ av speediga gåtlösning som förekommer i t ex Dan Brown-filmatiseringarna eller National Treasure-filmerna. Det är väl egentligen gott så, men nånstans längtade jag efter brasan, länsfåtöljen, cigarren och konjaken. Bäst var Holmes snabba analyser innan han skulle utfajta sin motståndare. Först i slow motion - riktigt snyggt - där han berättar vad han ska göra och sen får vi se det igen i realtid. Snyggt, som sagt. Kul med bilskoleläraren (Eddie Marsan) från Happy-Go-Lucky i rollen som polischefen Lestrade.

 

3/5

[Voldo]

Yip Man

För en kort tid sedan fick jag en rekommendation att kolla in Yip Man. Det var i min blogg som någon yttrade sig om att jag borde se den, och nu är det gjort. På IMDb har filmen ett högt betyg som för närvarande ligger på 8.2. Lite sugen blev jag då naturligtvis, jag hade aldrig hört talas om filmen tidigare.

 

 

Historien äger rum i Kina på 1930-talet. Småstaden Foshan innehar ett flertal skolor som lär ut olika typer av martial arts. Stadens mest skicklige och respekterade utövare heter Yip Man (Donnie Yen), en lågmäld man i medelåldern som använder sig av tekniken Wing Chun. År 1937 invaderas Kina av Japan, och befolkningen i Foshan minskar drastiskt. Yip Man blir tvungen att jobba i en kolgruva för att skrapa ihop sitt levebröd. Samtidigt bjuder den japanske karateexperten Överste Miura (Hiroyuki Ikeuchi) in kinesiska utövare av martial arts till att fajta med hans japanska lärljungar. Först vill inte Yip Man ha någonting att göra med saken, men när två av hans vänner dör i striderna tar han sig dit för att klå upp japanerna. Han trotsar och står upp mot dem, och tillslut blir han en stor inspiration och vägledare för många kineser.

 

 

Vad jag förväntade mig var att få skåda en film lik Fearless med Jet Li, vilket var precis vad jag fick. De båda filmerna påminner väldigt mycket om varandra. Yip Man lägger mer krut på handling och manus, därför ser jag den som den bättre av de två. Fajtscenerna är annars absurt underhållande och välkoreograferade in i minsta detalj. Något som kan vara kul att veta är de flesta av oss förmodligen känner till namnet på en lärling som verklighetens Yip Man tog till sig. Jag talar naturligtvis om allas vår Bruce Lee.

 

 

Genom större delar av filmen satt jag med ett brett leende på läpparna och njöt i fulla drag av att se folk få sina ansikten tillbucklade på snyggast möjliga sätt. Att jag i princip redan erfarit storyn i Fearless har fått mig att fundera på om jag borde snåla med betyget mer, men när jag blev så pass road som jag blev så måste jag nog avstå ifrån det. För personer som tycker om filmer med martial arts är Yip Man ett rent måste. Själv kommer jag med stor säkerhet att se den igen, om möjligt också uppföljaren som haft premiär i år.

 

7/10

[Czechflash]

 

Titel: Daybreakers

Genre: Action/Sci-Fi/Thriller

Land: Australien/USA

År: 2009

Regi: Michael & Peter Spierig

I rollerna: Ethan Hawke, Willem Dafoe, Sam Neill, Claudia Karvan

 

Handling: Året är 2019 och en pest har förvandlat nästan alla människor till vampyrer. Innan allt blod tar slut måste vampyrerna fånga in och fängsla de människor som finns kvar, samtidigt som en forskare jobbar tillsammans med en hemlig grupp vampyrer för att rädda mänskligheten och finna ett substitut för blod innan det är för sent.

 

Omdöme: Efter att ha sett trailern var jag nyfiken på hur bröderna Spierig skulle lyckas med sin första film efter Undead (2003) som var både underhållande och komisk. De är uppenbarligen inga bröderna Coen och har ingen speciell berättarstil man minns, däremot har de en del roliga idéer som är intressanta att se. Jag kopplar bort allt som heter logiskt tänkande och vill se en stämningsfull och underhållande film helt enkelt.

 

 

Det stämningsfulla som finns i trailern märks tyvärr inte av och filmen är märkbart platt vilket jag inte hade väntat mig. Den är förvisso inte ointressant och har en del sevärda scener, men det blir aldrig något man blir särskilt exalterad över. Ethan Hawke, Willem Dafoe och Sam Neill är dock tre sevärda skådespelare där Dafoe har den skönaste karaktären även om han är med minst av de tre. Något man lyckats med är annars fotot och det visuella som genomgående är snyggt, även om effekterna inte alltid är hundraprocentiga.

 

 

3 - Skådespelare

2 - Handling

3 - Känsla

3 - Musik

4 - Foto

--------------

15 - Totalt

 

Betyg: -3/5 - 6.0/10 alt. 6.5/10

IMDb: 6.6

 

[Czechflash]

 

Titel: Deadline - U.S.A. / Storstadsmarodörer

Genre: Drama/Kriminalare

Land: USA

År: 1952

Regi: Richard Brooks

I rollerna: Humphrey Bogart, Ethel Barrymore, Kim Hunter, Ed Begley

 

Handling: Ed är en tidningsredaktör som kämpar mot nedläggning av tidningen och gangsters i en kall och hård värld.

 

Omdöme: Detta är en mindre känd film med Humphrey Bogart där han spelar tidningsredaktören Ed Hutcheson vars äktenskap gått i kras och tidningen håller på att köpas upp av en konkurrent för att sedan läggas ner. Samtidigt som han försöker vinna tillbaks sin ex-fru måste han komma på ett sätt att dra mer uppmärksamhet till sin tidning. Han ser sin chans när ett ouppklarat mord på en ung kvinna kanske kan kopplas ihop med en storgangster.

 

 

Filmen tar tid på sig att byggas upp, speciellt scenerna mellan Bogart och Kim Hunter som spelar hans ex-fru. Detta tycker jag mer känns som utfyllnad istället för att koncentrera sig helt på redaktionen och kanske skapa något mer och bygga starkare karaktärer. För nu känns det inte särskilt intressant förrän det börjar hända en del med storgangstern och Ed blir en märkt man. Men så slänger man in historien om hans relation till sin ex-fru igen och temposänkningen är ett faktum. Det hela blir mest till en medioker film med få minnesvärda partier.

 

3 - Skådespelare

3 - Handling

3 - Känsla

3 - Musik

3 - Foto

--------------

15 - Totalt

 

Betyg: 3/5 - 6.5/10

IMDb: 7.1

 

[Czechflash]

 

Titel: Fletch

Genre: Komedi/Kriminalare/Mysterium

Land: USA

År: 1985

Regi: Michael Ritchie

I rollerna: Chevy Chase, Dana Wheeler-Nicholson, Tim Matheson, Geena Davis

 

Handling: Utklädd till lodis erbjuds journalisten Fletch en stor summa pengar av en affärsman som vill bli mördad. Fletch kan naturligtvis inte låta bli att gräva i mysteriet kring mannen och han gör det i diverse underliga skepnader.

 

Omdöme: Fletch har alltid tillhört en av mina favoritkomedier och det är utan tvekan Chevy Chase paradroll. Uppföljaren som kom några år senare är inte fel den heller, men saknar det lilla extra som detta original har. Chevy Chase lär ha fått improvisera en hel del under inspelningen och det märks att han trivs utomordentligt. Hans komiska timing är på topp och även om man inte skrattar lika mycket nu som när man såg den de första gångerna så håller den än.

 

 

En annan viktig del vid sidan om Chevy Chase är musiken som är typisk 80-tal och står för en stor portion av den härliga känslan i filmen. Att det är Harold Faltermeyer som står för denna underbara synthmusik är inte så konstigt då han gjorde den utmärkta musiken till Snuten i Hollywood (1984) året innan. Likheterna är stora, men trots det skiljer de sig och har sin egen speciella stämpel. Jag gillar speciellt hur han lyckas med exakt rätt variation mot slutet när det också blir mer spännande, riktigt bra.

 

 

Det finns så många minnesvärda scener och repliker i filmen som nu blivit smått klassiska, iaf i mina ögon. Som t.ex. när han är hos läkaren och börjar sjunga "Moonriver", eller när han säger att han heter Don Corleone och andra referenser till filmer. Chevy Chase visar också upp en otrolig charm som jag sett i några av hans andra filmer (speciellt i Foul Play (1978) som är en annan personlig favorit) och som verkar smitta av sig på hans kvinnliga medspelare så som Dana Wheeler-Nicholson och Geena Davis. Hans förklädnader får man inte heller glömma då han har ett par finurliga som man bara måste skratta åt.

 

4 - Skådespelare

3 - Handling

5 - Känsla

5 - Musik

3 - Foto

--------------

20 - Totalt

 

Betyg: 4/5 - 7.5/10

IMDb: 6.7

 

[Red]

Titel: Undersökning av en medborgare höjd över alla misstankar

Orginaltitel: Indagine su un cittadino al di sopra di ogni sospetto

Alternativ titel: Investigation of a Citizen Above Suspicion,

Regissör: Elio Petri

Manus: Elio Petri, Ugo Pirro

Produktionsland: Italien

Utgivningsår: 1970

Skådespelare: Gian Maria Volontè, Florinda Bolkan, Orazio Orlando, Gianni Santuccio, Sergio Tramonti

 

Handling:

 

En polisinspektör mördar sin älskarinna och lämnar en mängd ledtrådar för att visa att han står över lagen.

 

Omdömme:

 

Italiensk film som har vunnit priset; Oscar för bästa utländska film. Öppningscenerna med den stämningsfulla musiken utav den kände kompositören Ennio Morricone imponerade. Det är ett par välgjorda scener där man bjuds på tjusigt foto samtidigt som handlingen presenteras på ett mystikfullt sätt. Musiken är helt klart värt att berömma då den höjer atmosfären ett snäpp extra. Lite synd att den blir en aning för enformigt i slutändan, lite större variation hade inte skadat. Den cyniska atmosfär och den spänning som skapas med hjälp av bl.a. musiken är helt underbar. Just handlingen är den här filmen styrka eftersom både händelseförloppet är intressant, men även den politiska korruptionen skildras på ett klockrent sätt. Jag blev lite förvånad över hur den här berättelsen slutade, men det är ett bra/minnesvärt slut som erbjuder flera tolkningsmöjligheter. Skådespeleriet är även det på topp och framför allt Gian Maria Volontè (Ramón Rojo i dollar-triologin) imponerar med sin fantastiska karisma i huvudrollen som den udda polisinspektören. Helt klart en minnesvärd karaktär där man blir lite klyven i sina känslor för honom, det är svårt att sympatisera med honom åtminstone till en början men samtidigt så utvecklas det ett intresse för karaktären rätt tidigt. Även Florinda Bolkan gör en bra insats som "offret", Augusta Terzi. Oförglömlig karaktär även det, minst sagt en udda personlighet, dock är det porträttet lite för ytligt. Överlag är skådespeleriet bra, även de mindre rollerna är välspelade. För att sammanfatta det så är detta en suverän film - helt klart värt en Oscar.

 

4/5

[Voldo]

Alice in Wonderland

Trots att Tim Burton, Johnny Depp och Helena Bonham Carter är favoriter hos mig blev jag inte alltför exalterad när det var klart att de skulle göra en film om Alice, tjejen som trillar ner i ett kaninhål och bemöts av en fantasivärld. Jag var oroad över att det mest skulle bli en medioker rulle såsom Burtons Charlie and the Chocolate Factory blev. Min lust att se filmen ökade inte precis när kritiker och publik hävdade att filmen inte var mycket att ha. Nu kan jag intyga att de hade rätt.

 

 

Detta är ingen remake av den klassiska berättelsen som man kanske kan tro, det är snarare en sorts uppföljare. Alice (Mia Wasikowska) är nu 19 år, och hon minns sin gamla resa till Wonderland som en dröm. Hon lever ett gott liv och ska snart bli tillfrågad om hon vill gifta sig med en fisförnäm ung herre. När en viss liten kanin börjar dyka upp bestämmer hon sig för att förfölja den, och återigen faller hon ner för det stora hålet i marken. Där träffar hon på varelserna hon såg som barn, men hennes minnen är vaga och hon tror att alltihop bara är en annan konstig dröm. Red Queen (Helena Bonham Carter) styr och ställer i Underlandet med järnhand. Enligt en profetia ska Alice dräpa drottningens drake och befria underlandet från hennes tyranni.

 

 

Alice in Wonderland är en rakt igenom barnvänlig upplevelse med svärdstrider utan blodstänk. När Burton väljer att regissera en sådan typ av film lyckas han oftast inte uppnå några höga resultat, det gäller även denna gång. Jag skulle önska att han gav sig in på ett mörkt och barnförbjudet territorium för att skapa något mer originellt som han gjorde i Sweeney Todd, då är han betydligt vassare. Ska han ha en fortsatt plats som favorit hos mig så föreslår jag att han skärper till sig.

 

 

Överraskningar och skrattframkallande segment uteblir helt och hållet i Alice in Wonderland. Berättelsen är banal och bjuder inte på något man inte redan sett hundra gånger förut. Inte heller den grafiska biten är något att hurra över. Med undantag för ett fåtal vackra vyer är effektmakeriet plastigt och själlöst, med andra ord raka motsatsen till vad man får skåda i James Camerons Avatar. Allt blir bara en ytlig röra som inte imponerar någonstans.

 

 

Att Johnny Depp och Helena Bonham Carter skulle rädda showen var något jag hade hoppats på, dessvärre lyckas de aldrig riktigt trots att de gör sitt bästa med vad de har att arbeta med. Det är inget fel på deras skådespeleri, det är i deras karaktärer problemen ligger. Jag kan inte påstå att de är tråkiga, men roliga eller minnesvärda kan man knappat kalla dem heller. Nu har jag kanske förresten låtit supernegativ i min recension här så jag kan avsluta med att säga att filmen inte är dålig trots brister av stora proportioner. För barn är den säkert skitkul, för vuxna kan den vara sevärd, men nog finns det bättre filmer att lägga ner tid på.

 

4/10

[Czechflash]

 

Titel: Jackie Brown

Genre: Kriminaldrama/Thriller

Land: USA

År: 1997

Regi: Quentin Tarantino

I rollerna: Pam Grier, Samuel L. Jackson, Robert Forster, Robert De Niro, Bridget Fonda, Michael Keaton

 

Handling: Flygvärdinnan Jackie Brown får välja mellan att hjälpa polisen komma åt vapenhandlaren Ordell (och hamna på kyrkogården), och att sätta sig upp mot polisen (och hamna i fängelse). Men Jackie har en tredje plan - och ett livsfarligt spel om en halv miljon dollar tar sin början.

 

Omdöme: Pam Grier är Jackie Brown, en 44-årig svart flygvärdinna som jobbar för ett sunkigt flygbolag som flyger mellan L.A. och Mexiko. Hon smugglar stora summor pengar åt vapenhandlaren Ordell Robbie (Samuel L. Jackson) som polisen vill komma åt. Mellan dem har vi 56-årige Max Cherry (Robert Forster) som är en borgenär som Ordell anlitar för att få ut Jackie ur fängelset när polisen sätter dit henne. Ordell tystar hellre de som kan tjalla på honom än att riskera att åka dit, därför måste Jackie komma på ett sätt att köpa sig tid.

 

 

Det första man måste säga med filmen är att Quentin Tarantino får ut det yppersta från sina skådespelare. Pam Grier är helt perfekt som den starka medelålderskvinnan som inte tänker börja om på nytt en gång till. Tarantino, ett stort fan av den amerikanska blaxploitation-filmen från 70-talet, gav henne rollen efter hennes titel som drottning av genren. Och hon fungerar alltså helt perfekt, blandningen av det tuffa på gränsen till sammanbrott hanterar hon med bravur. Och Samuel L. Jackson, jag vill nog påstå att detta är hans paradroll även om han är mer känd för sin roll i Pulp Fiction. Ingen annan hade klarat av rollen med sådan perfektion som han levererar.

 

 

Robert Forster fick en Oscarnominering för sin biroll som Max Cherry och även han hade sina rötter i 70-talets filmer då han var som störst. Robert De Niro, som egentligen ville ha rollen som Max Cherry efter att ha läst manuset, fick nöja sig med att spela den dumma gammla kåkfararen Louis eftersom Tarantino hade bestämt sig för Forster i rollen som Cherry. Men De Niro ger en oförglömlig prestation även han. Det finns så många andra roller, stora som små, som sätter sig på minnet, inte minst Bridget Fonda som surfartjejen Melanie.

 

 

En av de viktigaste ingredienserna i filmen är musiken som Tarantino hämtat från olika 70-tals filmer, med titellåten från Across 110th Street i spetsen (en bra och bortglömd film för övrigt). Musiken sätter verkligen sin prägel på filmen och man märker verkligen med vilken kärlek han gjort filmen med. Dialogen är stark rakt igenom och det finns flera oförglömliga repliker och sekvenser rakt igenom. Jag gillar även känslan i filmen som är så där mysig som man vill att en film ska vara, speciellt känslan av Kalifornien, den avslappnade stämningen och att det utspelar sig i världens största "shopping mall"...

 

Louis: Who's that?

Ordell: That's Beaumont.

Louis: Who's Beaumont?

Ordell: An "employee" I had to let go.

 

5 - Skådespelare

4 - Handling

5 - Känsla

4 - Musik

4 - Foto

--------------

22 - Totalt

 

Betyg: +4/5 - 8.5/10

IMDb: 7.6

 

[Plox]

Håller du fortfarande Jackie Brown som Tarantions bästa, Czech?

 

Kul läsning hur som helst! Har jag fel för mig eller har du inte haft den här filmen som en dina få fullpottare och alltså sänkt den nu?

 

För övrigt: Börjar bli jäkligt less på det här med betyg hit och dit. Funderar framöver på att skippa hela den här betygssättningen. Gillar jag filmen så gillar jag den. Gillar jag den inte så gillar jag den inte. Siffror börjar kännas överflödigt för min del. Ska ta en funderare på hur jag ska göra framöver. <_>

[Czechflash]

Håller du fortfarande Jackie Brown som Tarantions bästa, Czech?

 

Kul läsning hur som helst! Har jag fel för mig eller har du inte haft den här filmen som en dina få fullpottare och alltså sänkt den nu?

Har aldrig sagt att Jackie Brown är hans bästa, men den tillhör bland hans bästa. Pulp Fiction är den bästa, sen är det stenhårt. Det stämmer att JB varit en av mina femmor tidigare och det är på gränsen. I slutänden var det så att jag tänkte på några av mina favoriter som jag gett femmor till och då kändes det som den ligger snäppet under.

 

För övrigt: Börjar bli jäkligt less på det här med betyg hit och dit. Funderar framöver på att skippa hela den här betygssättningen. Gillar jag filmen så gillar jag den. Gillar jag den inte så gillar jag den inte. Siffror börjar kännas överflödigt för min del. Ska ta en funderare på hur jag ska göra framöver. <_>

Jag kan förstå dig där. Och jag ger många filmer liknande betyg, men allt som oftast ligger de på runt samma betyg ändå.