Filmstar Czechflash Skriven 20 Februari, 2011 Author Filmstar Report Share Skriven 20 Februari, 2011 Czechflash: Mm, jag håller med dig att om man förväntar sig speciellt (som jag i alla fall brukar göra med Coens) så blir man lätt besviken av True Grit. Fast jag har mina föraningar innan jag såg filmen att man inte skulle göra det och på så sätt hade jag mindre förväntningar på filmen som gjorde att jag kunde acceptera den bättre. Men det är ingen film som kommer att räknas bland deras främsta verk. Har du förresten sett "originalet" med John Wayne och kan göra en liten jämförelsebeskrivning mellan de två? Jag hade iofs inte heller så högt ställda förväntningar på filmen. Men det är per automatik som man hoppas på något lite extra när det gäller Coen. Nej, har faktiskt inte sett originalet trots att det är lite av en klassiker. Ska försöka se den, men blev inte så motiverad efter den nya versionen... Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Plox Skriven 20 Februari, 2011 Report Share Skriven 20 Februari, 2011 Ja, vi verkar vara eniga när det kommer till True Grit här. Inget extraordinärt på något sätt, men ändå en högst underhållande film med träffsäker komik. Det bästa med hela filmen tyckte jag var Hailee Steinfeld. Men nja, på det stor hela ingen av Coen brödernas bättre filmer. Har dock inte heller sett originalet, mest pga av min John Wayne-allergi. Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Moderator Manetheren Skriven 20 Februari, 2011 Moderator Report Share Skriven 20 Februari, 2011 Sällar mig till skaran som tyckar True Grit var en godkänd film. Bergiper inte på nåt sätt varför den blivit Oscarsnominerad, men jag antar att brödernas namn väger tungt. Nu såg jag filmen helt utan text och det var långt ifrån enkelt att hänga med i den rejält grötiga Texasdialekten. Kan inte undvka att leta efter nåt ändå. Tycker Coens ofta vill ha något att säga med sina filmer, men om så är fallet denna gång vette fan. Men att de skulle göra en rent kommersiell film låter inte heller så troligt. Möjligtvis så får ju den svale och intelektuelle flickan sent förstå vad det innebär att ge sig ut för att döda någon. Hon får se en hel del död, till och med hästen, och det bara för att hon ska få leva, för hennes skull. Samtidigt känns den förklaringen lite väl schablonmässig? Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Galvatron Skriven 21 Februari, 2011 Report Share Skriven 21 Februari, 2011 Jag tycker att det var för mycket komedi faktiskt, dock så var det rätt rolig komedi Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Filmstar Czechflash Skriven 21 Februari, 2011 Author Filmstar Report Share Skriven 21 Februari, 2011 Titel: No Mercy / Utan nåd Genre: Action/Kriminaldrama/Romantik/Thriller Land: USA År: 1986 Regi: Richard Pearce I rollerna: Richard Gere, Kim Basinger, Jeroen Krabbé, George Dzundza Handling: Eddie och hans partner Joe får nys om ett kontrakt på att döda en kriminell storpamp i Louisiana. De utger sig för att vara de påtänkta mördarna, men upptäcker att den man de får att göra med är mycket större och farligare än de trott. Omdöme: Det hela börjar ganska så lovande då två Chicago-poliser griper en man som säljer droger. För att undvika att hamna i fängelse avslöjar den gripne för de två poliserna att han blivit ombedd att döda någon. De två poliserna ser sin chans att få ett större fall och utger sig för att vara mördare. De är osäkra på om den gripne talat sanning, men när deras kontaktperson blir spräng i luften och de får det tilltänkta offret efter sig, vet de att de kommer få fullt upp. Eddie (Richard Gere) tar sig till New Orleans för att försöka hitta det enda spåret han har - den vackra kvinnan Michel (Kim Basinger). Det står dock snart klart att det är en man som styr det mesta i denna stad, nämligen Losado (Jeroen Krabbé) som sätter skräck i allt och alla. Filmen har potential, men det hela rinner allt mer ut i sanden när det aldrig blir tillräckligt med spänning och istället tar romantiken över utan att övertyga. Musiken stör jag mig för det mesta också på som inte hjälper att bygga upp stämningen. Richard Gere och Kim Basinger försöker och man kan inte klandra dem. Likaså gillar jag Jeroen Krabbé som bad guy, men han får inte tillräckligt stort utrymme. Hade gärna sett filmen ha lite mer av ett upplägg som The Hitcher (1986) har med Krabbés landsman Rutger Hauer i en oförglömlig roll och film. Tempot är en stor orsak till att det inte blir bättre, men även handlingen som inte bjuder på något minnesvärt är att skylla på. En ljusglimt är dock ett par sköna repliker från de olika karaktärerna. 3 - Skådespelare 2 - Handling 2 - Känsla 2 - Musik 3 - Foto -------------- 12 - Totalt Betyg: 2/5 - 5.0/10 IMDb: 5.4 Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Red Skriven 21 Februari, 2011 Report Share Skriven 21 Februari, 2011 Originaltitel Gion Bayashi Regissör Kenji Mizoguchi Utgivningsår 1953 Längd 85 min Produktionsland Japan Skådespelare Michiyo Kogure, Ayako Wakao, Seizaburô Kawazu, Saburo Date, Sumao Ishihara, Midori Komatsu, Kanji Koshiba, Chieko Naniwa, Kikue Môri, Eitarô Shindô, Ichirô Sugai, Haruo Tanaka Handling Den 16 år gamla flickan Eiko flyttar från sin fattiga familj, till Giondistriktet i Kyoto för att bli geisha. Omdömme Ännu en mycket mänsklig och fascinerande stuide av en annorlunda värld som är så okänd för oss; nämligen geishaetablissemanget. Filmen fokuserar på den unga flickan Eiko och hennes första intryck och upplevelser av Giondistriktet. Samt hur hennes förhållande med den äldre geishan Miyoharu förändras och så småningom förändras till en genuin vänskap. Trots sin ringa spellängd är det här en innehållsrik film där kameran hinner registrera många ting. Man får ta del av japanska traditioner; främst i det välgjorda montage där vi får se hur Eiko utbildas till att bli en riktigt geisha. Det är också en mycket samhällskritisk film som inte är rädd för att kritisera hur det japanska samhället såg ut då det begav sig. I grund och botten en basal film som är enkel att realtera till och beröras av. En opretentiös film som även vanliga personer, som ej är hypercineaster, kan ha glädje av. Det betyder dock inte att filmen ej har några konstnärliga kvalitéer. Regissören har helt enkelt bara lyckats kombinera både utsida + insida på ett ypperligt sätt. Vilket inte är helt enkelt; när man tänker efter finns det många filmer som antingen är för pratiga eller visuell onani. Jag har dock inget emot det sistnämnda och därför är jag ett stort fan av filmer såsom Visconti's Leoparden. Scenografin är mycket välgjord och bjuder sin åskådare på både eleganta kläder, tjusigt inredda rum, och snygga håruppsättningar. Fotot förtjänar även det rikligt med applåder. Så gott som alla i skådespelareskaran gör klockrena rolltolkningar. Samspelet i mellan Michiyo Kogure (Miyoharu) och den bildsköna Ayako Wakao (Eiko) var extraordinärt. De hade verkligen en mycket bra personkemi med varandra och det var intressant att följa hur deras realtion utvecklades. Sedan fäste jag mig lite extra för Eikos ynkliga fader Sawamoto, gestaltad av Eitarô Shindô. Mycket stämningsfull och finstämd film av mästaren Mizoguchi. Pricket över i:et är den stämningsfulla musiken vars rytm man ofta hör i bakgrunden. 4+/5 Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Filmstar Czechflash Skriven 21 Februari, 2011 Author Filmstar Report Share Skriven 21 Februari, 2011 Titel: Real Genius / Snilleskolan Genre: Komedi/Sci-Fi Land: USA År: 1985 Regi: Martha Coolidge I rollerna: Val Kilmer, Gabriel Jarret, Michelle Meyrink, William Atherton Handling: Chris är huvudhjärnan som bara vill festa, Mitch är det 15-åriga underbarnet och Lazlo har den bästa hjärnan i USA, men lever i sin egna värld... nämligen i Chris garderob. Trots att de egentligen borde arbeta hårt på ett laboratorieprojekt har de tid att förvandla sovsalen till skridskobana, ta isär en nörds bil och bygga ihop den igen i hans sovrum, dra igång ett enormt beachparty i aulan, komplett med lagun och bikiniklädda skönheter. Omdöme: När jag börjar se filmen känner jag att det lätt kan bli en överdriven och jobbig 80-tals komedi. En sådan som är "out there" och som jag inte brukar gilla. Men en bit in i filmen märker jag att den faktiskt är förhållandevis normal och välgjord, och att jag faktiskt börjar gilla det jag ser. Val Kilmer spelar Chris Knight som är huvudansvarig för ett projekt som läraren Jerry Hathaway (William Atherton) gör åt amerikanska militären i all hemlighet. Ny på projektet är 15-åriga underbarnet Mitch Taylor (Gabriel Jarret) som träder in i en för honom okänd värld. Det jag uppskattar med filmen är att den inte vänder sig till barn, utan ungdomar och lite äldre. Den känns smartare än man kan förvänta sig och håller faktiskt bra klass. Tycker också de lyckas få till den där 80-tals känslan med hjälp av bl.a. bra musik och några sköna mellanspel där musiken får tala för sig själv. Till en början känns Val Kilmer och hans karaktär lite för crazy för min smak, men det stabiliseras och han sköter sig klart bra. En trevlig 80-talare som jag inte hade sett tidigare, men som lyckas ta mig till en skön tid. 3 - Skådespelare 3 - Handling 4 - Känsla 4 - Musik 3 - Foto -------------- 17 - Totalt Betyg: +3/5 - 7.0/10 IMDb: 6.8 Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Plox Skriven 21 Februari, 2011 Report Share Skriven 21 Februari, 2011 The Silent House (2010) För ett par månader sen satt jag golvad och i total eufori efter att den spanska skräckfilmen Barnhemmet skrämt skiten ur mig. The Silent House är ytterligare en spansk omdiskuterad och intressant skräckfilm. På förhand intressant av den enkla anledningen att det är en film filmad i en enda lång tagning - utan klipp. Sen dessutom en historia baserad på verkliga händelser (vilket jag förvisso alltid tar med en nypa salt). Men ja, vi får följa en far och dotter anlända till en gammal bekants hus, ute på den spanska vischan någonstans. De ska renovera och fixa till huset inför försäljningen. De kommer ganska sent på kvällen och går till sängs det första de gör. Men mycket sömn blir det inte… Till en början är det en riktigt effektfull skräckis det här, med ett par riktigt läskiga scener. Men efter lite drygt halva filmen börjar jag känna mig något avtrubbad då det blir för mycket återupprepning av det hela och filmen mer eller mindre står helt stilla. Upplösningen bjuder sen förvisso även den på ett par riktigt nerviga scener, men avslutningen känns även den allt för billig och klyschig för att jag ska känna mig helt nöjd med upplevelsen. Men på det stora hela är The Silent House ändå en högst sevärd liten skräckfilm, mycket tack vare realtids-upplägget, som man inte kan låta bli att förundras över hur de fick ihop. 3/5 Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Nit89ram Skriven 22 Februari, 2011 Report Share Skriven 22 Februari, 2011 Åsa-Nisse: Wälkom to Knohult Åsa-Nisse - symbolen för det dåliga (och enligt vissa till och med onda) med svensk film är återigen aktuell. I åratal har dessa filmer fått symbolisera uttryck som fars, buskis, fulkultur och dålig smak. Kritikerna avskyr filmerna som pesten och "folket" i sin tur älskar dem. Men är den 21:e filmen i ordningen så dålig då som "traditionen" gör gällande? Nja, jag vet faktiskt inte. Att majoriteten av kritikerna skulle avsky även denna film var ingen högoddsare eller att den för den delen snabbt skulle dyka upp på biotoppen. Det blir sällan mer förutsägbart eller så tydligt hur litet bioklimatet är här i Sverige när det kommer till dessa "folkliga" filmer. Den stora massa vill enbart ha underhållning för stunden och kritikerna verkar nästan föra en intern diskussion mellan varandra. Nä, kanske lite fokus på själva filmen nu. Likt tidigare filmer utspelar sig även denna kring Nisses ås i Knohult, Småland. Åsa-Nisse (Kjell Bergqvist) bygger av en slump en "Dunderpump" som har en förmåga att kunna suga upp all olja i det närliggande området, där den är placerad. Detta intresserar snabbt den svenska regeringen som vill ha sin del av kakan och ett skånskt oljebolag som själva vill lägga beslag på pumpen för deras verksamhet. Kaoset som detta skapar leder till att Knohult snart utlyser sig själv till en republik och efterdyningarna till detta intresserar i sin tur självaste USA. Det är en salig röra alltihop, men historien är snarare en ursäkt för att kunna bygga upp enskilda sketcher efter varandra. Detta är alla inblandade märkbart medvetna om och det gör att det hela faktiskt fungerar. Det märks tydligt att alla har roligt med sina karaktärer, man tar sig själv inte på för stort allvar och man lyckas skruva till allt ett steg längre än vad som brukligt vara med dessa mer "folkliga" filmer. Just att här inte är något mellanläge att luta sig tillbaka mot är till filmens fördel och man vågar köra vidare på sin egna grej fullt ut. Det allra värsta med en film generellt och i synnerhet en svensk sådan är när de inblandade inte ens försöker göra något extra ut av det (läs: Göta Kanal 3). Att det redan snackas om en uppföljare lär inte heller förvåna någon, för är det något svensken gillar i filmväg så är det något han/hon känner igen sig i. Men faktum är att jag tycker Åsa-Nisse: Wälkom to Knohult är bättre än väntat. Man vågar köra på det man känner för, skapar sina egna referensplan och om filmen hade haft lite fler skämt/minut hade betyget till och med kunna bli högre. Man har väl inte gått och blivit folklig på äldre dar? 5/10 Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Voldo Skriven 24 Februari, 2011 Report Share Skriven 24 Februari, 2011 The Troll Hunter För en kort tid sedan drömde jag att jag var på jakt efter stora troll i en snöig skog, trots att jag inte hade sett The Troll Hunter innan, eller Trolljegeren som den heter på norska. Det var antaglig det att jag kikade på trailern och läste ett par recensioner som fick igång drömmen, som annars slutade för abrupt. Det var en kul dröm som fick mig frestad till att ge mig ut i trollskogen igen, så ett köp av The Troll Hunters BD-utgåva var kvickt fastslaget. Likt The Blair Witch Project och alla filmer som inspirerats av den på senare år är detta en fejkdokumentär. Ljuvligt nog är den norsk och utspelar sig i Norges berg och skogar. Tre ungdomar från en högskola ska dokumentera olaglig björnjakt, en av deras måltavlor är den besynnerlige Hans som bor i en skitig husvagn. De förföljer honom en mörk kväll när han ger sig iväg ut i skogen, men de får strax vända om när han kommer springandes emot dem och ropar "troll!". Ungdomarna tror att gubben är lite galen men frågar ändå om de får följa med honom och filma hans sysselsättningar, vad de nu är. Hans går med på saken, enligt honom ska han ut och jaga troll som smitit ifrån sitt vanliga territorium. Ungdomarna blir senare varse att han inte ljuger. Trots att The Troll Hunter till stilen är långt ifrån unik så tycker jag att det finns en gnutta originalitet i konceptet. Hur ofta får man se troll av denna typ på film egentligen? Jag har inget minne av att jag gjort det någon gång. Man är ju lite beredd på att de visuella effekterna ska vara ynkliga eftersom detta inte alls är någon storproduktion från Hollywood. Norrmännen överraskar dock med imponerande arbete, de har lyckats skapa välgjorda och trovärdiga troll. Istället för att börja och sluta filmen med text såsom "det här bandet hittades i skogen och lämnades in här och var, blablabla", tycker jag att man bara kunde ha kört igång direkt och avslutat mer plötsligt utan att redogöra kring bandens simulerade omständigheter. De är inte intressanta tycker jag, de bidrar bara till att allt känns en smula mindre realistiskt, när tanken förmodligen är att de ska ha motsatt effekt. The Troll Hunter innehar måhända en smärre saknad av logik, men min upplevelse av filmen var tämligen fröjdfull och underhållande. Den blandar humor med skräck och det är nästan så att jag hungrar efter en uppföljare för att få skåda fler troll. 6/10 Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Moderator Manetheren Skriven 25 Februari, 2011 Moderator Report Share Skriven 25 Februari, 2011 Nämner bara helt kort att jag såg 127 hours igår. Blev inte ett dugg imponerad av vad jag såg. Visst, det ska en speciell regissör som Danny Boyle för att kunna portättera en person som sitter fastklämd i en hel film, men tyvärr lyckades han inte beröra mig. Jag bryr mig inte om huvudpersonen, alltså finner jag ingen spänning i hurvuda han lever eller dör. Filmen var ju trots allt bara 1.30, kanske man skulle ha lagt lite mer tid på att få lära känna Aron för att skapa mer sympati, för att förstå varför han ville kämpa så för att överleva. Har aldrig varit förtjust i James Franco, och han lyckas inte beröra mig här heller. Han gör inte en dålig roll, givetvis är det svårt att bära upp en film helt själv, men jag tycker nog inte han gör något som egenligen han förtjänar en Oscarsnominering för. Lite svårt att förstå varför 127 hours blivit Oscarsnominerad, men jag antar att Danny Boyles namn väger tungt. Se hellre Into the wild än 127 hours. Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Nit89ram Skriven 25 Februari, 2011 Report Share Skriven 25 Februari, 2011 Manetheren: Fast i och med att Boyle inte är nominerad för bästa regissör kan man ju inte riktigt säga att hans namn väger tungt för akademin. Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Moderator Manetheren Skriven 25 Februari, 2011 Moderator Report Share Skriven 25 Februari, 2011 Jo, det tycker jag nog. Danny Boyle gör Oscarsmaterial. Hans film är nog bra nog att vara värd en Oscarsnominering. Annars vette tusan hur den fick en nominering? Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Plox Skriven 25 Februari, 2011 Report Share Skriven 25 Februari, 2011 Jackass 3D (2010) Jag har en svag punkt här i livet. Jag har många svaga punkter här i livet, en av dem stavas Jackass. Jag har fullkomligt slitet ut den samlingsbox jag köpte på mig för ett tag sen och kan helt enkelt inte få nog av att se de här hjärndöda snubbarna slå sig sönder och samman. Så ja, det var ju inte helt otippat att jag skulle garva mig halvt ihjäl även åt deras senaste alster - Jackass 3D. Konceptet är mer eller mindre exakt som tidigare, Johnny Knoxville med tillhörande entourage ger sig ut på äventyr och bjuder på det ena bisarra stuntet efter det andra. Det behöver inte vara snyggt, bara det gör rejält jävla ont och gärna lämnar något form av men. Släng in lite kiss och bajs-humor, ett gäng sköna, även om något slitna och till åren komna, snubbar och där har ni Jackass. Antingen tycker man det är kul eller också så gör man det inte. Hand upp, jag erkänner - jag tycker det är sjukt kul och kan se de här filmerna hur många gånger som helst. Sen är väl kanske den utdelade fyran lite av en överdrift, det är mest en siffra i ett försök att nå någon form av balans efter alla sågningar. Men likförbannat - en av förra årets roligaste filmer - ingen överdrift där. 4-/5 Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Moderator Manetheren Skriven 27 Februari, 2011 Moderator Report Share Skriven 27 Februari, 2011 Jag tycker ju Jackass är jävla roligt när det kommer till deras galna stuns och det som gör ont. Men jag har inte mage för kräkningarna och får därfär välja bort Jackass helt. Lite synd. Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Rekommenderade inlägg
Delta i diskussionen
Du kan svara nu och bli medlem senare. Om du är medlem, logga in för att svara med ditt användarnamn.
Notera: Din post kommer granskas av en moderator innan den blir synlig för andra.