Filmstar Czechflash Skriven 15 Maj, 2011 Author Filmstar Report Share Skriven 15 Maj, 2011 Titel: Amer Genre: Mysterium/Thriller/Skräck Land: Frankrike/Belgien År: 2009 Regi: Hélène Cattet & Bruno Forzani I rollerna: Marie Bos, Bianca Maria D'Amato, Harry Cleven, Cassandra Forêt Handling: I en hyllning till svunnen filmkonst från giallons värld, får vi följa Ana från barndom till vuxenvärld. Amer berättar inte en klar historia och ger inga direkta svar, utan går istället sakta fram med en rakbladsvass smekning. Omdöme: För mig som gillar giallo var det här en film jag såg fram emot att se. Efter att ha sett trailern var det uppenbart att man rent visuellt verkade lyckas, och likaså med musiken som är tagen från olika italienska 70-talare (inte bara giallo utan även polisfilmerna från detta årtionde). Filmen börjar med en gång perfekt under förtexterna med skön musik och snygga klipp. Vi hamnar snart i en stor villa där den lilla Ana befinner sig tillsammans med sin mor, far och döde farfar. Men Ana är inte helt normal och har både syner och känslor som man inte riktigt vet om de är på allvar eller bara i hennes huvud. Denna inledande del visar direkt prov på en lekfullhet med olika kameralösningar, vinklar och en färgorgie som givetvis är en klar referens till Dario Argento och kanske främst Suspiria (1977). Men trots att det är en fröjd att se det visuella så finns inte mycket förklaring eller handling under denna första del. Jag tänker att det givetvis är en tillbakablick eller dröm av den vuxna Ana och då accepterar jag bristerna i handlingen. När man så kommer till den andra delen har Ana blivit lite äldre, nu i övre tonåren, utvecklats till en ung vacker kvinna som männen får upp ögonen för. Men detta gör även att hennes sexuella känslor kommer upp till ytan. Denna mittendel är den längsta av de tre i filmen, och den klart sämsta. Man fortsätter njuta av det visuella, som nu mestadels utspelar sig utomhus i en pittoresk liten fransk stad med vacker arkitektur där det snygga fotot kommer till sin rätta. Men vad händer ? Inte mycket tyvärr då man helt glömt bort att ha en handling man kan följa. Det är ytterst lite dialog i filmen vilket jag inte har något emot. Det tyder på en mindre produktion där man inte har så skickliga skådespelare, men i utbyte borde man skapa spänning eller något intresse för vad som händer, men det gör man inte. Tredje delen ser en vuxen Ana som återvänder till sitt barndomshem. Hon blir skjutsad av en taxichaufför iklädd svarta läderhandskar. Nu börjar det sakta men säkert hända lite saker. Men är detta giallo ? Nej, absolut inte. Inte förrän sista 15-20 minuterna då man plötsligt bestämmer sig för att slå till. Det är så synd att man inte gör vad man gör med sista kvarten även under de övriga två delarna av filmen. Då hade detta garanterat varit en riktigt bra filmupplevelse. Nu tar man med sig det visuella och den avslutande kvarten som höjer från ett sämre betyg. Skulle de två regissörerna få ett bra manus att jobba med skulle det kunna bli magi. Nu har de endast försökt få fram känslorna ur en kvinnas och en mans synvinkel och känslor utan att berätta en historia med någon poäng. Avslutningsvis tycker jag man inte får ut det mesta av musiken som man använt på lite fel sätt. Det är oftast bra eller mycket bra musik, men inte till tillräckligt bra scener. 2 - Skådespelare 2 - Handling 3 - Känsla 3 - Musik 4 - Foto -------------- 14 - Totalt Betyg: -3/5 - 6.0/10 IMDb: 6.6 Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Filmstar Czechflash Skriven 16 Maj, 2011 Author Filmstar Report Share Skriven 16 Maj, 2011 Titel: Full Metal Jacket Genre: Drama/Krig Land: USA/Storbritannien År: 1987 Regi: Stanley Kubrick I rollerna: Matthew Modine, Vincent D'Onofrio, R. Lee Ermey, Adam Baldwin Handling: En berättelse om Vietnamkriget och om den omänskliga process som förvandlar människor till tränade mördare. Joker, Animal Mother, Gomer Pyle, Eightball, Cowboy och många fler hamnar i ett helvete till militärläger, förnedrade av den högljudde Sgt. Hartmann. En kompromisslös story som tar oss från den grundläggande träningen till den mardrömslika krigsföringen i Hue City. Omdöme: Stanley Kubrick var inte bara en av de stora regissörerna genom tiderna, han lyckades med så många olika typer av film och höll samma höga standard genom hela sin karriär. En film som denna där vi får följa en grupp människor brukar ofta introducera karaktärerna innan de förs samman. Här kastas man direkt in i händelsernas centrum när en grupp unga män utbildas till marinsoldater av den hårde och tuffe Sgt. Hartmann (R. Lee Ermey). Vi fokuserar snart på två av de unga männen som drillas innan de skickas till Vietnam. Den ena är Gomer Pyle (Vincent D'Onofrio), gruppens stora misslyckande som inte bara Sgt. Hartmann är på, utan även hela gruppen då de straffas för hans misstag. Den andra är Joker (Matthew Modine), en klipsk ung man med principer, något Sgt. Hartmann gillar. Men han får även ta hand om Gomer Pyle och se till att han sköter sig. Denna inledning låter oss lära känna karaktärerna och ger oss en inblick i de tuffa förhållandena och hur enkelt det är att bryta ner psyket redan innan man kommer till Vietnam. Efter denna kraftfulla inledning, som nästan är som en mardröm man tagit sig igenom, vaknar man upp i det verkliga helvetet - Vietnam. Joker har blivit krigskorrespondent och kan röra sig ganska fritt i landet och mellan olika förband. Precis som Joker stundtals känner sig uttråkad, blir filmen lite händelsefattig på några ställen. Men detta är egentligen inget man tänker på och snart är man mitt inne i ett brinnande inferno när Joker följer med en grupp marinsoldater som ska ta sig genom ett farligt område. Det kanske inte är Kubricks främsta verk, men det är definitivt en av många riktigt bra filmer av mannen. Den är lite egen och skiljer sig en del från de typiska krigsfilmerna. Vincent D'Onofrio måste man givetvis nämna när man pratar om filmen då han förvandlats till överviktig och lite korkad. Hans blickar säger egentligen allt om vilket tillstånd han befinner sig i. Och R. Lee Ermey, som egentligen bara skulle agera som konsult för instruktör-delen, men som Kubrick gillade så mycket att han gav honom rollen istället, improviserar till stor del alla repliker och övertygar. Filmen hade kunnat vara "större" om man gjort den till en två och en halv timmes-film, men jag gillar den som den är. 4 - Skådespelare 4 - Handling 5 - Känsla 3 - Musik 4 - Foto -------------- 20 - Totalt Betyg: 4/5 - 8.0/10 IMDb: 8.4 (#88) Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Filmstar Czechflash Skriven 16 Maj, 2011 Author Filmstar Report Share Skriven 16 Maj, 2011 Titel: The Mob / Polisfällan Genre: Film-Noir Land: USA År: 1951 Regi: Robert Parrish I rollerna: Broderick Crawford, Richard Kiley, Ernest Borgnine, Matt Crowley, Charles Bronson Handling: Polisen Johnny Damico går undercover för att komma åt den mystiske maffiamördaren Blackie Clegg. Omdöme: Efter att ha sett den trevliga men inte så kända noiren Cry Danger (1951) av regissören Robert Parrish (hans regidebut för övrigt), kände jag att hans nästa noir var ett måste. Polisen Johnny Damico (Broderick Crawford) hamnar en regnig kväll i en skottlossning mitt på öppen gata. En man har precis skjutit ihjäl en annan man. Mannen som skjutit identifierar sig som polis och visar upp sin bricka. Eftersom Damico inte är i tjänst vet han inte att en polis blivit dödad några timmar tidigare. Den mystiske mannen försvinner från platsen och Damico får en rejäl utskällning av sin chef. Hans blir officiellt suspenderad i 60 dagar, men detta är bara ett spel för galleriet. För att kompensera för sitt misstag får Damico gå undercover för att försöka hitta polismördaren som tros ha kopplingar till storgangstern Blackie Clegg. Storyn är ganska simpel och det mest spännande är egentligen att få reda på identiteten på Blackie Clegg. Men vägen dit är inte utan intresse och Oscarsvinnaren Broderick Crawford sköter sig utmärkt då han både ska agera kriminell och vara polis. Sen är det inte helt fel att kända ansikten som Ernest Borgnine (även han Oscarsvinnare) och Charles Bronson, samt några andra mindre kända namn, men för genren återkommande ansikten, dyker upp i biroller. Fotot är inget att klaga över då skuggorna, vinklarna, ljussättningen och kvaliteten är bra rakt igenom. Filmen har även en del bra dialog där främst Damico står för de skönaste replikerna när han ska nästla sig in i den kriminella undre världen. Hade kanske velat ha lite fler minnesvärda scener som inledningen bjöd på i regnet, men avslutningen är inte fy skam och där emellan bjuds man på en underhållande liten noir som gör vad den ska. 4 - Skådespelare 3 - Handling 3 - Känsla 3 - Musik 4 - Foto -------------- 17 - Totalt Betyg: +3/5 - 7.0/10 IMDb: 7.0 Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Galvatron Skriven 17 Maj, 2011 Report Share Skriven 17 Maj, 2011 Czechflash: Synd det där med Amer. Lät intressant med en nygjord giallo. Hoppas fler hakar på trenden men istället gör bra giallos. Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Filmstar Czechflash Skriven 17 Maj, 2011 Author Filmstar Report Share Skriven 17 Maj, 2011 Czechflash: Synd det där med Amer. Lät intressant med en nygjord giallo. Hoppas fler hakar på trenden men istället gör bra giallos. Jag rekommenderar dock alla att se den då jag vet att många älskar den. Personligen vill jag ha mer handling i en film, men det är definitivt en väldigt snygg film som man inte glömmer. Jag vet att det gjorts åtminstone en eller två till giallos nyligen som verkar ha mer att bjuda på rent giallomässigt (snygga mord) och har riktigt bra musik, verkar vara mer stämningsfulla. Tyvärr är det lägre produktionskvalitet, men värt en titt. Den ena är Blackaria. Tarantino hade förreseten Amer som #19 på sin lista över de 20 bästa filmerna från 2010. Nu saknas bara en giallo av honom så klart... Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Galvatron Skriven 17 Maj, 2011 Report Share Skriven 17 Maj, 2011 Vargtimmen (1968) En konstnär vid namn Johan Borg plågas av mardrömmar från tidigare upplevelser. Mellan midnatt och gryning även kallad "Vargtimmen" berättar han om sina upplevelser till sin fru Alma. Detta är Ingmar Bergmans enda skräckfilm men han har i vissa scener i andra filmer tillfört skräckscenarion såsom första scenen i Smultronstället t ex. Dem scenerna från hans andra filmer är i min mening mer obehagligt konstruerade och välgjorda än hela den här filmen. Upplägget hade potential men Bergman väljer att inte spela på skräckbiten fullt ut vilket jag tycker är synd. Första halvan av filmen är i princip enbart uppbyggnad men jag kände att den kunde bli eventuellt rätt obehaglig framöver. Andra halvan är då skräcket införs och visst, det finns ett par obehagliga scener men inte alls det jag hade förväntat mig. Stämningen lyckas dock Bergman med vilket inte var en överraskning, enligt mig en av dom bästa på att skapa stämning. Jag vill dock tillägga att jag börjar bli lätt trött på hans depression och lågmäldhet. Känns som att varenda film man ser av honom så kan man förvänta sig hårdkokt drama med faktisk risk för egen depression, speciellt efter jag såg "Persona" så infann jag mig i ett sånt tillstånd. Huvudrollsinnehavarna är bra, Max Von Sydow och Liv Ullman, speciellt Liv Ullman som jag oftast tycker gör bra insatser. Hon lyckas förmedla sårbarhet och lidande endast genom sina ansiktsuttryck. Vilket passar bra för den här filmen och funkade även mycket bra i Persona. Vargtimmen var ett ok försök till att göra en skräckis men eftersom det är Bergman så innehöll den mest drama och lidande. Är rätt så besviken men den är ändå godkänd pga bra skådespelarinsatser och en välgjord stämning. 3/5 Czechflash: Synd det där med Amer. Lät intressant med en nygjord giallo. Hoppas fler hakar på trenden men istället gör bra giallos. Jag rekommenderar dock alla att se den då jag vet att många älskar den. Personligen vill jag ha mer handling i en film, men det är definitivt en väldigt snygg film som man inte glömmer. Jag vet att det gjorts åtminstone en eller två till giallos nyligen som verkar ha mer att bjuda på rent giallomässigt (snygga mord) och har riktigt bra musik, verkar vara mer stämningsfull. Tyvärr är det lägre produktionskvalitet. Men värt en titt. Den ena är Blackaria. Ok, då ser jag till att se Amer ändå. Ska även kolla in Blackaria. Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Filmstar Czechflash Skriven 17 Maj, 2011 Author Filmstar Report Share Skriven 17 Maj, 2011 Ok, då ser jag till att se Amer ändå. Ska även kolla in Blackaria. Låter bra. Ska bli intressant att höra andras tankar kring den. Har du kollat in och till Amer ? Båda låtarna som används hade jag hört tidigare så man blev ganska nyfiken på hur de skulle lyckas. Och här är och till Blackaria. Mycket skön musik av franska gruppen Double Dragon som gjort musiken till hela filmen, bådar mycket gott. Den känns lite mer B än vad Amer gör, men verkar som sagt ha annat godis. Angående Vargtimmen så gillade jag den inte alls. Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Filmstar Czechflash Skriven 17 Maj, 2011 Author Filmstar Report Share Skriven 17 Maj, 2011 Titel: The Presidio / Presidio - brottsplatsen Genre: Kriminalare/Mysterium/Romantik/Thriller Land: USA År: 1988 Regi: Peter Hyams I rollerna: Mark Harmon, Sean Connery, Meg Ryan, Jack Warden Handling: Överstelöjtnant Caldwell och polisen Jay Austin tål inte varandra. Caldwell såg nämligen till att Austin fick lämna militärpolisen för några år sedan. När ett brutalt mord sker på militäranläggningen Presidio i San Francisco tvingas de samarbeta för att lösa mordet. För att spetsa till det hela ännu mer blir Austin passionerat förälskad i Donna, Caldwells dotter. Omdöme: En av alla dessa 80-talare man såg när man var liten, men som man inte minns ett dugg av. Inledningen bådar gott, ett mord sker på Presidio, en militäranläggning i San Francisco. Eftersom mördarna flyr från brottsplatsen och tar sig ut från militärområdet, kopplas polisen in. Den f.d. militärpolisen Jay Austin (Mark Harmon) återvänder till den plats där han en gång tjänstgjort under överstelöjtnant Caldwell (Sean Connery). Och även om de inte ser saker på samma sätt måste de samarbeta för att komma närmare sanningen. Mark Harmon påminner mig starkt om Don Johnson till utseendet och en del beteendemässigt. Nu tycker jag faktiskt Johnson var charmigare då Harmon är lite stelare och kaxigare, men det kan givetvis ha med karaktären att göra. Intressant notering att Don Johnson skulle ha spelat rollen, men var tvungen att hoppa av i sista stund och då tog man in Mark Harmon istället. Sean Connery är annars filmens behållning med sin auktoritära stil som passar karaktären perfekt. Meg Ryan, som Caldwells dotter Donna, är så där 80-tals söt med sin frisyr och utseende och funkar även hon. Men problemet är helt klart kärleksbiten mellan henne och Harmon. Inte för att det är direkt dåligt, men för att det inte passar in i den här sortens film. Det sänker inte bara tempot, man tappar även fokus från mordutredningen. Med mordutredningen, jakten på mördaren, biljakterna och en del annat bra, finns potentialen där för att utvecklas till en riktigt spännande och bra film. Stundtals tänker jag på Jagad (1993) som nästan är den ultimata filmen vad gäller tempo, spänning och hög intressenivå genom hela filmen. Det är synd att man inte verkar ha en klar bild av hur man ska genomföra mordutredningen på och istället slänger in en kärlekshistoria som bara gör skada. En annan sak som är lite synd är musiken som vid actionscenerna förstör mer än den gör nytta. Däremot under de mer uppbyggande scenerna är den bra. Regissören Peter Hyams och Sean Connery gjorde även Outland (1981) som var mer lyckad. 3 - Skådespelare 2 - Handling 3 - Känsla 3 - Musik 3 - Foto -------------- 14 - Totalt Betyg: -3/5 - 6.0/10 IMDb: 5.7 Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Filmstar Czechflash Skriven 17 Maj, 2011 Author Filmstar Report Share Skriven 17 Maj, 2011 Titel: The Man in the Moon / Sommarmåne Genre: Drama/Romantik Land: USA År: 1991 Regi: Robert Mulligan I rollerna: Reese Witherspoon, Sam Waterston, Jason London, Emily Warfield Handling: Då familjen Foster med den 17-årige sonen Court flyttar tillbaks till granngården blir grannen, den 14-åriga Dani, förälskad för första gången samtidigt som hennes äldre syster Maureen finner den sanna kärleken. Omdöme: Det här visade sig vara en riktig sommarfilm med allt vad det innebär. Året är 1957 och Elvis Presley spelas överallt. 14-åriga Dani (Reese Witherspoon) ser upp till sin äldre syster Maureen (Emily Warfield) som alla killar vill ha. Maureen säger själv att allt inte står rätt till i hennes huvud, hon känner sig förvirrad. Dani vill vara vuxen, men tar inget ansvar runt hemmet och springer hellre ner till den närliggande dammen där hon kan vara för sig själv och njuta av det svalkande vattnet mitt i sommaren. Men så en dag dyker 17-årige Court ner i vattnet. Han visar sig vara son till grannfamiljen som nyligen flyttat tillbaka. Till en början känns det här som en ganska ordinär och typisk kärleksfilm. Men allt mer märker man att den har något utöver det vanliga som gör att man fastnar för filmen. Regissören Robert Mulligan är främst känd för åttafaldigt Oscarnominerade klassikern To Kill a Mockingbird (1962), men visar även här i sin sista film vilken bra berättare han var. Man skildrar på ett vackert sätt den första kärleken utan att det blir för sliskigt eller söckersött. Det hela utvecklas till en stark filmupplevelse som bjuder på romantik, dramatik och inte minst ett par gripande ögonblick som gör den svår att inte tycka om och bli berörd av. Reese Witherspoon, som var 14 år när filmen spelades in, precis som hennes karaktär, övertygar i sin filmdebut. Hon hade inte ens en tanke på att få huvudrollen när hon sökte en roll som statist, men hennes talang gav henne alltså rollen som Dani. Jag gillar hur hon hanterar både att vara flickaktig och lite barnslig med att kännas mer mogen och vuxen. Många gånger använder man äldre skådespelare som ska agera yngre och då är det för det mesta väldigt genomskinligt. Avslutningsvis är filmens utveckling oförutsägbar och det gillar jag då det skapar de rätta känslorna för mig som tittare. 4 - Skådespelare 4 - Handling 4 - Känsla 4 - Musik 4 - Foto -------------- 20 - Totalt Betyg: -4/5 alt. 4/5 - 7.5/10 IMDb: 7.3 Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Filmstar Czechflash Skriven 17 Maj, 2011 Author Filmstar Report Share Skriven 17 Maj, 2011 Titel: Amadeus: The Director's Cut Genre: Drama/Musik Land: USA År: 1984 Regi: Milos Forman I rollerna: F. Murray Abraham, Tom Hulce, Elizabeth Berridge, Jeffrey Jones Handling: Hovkompositören Antonio Salieri är galen av avundsjuka efter att ha upptäckt att den musikaliska gåva han så hett eftertraktar för sig själv, har blivit förärad den okontrollerbara Mozart. Han bestämmer sig för att med alla tillgängliga medel förgöra Mozart, samtidigt som han ser ett geni i arbete. Omdöme: Hela historien om Wolfgang Amadeus Mozart (Tom Hulce) berättas av Antonio Salieri (F. Murray Abraham), hovkompositör åt österrikiske kung Jozef II (Jeffrey Jones). I det musikaliska Wien (främst inspelat i Prag då det mesta från den tiden var bevarat där) blir Mozart och Salieri konkurrenter och vänner. Eller rättare sagt, Salieri ser Mozart som sin konkurrent medan Mozart ser Salieri som sin vän. Under historiens gång får vi följa Mozarts uppgång och fall. Under filmens första två tredjedelar är det främst Mozarts uppgång vi får följa. Denna del är hela tiden i rörelse och under konstant utveckling där F. Murray Abraham har huvudrollen. Salieri arbetar direkt för kung Jozef II och en av mina favoritkaraktärer i filmen är helt klart denna kung som porträtteras fint av Jeffrey Jones. Hans scener har humor och värme, utan att för den delen kännas utanför resten av filmen som har en ganska lättsam ton även om det är dramatiskt. Musiken under denna del är bra och livlig, liksom fotot som är ljust och glatt på något sätt. Det känns aldrig tråkigt eller utdraget och flytet i berättandet finns hela tiden där. Men när filmen får sin vändning i och med Mozarts fall, blir även filmen lidande under den sista tredjedelen. Då filmen är på nästan tre timmar innebär det den sista timmen. Mozart håller sig instängd allt mer, fotot blir mörkare och den där gnistan som fanns tidigare i filmen saknas. För egen del tappar filmen med det här och står och stampar alldeles för mycket. Intressant att veta är att man endast använde naturligt ljus när man filmade vilket fick mig att tänka lite på Barry Lyndon (1975) som filmades på ett liknande sätt. Filmen kom att ta hem åtta Oscars och även när man ser den idag står den sig bra. Inte en personlig favorit, men genomgående välgjord på alla sätt och vis. Hade gärna sett den kortas ner under den avslutande delen för att ge filmen en bättre helhet, men en klassiker kommer det att förbli. 4 - Skådespelare 4 - Handling 4 - Känsla 4 - Musik 4 - Foto -------------- 20 - Totalt Betyg: -4/5 - 7.5/10 IMDb: 8.4 (#82) Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Filmstar Czechflash Skriven 17 Maj, 2011 Author Filmstar Report Share Skriven 17 Maj, 2011 Titel: TRON Genre: Sci-Fi/Action/Äventyr Land: USA År: 1982 Regi: Steven Lisberger I rollerna: Jeff Bridges, Bruce Boxleitner, Cindy Morgan, David Warner Handling: Kevin Flynn är en riktig datahacker. Han är även en duktig dataprogrammerare som blivit lurad av företaget han jobbade åt. När han försöker ta sig in i deras datasystem blir han förvandlad till molekyler och kastad in i datorns värld. Väl där upptäcker han att det finns ett ondsint program som vill regera i systemet. Kevin möter Tron vars uppgift är att förinta det ondskefulla programmet. Omdöme: Det här var - annorlunda. Efter att ha sett och gillat TRON: Legacy (2010) var det kul att se originalet och hur det hela började. Upplägget visar sig vara ganska likt och man känner definitivt igen sig. För även om dataanimeringen givetvis är daterad, ser man att grundkonceptet finns där och att man använt mycket av det i den andra filmen. Det är lite kul att träda in i datavärlden och jag måste säga att man på vissa punkter lyckats ganska bra. Jag känner tyvärr att det blir lite rörigt emellanåt. Inte så mycket i själva handlingen, men i det man får se i datavärlden. Och inte blir det bättre av undermålig musik som förstör stämningen allt för ofta, alltså helt tvärtemot hur det är i TRON: Legacy med underbart stämningshöjande musik av Daft Punk. Jeff Bridges (som Kevin Flynn) och Bruce Boxleitner (som Alan/Tron) delar nästan på huvudrollen och de funkar bra som radarpar. Kanske att filmen tappar en del sista halvtimmen, men man ser helt klart att man använt denna film som mall för den andra. 3 - Skådespelare 2 - Handling 3 - Känsla 2 - Musik 3 - Foto -------------- 13 - Totalt Betyg: +2/5 alt. -3/5 - 6.0/10 IMDb: 6.7 Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Filmstar Czechflash Skriven 18 Maj, 2011 Author Filmstar Report Share Skriven 18 Maj, 2011 Titel: To Hell and Back / Åter från helvetet Genre: Drama/Krig Land: USA År: 1955 Regi: Jesse Hibbs I rollerna: Audie Murphy, Marshall Thompson, Charles Drake, Jack Kelly Handling: Filmen är en biografi över huvudrollinnehavaren Audie Murphys upplevelser under Andra världskriget. Under striderna i Europa utspelade sig många tuffa strider, samtidigt som Murphy vann alltmer respekt bland sina stridskamrater. Omdöme: På ytan är detta bara ytterligare en krigsfilm från Andra världskriget. Men då huvudrollsinnehavaren heter Audie Murphy och spelar sig själv, måste man berätta lite om hans bakgrund för att förstå varför han var en så stor hjälte. Han var inte längre än 165 cm, hade en ganska ljus röst och var 18 år när han gick med i armén 1942. Han kom att bli den mest dekorerade amerikanske soldaten från Andra världskriget och steg i rank i rask takt. Detta pga hans hjältemodiga insatser och omtänksamhet gentemot sina medsoldater. De flesta utmärkelserna fick han innan han ens nått 20-års ålder. Till en början tackade han nej till att porträttera sig själv då han inte ville att folk skulle tro att han gjorde det för pengarnas skull. Han rekommenderade istället sin vän Tony Curtis som han hade lärt känna under inspelningen av tre filmer de gjorde tillsammans. Men till slut gjorde han alltså rollen själv och varför inte när han ändå var skådespelare efter kriget. Filmen kom att bli en stor kassasuccé för Universal Studios och dess rekord lär inte ha slagits förrän Jaws (1975). Filmen har egentligen inte mycket till handling eller karaktärsuppbyggnad. Vi får helt enkelt följa Audie Murphy från det att han är liten pojke och resten handlar om honom och de slag han var med i. Hade gärna velat lära känna några av de andra soldaterna runt honom lite mer för att filmen skulle gripa tag i en mer när någon blev dödad, för det var många. Efter en lite trevande inledning tar filmen ordentlig fart och det är krigsscenerna som är filmens starka sida med Murphy i spetsen som riskerar sitt liv om och om igen. Audie Murphy omkom i en flygolycka 1971 och hans gravplats lär vara den som besöks allra mest efter President John F. Kennedys. 3 - Skådespelare 3 - Handling 4 - Känsla 3 - Musik 3 - Foto -------------- 16 - Totalt Betyg: -4/5 - 7.5/10 IMDb: 7.4 Trailer - To Hell and Back Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
wst Skriven 19 Maj, 2011 Report Share Skriven 19 Maj, 2011 Titel: The Man in the Moon / Sommarmåne Genre: Drama/Romantik Land: USA År: 1991 Regi: Robert Mulligan I rollerna: Reese Witherspoon, Sam Waterston, Jason London, Emily Warfield Håller med dig, mycket fin film som berör. Reese Witherspoon gör en bra debut och man ser redan här att hon sitter inne på talang. Rekommenderas! Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Voldo Skriven 19 Maj, 2011 Report Share Skriven 19 Maj, 2011 Pirates of the Caribbean: On Stranger Tides Festlige piratkaptenen Jack Sparrow vann mångas hjärtan när han gjorde entré i The Curse of the Black Pearl för 8 år sedan. En film som är förträfflig i mitt tycke, tvåan är nästan lika bra (därmed underskattad!) och trean halvskröplig. On Stranger Tides är tack och lov bättre än At World’s End. Det ryktas att Jack Sparrow (Johnny Depp) har kännedom om hur man tar sig till mytomspunna Ungdomens Källa. De som vill hitta den vill därför ha tag i honom, bland andra spanjorskan Angelica (Penélope Cruz) som fångar in Jack och tar honom till sitt skepp. Men det är inte vilket skepp som helst, namnet på dess kapten är Blackbeard (Ian McShane), piraten som andra pirater fruktar. Jack har inte mycket till val än att leda Blackbeard och hans besättning till Ungdomens Källa. Frågan är om de ska hinna före konkurrenterna, exempelvis Barbossa (Geoffrey Rush) som numera tjänar den engelska kronan. 3D är ett fenomen som blivit rätt stort på bio under de senaste åren. Dock med föga intresse från min sida, det var inte förrän nyligen som jag såg min första 3D-film i form av On Stranger Tides. Den kunde lika gärna ha varit i 2D för jag upptäckte inga större skillnader alls, undantaget som jag minns på rak arm är en sekvens där ett svärd huggs mot kameran. Gammal hederlig 2D räcker gott och väl åt mig. Inför piratseriens fjärde del har Gore Verbinski klivit av registolen för att göra plats åt Rob Marshall som skeppar in nytt blod. Likaså Orlando Bloom och Keira Knightley är ersatta av andra filurer. Inga förluster lider vi där, de har gjort sitt. Nykomlingarna såväl som den resterande bemanningen ryker av karisma. Johnny Depp älskar att spela Jack Sparrow, det märks, Geoffrey Rush stjäl rampljuset i alla sina scener och Ian McShane är Blackbeard personifierad. Skådespelarna skulle jag kunna snacka om i evigheter, så känns det. Keith Richards måste tas upp också, till utseendet är han den coolaste karaktären i filmen och måhända hela serien. En kort cameo är allt han för nöja sig med, vilket bara gör honom mer intressant. Vi vet inte mycket om denne Captain Teague (Jacks farsgubbe med andra ord). Förhoppningsvis får vi se mer av honom i uppföljaren, det sägs nämligen att en femte film är på väg. Ska man jämföra On Stranger Tides med de två första filmerna så är det främst dialogen som har sjunkit i värde. Sparrows vitsiga ordval är som bortblåsta, manusförfattarna försöker, men de tycks ha fått slut på kreativitet där. Kanske borde man låta nya författare koka ihop nästa film, några som har mer fantasi på lager. On Stranger Tides lider av en banal och förutsägbar story, och den saknar glöden som piratserien bar på i början. Brister är det inte ont om, men jag kan inte sticka under stolen med det faktum att jag behagades rätt bra ändå. Det är klart godkänd popcornsunderhållning som jag gärna kollar in igen. Kul piratkalas med framförallt prima aktörer. 6/10 Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Filmstar Czechflash Skriven 19 Maj, 2011 Author Filmstar Report Share Skriven 19 Maj, 2011 Titel: Der Räuber / The Robber Genre: Drama/Kriminalare Land: Tyskland/Österrike År: 2010 Regi: Benjamin Heisenberg I rollerna: Andreas Lust, Franziska Weisz, Florian Wotruba, Markus Schleinzer Handling: Den sanna berättelsen om Johann Rettenberger, en maratonlöpare som började råna banker som en hobby och kom att bli Österrikes mest eftersökte man. Omdöme: Visste väldigt lite om denna film, inte mer än att det handlar om en atlet som utför ett par bankrån. Johann Rettenberger har precis avtjänat ett fängelsestraff för att ha försökt råna en bank. Under fängelsevistelsen har han tränat dagarna i ända och när han kommer ut ställer han upp i maratonlopp och blir känd över en natt. Men som hobby begår han bankrån, och han är iskall när han utför dem. Det är inte pengarna som lockar honom, det är adrenalinkicken. Han är en svår karaktär att lära känna och komma nära. Han är inte direkt sympatisk och man känner inte särskilt mycket sympati för honom, men ändå kan man inte sluta titta. Ingenting verkar bita på honom och hans kalkylerat utförda rån är häpnadsväckande. Filmen har en väldigt lågmäld stämning och trots att han inleder ett förhållande med en kvinna, som man inte riktigt vet om han haft ett förhållande med tidigare eller inte, visar han inte mycket känslor. Det är mycket man inte vet svaren på och trots ett par rån förblir stämningen i filmen blek och avvaktande. Men trots detta ligger något i luften och rätt vad det är förändras situationen och filmen tar nästa steg. Den utvecklas med små steg till att bli en smått kraftfull inblick i en mans onormala strävan efter upphetsning, utan att han visar prov på att det faktiskt påverkar honom. Hur långt han är villig att gå är det ingen som vet. Att filmen låter mycket vara osagt är inte dumt och jag gillar den allt mer. Påminner en del om österrikiska Revanche (2008), som dock hade ett irriterande slut, men har även en liknande stämning som franska L'adversaire (2002) och några tidiga Tom Tykwer-filmer. Som helhet saknar den det där lilla extra, men klart intressant. 3 - Skådespelare 3 - Handling 4 - Känsla 3 - Musik 3 - Foto -------------- 16 - Totalt Betyg: +3/5 alt. -4/5 - 7.0/10 alt. 7.5/10 IMDb: 7.2 Trailer - Der Räuber Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Rekommenderade inlägg
Delta i diskussionen
Du kan svara nu och bli medlem senare. Om du är medlem, logga in för att svara med ditt användarnamn.
Notera: Din post kommer granskas av en moderator innan den blir synlig för andra.