Filmstar Czechflash Skriven 13 September, 2011 Author Filmstar Report Share Skriven 13 September, 2011 Titel: Play Misty for Me / Mardrömmen Genre: Drama/Romantik/Thriller Land: USA År: 1971 Regi: Clint Eastwood I rollerna: Clint Eastwood, Jessica Walter, Donna Mills, John Larch Handling: Dave Garver är en populär radiopratare, som flera gånger uppfyller en kvinnlig lyssnares önskningar om att spela en viss sång. När kvinnan Evelyn Draper träffar Dave på hans favoritklubb blir det början till en brännande het kärleksaffär. Men när Dave bryter förhållandet förvandlas Evelyns passion till våldsam besatthet. Allt och alla i Daves omgivning blir utsatta för Evelyns iskalla och livsfarliga angrepp. Omdöme: Jag hade inte sett Clint Eastwoods regidebut tidigare som han gjorde samma år som Dirty Harry (1971). Filmen är inspelad runt Carmel-området i Kalifornien där han senare kom att bli borgmästare. Det är en fridfull plats vid vattnet där han spelar radioprataren Dave Garver som är något av en kvinnotjusare. Han inleder ett förhållande med sitt största fan, Evelyn Draper (Jessica Walter). Problem uppstår efter ett tag då Dave inser att Evelyn är allt annat än normal i sitt beteende. Han har en riktig stalker efter sig. Och situationen blir inte enklare av att Daves förra flickvän återvänt och han vill inget hellre än att lappa ihop förhållandet med henne. Men det är givetvis inget Evelyn kan finna sig i och läget förvärras allt mer. Jessica Walter i rollen som Evelyn påminner mig faktiskt en del om en lite äldre version av en blandning mellan Audrey Tautou och Marion Cotillard. Clint Eastwood fick chansen att regissera filmen efter att han avstod lönen som skådespelare i filmen. Han fick full frihet att göra filmen som bara tog 21 dagar att filma och kostade mindre än vad budgeten var på. Filmen är lite för ojämn, men Evelyn är en intressant karaktär och det blir lite giallo-stämning över vissa scener. Några mellanpartier är lite för långa där jag bl.a. gärna hade skippat jazzfestivalen. En helt ok regidebut och inte utan intresse. 3 - Skådespelare 3 - Handling 3 - Känsla 3 - Musik 3 - Foto -------------- 15 - Totalt Betyg: -3/5 alt. 3/5 - 6.5 IMDb: 7.0 Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Filmstar Czechflash Skriven 13 September, 2011 Author Filmstar Report Share Skriven 13 September, 2011 Titel: The 39 Steps / De 39 stegen Genre: Mysterium/Thriller Land: Storbritannien År: 1935 Regi: Alfred Hitchcock I rollerna: Robert Donat, Madeleine Carroll, Lucie Mannheim, Godfrey Tearle Handling: En mystisk kvinna följer med Richard hem från en kabaré och han går med på att gömma henne i sin lägenhet. Kvinnan hävdar att hon jagas av två män som vill föra ut säkerhetspolitiska hemligheter ur landet. Mitt i natten mördas kvinnan och Richard flyr. Snart är också han jagad av skurkarna - och av polisen, som tror att det är han som är mördaren. Omdöme: När jag först såg denna tidiga Hitchcock-film blev jag inte särskilt imponerad. Så här flera år senare hade jag glömt det mesta och var nyfiken på att se om den. Filmen tar inte lång tid på sig att fånga ens intresse när en pistol avlossas inne i en lokal och människorna flyr ut på gatan. Richard Hannay (Robert Donat) träffar då på en mystisk kvinna som talar med brytning och vill hemskt gärna följa med honom hem. Väl i hans lägenhet berättar hon att hon är agent och att det var hon som avfyrade pistolen för att bli av med två män som försöker döda henne och att de befinner sig utanför lägenheten. Ja, det är inte svårt att dras in i handlingen med en sådan öppning och tempot och intresset hålls uppe ungefär halva filmen. Tyvärr tappar den i samband med att vår huvudperson träffar Pamela (Madeleine Carroll) och försöker övertyga henne om att han inte är en mördare och att han faktiskt talar sanning. Tempot sänks och mysteriet får kliva åt sidan då en slags kärlekshistoria uppstår mellan de två. Det är väldigt synd för filmens första halva var så pass bra och fartfylld att det lätt hade kunnat bli en riktigt bra film. Sen är det iofs lite överraskande när man får reda på vad de 39 stegen verkligen är. 3 - Skådespelare 3 - Handling 3 - Känsla 3 - Musik 3 - Foto -------------- 15 - Totalt Betyg: 3/5 - 7.0 IMDb: 8.0 Trailer - The 39 Steps Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Filmstar Czechflash Skriven 14 September, 2011 Author Filmstar Report Share Skriven 14 September, 2011 Titel: China Moon Genre: Romantik/Thriller Land: USA År: 1994 Regi: John Bailey I rollerna: Ed Harris, Madeleine Stowe, Benicio Del Toro, Charles Dance Handling: Polisdetektiven Kyle Bodine blir trollbunden av en vacker kvinnas sensuella charm. Han låter sig fullständigt bländas av fullmånen och inleder en intensiv, hemlig affär med Rachel Munro. Kyle upptäcker snabbt att Rachel är en kvinna som är fast i ett mycket olyckligt äktenskap. Eftersom han skulle göra vad som helst för att få behålla sin drömkvinna, blir han indragen i ett livsfarligt nät av passionerad manipulation och bedrägeri. Omdöme: Utan att veta allt för mycket på förhand visade det sig vara en modern noir i samma anda som Body Heat (1981). Med många likheter är det här en perfekt film om man gillar nämnda film och vill ha mer av samma vara. Det utspelas i heta Florida, vi har en olyckligt gift vacker kvinna och en man som blir helt tagen av henne. Kanske inte lika effektiv som nämnda film på alla plan, men så är det också lätt att jämföra med den då den kom tidigare. John Bailey var en erfaren cinematograf innan han tog sig an rollen som regissör för den här filmen. Han ville få till en noir-look på filmen och det har han lyckats väl med. Det är cigarettrökande, mycket regn, en femme fatale, en het kärleksaffär och mycket bedrägeri. Duktige Ed Harris funkar bäst i filmen som polisdetektiven Kyle Bodine som jobbar inom mordroteln. Tillsammans med sin unge partner Lamar Dickey (Benicio Del Toro) kommer de i kontakt med den vackra Rachel Munro (Madeleine Stowe) som lever i ett stormigt äktenskap med bankdirektören Rupert Munro (Charles Dance). Filmen har inga problem med att fånga mitt intresse och jag gillar helt klart den här typen av film. Visst har den sina brister, som t.ex. Charles Dance opassande sydstatsbrytning, men på det stora hela är det små saker som jag har överseende med. Vad jag gillar är att man slipper den typiska Hollywood-upplösningen där "allt löser sig" till slut. Och det är lite vad som i mitt tycke gör film-noir och modern noir så pass intressant som den är i mina ögon. Ja, förutom bra karaktärer och allt annat runt omkring så klart. Filmades för övrigt 1991, men då produktionsbolaget Orion ansökte om konkurs las flera filmer på hyllan, däribland denna. Premiären kom inte förrän 1994 när Orion hade omorganiserat. 3 - Skådespelare 3 - Handling 4 - Känsla 3 - Musik 3 - Foto -------------- 16 - Totalt Betyg: +3/5 - 7.0 IMDb: 6.0 Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Voldo Skriven 17 September, 2011 Report Share Skriven 17 September, 2011 The Adventures of Baron Munchausen Tycka vad man vill om Terry Gilliam och hans absurda skapelser inom film, man kan inte förneka att han är en auteur med sin egen påtagliga stil. Han tilltalar i första hand en publik som gillar gränslös fantasi. Jag brukar personligen känna mig rätt kluven till hans filmer, med största undantag för de formidabla Monty Python-produktionerna; Life of Brian och The Holy Grail. Under sent 1700-tal i en krigshärjad stad sätter en teatergrupp upp historien om Baron von Münchhausen. De flesta känner honom som en sagofigur och vet inte om att han existerar. En excentrisk gammal man (John Neville) som påstår sig vara den riktige baronen avbryter dem och förklarar att det pågående kriget är resultatet av en vadslagning som han gjorde en gång med den turkiska sultanten. Det dröjer ett tag, men folk får tillslut förtroende för baronen. Han reser iväg för att söka upp sina forna kumpaner så att de tillsammans kan rädda staden från turkarna. Unga flickan Sally (Sarah Polley) följer med mot baronens vilja. De ska praktiskt taget till väldens ände, vägen dit är livsfarlig. Nuförtiden görs storbudgetfilmer med CGI och specialeffekter som får datorer att ryka av överbelastning. Så var det inte på 80-talet och det kan vara redigt kul att se fantasy och science fiction från den tiden, förslagsvis The Adventures of Baron Munchausen. Där används istället mer fysisk rekvisita. Jag tenderar att gilla fantasy i många former, Gilliams rullar kan dock spräcka måttligheten och bli aningen för virrvarriga och galna. Så är det bitvis med Baron Munchausen även om jag mestadels bara njuter. Logik existerar knappt, den är ett hopkok av färger, tjusig design och egendomliga karaktärer. Ett kul äventyr för vuxna och äldre barn. 7/10 Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Red Skriven 17 September, 2011 Report Share Skriven 17 September, 2011 Originaltitel My Winnipeg År 2007 Längd 80 min Regi Guy Maddin Manus Guy Maddin, George Toles Genre Mockumentär Produktionsland Kanada Cast Darcy Fehr, Ann Savage, Amy Stewart, Louis Negin, Guy Maddin (röst), Brendan Cade, Wesley Cade. Handling En dokumentär fantasi om Maddins hemstad Winnipeg. Hur ska Maddin lyckas fly sin hemstad? Kanske om han filmar sin väg därifrån. Omdömme Årets positiva överraskning hittills detta filmåret för mig. Den atmosfär eller rättare sagt känsla som regissören har lyckats fånga är helt suverän. Jag vet inte riktigt hur man ska beskriva den känsla som filmen genomsyras av, suggestiv, pessimistisk, och dunkel är tre adjektiv som känns rätt träffande. Poängen är att man snabbt sugs in i Guy Maddin's magiska filmuniversum och det är en värld som verkligen är kul att få uppleva. Bildspråket är dynamiskt och väcker många associationer. Styrkan i fotot ligger i just själva bilderna inte presentationen av dessa (kameraåkningar, montage, etc). Stilen är återhållsam och skulle bäst beskrivas som asketisk - fast med en stor touch av lekfullhet. Med lekfullhet menar jag helt enkelt att det finns en stor dos av (mörk) humor och att man ständigt överraskas över vad som dyker upp i nästa bildruta (ett exempel: 1. Ett stall brinner upp. 2. Hästarna springer ut och fastnar i snön. 3. De blir en sorts turistattraktion där invånarna har picknick på deras huvud). Så om man uppskattar filmskapare som Robert Bresson's stil men tycker de är för tråkiga så kanske det här passar bättre. Har läst i en recension skriven av Roger Ebert att regissören använder sig av samma klippningsmetoder som återfinns i äldre filmer. Ingenting som jag reflekterade över under själva sittningen, men så här i efterhand kan man konstatera att dessa äldre metoder fortvarande fungerar utmärkt i rätt händer. Ur skådespelarskaran är det en som urskiljer sig och som man kommer i håg några dagar efter man sett filmen. Det är Ann Savage (gammal film-noir stjärna) som spelar rollen som den karismatiska och smått obehagliga modern. De andra skådespelarinsatserna var också helt OK, men de fick inte samma utrymme framför kameran. Jag tycker mycket om manuset och den kritiska men samtidigt kärleksfulla skildringen av regissörens gamla hemstad Winnipeg. Det finns gott om fascinerande historier och underhållande anekdoter i från bland annat regissörens barndom i den här filmen. Det som gör det här till en personlig favorit är det utsökta bildspråket, det fascinerande manuset, och filmens lekfullhet. Guy Maddin är definitivt en av de mer intressanta filmskaparna i dagsläget och en av få som verkar ha en egen stil. Vill definitivt se fler av hans filmer. 4/5 Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Filmstar Czechflash Skriven 19 September, 2011 Author Filmstar Report Share Skriven 19 September, 2011 Titel: The Manchurian Candidate / Hjärntvättad Genre: Drama/Thriller Land: USA År: 1962 Regi: John Frankenheimer I rollerna: Frank Sinatra, Laurence Harvey, Janet Leigh, Angela Lansbury, Henry Silva Handling: En grupp amerikanska soldater blir tillfångatagna och förs till Manchuriet i nordöstra Kina. Där hjärntvättas de för att sedan skickas tillbaka till USA som ryska spioner. Men när Bennett Marco, en av de tillfångatagna soldaterna börjar få återkommande mardrömmar, inleder han en utredning om vad som egentligen hände. Omdöme: Regissören John Frankenheimer lär ha velat filmatisera Revolutionary Road (2008), men då det aldrig blev av (förrän 2008 alltså) valde han att göra denna istället. Frank Sinatra spelar Bennett Marco som var med under Koreakriget och blev tillfångatagen och hjärntvättad tillsamans med de övriga i gruppen. De har blivit hjärntvättade så de inte ska minnas detta, men återkommande mardrömmar från de inblandade gör att Bennett Marco vill ta reda på vad som egentligen hände. Och svaren kan Raymond Shaw (Laurence Harvey) sitta på då han också var med i gruppen och uppträder konstigt. Raymonds mamma, Eleanor (Angela Lansbury), har gift sig med senatorn John Iselin och styr sin make med järnhand i det politiska rävspelet. Raymond avskyr senator Iselin och har inte mycket över för sin mor. Filmen inleder på ett lite konstigt och halvinspirerat sätt när soldaterna som blev tillfångatagna återvänder till USA och blir mottagna som hjältar. Man bjuds på undermåligt skådespeleri av flera birollsinnehavare och den allvarliga och spännande historien presenteras med en slags lättsamhet, i synnerhet de ryska och kinesiska männen som ligger bakom hjärntvättningen. Det tar därför en bra stund innan filmen verkligen kommer igång vilket är väldigt synd. Efter halva filmen känner man att det börjar hända något och det är inte förrän sista halvtimmen som filmen kommer upp i den förväntade nivån. Men då är den också riktigt bra. Sista halvtimmen är precis så bra som man kan önska sig av en konspirationsfilm. Frankenheimer var känd för sina innovativa kameravinklar och även om man inte bjuds på så jättemycket av den varan i just den här filmen är det svartvita fotot snyggt filmen igenom. Det är bara synd att man med så bra premisser inte kan börja på en hög nivå redan från början. Man bjuds inte heller på något skådespeleri utöver det vanliga där Frank Sinatra och Laurence Harvey båda är lite stela. Och Janet Leigh, som jag gillar, spelar en karaktär som jag inte riktigt förstår vad hon har för funktion. Bästa karaktären och prestationen ger utan tvekan Angela Lansbury som Eleanor som också blev Oscarsnominerad. Hon är så där elak, dominant och ja, lite äcklig får man nog säga. Hon var bara tre år äldre än Laurence Harvey som spelar hennes son, men det funkar helt klart. Med tanke på att det kalla kriget var högaktuellt när filmen gjordes känner jag att man hade så mycket potential att göra det till en riktigt obehaglig film, rakt igenom. Hade filmen gjorts tio år senare tror jag man hade fått till just det obehag och den spänning som det fanns material för. Jag tänker på min favoritkonspirationsfilm The Parallax View (1974) som säkerligen fått lite inspiration från denna film, men som också lyckas fånga ens intresse från början till slut. Och det är inte bara manusets förtjänst utan kanske främst 70-talets speciella atmosfär som var perfekt för det konspiratoriska och paranoida. Det är också därför remaken The Manchurian Candidate (2004) inte kan komma i närheten, man saknar helt enkelt den konspiratoriska atmosfären som en gång fanns. 3 - Skådespelare 4 - Handling 3 - Känsla 2 - Musik 4 - Foto -------------- 16 - Totalt Betyg: -4/5 - 7.5 IMDb: 8.2 (#173) Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Filmstar Czechflash Skriven 21 September, 2011 Author Filmstar Report Share Skriven 21 September, 2011 Titel: Telefon Genre: Kriminalare/Thriller Land: USA År: 1977 Regi: Don Siegel I rollerna: Charles Bronson, Lee Remick, Donald Pleasence, Tyne Daly Handling: Grigori Borzov är en rysk agent som åker till USA för att stoppa en avhoppad agent från att aktivera andra agenter som placerats i USA 20 år tidigare. Agenterna vet inte att de är agenter och de har programmerats till att aktiveras med vissa kodord för att utföra terrorattentat i USA. Omdöme: Kalla kriget, öst mot väst, agenter - jag gillar den här typen av filmer och det är alltid lite extra speciellt när de är från 70-talet. När en av de egna flytt till väst och börjat aktivera inaktiva agenter måste några höjdare inom ryska militären få stopp på vansinnet genom att skicka en av sina bästa agenter, Grigori Borzov (Charles Bronson), som tillsammans med sin amerikanska kontakt Barbara (Lee Remick) har ett enkelt uppdrag - hitta Dalchimsky (Donald Pleasence) och likvidera honom. Men som sig bör kan ingen lita på någon och dubbelagenter kan vem som helst vara. Regissören Don Siegel var i slutet av sin karriär och tog rollen som regissör efter att filmens manusförfattare Peter Hyams och producent James B. Harris inte ansågs kända nog. Siegel var givetvis ett större namn än de båda, men frågan är om det trots allt var rätt beslut med tanke på resultatet. Man känner helt enkelt att produktionen inte är gjord med den kvalité eller omsorg som många av hans andra filmer är. Det märks tydligt när ett par kameratagningar i närbild är ur fokus. Filmens idé är så klart otrolig, men ändå intressant. Filmen är dock lite för oengagerande och kunde ha bjudit på mer fart och spänning. En klar referens går annars till The Manchurian Candidate (1962) med hjärntvättningen och aktiveringen av agenter. Vad gäller Charles Bronson vet man alltid vad man får, Bronson är helt enkelt alltid Bronson. Hans stenansikte må inte höja filmen, men han känns liksom som en skådespelare man alltid kunde falla tillbaka mot. Synd bara att de flesta produktionerna han var med i inte höll en högre standard. Fast det kanske var just för att han var med i dem... 3 - Skådespelare 3 - Handling 3 - Känsla 3 - Musik 2 - Foto -------------- 14 - Totalt Betyg: 3/5 - 6.5 IMDb: 6.5 Trailer - Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Filmstar Czechflash Skriven 26 September, 2011 Author Filmstar Report Share Skriven 26 September, 2011 Titel: The Tree of Life Genre: Drama Land: USA År: 2011 Regi: Terrence Malick I rollerna: Brad Pitt, Jessica Chastain, Hunter McCracken, Sean Penn Handling: Jack växer upp som en av tre bröder i en familj i mellanvästern. Modern är en känslig kvinna som står för kärlek och empati. Fadern, å andra sidan, försöker lära sina söner att i första hand tänka på sig själva och vara starka. Föräldrarna kämpar för sina olika åsikter, och Jack står mitt emellan dem. Omdöme: Terrence Malick tillhör inte riktigt mina favoritregissörer, men ändå är det en regissör som sticker ut och gör sin typ av film. Så är även fallet här där man egentligen har en ganska ordinär historia som valts att berätta på ett lite annorlunda sätt. Men precis som Sean Penn lär ha sagt i en intervju så kanske det hade varit bättre att berätta historien med en mer konventionell berättarstruktur. Man tappar liksom lite av kraften storyn annars kunnat haft och det är så klart synd. Sen att man använder Sean Penn fel och alldeles för lite, det är en annan sak. Det första jag slås av är hur snyggt och svepande fotot är. Det är verkligen poetiskt filmat och till viss del berättat. Ett långt mellanspel som kommer redan efter tjugo minuter kan kännas lite konstigt och väldigt konstnärligt, men här finns ändå något som drar in mig i det jag får se och höra. För musiken är också ett viktigt element som fungerar bra till vad man får se. Både den klassiska musiken och den av duktige kompositören Alexandre Desplat. Brad Pitt, jag vet inte, men jag kan helt enkelt inte se hans prestation här som något speciellt. Han försöker, men det känns krystat och inte alls naturligt som det ska vara. Har läst att Heath Ledger var påtänkt för rollen, men ersattes alltså med Pitt efter sin död. Där tror jag man hade ett bättre alternativ och det finns många andra som hade lyckats bättre med den rollen. Men å andra sidan vet jag inte om helheten blivit så mycket bättre. Jag gillar trots allt det poetiska man bjuds på och man sitter och väntar på att filmen ska komma någonvart, men det är lite av problemet, den har inte någon riktig riktning pga sättet man valt att berätta historien på. När filmen inleds och vi introduceras av Brad Pitt och Sean Penn i två separata historier tror jag helt enkelt man kommer hoppa mellan historierna, vilket hade varit det naturliga. Istället struntar man helt i Penn-delen och det känns som ett av misstagen. Trots en del negativitet tycker jag det är en sevärd film som skiljer sig från det mesta man ser. Att den sen är mörkare än jag hade förväntat mig är egentligen inget som stör, men ändå annorlunda. 3 - Skådespelare 3 - Handling 4 - Känsla 4 - Musik 5 - Foto -------------- 19 - Totalt Betyg: +3/5 - 7.0 IMDb: 7.7 Trailer - The Tree of Life Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Filmstar Czechflash Skriven 26 September, 2011 Author Filmstar Report Share Skriven 26 September, 2011 Titel: Snowtown Genre: Kriminaldrama Land: Australien År: 2011 Regi: Justin Kurzel I rollerna: Lucas Pittaway, Daniel Henshall, Louise Harris, Richard Green Handling: Efter en turbulent tid för 16-åriga Jamie, hans två yngre bröder och mor, träder en karismatisk man in i deras liv och ger dem stabilitet och den fadersfigur de så desperat behöver. Denna man är John Bunting, Australiens värsta seriemördare... Omdöme: Efter att ha sett trailern blev jag fast besluten att se denna australiensiska film baserad på verkliga händelser. Filmen utspelar sig i slutet av 90-talet i ett "white trash"-område i en förort i Adelaide. Jag skulle vilja säga att filmen är som en blandning mellan australiensiska Animal Kingdom (2010) och amerikanska Frozen River (2008) och Winter's Bone (2010), men den här är starkare och brutalare på det psykologiska stadiet. Efter den traumatiska inledningen får familjen bestående av modern Elizabeth och hennes tre unga söner besök av en man vid namn Barry. Han och några andra i området har bildat en slags vigilante-grupp som tar hand om det polisen inte gör. I denna grupp finns John som kliver in i familjen och inger stabilitet och kraft som saknats. 16-åriga Jamie spelas av Lucas Pittaway som känns som en ung Heath Ledger. Han förändras genom filmen och blir allt mer påverkad av vad som händer runt omkring honom. Han är i en ålder då det är lätt att göra vad de äldre gör och så blir det när John Bunting kliver in i hans liv. John spelas av Daniel Henshall som är en elak jävel, men ändå visar han upp egenskaper som gör honom lätt att tycka om, speciellt för en ung kille som ser upp till honom. Skådespeleriet håller hög nivå filmen igenom på alla håll och kanter. Man har verkligen valt ut rätt typer i respektive roll och här finns inga direkta snyggingar. Det bidrar också till att man verkligen känner vad familjen får gå igenom. Man lägger inte heller några fingrar emellan, här finns inga hjältar eller polis, bara baksidan av samhället. Det är därför ingen lätt film att ta sig igenom och det är det som gör den så mörk. Det är egentligen inte det visuella som är den starkaste biten utan det man anar. Detta gör att filmen blir psykiskt påfrestande och den stämningsfulla musiken höjer bara tempen ännu ett snäpp. Man känner att det kan explodera när som helst, men även om det inte gör det vet man att det bara kan leda till något värre. Jag hade kanske förväntat mig en mer visuellt jobbig film, men det här är nästan jobbigare då det känns mer autentiskt. 4 - Skådespelare 3 - Handling 4 - Känsla 4 - Musik 3 - Foto -------------- 18 - Totalt Betyg: -4/5 - 7.5 IMDb: 7.3 Trailer - Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Filmstar Czechflash Skriven 27 September, 2011 Author Filmstar Report Share Skriven 27 September, 2011 Titel: The Da Vinci Code / Da Vinci-koden Genre: Mysterium/Thriller/Äventyr Land: USA År: 2006 Regi: Ron Howard I rollerna: Tom Hanks, Audrey Tautou, Ian McKellen, Jean Reno, Paul Bettany, Alfred Molina, Jürgen Prochnow Handling: När symbolforskaren Robert Langdon kallas in efter att ett mord begåtts på Louvren i Paris har han ingen aning om att han snart kommer bli indragen i en jakt, inte bara på honom utan även något som kan vara den största hemligheten någonsin. Omdöme: När boken blev en stor succé var det givet att en storfilm snart skulle följa. Ron Howard som regissör och Tom Hanks i huvudrollen sågs som ett recept för framgång. Jag har alltid haft lite svårt att se hyllade filmer eller storfilmer överhuvudtaget när de släpps. Därför kändes det skönt att nu se denna film fem år efter dess premiär. Eftersom jag inte läst boken eller egentligen visste så mycket om handlingen förutom att den katolska kyrkan och någon slags skatt/hemlighet skulle stå i centrum, var det bara att koppla bort allt runt omkring och låta filmen få tala för sig själv. Tom Hanks i rollen som Robert Langdon känns inte helt fel. Man vet vad man får ut av honom, men det känns väl ändå att han inte behöver förta sig utan kör sin beprövade stil utan att behöva ta ut svängarna. Audrey Tautou är alltid fin att titta på, men ska jag vara ärlig gillar jag henne bättre när hon LER. Här ser hon hela tiden fundersam och allvarlig ut, och då blir hon inte lika effektiv i mitt tycke. Min favoritprestation i filmen ges av Ian McKellen som visar att gammal är bäst. Hans karaktär kanske tappar lite mot slutet, men han är härlig att skåda filmen igenom. Alfred Molina tycker jag också funkar bra och känns helt rätt som biskop. Versionen jag såg var den förlängda som är runt 25 minuter längre. Det känns ganska mycket, men då jag alltså inte sett filmen tidigare kan jag inte jämföra, hylla eller kritisera. Det jag kan konstatera är att filmen har ett bra flyt från början till slut och den förlängda versionen gör iaf inte bort sig med onödiga eller långsamma extra scener som sänker tempot eller liknande. Det jag däremot har invändningar mot är att våra två hjältar (spelade av Hanks och Tautou) kommer på lösningar på problemen de ställs inför med en gång. Hade gärna sett de ställas inför lite mer svårigheter eller att det hela varit lite mer realistiskt. Fast detta är något jag väljer att acceptera ganska tidigt då jag vet att "det är en sån typ av film". En annan sak jag tycker hade kunnat funka i filmen hade varit lite humor, något som brukar kunna funka i den här typen av film. Antingen det eller att man som nämnt borde försökt göra det hela mer realistiskt. Annars är det här en typisk storfilm, och till stor del lyckad sådan. Jag tycker t.ex. fotot och musiken fungerar bra, men det är inget som sticker ut så pass mycket att det höjer helheten på filmen. Eftersom jag inte kan jämföra med boken, som jag förstått är bättre, kan jag inte säga om man fångat stämningen och helheten. Däremot är det helt uppenbart att det saknas något då den varken är tillräckligt realistisk för att bli bra nog eller lättsam för att bli underhållande. 3 - Skådespelare 3 - Handling 3 - Känsla 3 - Musik 3 - Foto -------------- 15 - Totalt Betyg: 3/5 - 6.5 IMDb: 6.4 Trailer - The Da Vinci Code Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Filmstar Czechflash Skriven 29 September, 2011 Author Filmstar Report Share Skriven 29 September, 2011 Titel: Angels & Demons / Änglar och demoner Genre: Mysterium/Thriller Land: USA År: 2009 Regi: Ron Howard I rollerna: Tom Hanks, Ewan McGregor, Stellan Skarsgård, Armin Mueller-Stahl Handling: Robert Langdon, Harvardprofessor i religiös symbolik, upptäcker bevis på att det legendariska hemliga sällskapet Illuminati fortfarande är vid liv och på gång att ännu en gång hota sin urgamla mytomspunna fiende - den katolska kyrkan. Illuminati har lyckats stjäla en mycket kraftig bomb skapad med en ny teknik och meddelar att den skall placeras någonstans inom Vatikanstaten. Jakten på Illuminati och bomben blir en hård kamp mot klockan... och snart måste Langdon riskera mer än han någonsin kunnat förutse. Omdöme: Uppföljaren till The Da Vinci Code (2006) har tagit sig från Paris till Rom och närmare bestämt Vatikanstaten. Robert Langdon (Tom Hanks) får nu inte lika mycket hjälp och måste klara upp det mesta på egen hand. Men det är så klart inga problem för vår hjälte som kommer på lösningarna innan man ens hunnit blinka. Vad som gör det än mer svettigt är att de bara har runt fem timmar på sig att lösa gåtan annars jämnas hela Vatikanstaten med marken. Att placera handlingen i Vatikanstaten känns ganska vågat, men ändå ett drag som man tycker borde funka för den här filmen. Men samarbetet mellan Hanks och Audrey Tautou från förra filmen finns inte kvar och det är en svaghet. Det allra största problemet är dock ett annat och det är att filmen går på för fullt från första början och det känns som ett enda långt utdraget slut. Nästan som att se Se7en (1995) eller TV-serien "24" på speed eller liknande utan spänning. Det funkar helt enkelt inte för mig. Man har inte en lika bra story som i första filmen och att man vridit upp tempot gör att man tappar mycket av stämningen och det mystiska. Det blir mer av en actionfilm och jag gillar det inte. Finns inte mycket att engagera sig i även om man får en del brutala mord och ett mysterium lite vid sidan om att fundera på. Men även det mysteriet (hur påven dog) är genomskinligt och trist. Sen hjälper det inte att det kvinnliga intresset i filmen, spelad av Ayelet Zurer, känns väldigt blek. Ewan McGregor gör inte bort sig, men känns inte direkt speciellt intresserad av projektet. Han gör sitt, men inte mycket mer. Detsamma gäller Stellan Skarsgård som spelar en schweizare ansvarig för säkerheten i Vatikanstaten. Här hade man t.ex. kunnat välja någon som Bruno Ganz i rollen (som är schweizare) eller liknande för att ge rollen lite mer tyngd. Och när man tror filmen är slut lägger man på ytterligare en kvart eller så för att "förklara" och göra allt övertydligt, och det hade man gärna varit utan. 2 - Skådespelare 2 - Handling 2 - Känsla 3 - Musik 3 - Foto -------------- 12 - Totalt Betyg: 2/5 - 5.5 IMDb: 6.7 Trailer - Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Filmstar Czechflash Skriven 29 September, 2011 Author Filmstar Report Share Skriven 29 September, 2011 Titel: Drive Genre: Kriminaldrama/Thriller Land: USA År: 2011 Regi: Nicolas Winding Refn I rollerna: Ryan Gosling, Carey Mulligan, Albert Brooks, Ron Perlman Handling: En stuntförare i Hollywood drömmer om att slå sig fram på de professionella racingbanorna. Samtidigt som han frilansar som förare i den kriminella världen retar han upp några av Los Angeles farligaste män. Det finns bara ett sätt för honom att överleva, att göra det han är bäst på. Omdöme: Det första jag tänkte på när jag läste lite om filmens handling var om det är en remake på The Driver (1978). Svaret är nej, men i båda filmerna handlar det om en "getaway driver" i den kriminella världen. Föraren, spelad av Ryan Gosling, är lite av en ensamvarg, tystlåten, mystisk och berättar väldigt lite om sig själv. Det enda man kan vara säker på är att han är grym på att köra och har nerver av stål. Med en gång, redan vid första scenen, känner jag att det här kan bli något. Musiken är riktigt skön och stämningsfull och har genomgående lite 80-tal över sig. Det tar därför inte lång tid innan man suktar efter mer. Efter en tät inledning saktar man ner allt och låter storyn byggas upp. Man är inte säker på vart det ska leda, men det är definitivt det bästa man kunde göra för att ge vår huvudkaraktär tillräckligt kött på benen för att visa vem han är. Han börjar umgås med sin granne Irene (Carey Mulligan) och spänningen dem emellan stiger. Men hon har en liten son och hennes make ska snart bli utsläppt från fängelset. Komplikationer uppstår, men det är värre än en liten kärlekshistoria. För när filmen verkligen kommer igång menar den allvar, ordentligt allvar. Jag sitter som på nålar under andra halvan av filmen och känner hur handflatorna blir svettiga. Det här är min typ av film. Ryan Gosling har under en längre tid varit en favorit och det är skönt att han börjar bli uppmärksammad allt mer, precis som det var med Christian Bale. Egentligen var det tänkt att Hugh Jackman skulle axla huvudrollen, men han blev alltså ersatt med Gosling och det tackar jag för. Han kan verkligen spela alla typer av roller och känns trovärdig i allt han gör i filmen. Carey Mulligan är jag inte så förtjust i, tycker hon är intetsägande. Trots det funkar hon, mycket tack vare att hennes karaktär är så pass nedtonad och aldrig blir jobbig. Danska regissören Nicolas Winding Refn, kanske mest känd för Pusher (1996), lär ha handplockats av Ryan Gosling efter att han fått huvudrollen. Och det visade sig vara ett mycket bra drag för denna dansk hamnar inte i de klassiska Hollywood-fällorna och kommer istället med något nytt. Jag tycker mig se en del inspiration från Michael Mann, inte minst från Thief (1981) med huvudkaraktären, fotot och stämningen i filmen. Och regissören lär ha tagit hjälp av Gaspar Noé för en brutal scen i filmen. Är det något man ska ha invändningar emot så är det kanske slutet som inte är så kraftfullt som det kanske kunde ha blivit. Men det är ändå inget som förstör eller går ifrån resten av filmen så man stör sig på det. Sen finns det kanske några små detaljer som kunde förbättrats. Med tanke på att filmen hade ganska låg budget och är lite konstnärlig så är det kanske inte en film för de som söker hjärndöd action. Men för en som älskar film är det en av årets bästa filmer. 4 - Skådespelare 4 - Handling 5 - Känsla 5 - Musik 4 - Foto -------------- 22 - Totalt Betyg: +4/5 - 8.5 IMDb: 8.6 (#98) Trailer - Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Red Skriven 1 Oktober, 2011 Report Share Skriven 1 Oktober, 2011 Låter som att Drive kan vara en sevärd film och inte ytterligare en film som har hypats av IMDb-maffian. En film som pappa får hålla utkik efter i piratbukten helt enkelt . Actionfilm är ju för övrigt alltid kul att titta på pga av det stora underhållningsvärdet, men extra kul blir det så klart när hantverket är hyggligt och när skådespeleriet känns övertygande (typ Heat, I Sista Minuten, Fruktans lön). The Tree of Life är en film som jag definitivt bör se för det låter som en film som kan passa mig, jag ser att du har gett en 5:a i betyg till fotot så det låter lovande. Malick är en regissör som jag bör stifta bekantskap med, det är alltid kul att se filmer av regissörer som har sin egen stil (t.ex. Lynch, R. Andersson, C. Denis, G. Maddin, Weerasethakul) och som fortvarande är verksamma. Den tunna röda linjen är väl hans 'största' verk om jag minns rätt. Har ett vagt minne av att jag avskydde den, men det kan vara på sin tid att se den igen för det var många år sedan jag såg den. Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Filmstar Czechflash Skriven 2 Oktober, 2011 Author Filmstar Report Share Skriven 2 Oktober, 2011 Red: Har faktiskt precis sett om Drive (vilket är väldigt ovanligt att jag gör så pass kort tid efter att ha sett den) och tycker den är lika bra denna gång. Det är lite action, men det är definitivt inte en actionfilm eller något man ser Hollywood pumpa ut var och varannan dag. Den har sin stil och den är väldigt stämningsfull. Angående Malick tycker jag definitivt du ska kolla in några av hans filmer. Hans bästa är kanske Days of Heaven som jag nog personligen gillade mest. Han har alltid snyggt foto i sina filmer måste sägas. Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Filmstar Czechflash Skriven 2 Oktober, 2011 Author Filmstar Report Share Skriven 2 Oktober, 2011 Titel: Rundskop / Bullhead Genre: Drama/Kriminalare Land: Belgien År: 2011 Regi: Michael R. Roskam I rollerna: Matthias Schoenaerts, Jeroen Perceval, Jeanne Dandoy, Frank Lammers Handling: Jacky Vanmarsenille är en flamländsk lantbrukare som använder sig av illegala hormoner till sina kreatur. Denna härva växer när ett mord på en polisman begås. Samtidigt börjar minnen från barndomen göra sig påminda för Jacky... Omdöme: Belgiens Oscarsbidrag för 2012 är en film jag haft ögonen på ett tag efter att ha sett och gillat trailern. Men filmen visar sig inte handla om riktigt det jag trodde på förhand. Eller rättare sagt, inte på det sättet jag hade trott. Jacky driver tillsammans med sin bror den familjeägda uppfödningen där illegala hormoner används. Han är även byggd som en tjur och tar en del preparat själv. Denna mörka karaktär lider av något i sitt förflutna som kommer upp allt mer pga personer i hans omgivning. Samtidigt är den sliskige Diederik från andra sidan Belgien tillsammans med sina kriminella vänner ute efter att göra affärer med Jacky och hans gäng. Matthias Schoenaerts som Jacky och Jeroen Perceval som Diederik är filmens största behållning rent skådespelarmässigt. Det är främst Matthias Schoenaerts som måste nämnas då han övertygar på mer än ett sätt. Han lär ha gått upp en hel del kilon i muskler och har ett utseende som en riktig pundare. Samtidigt växer hans karaktär filmen igenom då han har mer än sitt yttre och det lyckas filmen berätta på ett bra sätt. Och det är egentligen det filmen handlar om - Jacky. Jag tror ändå man kunde ha bibehållit berättelsen och utvecklingen av Jacky, men lagt till en lite tyngre historia om själva hormonmaffiaverksamheten. Den finns givetvis där rakt igenom, men den får inte den tyngd som den borde fått och som det fanns potential till. Istället är det ett starkt människoporträtt och det räcker inte. Jag gillar tillbakablickarna till Jackys barndom och även nattklubbsscenen lite extra. En lyckad nattklubbsscen gör sig alltid bra på film, det är en sak som är säker. Allt som allt hade jag hoppats på en kraftfullare och lite bättre film. Den når inte upp till mina förväntningar men är fortfarande klart sevärd. 4 - Skådespelare 3 - Handling 4 - Känsla 3 - Musik 4 - Foto -------------- 18 - Totalt Betyg: +3/5 - 7.0 alt. 7.5 IMDb: 7.8 Trailer - Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Rekommenderade inlägg
Delta i diskussionen
Du kan svara nu och bli medlem senare. Om du är medlem, logga in för att svara med ditt användarnamn.
Notera: Din post kommer granskas av en moderator innan den blir synlig för andra.