Red Skriven 22 Oktober, 2011 Report Share Skriven 22 Oktober, 2011 Bra att du tycker att A Night at the Opera är underhållande, då du är du inte helt humorbefriad trots allt . Skämt å sido, alla har ju sin egen filmsmak och därmed sina egna personliga favoriter. Jag gillar också Chaplin, som nog var mina första kontakt med stumfilmen, men har alltid tyckt att Keaton är snäppet vassare. Sherlock Jr. är fruktansvärt underhållande och dessutom mycket välgjord. Har själv inte sett 8½, men känner igen det du beskriver. Viktigt att komma i håg är att 'klassiker' inte per automatik behöver vara bra. Jag såg själv en film som heter 'Killer of Sheep' på cinemateket som är väldigt hyllad av kritikerna, men själv tyckte jag att den var rätt medioker och intetsägande. Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Filmstar Czechflash Skriven 23 Oktober, 2011 Author Filmstar Report Share Skriven 23 Oktober, 2011 Titel: Lakeview Terrace Genre: Drama/Thriller Land: USA År: 2008 Regi: Neil LaBute I rollerna: Samuel L. Jackson, Patrick Wilson, Kerry Washington, Jay Hernandez Handling: Ett ungt par har just flyttat in i sitt drömhem i Kalifornien när de stöter på sin granne, en LAPD-polis som har uppenbara problem med att de är gifta eftersom mannen är vit och frun svart. Omdöme: Abel Turner (Samuel L. Jackson) är en ensamstående tvåbarnsfar och LAPD-polis som bor i ett fint villaområde. Han styr sina tonårsbarn med järnhand, särskilt den äldre dottern, och patrullerar varje kväll civilt runt området för att se till att villaområdet är säkert. När så det unga paret Chris (Patrick Wilson) och Lisa (Kerry Washington) flyttar in i grannhuset sitter det inte väl med Abel som är allt annat än vänlig mot sina nya grannar, i synnerhet Chris. Man kan lättsinnigt summera filmen med att man vill visa att även svarta kan vara rasister. Men så enkelt som svart och vitt tycker jag inte det är. Båda sidorna visar upp argument som gör att de båda har rätt, och väldigt fel. Samuel L. Jackson är filmens behållning och visar prov på samma starka rolltolkning man sett honom i åtskildiga gånger tidigare. Han kör förvisso sin grej, men i en sån här film är det kul att se. Jag gillar hur Abel får sina grannar, och deras vänner, att känna sig obekväma av hans ärlighet och pang-på-approach. Grannfejden trappas allt mer upp och jag känner hela tiden att det kan explodera ordentligt, men av en helt annan anledning. Det är nämligen så att en eld härjar en bit bort, det är ständigt på nyheterna och den verkar sprida sig mot deras villaområde. I takt med att elden närmar sig, närmar sig även den väntade explosionen grannarna emellan. Men när "explosionen" väl kommer på slutet är den inte tillfredställande och blir lite av ett antiklimax som gör det här till en film i mängden istället för att våga skilja sig. 3 - Skådespelare 2 - Handling 3 - Känsla 3 - Musik 3 - Foto -------------- 14 - Totalt Betyg: -3/5 alt. 3/5 - 6.0 IMDb: 6.2 Trailer - Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Filmstar Czechflash Skriven 23 Oktober, 2011 Author Filmstar Report Share Skriven 23 Oktober, 2011 Titel: The Big Chill / Människor emellan Genre: Drama Land: USA År: 1983 Regi: Lawrence Kasdan I rollerna: Kevin Kline, Glenn Close, Tom Berenger, William Hurt, Jeff Goldblum Handling: Alex är död, han har begått självmord. Nu samlas hans gamla vänner, gänget som höll ihop under studietiden men som sedan dess bara sporadiskt hållit kontakten. Återföreningen påverkar dem alla på olika sätt och deras liv blir aldrig mer som förut. Omdöme: När jag såg den här första gången var jag nog inte riktigt redo och förväntade mig en lite annorlunda film. När jag nu ser om den kommer jag på ett helt annat sätt in i filmen. Sju gamla vänner från skoltiden, plus flickvännen till Alex som begått självmord, samlas efter begravningen under en helg för att umgås och försöka förstå varför. Men det leder till en massa annat som legat och väntat på dem sen studietiden. Alex, som man aldrig får se förutom hans kläder, händer och hals, skulle egentligen ha dykt upp i flashbacks under filmens gång. Detta var något man valde att klippa bort och det tror jag var rätt. Nu hade det säkert funkat ändå, men det känns lite annorlunda att inte se personen. Med tanke på att var Kevin Costner som spelade Alex hade det å andra sidan lagt till ännu ett känt ansikte till mixen vilket givetvis hade varit intressant. Alla passar i respektive roll, men jag känner ändå att Kevin Kline, Glenn Close och William Hurt är de tre som presterar bäst, känns mest naturliga och helt enkelt är duktigast. Jeff Goldblum är inte helt fel med en karaktär som är lite mer skämtsam än de övriga (och med sina damglasögon à la Tootsie (1982), haha). Tom Berenger tycker jag visar att han inte tillhör den högre skolan när det gäller skådespeleri, men funkar ändå bra. Lite kul att han spelar en skådespelare i en actionserie och har mustasch, något som lär vara en referens till Tom Selleck och TV-serien "Magnum". Sen gillar jag Mary Kay Place i rollen som Meg som önskar sig ett barn (en roll som både Glenn Close och JoBeth Williams helst lär ha velat ha). Jag gillar sammanhållningen vännerna visar upp, man märker att de har en historia tillsammans och inte bara något som slängts ihop. Skådespelarna lär ha bott tillsammans under ett par veckor innan inspelningen började, något jag tycker man känner av då det känns som en (under omständigheterna) avslappnad sammankomst vänner emellan. Karaktärerna lär dessutom vara baserade på människor som regissören (och manusförfattaren) Lawrence Kasdan bodde med när han gick på universitetet. Filmen kom att bli trefaldigt Oscarsnominerad (film, manus och den ständigt duktiga Glenn Close). Som helhet är det en klart sevärd film, men en som inte når ända fram hos mig som många andra filmer från 80-talet. 4 - Skådespelare 3 - Handling 4 - Känsla 3 - Musik 3 - Foto -------------- 17 - Totalt Betyg: +3/5 - 7.0 IMDb: 7.1 Trailer - The Big Chill Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Filmstar Czechflash Skriven 24 Oktober, 2011 Author Filmstar Report Share Skriven 24 Oktober, 2011 Titel: Contagion Genre: Drama/Sci-Fi/Thriller Land: USA År: 2011 Regi: Steven Soderbergh I rollerna: Gwyneth Paltrow, Matt Damon, Laurence Fishburne, John Hawkes, Jude Law, Marion Cotillard, Kate Winslet, Elliott Gould Handling: En kontaktyta, ett ögonblick är allt som krävs för att ett dödligt virus ska överföras från en person till en annan. Det enda som smittar snabbare är rädsla... Omdöme: Den gamla tidens katastroffilmer från främst 70-talet samlade dåtidens stora skådespelare. Skillnaden här är väl att de allra flesta av skådespelarna är på toppen av sina karriärer medan de i många fall var lite mer avdankade i de gamla katastroffilmerna. En sak som slår mig är att det är ganska förfriskande att se en film där kända skådespelare faktiskt inte alltid överlever (man är ju van vid att de är huvudrollsinnehavare och hjältar som inte får dö, men här är ingen säker). Filmen inleder med att kasta in oss i hetluften med en gång. Det är dag 2 och Beth (Gwyneth Paltrow) är på väg hem efter att ha varit i Hong Kong och haft en mellanladning i Chicago. Hon mår inte särskilt bra, men tror hon mest är jetlaggad och åkt på en influensa. Liknande fall dyker upp runt om i världen och rapporter om plötsliga dödsfall börjar sprida sig som löpeld. En frilansjournalist (Jude Law) som driver en populär blogg får nys om en story och ser även sin chans att inte bara bli känd utan även tjäna en hacka på kuppen. Jag kommer snabbt in i det hela, mycket på grund av att man introducerar de olika karaktärerna när allt är på gång istället för att sakta men säkert se deras liv som det var innan allt började. På så vis behöver speltiden inte vara på tre timmar utan på under två timmar, perfekt. Lägg där till att man har en nerv i musiken (som jag genomgående tycker är klart bra) som gör att man känner något och inte bara är en åskådare. Samtliga kända ansikten sköter sig bra där Laurence Fishburne är den som, tillsammans med Matt Damon, får mest speltid. Just Fishburne tycker jag kanske övertygar mest då han inte haft så många bra roller på länge. Karaktären som Jude Law spelar tycker jag utan tvekan är den mest onödiga och jobbigaste av dem alla, vilket han också ska vara. Han fyller en viss funktion och det är att sprida skräck på nätet, men hans karaktär är allt annat än sympatisk. Filmen har lite av Traffic (2000) över sig (samma regissör och kompositör), men givetvis en helt annan typ av film. Samtidigt tänkte jag en del på klassiska The Andromeda Strain (1971) där ju ett okänt virus hamnar i ett topphemligt laboratorium och ett gäng forskare utför tester och liknande. Men det var väl för att man hade liknande 70-tals dräkter på sig då som nu, lite roligt att se faktiskt. Det mest positiva med filmen, förutom musiken då och den nerv den bygger upp, är att det är en seriös regissör som ligger bakom och slutprodukten känns realistisk. Något som tyvärr gör att filmen inte blir så bra som den kunde blivit är det faktum att filmen börjar ganska intensivt för att sedan utvecklas till mer av ett drama än en spännande film. Det är inget fel i sig och regissören Steven Soderbergh får det att funka till stora delar. Men, när man kommer till filmens sista tredjedel eller så saknas nerven man hade under inledningen. Och avslutningen på filmen är allt annat än tillfredsställande, bl.a. Marion Cotillards story, Damon med dotter samt sista scenen. Filmen ger helt enkelt inte så mycket i slutändan. 3 - Skådespelare 3 - Handling 3 - Känsla 4 - Musik 3 - Foto -------------- 16 - Totalt Betyg: 3/5 - 6.5 IMDb: 7.2 Trailer - Contagion Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Filmstar Czechflash Skriven 24 Oktober, 2011 Author Filmstar Report Share Skriven 24 Oktober, 2011 Titel: Into the Night / Trassel i natten Genre: Action/Drama/Komedi/Thriller Land: USA År: 1985 Regi: John Landis I rollerna: Jeff Goldblum, Michelle Pfeiffer, David Bowie, Richard Farnsworth Handling: En trist ingenjör som lider av sömnlöshet träffar en ung vacker flicka och dras in i en lång rad mystiska händelser under en och samma natt. Omdöme: En halvdålig komedi med Jeff Goldblum i huvudrollen tänkte jag när jag först fick upp ögonen för denna film. Men man ska inte döma innehållet endast efter dess omslag. Goldblum spelar Ed som är en zombieliknande människa som inte kunnat sova ordentligt på hur länge som helst, något som påverkar hans relation till sin fru och sitt arbete som flygingenjör. En kollega på jobbet (spelad av Dan Aykroyd) säger att hans sömnlöshet är perfekt, det är bara att flyga till Las Vegas varje kväll när hans fru somnat. Det är precis vad Ed bestämmer sig för att göra och då startar hans äventyr. Jag kommer att tänka på Martin Scorseses skumma film som kom samma år och som var lite bisarr och skum, nämligen After Hours (1985). Men vad man bjuds på här är en riktigt typisk 80-tals film med allt vad det innebär. Och jag gillar det. Att kunna blanda sanslöst rolig svart humor med brutala ihjälskjutningar och uppskurna halsar, det är inte ofta man får se. Och detta med en hela tiden skönt mysig stämning där relationen mellan Ed och den vackra Diana (Michelle Pfeiffer) aldrig blir tråkig eller förutsägbar. Något jag inte hade en aning om var att hela 17 regissörer, inklusive John Landis som regisserat denna, dyker upp i olika småroller filmen igenom. Lägg där till en stor skara kända skådespelare som tittar fram i en massa sköna roller så är det här en liten pärla. Det finns många sköna karaktärer i filmen, eller vad sägs om fyra hänsynslösa iranska "hit-men" som ständigt tjafsar eller äter något, en Elvis look-a-like (spelad av Bruce McGill), David Bowie som brittisk torped som fick mig att tro att han är Pierce Brosnans tvillingbror och en massa andra trevliga figurer. Jeff Goldblum passar alldeles perfekt som den konfunderade och torre Ed, allt han gör blir liksom rätt, trots att han ständigt hamnar i livsfarliga situationer. Och Michelle Pfeiffer, ja hon är inte bara underbar att titta på utan även klockren som Diana. Det är svårt att inte få ett leende på läpparna när man ser henne här. Och filmen har det mesta en 80-talsfilm ska ha, till och med lite saxofon i soundtracket. Det jag gillar är att humorn inte är överdriven på något sätt samtidigt som man alltså fått till bladningen av action, spänning, lite romantik och humor. 3 - Skådespelare 3 - Handling 4 - Känsla 3 - Musik 3 - Foto -------------- 16 - Totalt Betyg: +3/5 - 7.0 IMDb: 6.3 Trailer - Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Filmstar Czechflash Skriven 25 Oktober, 2011 Author Filmstar Report Share Skriven 25 Oktober, 2011 Titel: Gone Baby Gone Genre: Kriminaldrama/Mysterium/Thriller Land: USA År: 2007 Regi: Ben Affleck I rollerna: Casey Affleck, Michelle Monaghan, Ed Harris, Morgan Freeman, Amy Ryan, John Ashton, Mark Margolis Handling: I ett av Bostons tuffaste områden blir en fyraårig flicka kidnappad. Privatdetektiverna och paret Patrick Kenzie och Angela Gennaro vill först inte ta sig an fallet, men när barnets faster ber på sina bara knän startar de en utredning som gör att de sätter allt på spel; sitt förhållande, sitt förstånd och livet. Omdöme: Första gången jag såg filmen var på Stockholm Filmfestival 2007 och jag kände aldrig att jag riktigt kom in i filmen och kunde ta till mig allt. Så här skrev jag då. Jag kände någonstans att jag ville se om den och ge den en ny chans, inte bara för att jag faktiskt inte kom ihåg hur allt utvecklade sig, utan även för att jag kände att jag kanske hade underskattat regissören Ben Affleck som efter sin andra film The Town (2010) hade övertygat med sin regi. Något jag även kände första gången jag såg filmen var att jag störde mig på hans bror Casey Affleck i huvudrollen. Filmen är baserad på Dennis Lehanes bok, som även skrev boken som Mystic River (2003) bygger på. De två filmerna har ganska mycket gemensamt med flera starka karaktärer, det utspelas i Boston, har två polisdetektiver som utreder fallet samtidigt som man har en huvudperson som försöker ta reda på vad som hänt och så hela atmosfären, stämningen som är så där mörk och gåtfull. Det är definitivt en bra regidebut av Ben Affleck och likheterna med hans andra nämnda film är ganska stora, även om historierna skiljer sig åt en hel del. Casey Affleck stör mig faktiskt inte alls lika mycket den här gången. Något jag ändå måste notera är att jag inte tycker han är en vidare bra skådis. Han har inte övertygat på mig någon gång, även om han inte är direkt dålig så känns han bara tråkig i mina ögon. Istället är det Ed Harris som är stabil som vanligt, likaså är det kul att se veteranerna John Ashton och Mark Margolis i mindre roller. Gillar verkligen när man tar hjälp av duktiga skådespelare som dessa i mindre roller istället för att ge dåliga TV-skådisar rollerna som inte ger karaktärerna någon tyngd. Amy Ryan, som också blev Oscarsnominerad för sin prestation, är utan tvekan den som sticker ut mest och gör sin roll riktigt bra som pundarmamman som förlorat sitt barn. En annan jag gillar är Titus Welliver som spelar Lionel med den charmiga jättemustaschen. Han har förvisso en ganska tacksam roll, och karaktären är en man inte glömmer i första taget. Det jag störde mig på lite första gången jag såg filmen var att när filmen tar en vändning ungefär halvvägs var det för att jag misstänkte hur det låg till och det sedan visade sig att jag (delvis) hade rätt. Nu när jag ser den, och vet ungefär hur det ligger till, stör det mig inte lika mycket utan jag kan koncentrera mig på resten av historien och dess utveckling. Och den här gången gillar jag det mer. Jag gillar hur mörk filmen blir under partiet efter denna vändning och ett tag känner jag att det här kan bli en rejäl höjning. Men något tar emot till slut, och jag vet inte om det är avslöjandet av hur det faktiskt ligger till som inte riktigt sitter hos mig eller om det är beslutet som Casey Afflecks karaktär tar mot slutet som gör att jag inte riktigt känner mig nöjd. Tror faktiskt det är att just slutet inte är kraftfullt nog, man lade krutet tidigare helt enkelt. Med det sagt tycker jag definitivt filmen visar prov på talang från Ben Afflecks sida som regissör och jag gillar filmen mer denna gång. Tycker den inte är lika bra som nämnda Mystic River eller hans egna The Town, men bra är den. 4 - Skådespelare 4 - Handling 4 - Känsla 3 - Musik 3 - Foto -------------- 18 - Totalt Betyg: -4/5 - 7.5 IMDb: 7.8 Trailer - Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Filmstar Czechflash Skriven 25 Oktober, 2011 Author Filmstar Report Share Skriven 25 Oktober, 2011 Titel: Breaking Away / Loppet är kört Genre: Drama/Komedi Land: USA År: 1979 Regi: Peter Yates I rollerna: Dennis Christopher, Dennis Quaid, Jackie Earle Haley, Daniel Stern, John Ashton Handling: Fyra vänner försöker tänka ut vad de ska göra efter high school. Mike är inte längre skolans stjärna och Moocher vet inte om han ska göra slut med sin flickvän eller gifta sig med henne. Den enda som vet vad han vill göra är Dave, som bestämt sig för att bli en av världens bästa tävlingscyklister. Det finns bara ett problem, världens bästa tävlingscyklister är italienare - och det är inte Dave. Omdöme: Denna femfaldigt Oscarsnominerade film (kom att vinna för bästa originalmanus) är en så kallad "coming of age" historia som följer fyra vänner i 19-års åldern som försöker hitta meningen med livet. Den vi får följa mest är Dave (Dennis Christopher) som blivit en ny person sedan han börjat cykla, lära sig italienska och lyssna på pampig italiensk musik. Hans far börjar tappa förståndet av allt medan hans mor tar det hela med mer ro. Situationen är dock inte optimal för Dave som blir allt mer besatt av allt som har med Italien att göra. Mike (Dennis Quaid) är gruppens ledare, en gång en lovande quarterback i amerikansk fotboll, men som precis som de övriga i gruppen tappat greppet om framtiden. Moocher (Jackie Earle Haley) retas ständigt för sin längd, något han vägrar finna sig i, vem som än mopsar upp sig. Och så har vi den kanske mest negativa av de alla, nämligen Cyril (Daniel Stern) som inte får mycket stöd hemifrån. Men han ställer upp för sina vänner, även om han själv hamnar i trubbel. Något jag inte visste var att Jackie Earle Haley var lite av en ungdomsstjärna under 70- och början av 80-talet, men efter att ha fått sämre och sämre roller slutade han med skådespeleriet 1993. Det var inte förrän regissören och manusförfattaren Steve Zaillian bara råkade komma att tänka på honom och hans gamla filmer som han kom tillbaka 2006 i Zaillians film All the King's Men samt Little Children, en roll som gav honom en välförtjänt Oscarsnominering och en återkomst till Hollywood. Det är lite kul att man skrivit storyn på ett sådant sätt att cyklingen är central även om man inte tänker på det förrän mot slutet när allt ska avgöras. För Dave är helt enkelt på sin cykel i princip hela dagarna och även när han träffar vännerna är cykeln med. Så på sätt och vis är det en sportfilm, men det är givetvis mycket mer än så. Det roligaste är kanske att se dessa kända ansikten som unga, flera av dem innan de blev kända. Filmen sätter kanske inte några djupa spår efter sig, men är trots allt småtrevlig utan att riktigt gå på djupet som jag kanske hade önskat. 3 - Skådespelare 3 - Handling 4 - Känsla 3 - Musik 3 - Foto -------------- 16 - Totalt Betyg: +3/5 - 7.0 IMDb: 7.7 Trailer - Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Filmstar Czechflash Skriven 26 Oktober, 2011 Author Filmstar Report Share Skriven 26 Oktober, 2011 Titel: Terri Genre: Drama/Komedi Land: USA År: 2011 Regi: Azazel Jacobs I rollerna: Jacob Wysocki, John C. Reilly, Creed Bratton, Olivia Crocicchia Handling: Om relationen mellan Terri, en överviktig och ensam tonåring, och den pratsjuke men välmenande rektorn på hans skola. Omdöme: När jag valde att titta på den här indiefilmen trodde jag att det skulle vara en komedi, åtminstone halvt komedi och halvt drama. Det hela handlar om den överviktiga tonåringen Terri (Jacob Wysocki) som bor med sin sjuke farbror som han tar hand om. Han är inte direkt populär i skolan och bär ständigt pyjamas då den är bekvämast. Han blir inkallad till rektorn Mr. Fitzgerald (John C. Reilly) och de två kommer överens om att ha möten varje vecka. Dessa möten utvecklas till lite mer än så och Terri ser en fadersgestalt i Mr. Fitzgerald som menar väl och har sina brister. Båda är bra i sina roller och känns komfortabla vilket är viktigt. Filmen utvecklas definitivt inte som jag hade väntat mig, vilket oftast brukar vara något positivit. Istället blir filmen mest bara konstig. Den är inte särskilt rolig, förutom några scener med John C. Reilly, och jag vet inte riktigt vad den vill ha sagt. Är det som filmens tagline lyder "Livet suger, vi gör bara vårt bästa" så stämmer det ganska bra med filmen - den visar helt enkelt att livet inte är enkelt och man gör så gott man kan. Men det saknas värme och ett ljus i tunneln som en sån här film bör ha. Och möjligheten fanns också där. Istället blir det mest att man visar att alla har brister och så är det, vad är nytt ? Måste också säga att Olivia Crocicchia, som spelar tjejen Heather, påminner mig om en ung Elisha Cuthbert. 3 - Skådespelare 3 - Handling 3 - Känsla 3 - Musik 3 - Foto -------------- 15 - Totalt Betyg: -3/5 - 6.0 IMDb: 6.6 Trailer - Terri Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Voldo Skriven 26 Oktober, 2011 Report Share Skriven 26 Oktober, 2011 The Frighteners Peter Jackson var mest känd för sina splatterkreationer med låg budget innan han gav sig i kast med en bredpublikorienterad rulle i form The Frighteners. Inte tippade många av oss på att hans nästa projekt skulle gå till historien och förses med hela 17 Oscarstatyetter, hela trilogin inräknad alltså. Sedan frugan dog har Frank Bannister (Michael J. Fox) kunnat se och tala med döda. Han försörjer sig som spökjägare och medium, till hjälp har han ett par spökkompisar som ställer till det hos folk för att mana på dem att ringa Frank. Plötsligt en dag börjar folk i staden dö hastigt utan förklaring. Frank ser mystiska nummer i offrens pannor, vilket leder tankarna till morden som begicks på ett sjukhus i närheten för några årtionden sedan. Den ökände mördaren Johnny Bartlett (Jake Busey) tycks ha rymt från helvetet och är igång igen. Frank måste stoppa honom innan fler oskyldiga liv skördas. Det största problemet med The Frighteners ser jag i genreblandningen, det skiftas från skräck till komedi utan att någon stadig balans finns däremellan. R. Lee Ermey kliver in i en roll som sergeant, precis som han gjorde i Kubricks Full Metal Jacket. Här är dock språket censurerat, komedin blir aldrig superkul och skräckscenerna inte vidare läskiga. Bäst är Jeffrey Combs som spelar befängd FBI-agent. The Frighteners är inte mer än en medioker skräckkomedi, fånig men hyfsat trivsam ändå. Den bidrar inte till det faktum att Jackson är min favoritregissör, han har vassare ess i bagaget. Lägg hellre vantarna på Braindead om du vill se något han gjort i tidigare dagar. Sevärd kan jag dock kalla denna också. 6/10 Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Filmstar Czechflash Skriven 26 Oktober, 2011 Author Filmstar Report Share Skriven 26 Oktober, 2011 Voldo: Såg själv The Frighteners för länge sen så minns inte mycket av den. Men Michael J. Fox är ju nästan aldrig fel (även om det är 80-talet jag främst förknippar med honom). Minns att den var småtrevlig och hade väl ganska ok effekter (men jag kan minnas fel, haha). Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Filmstar Czechflash Skriven 28 Oktober, 2011 Author Filmstar Report Share Skriven 28 Oktober, 2011 Titel: Nosferatu, eine Symphonie des Grauens (Black & White Version) Genre: Skräck/Mysterium Land: Tyskland År: 1922 Regi: F.W. Murnau I rollerna: Max Schreck, Gustav von Wangenheim, Greta Schröder, Alexander Granach Handling: Nosferatu är den första filmatiseringen av Bram Stokers Dracula och handlar således om en törstig greves framfart. Greve Orlock får på sitt slott i Transsylvanien besök av en mäklare som säljer honom en fastighet i Bremen. Orlock reser till sitt nya hem på ett skepp som anländer med död besättning och med honom kommer döden till staden. Omdöme: En klassiker som denna är svår att inte känna till, och en som man känner att man bör ha sett. Efter en stämning från Bram Stokers änka förstördes alla kända kopior och negativ från filmen. Men genom åren dök olika kopior upp från andra länder där filmen inte hade förstörts. Så när jag skulle se filmen visade det sig att det finns ett flertal olika versioner av filmen. Den som lär vara den bästa enligt många är en som restaurerades 2007 där man färglagt filmen som den skulle ha sett ut enligt anteckningar och liknande. Men då jag helst ser filmen i svartvitt som originalfilmen lär ha sett ut valde jag den istället. Något som slår mig under filmens gång är att den på sina håll är lite osammanhängande. Kanske har det att göra med att det saknas scener eller så är det helt enkelt så det är berättat. Eller ett tredje alternativ att jag tappar intresset efter ett tag och då det är lite osammanhängande blir det ännu värre. Filmen lyckas inledningsvis bygga upp en ganska bra stämning när mäklaren Hutter (Gustav von Wangenheim) lämnar sin älskade fru för att åka till Transsylvanien där han ska försöka sälja fastigheten mitt emot sin egna till den beryktade greve Orlock (Max Schreck). Greve Orlock visar sig dock vara Nosferatu, en blodtörstig vampyr. Är det något med filmen jag gillar så är det utan tvekan greve Orlock/Nosferatu. Jag fullkomligt älskar denna varelse och hur Max Schreck gestaltar honom. Av någon anledning hade jag fått för mig att han skulle vara en ganska kortväxt varelse, men det är tvärtom, han är lång och smal och ser definitivt ut som en varelse från en annan planet. Regissören F.W. Murnau lär ha tyckt Max Schreck såg så ful ut att han endast behövde fixa till de spetsiga öronen och löständerna. Han är hur som helst riktigt skön och skräckinjagande. Tyvärr är han med på tok för lite, mindre än tio minuter har jag läst. Denna film var för övrigt först med att visa att vampyrer inte tål solljus, något Murnau lånade av Bram Stokers "Dracula" från 1897 vilket också kom att bli orsaken till varför Stokers änka stämde dem. Men på så sätt blev filmen en inspiration till kommande vampyrfilmer där solljus är en stor no-no för vampyrer. Något som jag inte riktigt gillade var musiken som givetvis är olika beroende på vilken version man ser. Den är inte dålig, men ojämn och höjer inte direkt scenerna som den borde göra. Det svartvita fotot är på sina håll riktigt härligt, främst då när man på ett effektfullt sätt har Nosferatu med på bild, vare sig han står i en dörröppning eller hans kusliga skugga syns. Att man inte använder sig av Nosferatu/Max Schreck mer är dock en miss vilket sänker filmen. Den restaurerade versionen och bättre musik kan dock vara värd en höjning... 3 - Skådespelare 3 - Handling 3 - Känsla 2 - Musik 3 - Foto -------------- 14 - Totalt Betyg: +2/5 - 6.5 IMDb: 8.1 Trailer - Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Red Skriven 28 Oktober, 2011 Report Share Skriven 28 Oktober, 2011 Jag är inte heller så förtjust i Nosferatu om jag ska vara helt ärlig. Upplevde den också som osammanhängande och rent dramaturgiskt var den långt i från optimal. Fotot som alla alltid berömmer tyckte jag inte heller var speciellt imponerande, speciellt inte i jämförelse med kameraåkningarna i Der Letzte Mann eller det komplexa kameraarbetet i hans senare film Sunrise. Att den inte heller blir speciellt skrämmande är också en stor nackdel. Ändå rätt imponerande att så pass många har sett en tysk stumfilm, synd bara att inte fler fått upp ögonen för hans verkliga mästerverk: Sunrise: A Song of two Humans. Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Filmstar Czechflash Skriven 28 Oktober, 2011 Author Filmstar Report Share Skriven 28 Oktober, 2011 Håller med dig att det är smått imponerande hur många som faktiskt sett filmen. Grejen är den att på IMDb har den fått nästan 34.000 röster vilket kanske inte är så jättemycket, men helt ok. Däremot trodde jag inte mina ögon när jag såg att den fått nästan 17.000 (!!!) på Filmtipset ! 1.700 hade varit mer normalt tycker jag, men 17.000 är lite imponerande. Såg du den svartvita eller den färglagda (eller "tinted" som det egentligen heter) versionen ? Jag är lite sugen på att se den färglagda versionen också då den inte bara är 10 minuter längre utan även är restaurerad och sägs vara den mest kompletta som finns att tillgå. Jag är inte särskilt förtjust i stumfilm (men det finns så klart undantag) och Sunrise: A Song of Two Humans (1927) tillhör definitivt de bättre. Måste ändå tänka på att den kom fem år senare och denna gjordes i USA så kanske hade tekniken gått framåt och/eller hade han bättre omständigheter att jobba under. Den har förresten "bara" fått lite över 14.000 IMDb-röster och 632 Filmtipset-röster... Jag är hur som helst glad över att ha sett Nosferatu/Max Schreck som var något utöver det vanliga Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Filmstar Czechflash Skriven 28 Oktober, 2011 Author Filmstar Report Share Skriven 28 Oktober, 2011 Titel: Nosferatu, eine Symphonie des Grauens (Tinted Version) Genre: Skräck/Mysterium Land: Tyskland År: 1922 Regi: F.W. Murnau I rollerna: Max Schreck, Gustav von Wangenheim, Greta Schröder, Alexander Granach Handling: Nosferatu är den första filmatiseringen av Bram Stokers Dracula och handlar således om en törstig greves framfart. Greve Orlock får på sitt slott i Transsylvanien besök av en mäklare som säljer honom en fastighet i Bremen. Orlock reser till sitt nya hem på ett skepp som anländer med död besättning och med honom kommer döden till staden. Omdöme: Jag vet inte om det bara var att jag var nyfiken på att se skillnaden mellan den svartvita versionen och denna den färglagda och restaurerade versionen, eller om det faktiskt var så att något drog mig tillbaka till denna härliga varselse. Förmodligen var det en kombination av de två och en sak är säker - jag är glad över att ha sett båda versionerna. Denna den restaurerade version är indelad i fem kapitel och mycket tydligare berättad. Allt man får ta del av förstår man klart och tydligt och helheten blir då givetvis bättre. Och det här med färgläggning måste poängteras inte är en vanlig färgläggning utan snarare en färgtoning, som ett färgfilter. Man har gjort det med en känsla för att verkligen bevara det gamla utseendet och samtidigt fräschat upp fotot som är riktigt snyggt på sina håll. Orsaken till färgtoningen är enkel - man ville helt enkelt visa vad som är dag (gult), natt (blått) och gryning (rött). Även om jag gillar det blåa och gula mest så är det frågan om man inte borde använt sig av rött istället för blått för att skildra natten. Det blåa är helt enkelt för ljust när man filmat under dagtid och Nosferatu vandrar omkring utan problem. Men det är en liten detalj som inte stör och kanske hade det inte gjort någon skillnad. Något jag däremot lade märke till var att jag inte tyckte Nosferatu var lika skräckinjagande denna gång. Tror mycket har att göra med just det faktumet att han gör sig bättre i svartvitt med alla skuggor. En annan sak som jag fann som ett plus var musiken som inte bara är bättre i denna version utan även passar till vad man får se. Till stora delar lär man ha försökt återskapa originalmusiken vilket alltid är välkommet. Så även om det mesta är bättre i denna version är en viktig del kanske bättre i den svartvita versionen och det är Nosferatu själv. Men då han endast är med knappt tio minuter kanske man inte ska låta det avgöra, det är denna version som är överlägsen. 3 - Skådespelare 3 - Handling 3 - Känsla 3 - Musik 4 - Foto -------------- 16 - Totalt Betyg: 3/5 - 7.0 IMDb: 8.1 Trailer - Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Filmstar Czechflash Skriven 28 Oktober, 2011 Author Filmstar Report Share Skriven 28 Oktober, 2011 Titel: Easy A Genre: Komedi Land: USA År: 2010 Regi: Will Gluck I rollerna: Emma Stone, Patricia Clarkson, Stanley Tucci, Thomas Haden Church Handling: Efter en liten, vit lögn om att ha förlorat sin oskuld läcker ut hoppas en präktig tjej på high school att ryktet ska förbättra hennes sociala och ekonomiska status… Omdöme: En film som denna går mig oftast obemärkt förbi. Jag kände till den och att den fått ganska bra kritik, men valde ändå att hoppa över den. Till slut blev jag ändå övertygad om att den kanske skulle vara värd att se, speciellt som jag kände för en lite lättsammare film. Emma Stone spelar Olive som går på high school och känner att ingen ser henne, hon är liksom en i mängden. Men när hennes väninna tror att hon förlorat sin oskuld och försöker dra ut alla detaljer ur henne låter hon sin väninna få som hon vill och berättar allt - bara att det inte är sant. En annan tjej råkar höra samtalet och snart vet hela skolan om att Olive är en slampa. Istället för att kämpa för att få ut sanningen ser hon fördelarna med det hela. Plötsligt vet alla vem hon är, blickarna är på henne och snacket handlar om henne. Hon är snart i en situation som hon trivs i, men samtidigt går allt väldigt fort och risken att problem uppstår är överhängande stor. Hennes föräldrar (spelade av duktiga Stanley Tucci och Patricia Clarkson) är väldigt frispråkiga med Olive och även om deras förhållande verkar vara sunt känns det lite tillgjort för egen del. Något som stör mig är att filmen vill vara annorlunda och bjuda på något lite nytt, men samtidigt har vi en massa klichéer och de typiska grupperingarna bland ungdomarna. Filmen handlar om Olive och Emma Stone sköter sig bra, det är ingen tvekan om saken. Jag vet dock inte om jag stör mig lite på henne eller bara karaktären, men det försvinner under filmens gång även om det hela tiden finns i bakhuvudet på mig. För att vara en sån här typ av film, som jag sällan gillar (men jag gillar ungdomsfilmer från 80-talet), så känns den ändå helt ok. Ett plus är så klart referenserna till några sköna 80-tals filmer och även användningen av Simple Minds "Don't You (Forget About Me)" från ungdomsfilmen The Breakfast Club (1985). En sak är säker, det är inte John Hughes-klass... 3 - Skådespelare 3 - Handling 3 - Känsla 3 - Musik 3 - Foto -------------- 15 - Totalt Betyg: 3/5 - 6.5 IMDb: 7.1 Trailer - Easy A Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Rekommenderade inlägg
Delta i diskussionen
Du kan svara nu och bli medlem senare. Om du är medlem, logga in för att svara med ditt användarnamn.
Notera: Din post kommer granskas av en moderator innan den blir synlig för andra.