Jump to content

Filmer du just sett ! Bra och dåliga (Del 1 och 2!)


Czechflash

Rekommenderade inlägg

  • Svar 18,1k
  • Created
  • Last Reply

Top Posters In This Topic

  • Czechflash

    4860

  • Jojje

    1240

  • Plox

    1056

  • roadwarrior

    911

Top Posters In This Topic

Posted Images

Poltergeist (1982)

Poltergeist är en klassiker inom rysare och jag har hört folk säga att den ska vara lite läskig men bra. Den handlar kort och gott om en klinisk kärnfamilj som bor i ett vackert område i den amerikanska södern. Familjens lilla dotter försvinner oturligt nog in i husets tv-apparat efter att ha fått kontakt med husets pratglada spöken. Spökena visar sig vara ondskefullare än vad någon först kunnat ana, och familjen tar en stor risk när de försöker brings tillbaka deras söta lilla dotter från andarna.

Jag vet inte riktigt hur jag ska lägga ribban åt den här filmen, som är regisserad av Tobe Hooper - samme man som skrev in sig i skräckfilmshistorien i och med hans skapelse Motorsågsmassakern. Dock är inte Tobe Hooper värd att nämna alls, då det här tydligt är en skapelse i producentens Steven Spielbergs anda, och det är också han som skrivit filmen. Filmen är sliskigt familjevänlig och oskyldigt gullig. Som i en scen börjar några äldre byggarbetare att flörta med familjens tonårsdotter, medan mamman tittar ont anande från köksfönstret och ler glatt åt dem alla, på det allra puttinuttigaste sättet. :lol: Allting är en enda stor idyll, och funkar som en kontrast till de "hemska" sakerna som poltergeisten sedan orsakar. Då öser filmen på med effekter och går till en överdrift som jag i vanliga fall bara ser i serietidningar. Det blir aldrig läskigt - eller jo, en gång blev jag riktigt rädd, i en mycket skicklig scen med möbler. Annars var det bara för mycket. Karaktärerna var alldeles för idylliska och den lilla flickan som, filmen i huvudsak följer, är lite väl intelligent och gullig på samma gång, och allt hon säger är bara till för att driva på handlingen och nästa scen, utan större känsla för realism. En tabbe av Spielberg som inte alla ser, men som jag inte klarade av att undgå, tyvärr. Men som en familjefilm så är Poltergeist underhållande och i det avseendet så har Spielberg och Hooper absolut lyckats. Filmen är en gourmetportion i "80-tal" och sevärd om man vill se en mysrysare som inte skrämmer. Därför är det svårt för mig att veta hur jag ska sätta betyget, för som skräckfilm är den inte bra, som familjefilm är den riktigt bra och som en stunds underhållning för en tidig kväll så är den helt klart duglig. Mannen me pengarna - Steven Spielberg, vet hur man gör en blockbuster.

:pumpa::pumpa::pumpa:

-3/5

 

House of 1000 corpses (2003)

Rob Zombie's debutrulle är en orgie i allt som Zombie älskar; gore, skräcknostalgi, svordomar, burlesk och skön musik. Allt riktigt tajt och kärleksfullt förpackat, förstås. Han är speciellt skicklig med att skriva dialoger. Han är lite av skräckgenrens Tarantino, och har man sett en av Zombie's filmer så vet man redan allt om hur en "zombie-film" är. Jag hade innan sett hans nya remake av John Carpenter's Halloween och gillade den väldigt mycket, trots viss skepsis på förhand. House of 1000 corpses utspelar sig också på all hallows night, då ett gäng average skräckfilmsungdomar hamnar i en håla mitt ute i ingenstans, sökandes efter udda sevärdheter. De har kommit precis rätt, då stället kryllar av galna lodisar och massmördare. Det börjar galet och blir bara galnare och galnare. När eftertexterna rullar så sitter jag som ett frågetecken, men är ganska glad ändå, då resan var själva nöjet - och det var en sjuhelsikes resa!

:pumpa::pumpa::pumpa:

3/5

 

A Nightmare on Elm Street 2 (1985)

Här måste jag säga "oj, oj, oj" för jag hade verkligen inte förväntat mig att gilla den här filmen, som på förhand verkade vara en kalkon. Och visst var det en kalkon, men i positiv bemärkelse. Eller jag vet faktiskt inte om det ens kan kallas kalkon, för om inte regissören varit medveten om alla hysteriskt roliga saker med den här filmen så vet jag inte vad jag ska tro längre. Förresten så sägs filmens egentliga handling vara om en ung mans rädsla för sin homosexualitet, och när jag tänker på det i efterhand så gör det filmen bara ännu lite bättre! Det är en high school-film som fullkomligen hyperventilerar "80-tal" och killen som allt handlar om ska föreställa skolans nolla och börjar bli galen då hans drömmar känns lite för verkliga och innehåller en man med knivfingrar, randig tröja och hatt. Men när han vaknar ur sina drömmar så är han egentligen en riktig stjärna, då han gång på gång måste skrika som en tjej och filmen är värd att se bara för det! Det är underhållning på högsta nivå och det blir bara bättre och bättre ju mer jag tänker på den här höjdarfilmen! Inte speciellt läskig, men alldeles hysteriskt kul! Se den innan du dör, för annars har du missat något!

:pumpa::pumpa::pumpa::pumpa:

-4/5

 

Jurtjyrkogården 2 (1992)

Förra året vid halloween så såg jag Jurtjyrkogården för första gången, så det här året bestämde jag mig för att se den fristående uppföljaren (Som Stephen King inte var inblandad i) för första gången sedan jag var typ åtta år och det var den läskigaste filmen som jag sett - och tack var det så har jag många scener på näthinnan. Nu, så där tolv år senare, så var den inte speciellt skräckinjagande längre. Historien handlar kort och gott om en pojke (spelad av Edward Furlong som var John Connor i T2) som börjar om från början med sin far och flyttar till samhället som första filmen utspelade sig i. Där får han en vän med en hund. När vännens elaka styvpappa skjuter ihjäl hunden så begraver dem hunden vid den ökända iniankyrkogården, och snart står hunden och skäller vid tröskeln igen...

Ibland känns filmen riktigt kass, med dåligt skådespeleri från de mindre birollerna och larvig händelseutveckling - men ibland så är Jurtjyrkogården 2 också ganska bra, med bra skådespeleri från huvudrollerna och scener som känns väldigt vågade även på 2000-talet. Faktiskt så gillar jag nästan händelseutvecklingen lite mer här än i föregångaren, även om den var lite mörkare på vissa ställen (och ännu dåligare på vissa ställen också). Men effekterna och atmsofären i 2:an är fortfarande ganska imponerande. Ibland går det dock överstyr, speciellt redan i första scenen, där regissören gör ett pinsamt försök i att engagera tittaren genom att låta Furlong-karaktärens mamma dö en plågsamt effektfylld död. Den här filmen pendlar på gärnsen till dålig och jummen, och får godkänt i min bok. Ett plus i kanten för skådisen som spelar den elaka styvfadern.

:pumpa::pumpa:

2/5

 

 

Imprint (2005)

Ytterligare en fristående episod ur Masters of horror, och i denna har den omtalade japanen Takashi Miike regisserat. Handlingen innefattar en amerikansk man som återbesöker ett tillhåll för prostituerade på en japansk ö, där han letar efter sin käresta. Han får reda på att hon tagit livet av sig, men allt verkar inte vara sagt om hennes verkliga öde. Takashi Miike har en förkärlek att schockera, och gör så även i den här snygga novellberättelsen. Hans skrämseltaktik är att visa så mycket grafiskt våld att tittaren får ont i magen, och med tanke på att detta är en film för tv så har han sannerligen tänjt på gränserna. Dock är skådespeleri och handling inte lika lockande som det visuella i Imprint. Historien skenar iväg lite efter en lång och ganska långsam upptrappning, och det blir inte riktigt så bra som de första två tredjedelarna. Men det hög klass för att vara Masters of horror, och Takashi Miike är kanske det enda stora namnet i denna serie som har gjort skäl för namnet.

:pumpa::pumpa::pumpa:

-3/5

Link to comment
Share on other sites

  • Moderator

Yojimbo, kul läsning. Har ju inte sett "klassiker" som Fredagen den 13:e och Poltergeist på 20 år, skulle faktiskt vara lite intressant att se hur de står sig idag. Postergeist minns jag som rejält skrämmande, men jag inser ju nu att den säkert inte åldrats med värdighet. House of a 1000 corpses verkar lite intressant, få se om jag får tag i filmen vid tillfälle.

Link to comment
Share on other sites

Tack för recensionen av Låt den rätte... ! Jag håller med till stor del. Förutom det där om att den är värd biljettpengarna. Tyvärr måste jag säga att den här filmatiseringen gav mig väldigt lite, förutom en dov känsla av besvikelse. En rejäl "jaha"-upplevelse. Filmen tillför ingenting om man läst boken. Den är inte ens läskig. Det är klart, en del obehagliga blodiga scener är det. Men jag har redan sett alla bilderna, mycket mera skrämmande, i huvudet. Är medveten om att Alfredsons film hyllats nästan unisont av både svenska och amerikanska recensenter, men misstänker att många av dessa, iallafall de senare, inte läst romanen. Filmen har fått fantastisk rating på IMDb (imponerande 8,5) så det finns iallafall ett stort gäng därute som inte tycker som jag <_>

 

Och, ja, filmen är trogen romanen, som sagt, bara det att allting är sämre. Om det är någon som borde få del av alla priser och utmärkelser som filmen fått är det John Ajvide Lindqvist.

 

Lindriga spoilers i det följande (vit text).

 

Kåre Hedebrant och Lina Leandersson (båda födda 1995) är fantastiska i huvudrollerna som den mobbade Oscar och vampyrflickan Eli. De är faktiskt filmens hela behållning. Rutinerade och vanligen välspelande Per Ragnar som Elis "fosterpappa", eller vad man ska kalla det, gör en blek karaktär. Det är inte bara hans fel, men i romanen skildras han mycket mera levande, vidrig och sorglig på samma gång. Av övriga karaktärer är det bara Ika Nords udda figur Virginia som lyser upp i mörkret (bokstavligt också). Jo, föresten, alla barnskådisar är riktigt bra - mer än godkända.

 

Det har sagts att ljudet ska vara så oerhört bra i den här filmen, jag håller inte med om det. Visst har de lyckats med Elis märkliga duvkuttrande läte + vissa splatterljud som är trovärdiga. Däremot är musiken urtrist. Proffsig, kanske, men fruktansvärt klichefylld och dränker dessutom både dialog och andra, intressantare ljud i många scener. Specialeffekterna är OK, frånsett en viss scen i, och nedanför, ett sjukhusfönster. Sånt gjordes definitivt bättre av Ridley Scott redan 1979 (original-Alien).

 

Finns mer att säga men jag vill absolut inte spoliera en (möjligen) intressant filmupplevelse för den som inte läst romanen. Återigen, hade jag inte gjort det hade jag helt säkert fått en helt annan filmupplevelse. Svårt att säga hur. Förmodligen varit rätt fascinerad, alternativt mått illa och lämnat salongen... Fast nu tror jag att hyfsat många av dem som lockas mest av denna film faktiskt läst romanen och misstänker att de också lämnar biografen med en, i bästa fall snabbt övergående, känsla av tomhet.

 

 

 

Morten, kul med en recension på Låt den rätte... Har inte läst boken, men alla goda omdömen på nätet höjt förväntningarna på filmen rejält. Precis som du gillar jag sällan svensk film, mycket just på grund av det du nämner som bristfälligt i den här filmen, dialogen. I Moodysons och Nutleys filmer brukar det funka bra, där finns utrymme för improvisation vilket kan ge en naturlig känsla. Tyvärr verkar så många andra filmer fortfarande lida av influenser från Bergman och Dramaten, viket ger ett rätt stelt sätt att leverera repliker.

 

Hur som helst skulle jag fråga hur trogen filmen är boken?

 

Hmm...minnet är bra men kort :)

av det jag minns så är filmen hyfsat trogen boken även fasa någon karraktär tagits bort tror jag och att man får lite djupare inblick i samhället och människornas liv i boken än i filmen. Men så brukar det ju vara.

Link to comment
Share on other sites

  • Filmstar

post-22-1225556951.jpg

 

Odd Man Out (1947)

 

En thriller i regi av Carol Reed med James Mason som ledare för en IRA-grupp som planerar ett bankrån, kan det vara något? Det borde vara det. Men, nja, tyvärr inte. Vad är det som är fel? Ja, jag vet inte, kanske är det att Mason inte passar i en sån här roll. Han känns som en brittisk gentleman så långt bort från IRA man kan komma. Nu kan man väl i och för sig vara proper och artig och ändå medlem i IRA... En annan anledning tror jag är att filmen känns daterad. Det är möjligt att den var realistisk på sin tid, men nu känns det som om IRA-männen har kafferep och sitter och planerar vilka gardiner de ska köpa in till kontoret. Men filmen är snygg och Mason är trots allt sevärd (det är något speciellt med hans röst). Men riktigt spännande blev den aldrig för mig.

 

2/5

Link to comment
Share on other sites

  • Filmstar

post-22-1225567966.jpg post-22-1225567982.jpg

 

Bulletproof Monk (2003)

 

Ibland, mja eller ganska ofta faktiskt, är man på humör att se lättsamma filmer. Bulletproof Monk är en sådan. Shakespeare-skådisen Sean William Scott gestaltar en grubblande amerikansk yngling som träffar en munk (spelad av Chow Yun-Fat) som är väktare av en magisk skriftrulle som ondskefulla nazister vill åt. Vad Scott grubblar över? Well, möjligtvis över hur han ska bli en bättre ficktjuv, haha. Låg kvalitet på det mesta men ändå en underhållande rulle när man känner att hjärnan inte riktigt orkar anstränga sig. Faktiskt ganska roligt samspel mellan Scott och Chow Yun-Fat. En sorts light-blandning av Indiana Jones, Mumien-filmerna och Jackie Chans hollywood-rullar tycker jag är en bra beskrivning av filmen. En sån film brukar inte få godkänt av mig men den här har faktiskt någon sorts charm och därför blir det en trea.

 

3/5

Link to comment
Share on other sites

Jojje: Vet att jag såg Bulletproof Monk något år efter att den kom ut och att jag också tyckte att den hade sin charm ändå och därför kändes aningen bättre än mina låga förväntningar. På pappret pekade det mesta på att det skulle vara ett riktigt lågvattenmärke, men den har som sagt sin charm. Djupare kan jag dock inte gå i min kritik över filmen.

Link to comment
Share on other sites

mandy.jpg

 

All the boys love Mandy Lane

 

Mina förväntningar var inte så höga då jag hört att den skulle vara en dussinfilm inom skräckgenren. Till viss del kan jag hålla med, men jag blev verkligen tagen av denna tonårsslasher.

Mandy Lane är skolans snyggaste tjej tycker ALLA och hon är dessutom riktigt svårflörtad. Men ett gäng bestående av tre killar och två tjejer lyckas få med henne på en fest vid en avlägsen ranch. Där börjar den ena efter den andra att plötsligt försvinna…

...och det som skulle kunna ha blivit en dussinfilm utvecklas till något annat. För även om den här filmen inte har något vidare personporträtt av våra karaktärer så känns den på något sätt genuin. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men slutet som är otroligt coolt bidrar ju. Sedan är även musiken väldigt skön och stämningsfull och klippningen/fotot är strålande. Sen medger jag att storyn är väldigt standard och karaktärerna får brottas med att inte bli stereotyper.

Men jag gillar i alla fall filmen, den skakade om mig. Har svårt att bestämma betyg, men eftersom Låt den rätte komma in fick 3+ av mig så får den här också det för jag tycker att de är ungefär lika bra.

 

3+/5

Link to comment
Share on other sites

  • Filmstar

Begärets dunkla mål (1977)

 

Luis Buñuel? Är det min 60-wattare i filmhöstmörkret? Nja, inte helt. Begärets dunkla mål är den fjärde Buñuel-film jag ser under senare tid. Alla fyra har varit filmer ur Buñuels senare produktion och ingen har lyckats engagera mig ordentligt, förutom under vissa korta sekvenser som glimtat till. Begärets dunkla mål var Buñuels sista film och den känns faktiskt litet trött. Som vanligt är Fernando Rey med. Här spelar han en äldre gentleman som blir besatt av en ung kvinna (som för övrigt spelas av två skådisar vilket var litet lustigt). Under en tågresa berättar Rey för sina medpassagerare om sina tröstlösa försök att få ihop det med den motvilliga tjejen.

 

post-22-1225645581.jpg

 

Haha, ja, jag vet inte. Tre av de fyra Buñuel-filmer jag nyligen sett har haft Rey i huvudrollen, och jag vet inte, det känns som om det är samma film. Det är Rey (Buñuel?) som försöker få ihop det med yngre kvinnor. Hans metod är att anställa dem som hembiträden och sen be dem att komma in i hans rum och sätta sig i stolen bredvid. Typ. Ok, precis som de tidigare rullarna är även den här litet charmig. Den puttrar på med en skön Fernando Rey och 70-talsmiljöerna är mysiga. Jag saknade dock de surrealistiska scenerna från t ex Borgarklassens diskreta charm. Intensivt, dramatiskt eller gripande blir det aldrig. Gillade dock inledningen i samband med att tåget ska lämna stationen som var småkul.

 

3-/5

 

Så här har jag tyckt om filmerna jag har sett.

 

Dagfjärilen (1967) 3/5

Tristana (1970) 3+/5

Borgarklassens diskreta charm (1972) 3/5

Begärets dunkla mål (1977) 3-/5

 

Nu ska jag försöka se Buñuels tidigaste rullar, Den andalusiska hunden och Guldåldern, också.

Link to comment
Share on other sites

  • Filmstar

Out of the Past (1947)

 

Robert Mitchum spelar hårdingen med gott hjärta som hamnat i onåd hos en gangsterboss (Kirk Douglas). Mitchum gömmer sig i en liten håla där han äger en bensinmack och är kär i snälla Ann. Mitchum har retat upp sin boss efter att inte ha hittat gangsterns förrymda flickvän (Jane Greer), filmens femme fatale, utan istället blivit kär i och rymt med henne. Efter några turer har så Mitchum hamnat i den lilla hålan där han försöker skapa sig ett nytt liv. Men verkligheten och det förflutna kryper sig allt närmare.

 

post-22-1225651220.jpg

 

Out of the Past kändes som en äkta noir. En hårdkokt historia med en hård (anti)hjälte som mot bättre vetande blir kär i filmens femme fatale. Man vet från början att det inte kommer gå bra. Mitchum är riktigt bra. Hans attityd är bittert humoristisk hur illa än situationen verkar. Ofta fäller han sköna och dräpande kommentarer fulla med självförtroende och självförakt på samma gång. Jane Greer är ungefär så "femme fatale"-ig man kan bli. Män faller som furor kring henne, haha.

 

post-22-1225651232.jpg

 

Japp, jag tror faktiskt jag ger filmen en trea med plus i kanten just för att den är så hänsynslös och skoningslös, inte minst mot sina karaktärer. När 40-tal blev 50-tal så var det i mångt och mycket slut med den här typen av film (?). Visst, en viss klämkäckhet finns också i Out of the Past men det drunknar i Mitchums och Greers svarta och cyniska syn på livet. När det gäller Mitchum så har han dock glimten i ögat, även ner nederlaget ser ut att vara nära.

 

3+/5

Link to comment
Share on other sites

67871.jpg

 

Min brors flickvän

 

Som ensamstående farsa är det alltid värmande att se komedier av detta slag.

Steve Carell har jag verkligen fallit för, främst efter hans insatts i 40 year old virgin.

Här spelar han änkemanen Dave som en helg åker med sina tre döttrar och hälsar på sina föräldrar, syskon och resten av tjocka släkten. De bor under några oordnade dagar under samma tak. När Dave en morgon ska köpa tidningen möter han en vacker kvinna spelad av Juliette Binoche och Dave faller pladask. Men Marie som skönheten heter visar sig sedan vara ihop med Daves bror.

Filmen är väldigt rolig och lättsam. Steve Carell är största behållningen med filmen givetvis men även Juliette Binoche kan ta åt sig av äran.

Romantiska komedier kan bli väldigt pinsamma, men här har man funnit en balans tycker jag. Det är nog bara scenen i eftertexten som jag verkligen stör mig på.

Min brors flickvän är en rolig och varm film helt enkelt.

 

4/5

Link to comment
Share on other sites

Det kommer mera i mina recensioner med Halloween-tema...

 

The Fog (1980)

Jag har inte sett så många av John Carpenters filmer än och The Fog är den tredje i ordningen efter Halloween och The Thing (såg BTILC när jag var liten men minns inte mycket av den). The Fog handlar kort och gott om ett litet samhälle vid kusten som ska fira sitt 100-årsjubileum, när en mystisk dimma sveper in från havet och med den följer flera konstiga dödsfall som skrämmer dem som är medvetna vad som håller på att hända.

Jamie Lee Curtis från Halloween finns med även här i rollen som en självständig ung kvinna från trakten och som har ihop det med en betydligt äldre man som jag först trodde spelades av William Shatner - han som Michael Myers mask är gjuten efter (det hade varit kul om det var så), men det var det inte. Curtis kända mamma, Janet Leigh (Psycho) är också med som en biroll. I alla fall så gillade jag The Fog, även om den inte engagerade lika mycket som The Thing och Halloween gjorde. The Fog har ännu ett lysande soundtrack av John Carpenter och är nästan i samma klass som Halloween. Men som helhet är The Fog dock inte riktigt lika läskig och inlevelsefull, och karaktärerna engagerar inte lika mycket som i The Thing. Tekniskt sett så har John Carpenter dock lyckats väl, och han har fångat en fin atmsofär som sitter kvar även efter filmen.

:pumpa: :pumpa: :pumpa:

3/5

 

Cigarette burns (2005)

John Carpenter har på äldre dagar även regisserat en film för Masters of horror, som handlar om en skräckfilmsälskare, Kirby, som driver en bio som det går lite knackigt för. Kirby har dessutom nyligen förlorat sin flickvän i en otäck händelse och håller på att gå ner sig i en depression. Han ser en möjlighet till en vändning när han möter en rik man (spelad av Udo Kier) som erbjuder en stor summa pengar om Kirby kan få tag på den enda existerande filmrullen till filmen "Le fin absolue du monde - en ökänd film som bara visats en enda gång och fick alla som sett den att döda varandra.

 

Cigarette burns känns inte som en Carpenter-rulle för 2000-talet, och det enda jag känner igen är den melodiska musiken, som Carpenters son Cody denna gång står för. Filmen har en genomgående mörk stämning (det mörkaste John Carpenter gjort?) men känns varken särskilt medryckande, originell eller välgjord. Det finns dock en kul dialogscen från bioarkivet där Carpenter gjort sin egen lilla hyllning till Dario Argento. Annars är det här en film i mängden bland alla halvdanna skräckfilmer som har svårt för att skrämmas och som bara innehåller en del blod och dyster stämning som bäst. Många anser den här som en av de bästa i Masters of horror-serien, men jag håller inte med.

:pumpa: :pumpa:

-2/5

 

Sisters of Death (1977)

Jag lyckades komma över den här gamla grindhouse-rullen på Amazon, som handlar om en återförening. En sekt bestående av unga kvinnor råkade under en ritual ut för en dödsskjutning, som splittrade sekten. Nio år senare blir kvinnorna återförenade av en okänd man, vid ett hus mitt ute i ingenstans (och miljön påminner mycket om den som syns i Tarantinos Death Proof under biljakten). Kvinnorna och de två männen som skjutsade dem till platsen upptäcker att de hamnat i en galen mans fälla, och kan inte fly från gården då den är omringad av ett högt, strömförande galler. I huset lurar fler jobbiga överraskningar och de inser att det måste finnas en bedragare i samlingen.

 

Sister of death spelades egentligen in redan 1972, men släpptes först 1977 - och har man det i åtanke så gör det filmen till en föregångare till dagens slasherfilmer, på samma sätt som Black Christmas (1974) och Motorsågsmassakern (1974). Filmen och skådespelarna håller faktiskt en överraskande bra klass och den engagerar över förväntan med en godkänt skriven historia. B-filmskänslan känner jag nästan inte av - förutom lite skräpig ljussättning och en extremt synlig mic i någon scen) och det är inte förens vid slutet som det spårar ur så där underbart härligt med en riktigt skön B-filmstwist. Det är dock en del små detaljer i filmen som jag tar med mig, och det är att det är ett tjejgäng med en kvinna i vag lila- och gulfärgade kläder som därför påminner ganska mycket om Marie-Elisabeth Winstead i Death Proof - även utseendemässigt med hår och sätt. En annan möjlig referens till en Tarantino-film är en scen i huset där två personer går in i ett separat rum för att snacka vilken i gruppen som är bedragaren, och utsnittet är identisk med scenen i Reservoir dogs när Keitel och Belushi diskuterar vem som är bedragaren i gruppen - är inte det en solklar referens så döper jag om mig till Mr. Pink. :P Sisters of death har fått 4.2 i betyg på IMDB, och antagligen är det för att den varken är en speciellt bra film eller en rolig grindhouse-rulle. Den innehåller ingen extrem handling och trots sammanhanget med nästan bara tjejer i handlingen och en playboy-brud i en av huvudrollerna (Claudia Jennings) så existerar inga nakenscener - som man annars inte kommer ifrån i drive in-filmer av den här sorten. Men helt klart en kul stund framför tv:n och ett slut som är värdigt en b-thriller!

:pumpa: :pumpa:

2/5

 

 

Scream (1996)

Vid det här laget vet nog de flesta om Wes Cravens hyllning till slasher-genren. Jag har själv haft ett gott förhållande till Scream, då jag växte upp till filmerna och de väckte min kärlek till skräckfilmsgenren (jag gillar även uppföljaren). Idag så är Scream en aning kantstött efter slashervågen som kom efter Scream-succén, och Scary movie-filmerna har kastat en del sand på Scream - vilket är lite onödigt. Men Scream har en sak som jag fullkomligen älskar, och det är alla skräckfilmsreferenser som styr hela filmen, och Jamie Kennedys roll som den nördige filmgeeken, som är fruktansvärt träffsäker. Han äger filmen, särskilt med sin "behind you, Jamie!" och de tre reglerna för hur man överlever en skräckfilm. Kevin Williamson (Dawson's creek) har skrivit manuset med mycket kärlek och träffsäkerhet.

:pumpa: :pumpa: :pumpa:

+3/5

 

Alla helgons blodiga natt 6 (1995)

Den sjätte filmen i Halloween-serien är den klart sämsta, om man räknar bort Halloween: Resurrection (som du verkligen kan göra!). Klippningen är stundtals usel och handlingen är för skruvad och urartar med för mycket grävande i legenden om Michael Myers. Handlingen är dock mycket mer komplex än de andra filmerna i serien och filmen hade varit bättre om den hade existerat som den Producer's cut som släppts i efterhand med dålig kvalitet av fansen. Anledningen till att den officiella versionen verkligen suger i klippningen (speciellt märkvärt i slutet) beror på att skådespelaren Donald Pleasence avled strax efter inspelningen och då valde regissören att klippa om slutet så att Pleasences karaktär Dr. Loomis inte kunde dyka upp i eventuella uppföljare. Donald Pleasence sköter sig dock bra i filmen och är intressantare här än i 5:an, och spårar inte ur på samma sätt.

 

Skådespeleriet är för övrigt inte dåligt bland de andra heller, och Paul Rudd som den comebackande karaktären Tommy Doyle är ganska intressant och värd att se, enligt mig. Det är dock synd att Jamie Lee Curtis inte kunde vara med som Laurie Strode och är istället utbytt mot en annan karaktär som ska föreställa en kusin till Laurie, men skådisen till henne funkar dock ganska bra om man bortser från karaktärsbytet. Men som ni hör så är historien ganska förstörd av olika anledningar - så för fansens skull så vill jag att man kunde spola tillbaka tiden och släppa Producer's cut officiellt, för den gör Halloween-serien mer rättvisa och allting får en större logik - även om den är "over the top". Men all respekt åt Donald Pleasence och jag hoppas att du vilar i frid, för det är inte ditt fel.

:pumpa:

+1/5

Link to comment
Share on other sites

  • Moderator

Morten, gillade också Min brors flickvän, kanske inte lika mycket som du dock. Carell kan förmedla både humor, värme och sorg i sina karaktärer, till skillnad från ex. Ben Stiller som mest gör karikatyrer av sina töntar. Därför engagerar man sig lite i huvudpersonen i Min brors flickvän. Visserligen kan det familjen utsätter honom för blir lite för mycket, lite för överdrivet till slut och jag tycker inte riktigt att Juliette Binoche är tillräckligt begärlig för att man ska förstå hur gärna Carells rollfigur vill ha henne, men ändå funkar filmen ok.

Link to comment
Share on other sites

Jag tyckte nog att Min brors flickvän var på tok för tråkig för att klassas som en lyckad komedi och som romantiskkomedi gör den sig inte heller särskilt bra. Gillar annars både Steve Carell och Juliette Binoche - men Min brors flickvän kändes bara tunn och platt.

 

Jojje: Känns nästan som att man efter ha läst dina Buñuel-recensioner kan hoppa över han helt? Den enda jag sett hitills är Belle de jour - dagfjärilen, som jag tyckte var sådär lagom bra (3/5 blev betyget).

Link to comment
Share on other sites

Delta i diskussionen

Du kan svara nu och bli medlem senare. Om du är medlem, logga in för att svara med ditt användarnamn.
Notera: Din post kommer granskas av en moderator innan den blir synlig för andra.

Guest
Svara...

×   Pasted as rich text.   Paste as plain text instead

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

Loading...

×
×
  • Skapa nytt...