Galvatron Skriven 20 Maj, 2011 Report Share Skriven 20 Maj, 2011 Czechflash: Vet du var man kan hitta Double Dragons musik? Dom verkar inte ha nåt myspace konto. Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Filmstar Czechflash Skriven 20 Maj, 2011 Author Filmstar Report Share Skriven 20 Maj, 2011 Czechflash: Vet du var man kan hitta Double Dragons musik? Dom verkar inte ha nåt myspace konto. Det är sant, de är väldigt hemlighetsfulla, haha. Jag har hittat några låtar på Youtube, plus att detta verkar vara deras sida på My Space. Men det är väldigt få låtar tillgängliga där... Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Filmstar Czechflash Skriven 22 Maj, 2011 Author Filmstar Report Share Skriven 22 Maj, 2011 Titel: A Perfect World Genre: Drama/Kriminalare/Thriller Land: USA År: 1993 Regi: Clint Eastwood I rollerna: Kevin Costner, Clint Eastwood, Laura Dern, T.J. Lowther Handling: Butch Haynes är på flykt undan ett fängelsestraff för väpnat rån. Som en desperat "säkerhetsåtgärd" har han kidnappat en 8-årig pojke. Den ärrade sheriffen Red Garnett leder jakten på Haynes. För honom är det inget rutinuppdrag - han vill till varje pris stoppa Haynes i en värld som är allt annat är perfekt... Omdöme: Clint Eastwood har här regisserat en road-movie som utspelar sig under tidigt 60-tal där Butch Haynes (Kevin Costner) rymmer från fängelset, kidnappar den lilla pojken Phillip Perry (T.J. Lowther) och ger sig ut på vägarna runt Texas. På vägen kommer de stöta på olika sorters människor och även lära känna och respektera varandra. Samtidigt är sheriffen hos Texas Rangers, Red Garnett (Clint Eastwood) tillsammans med sina medhjälpare, dem på spåren och närmar sig allt mer. Jag tycker filmen visar upp två sidor. Den ena är en kompetent och intressant historia om en intelligent man som hamnat på fel sida om lagen och skapar ett speciellt band till den lille pojken han kidnappat. Den andra är en lite trist och nästan slarvigt utförd historia som följer sheriffen med sina medhjälpare som inte är ett dugg intressant att se och bjuder inte på något nytt. Det är två världar som kolliderar och personligen hade jag gärna tagit bort "jägarna" från filmen och bara koncentrerat mig på huvudhistorien som är bra. Den lilla pojken må inte vara den bästa barnskådespelaren jag sett, men han är inte heller jobbig och man lär sig tycka om honom. Det tycker jag är en viktig del i filmen och gör att filmen förs framåt. Samtidigt överraskar filmen vid ett flertal tillfällen då den oftast är lite lättsammare för att plötsligt förändra synen på den "perfekta världen". I sina bästa stunder är filmen bra och har potential att vara mycket bra, men den når inte hela vägen pga sidohistorien med "jägarna" vilket är synd. 4 - Skådespelare 3 - Handling 4 - Känsla 2 - Musik 3 - Foto -------------- 16 - Totalt Betyg: +3/5 - 7.0/10 IMDb: 7.3 Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Filmstar Jojje Skriven 23 Maj, 2011 Filmstar Report Share Skriven 23 Maj, 2011 Koyaanisqatsi (1982) Jag fick plötsligt ett sug efter att se dokumentärfilm. Kanske är det något som har legat och puttrat sen jag såg en dokumentärfilm om dokumentärfilm på Kunskapskanalen i höstas när de körde sitt film om film-tema. Sen tidigare hade jag lite då och då stött på en serie filmer med konstiga namn som inte gick att uttala. Filmer som jag aldrig riktigt tagit reda på mer om. Men nu var det dags. Det lilla jag visste var som sagt att filmerna hade märkliga namn och att det möjligen inte var nån dialog eller berättarröst utan bara bild och musik. Det var alltså upplagt för ett riktigt pretto-magplask. Eller? Oj. Det här var en mäktig film. Storslagen, maffig, hypnotisk. Det känns som en blandning av Kampen om elden, 2001 och andra dokumentärer i samma genre som Koyaanisqatsi. Och vilken genre är det? Jo, typ genren om den globala världen, dess ekonomi och vad den gör med människorna. Nu är väl i och för sig inte kritiken mot vårt sätt att leva så där jättetydlig i Koyaanisqatsi. Människan är en märklig varelse, helt enkelt, konstaterar filmen. Och den stadsvärld vi skapat är inte nödvändigtvis dålig utan snarare fascinerande. Filmen försöker kanske nånstans definiera på nån märklig nivå vad en människa är. Hmm, det känns nästan lite pretentiöst. Filmen börjar med naturen och slutar med människor och stadsmiljöer, ibland i slowmotion och ibland i ett furiöst tempo. Däremellan är det bara att åka med på en resa med ett sagolikt ambitiöst foto på miljöer som jag liksom inte fattat att de faktiskt finns på vår Jord. Jag får nästan känslan av att se en science fiction-film. Jag sugs in i filmens sköna stämning och bilderna och musiken sköljer över mig. Hypnotiskt bra! Det var kul att se miljöer, människor, frisyrer och kläder från början av 80-talet. Och så har Philip Glass gjort — jag får ståpäls av den där orgeln — som passar perfekt med bilderna som filmfotografgurun Ron Fricke står för. Koyaanisqatsi (har ni lärt er filmtiteln nu?) rekommenderas! 4/5 PS. Ni som är Scrubs-diggare känner förmodligen igen dessa , där musiken av Philip Glass alltså är tagen från Koyaanisqatsi. Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Filmstar Jojje Skriven 23 Maj, 2011 Filmstar Report Share Skriven 23 Maj, 2011 Powaqqatsi (1988) Jag fortsätter med andra filmen i Godfrey Reggios qatsi-trilogi. Den här gången får vi se magiska bilder från tredje världen, bl a Egypten, Indien och Peru. Vi får se människor arbeta, tvätta, åka båt och tåg, fiska, bygga, be och festa. Reggio visar upp människans olika sidor. Han börjar med människors arbete, och då är det inte maskiner i arbete. Här jobbar människor för hand: de bär på sandsäckar, ved, vatten, de hamrar, fiskar, sår, odlar, och gör mjöl. Vi får se människor i färgrika dräkter på olika typer av fester. Vi får se människor utöva sina olika religioner. Efter detta förs vi in i stadens myller, bland kåkstäder och höghus. Det förekommer en nästan där vi helt enkelt bara får se en mängd människor i olika stadsmiljöer till hypnotiskt bra musik av Philip Glass. Reggios ambitioner må vara pretentioner men jag gillar vad han försöker göra, eller vad jag tror han försöker göra. Reggio betraktar människan utifrån och låter oss förundras av allt vi gör i form av en naturlig eller onaturlig del av Jorden. Det är vansinne blandat med naturlighet. Reggio försöker definiera människan som varelse vilket inte är en liten uppgift. Blandat med Glass repetetiva musik blir det en suggestiv upplevelse som suger in tittaren, i alla fall mig, i ett transliknande tillstånd. Powaqqatsi ger mig inte riktigt samma upplevelse som Koyaanisqatsi och ibland balanserar Reggio farligt nära pretto-stupet, så det blir ett lite lägre betyg. 4-/5 Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Filmstar Jojje Skriven 23 Maj, 2011 Filmstar Report Share Skriven 23 Maj, 2011 Naqoyqatsi (2002) Den tredje och avslutande delen i qatsi-trilogin är tyvärr sämre än sina föregångare. Här har regissören Godfrey Reggio valt att till största delen använda arkivmaterial som han sen efterarbetat på ett sagolikt fult sätt. Dessutom förekommer en del äckliga helt datoranimerade sekvenser. Bildkänslan från föregångarna lyser med sin frånvaro. Även i tvåan dök det upp några avsnitt som påminner om det som dominerar trean. Det är liksom bara en massa arkivmaterial som Reggio kört igenom en fulgörare. Jag tror inledningsvis att det är nåt fel på filmen. Det hela ser ut ungefär som negativ film med färgerna inverterade. Men: musiken gör att filmen blir bättre. Philip Glass är en rackare på att få till en hypnotisk stämning. Den här delen känns därför som en musikvideo där musiken dominerar. Ibland är bilderna tillräckligt bra för att funka som komplement till bl a . Vad handlar det om: Ja, om människan som varelse som vanligt. I den här filmen inhämtar hon information, hon forskar, hon tävlar, hon bråkar, hon slåss och hon krigar. Tyvärr kunde alltså inte Reggio hålla sina fingrar i styr utan var tvungen att göra en tredje del för att få till en trilogi. I de två första delarna har Reggio samarbetat med filmfotografer av yppersta klass (bl a Ron Fricke). I efterhand kan man konstatera att en stor del av magin med filmerna är just det utomjordiska fotot i kombination med musiken. Reggio borde ha nöjt sig med en duo makalösa filmer. Nu kom det ett fult sladdbarn som inte gör nån glad. I alla fall inte mig. 2+/5 Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Filmstar Czechflash Skriven 23 Maj, 2011 Author Filmstar Report Share Skriven 23 Maj, 2011 Titel: Fallen Angel / Fallen ängel Genre: Drama/Film-Noir Land: USA År: 1945 Regi: Otto Preminger I rollerna: Dana Andrews, Linda Darnell, Alice Faye, Charles Bickford Handling: Eric Stanton blir avslängd från bussen i den lilla staden Walton, eftersom han inte har råd med en bussbiljett till San Francisco. På det lokala fiket "Pop's" träffar han Stella och blir kär. Stella är inte intresserad av någon kort affär, utan vill gifta sig och lämna stan. Eric tror sig ha en plan för att skaffa pengar och vinna Stellas hjärta. Omdöme: Jag gillar upplägget med att en okänd och mystisk man kliver in på ett fik i en liten stad. Det är upplagt för att han ska skapa trubbel eller iaf föra dit trubbel om han är jagad. Men riktigt så är inte fallet när Eric Stanton (Dana Andrews) anländer. Istället blir denna vältaliga och charmiga man förtjust i den sexiga servitrisen på stället, Stella (Linda Darnell). Han inser snart att han inte är ensam om att tycka om henne och hon är en tuff brud som går ut med vem hon vill, när hon vill. Enda sättet att få henne på fall är om han kan erbjuda henne ekonomisk trygghet och äktenskap. Det tar kanske en halvtimme innan filmens första intressanta vändning kommer vilket höjer temperaturen ett snäpp. Tyvärr går det lite för långsamt innan nästa vändning kommer nästan en timme in. En del saker går lite för lätt, nästan osannolikt, samtidigt som filmen aldrig riktigt når upp till en nivå som många andra noir-filmer. Regissören Otto Preminger gjorde ett par riktiga pärlor i genren och den här är sevärd. Det finns dock en avsaknad av spänning och ordentlig stämning även om det finns partier där den höjer sig. Intressant att skådespelerskan Alice Faye, som hade en av de två kvinnliga huvudrollerna, lär ha blivit vansinnig på att filmen gjordes om så hennes karaktär inte blev lika stark som den borde varit. Det resulterade i att hon lämnade filmbolaget, slutade med film helt och hållet fram till 1962 då hon gjorde en liten roll. Det talar för att man ändrat på mycket, kanske till det sämre. Man fick hur som helst ingen riktig kraft ur historien mot slutet vilket hade betytt mycket för helheten. 3 - Skådespelare 3 - Handling 3 - Känsla 3 - Musik 4 - Foto -------------- 16 - Totalt Betyg: +3/5 - 7.0/10 IMDb: 7.2 Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Filmstar Czechflash Skriven 24 Maj, 2011 Author Filmstar Report Share Skriven 24 Maj, 2011 Titel: The Invisible Man / Den osynlige mannen Genre: Sci-Fi/Drama/Skräck/Thriller Land: USA År: 1933 Regi: James Whale I rollerna: Claude Rains, Gloria Stuart, William Harrigan, Henry Travers Handling: En vetenskapsman kommer på ett sätt att göra sig själv osynlig, men som biverkning blir han galen. Han terroriserar landsbygden som en osynlig mördare. Omdöme: Jag visste faktiskt inte vad jag skulle förvänta mig av denna klassiska sci-fi/skräckis. Men på ett oerhört övertygande sätt lyckas den från allra första början dra in mig i en kuslig atmosfär och utan konstigheter. Med sin korta speltid på runt 70 minuter slipper man en massa onödiga mellanspel och sidohistorier. All fokus ligger på den osynlige mannen som efter ett experiment försöker hitta rätt formel för att ändra tillbaka sig själv till normal. Men eftersom han använt en farlig drog i sitt experiment får han mordiska tankar och sätter skräck i ett helt samhälle. Jag fastnar direkt för den osynlige mannens utseende när han dyker upp med hatt, rock, handskar och solglasögon på den lokala puben som även hyr ut rum. Claude Rains spelar den osynlige mannen och detta kom att bli hans debutfilm som ledde till en framgångsrik karriär med fyra Oscarsnomineringar. Han lånar främst ut sin röst som man snabbt fastnar för och i ärlighetens namn är inte skådespeleriet en av filmens starkare sidor. Han sköter sig bra, men många av birollerna känner man kommer från stumfilmseran. Regissören James Whale gjorde 1931 sin mest kända film med klassikern Frankenstein, men denna slår nog ändå den i mitt tycke. Det är visuellt faktiskt ganska imponerande, speciellt när man tänker på att filmen är från tidigt 30-tal. Effekterna man lyckas med är övertygande i de allra flesta fallen och hela mystiken byggs upp ypperligt, även om man självklart vet "hemligheten" redan innan man sett filmen. Filmen försöker inte vara överdrivet skrämmande vilket nog är ett plus då det annars kanske blivit fånigt. Istället slängs en del humor in vilket inte är helt fel. Det svartvita fotot är skarpt och snyggt och det känns som James Whale hade kunnat ha en lång och fin karriär inom film-noir genren om han gjort film lite senare. Jag gillar helt enkelt det här, det är en skön klassiker som funkar än idag. 2 - Skådespelare 4 - Handling 4 - Känsla 3 - Musik 4 - Foto -------------- 17 - Totalt Betyg: 4/5 - 7.5/10 alt. 8.0/10 IMDb: 7.8 Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Red Skriven 27 Maj, 2011 Report Share Skriven 27 Maj, 2011 Jojje: Hade aldrig hört talas om qatsi-trilogi innan du recenserade den. Alltid kul att bli tipsad om lovande filmer som man aldrig har hört talas om förut. Bildmontage är ju alltid trevligt att avnjuta och det faktum att den saknar dialog gör den ännu mer intressant. Baraka är en annan lovande film i samma 'genre'. Får nog ta och försöka se dessa filmer någon gång i framtiden för jag är ett stort fan av visuella filmer. CF: Gillar också Den osynliga mannen starkt. Det är den som jag gillar bäst av 'monsterklassikerna' i från Universal. Anledningen till att jag gillar den bäst är främst de fantastiska specialeffekterna och den otäcka atmosfär som regissören lyckas bygga upp i det snötäckta landskapet. Många bra repliker också, t.ex. "An invisible man can rule the world. Nobody will see him come, nobody will see him go. He can hear every secret. He can rob, and rape, and kill!". Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Filmstar Czechflash Skriven 27 Maj, 2011 Author Filmstar Report Share Skriven 27 Maj, 2011 Red: Håller absolut med dig. Den kändes före sin tid och just att den hade en kuslig atmosfär gjorde mycket. Detta trots att man inte överdrev skrämselfaktorn på något sätt. Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Filmstar Czechflash Skriven 27 Maj, 2011 Author Filmstar Report Share Skriven 27 Maj, 2011 Titel: Space Cowboys Genre: Äventyr/Action/Thriller Land: USA/Australien År: 2000 Regi: Clint Eastwood I rollerna: Clint Eastwood, Tommy Lee Jones, Donald Sutherland, James Garner, Marcia Gay Harden, James Cromwell Handling: Fyra minst sagt erfarna piloter drömde en gång om att bli astronauter. Nu, efter att framgångsrikt ha arbetat som piloter under många år, får de en andra chans att realisera sin ungdomsdröm. NASA vill fortfarande helst inte veta av dem men när en satellit kommer på villovägar i rymden behöver man deras hjälp. Omdöme: Hade nog inte sett filmen sen den först kom så jag hade en bild av den som överdriven och med för mycket humor. Men det visade sig inte riktigt stämma. Filmen har en gnutta humor filmen igenom, men utan att det sticker iväg för mycket och blir löjligt. Av de fyra "gubbarna" gillar jag Clint Eastwood och Donald Sutherland mest. De känns rätt för respektive roll och speciellt Sutherland är skön som kvinnotjusare. Tommy Lee Jones funkar också till viss del, men jag är inte så förtjust i honom som skådespelare. James Garner får den minsta rollen och känns lite tråkig. Kanske hade filmen blivit intressantare om man bytt ut Tommy Lee Jones och James Garner. Kanske med Sean Connery och Jack Nicholson som båda lär ha varit aktuella för filmen. Karaktärerna introduceras annars bra och man kommer lätt in i filmen. Det stora problemet är väl egentligen manuset som inte bjuder på något nytt där det mesta med själva rymdäventyret känns som man sett förr. Filmens charm ligger annars främst i att följa dessa fyra på marken när de tränar inför äventyret. 3 - Skådespelare 3 - Handling 3 - Känsla 3 - Musik 3 - Foto -------------- 15 - Totalt Betyg: 3/5 - 6.5/10 IMDb: 6.3 Trailer - Space Cowboys Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Cooper Skriven 27 Maj, 2011 Report Share Skriven 27 Maj, 2011 Var och såg The Tree of Life tidigare idag. Gick inte alls hem hos mig. Vacker var den, det började kanon och Pitt gjorde väldigt bra ifrån sig, men det saknade narrativet gjorde fort att det blev ointressant. Nej, ett vackert bildspel kan bara ta en film så långt. Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Filmstar Czechflash Skriven 27 Maj, 2011 Author Filmstar Report Share Skriven 27 Maj, 2011 Titel: Ball of Fire / Jag stannar över natten Genre: Komedi/Romantik Land: USA År: 1941 Regi: Howard Hawks I rollerna: Gary Cooper, Barbara Stanwyck, Dana Andrews, Dan Duryea Handling: En nattklubbssångerska möter den naive professorn Bertram Potts som är helt insnöad i sina undersökningar. Nattklubbssångerskan, som heter Sugarpuss O'Shea, är förlovad med gangstern Joe Lilac. När hon möter professor Potts ser hon sin chans att gömma sig undan distriktsåklagaren som vill att hon ska vittna. Omdöme: Regissören Howard Hawks räknas till de stora från den klassiska eran. Med filmer som bl.a. Scarface (1932), Rio Bravo (1959), His Girl Friday (1940) och The Big Sleep (1946) för att nämna några, gjorde han storfilmer i olika genrer. Med manus av Billy Wilder och alla fina skådespelare vet man att det är kvalitet. Gary Cooper har jag aldrig sett som en av mina favoritskådespelare trots att han var en av de allra största. Jag får inte samma glädje av honom som med t.ex. James Stewart, James Cagney, Cary Grant, Gregory Peck m.fl. Med det sagt var han en duktig skådespelare. Men här fick han ändå kliva åt sidan åt Barbara Stanwyck som på ett skönt, lite kaxigt, men ändå charmigt sätt gör mycket för filmen. Vad vi egentligen har är två historier som man försökt integrera och göra något bra av. Tyvärr är filmen inte på långa vägar så rolig som den borde kunnat vara. Det är endast vid ett fåtal tillfällen som jag skrattar lite lätt och det är främst åt en av professorerna som pratar som Peter Sellers stundtals gör i Rosa Pantern-filmerna. Det som är mest synd är att filmens starkaste sida vad gäller historien inte får vara med mer redan från början. Det är delen med gangstern Joe Lilac (Dana Andrews) och hans två hejdukar ledda av Pastrami (Dan Dureya). Denna gangsterhistoria kunde ha utvecklats och egentligen varit huvuddelen till filmen istället för en sidohistoria. För både Dana Andrews och Dan Duryea var två duktiga skådespelare som på egen hand gjorde en film intressant. Tror kanske Billy Wilder själv hade kunnat göra mer av historien om han regisserat. 4 - Skådespelare 3 - Handling 3 - Känsla 3 - Musik 3 - Foto -------------- 16 - Totalt Betyg: +3/5 - 7.0/10 IMDb: 7.9 Trailer - Ball of Fire Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Red Skriven 28 Maj, 2011 Report Share Skriven 28 Maj, 2011 Originaltitel Andrej Rublev År 1966 Land Sovjetunionen Regi Andrej Tarkovskij Cast Ivan Lapikov, Anatolij Solonitsyn, Nikolaj Sergejev, Nikolaj Burljajev, Rolan Bykov, Nikolaj Grinko, Jurij Nikulin, Jurij Nazarov, Michail Kononov Handling: Tarkovskijs väldiga, mångbottnade episka skildring av ikonmålaren Rubljov liv i 1400-talets Ryssland med dess strider mellan rivaliserande mäktiga. Omdömme Andrej Rublev är en 205 minuter lång skildring av ikonmålaren Rubljovs liv i 1400-talets Ryssland. Filmen är uppdelad i sju olika kapitel som visas i kronologisk ordning (1400-1424). Utöver det får man även avnjuta en häpnadsväckande prolog där man får se förberedelserna för en ballongtur och en färgsekvens där flera av ikonmålarens verk visas i detalj. Innehållsrik film där fokuset inte enbart ligger på ikonmålaren som person utan också på det som sker i hans omgivning. Man får bland annat utforska en grupp hedningars normer, en narr som driver med bojars, en blodig invasion av staden Vladimir, se en gestaltning av Jesu korsfästelse. Men givetvis är även Rubljov's personliga livsöde något som är centralt i den här filmen. Anatoli Solonitsyn gör en trovärdig gestaltning av den ängsliga ikonmålaren Andrej Rublev. Han befinner sig i många tragiska situationer under filmens gång och jag tycker att han lyckas ypperligt med att förmedla sin uppgivenhet/sorg vid dessa tillfällen. Han visar även under filmens gång att han är kapabel till att gestalta alla andra sorters känslouttryck också. Det finns gott om excentriska karaktärer i den här grytan, men skådespeleriet är ändå alltid balanserat och några teatraliska överspel förekommer inte. Alla i skådespelarskaran gör ett förträffligt jobb. Det är många minnesvärda och nyansrika karaktärer som får man bekanta sig med. Jag blev speciellt tagen av Irma Raushs gestaltning av den mentalsjuka flickan som så småningom blev bortrövad av ett gäng tatarer. Det som gör det här till en personlig favorit är framförallt det extraordinära s/v fotot. Jag gillar de scener som är filmade i från ovan. Speciellt vacker är den inledande sekvensen som är filmad i från ett sådant perspektiv, i den sekvensen får man se ett landskap av små vattenpölar där mörka moln reflekteras på deras yta. Det finns en hel del intressant dialog i den här filmen om bland annat religion, men det här trots allt det visuella som jag blir mest imponerad av. Jag gillar de eleganta och i bland nästan poetiska kameraåkningarna där det kargade ryska landskapet åskådliggörs. I scenerna som utspelar sig i byggnader så åskådliggörs i stället den tjusiga arkitekturen. Flashbacksekvensen är mycket välgjord, ljussättningen och de vita fjädrarna bidrar till att bygga upp en nästan drömliknande atmosfär. En dröm som får ett abrupt och våldsamt slut i filmen. Andrej Rublev är fylld med rätt mycket otäcka och våldsamma inslag. Vilket den fick en hel del kritik för när det begav sig, men själv har jag inget emot dessa sekvenser. Jag tycker bara det bidrar till en mer realistisk atmosfär och sedan får man inte glömma att det finns ett visst symbolvärde i de döda hästarna. För Tarkovskij symboliserade hästar liv. Och i samband med att folk dör i filmen kan man ofta se en häst ligga och jämra sig. Slutet, hela sista kapitlet, är helt fantastiskt. Gillar kontrasten i mellan den avslutande klockscenen och den inledande ballongturscenen. En unik filmupplevelse som har mycket att erbjuda; humor, tragedi, kärlek, krig, tortyr, konst, religion, mentalsjukdom, politisk förföljelse, vänskap, etc. Blev helt uppslukad i den här filmen, aldrig förr har målarfärg som läcker ut i ett vattendrag varit så stimulerande att titta på. Antar att det är en bra egenskap när man förvandlar något ordinärt till något extraordinärt. Synd bara att det är svårt att hinna med och läsa all dialog stundtals. Rekommenderar att ni köper Criterions utgåva - finns en hel del intressant extramaterial och så får man den kompletta utgåvan. 4+/5 Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Filmstar Czechflash Skriven 28 Maj, 2011 Author Filmstar Report Share Skriven 28 Maj, 2011 Titel: The Long Kiss Goodnight Genre: Action/Kriminaldrama/Mysterium/Thriller Land: USA År: 1996 Regi: Renny Harlin I rollerna: Geena Davis, Samuel L. Jackson, Brian Cox, David Morse Handling: Efter en bilolycka börjar Samantha få tillbaka sitt minne från när hon var CIA-agent, men har nu hamnat på organisationens dödslista. Hon tar hjälp av Mitch - en ärrad f.d. snut. De två jagas som villebråd i en allt vansinnigare hetsjakt. Omdöme: Renny Harlin är ingen mästerregissör, långt därifrån. Han har dock en viss känsla för action och hade några framgångsrika filmer under 90-talet. Denna skulle lätt kunna bli i klass med The Bourne Identity (2002), inte minst för att historierna påminner om varandra. Skillnaden är att det här handlar om en kvinnlig agent som för åtta år sen tappade minnet och istället lever ett vanligt familjeliv. Man tänker även på Salt (2010) som har en liknande historia utan "tappa minnet" delen. Det klart intressantaste med filmen är dess actionscener som det finns gott om. Tyvärr blir vissa lite överdrivna och overkliga, men det går inte att undkomma att det är välgjort och fyllt med adrenalin. Förutom att det blir lite för overkligt ligger även problem i storyn som inte riktigt funkar. Det är synd att filmen är för lättsam och inte är allvarlig och realistisk som t.ex. Bourne-filmerna. En sak som funkar är replikerna som bjuder på en del skratt som främst levereras av Samuel L. Jackson. Hans karaktär är klart den skönaste i filmen med replikerna och klädstilen. Geena Davis har jag aldrig sett som en bra skådespelerska, hon sköter sig ändå ganska bra när hon förvandlas från mamma till lönnmördare. 3 - Skådespelare 2 - Handling 3 - Känsla 3 - Musik 4 - Foto -------------- 15 - Totalt Betyg: -3/5 - 6.0/10 IMDb: 6.6 Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Rekommenderade inlägg
Delta i diskussionen
Du kan svara nu och bli medlem senare. Om du är medlem, logga in för att svara med ditt användarnamn.
Notera: Din post kommer granskas av en moderator innan den blir synlig för andra.