Filmstar Czechflash Skriven 16 December, 2008 Author Filmstar Report Share Skriven 16 December, 2008 Titel: The Caine Mutiny / Myteriet på Caine Genre: Drama/Krig Land: USA År: 1954 Regi: Edward Dmytryk I rollerna: Humphrey Bogart, Van Johnson, Fred MacMurray, José Ferrer Handling: Under Andra världskriget blir Kapten Queeg posterad på örlogsfartyget USS Caine. Men undan för undan förlorar han förtroendet från sina mannar som tycker att hans beteende blir allt mer irrationellt och frågan kommer upp om Kapten Queeg är tillräckligt stabil för att föra befäl. Under en kraftig storm avsätts han och Löjtnant Maryk tar över. Men Queeg anser att han utsatts för ett myteri och det blir en fråga som får avgöras i krigsrätt. Omdöme: Humphrey Bogart ville hemskt gärna spela rollen som Kapten Queeg, vilket filmstudion visste om. Det gjorde att de inte ville betala honom den summa som han vanligtvis fick. Eftersom de hade rätt gick han med på att ta mindre betalt istället för att tacka nej. Man lär ha velat ha Richard Widmark i rollen som Kapten och även om jag tror han hade fungerat, så tror jag det var rätt val att ha "Bogie". Jag gillar Widmark mer, men han hade passat bättre i en av birollerna här. Bogart spelar paranoid och mental labil när han sätts under press, och känner att alla är emot honom. Van Johnson spelar Löjtnant Maryk och är näst högsta befälet ombord Caine. Tillsammans med Löjtnant Keefer (Fred MacMurray) och Fänrik Willie Keith (Robert Francis) börjar de allt mer känna att Kapten Queeg är fel man för jobbet. Det är oftast en ganska så lättsam ton över filmen, men stundtals blir den allvarligare. Ett bra exempel på en lättsam scen, men väldigt talande sådan, är när Kapten Queeg är fast besluten att mitt i natten ta reda på vad som hänt med några jordgubbar som försvunnit. Vad som drar ner både tempo och helheten är det romantiska inslaget mellan Willie Keith och hans May Wynn. Det hela fyller väldigt lite funktion och dessa scener är helt klart de svagaste i filmen. Enda positiva är väl att man får se vackra nationalparken Yosemite som de besöker i någon scen. Regissören Edward Dmytryk lär själv ha sagt att filmen kunde gjorts bättre om man inte tagit med den romantiska biten och istället fokuserat på att fördjupa sig i karaktärerna och huvudtemat. Då hade detta blivit en klassiker. Så sant som det var sagt, det hade gjort all skillnad i världen. Hela sju Oscarsnomineringar, men i ärlighetens namn var det några för mycket. 4 - Skådespelare 3 - Handling 3 - Känsla 3 - Musik 3 - Foto -------------- 16 - Totalt Betyg: +3/5 - 7.0/10 IMDb: 8.1 Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Donnie Darko Skriven 16 December, 2008 Report Share Skriven 16 December, 2008 Processen Welles börjar enastående i sin skildring av arresteringen och samtalet med fru Grubach. Fotograferingen (Som påminner i detta skede väldigt mycket om Touch of Evil), klippningen och den fullkomliga förvirringen som Perkins gestaltar, återger en skymt av den ångestfyllda skräck Kafka skapar i inledningen av sin roman. Men sen lutar sig Welles för mycket åt berättelsens styrka och tappar således kraften i scenuppsättningen, även om bilderna bibehåller sin "Welles-aktiga" magi och dekorerna applicerar en imponerande Kafka-känsla på filmen. Sekvenserna blir allt för malplacerade och platta. Händelseförloppen blir röriga, saknar trovärdighet och laddning. Men när 20-30 minuter återstår av filmen, närmare bestämt när K. anländer till porträttmålaren Titorelli, återfår Processen sin ursprungliga kvalité och eskalerar därifrån. Just samtalet med Tortellini är kanske filmens höjdpunkt. Welles skapar ett fantastiskt bildmontage som växlar mellan Tortellinis ivriga ansikte, till Perkins svettiga uppsyn och allt mer påtagliga sinnesförvirring och plåga, till extrema närbilder på de påträngande nyfikna barnens ögon mellan träplankorna och sedan tillbaka igen. Det är under detta tema; av förvriden sinnesstämning och en ångestfylld själ Orson Welles verkligen lyckas uttrycka något. För övrigt är filmen faktiskt förvånansvärt andefattig och oengagerad. Avslutningen i domkyrkan och på landsbygden utspelar sig dock i liknande atmosfär som Welles’ tidigare triumfer inom ångest och vanmakt. Korrigeringen av det absoluta slutet som tillämpades i filmen är dock fullkomligt obegripligt för mig och skulle nästan kunna uppfattas som någon omotiverad narr av något egendomligt slag. Sen finner jag också obegripligheten och meningslösheten i att försöka filmatisera ett mästerverk likt Processen, som redan nått sin obetingade form och bör följaktligen aldrig utforska nya. +3/5 Dr. Caligaris Kabinett Här och där är Dr. Caligari väldigt intressant. Det är också utan tvekan en kreativ produktion med ibland ytterst spöklika scener, då framförallt scenografin och siluetterna är framträdande. Men trots sin högra kultstatus tvingas jag beklagligen att erkänna filmens allt för uppenbara åldring. Till skillnad från fantastiska filmer som Sista skrattet, Nosferatu och mästerverket Sunrise - där vi ser ett kristallklart bildspråk där bilderna uttrycker något som ord inte förmår - håller inte Dr. Caligari längre. Dess språk är allt för kladdigt och berättelsen är för otydlig för att engagera. Synd att Fritz Lang, som före Wiene blev erbjuden jobbet som regissör, nekade uppgiften. 3/5 Spegeln Folk som påstår faktum att Spegeln inte är något att begripa, förtalar Tarkvoskij samtidigt som dom blundar för sin egen ovisshet. Därav inte sagt att man nödvändigtvis behöver begripa filmen för att uppskatta den, eller rent utav för att förstå den. Som Bresson säger, så bör man känna och uppleva en film långt före man begriper den. Tarkovskij speglar sina bilder från människor och händelser i sitt liv med en kamera som likaväl kunde vara hans egna ögon. Ur dessa har hans syn på barndomen förvrängts och ångern griper tag i honom på sin dödsbädd. Det är ibland svårt att se en Tarkovskijfilm för mig, i synnerhet Spegeln. Hans sinne är befriat från sunt förnuft och sträng logik och hans livsåskådning är gränslöst hängiven till naturens livstecken och rörelse – vind, regn och eld. För att då själv kunna känna hängivenhet, och beröra de tid- och rumsslösa kvarter han befinner sig i, behöver vi precis som han bortse från förnuftet, naturlagar och mänskliga regler. Och när han driver oss till att göra detta, så uppnår Tarkovskijs konst, hans filmbegrepp, hans kameraförande och hans drömlika, magiska, ja obeskrivliga vackra bilder - som egentligen bara kan karaktäriseras genom just hans egna bilder - något så klart och så obeskrivligt för oss. Ingen annan kan som han. Tarkovskij är den enda filmregissören som har den definitionslösa egenskapen att kunna skapa de mest häpnadsväckande, vackra, obegripliga men samtidigt fullständigt begripliga rena och så obegränsat meningsfulla filmer samtidigt som han rör sig i en värld långt ifrån just filmens ramar, konventioner och effekter. Spegeln är tillsammans med Andrej Rublev den film som jag finner ligger närmast människan. (Ursäkta överflödet) Andrej Rublev Andrej Rublev är utan minsta tvivel en utav de mest storslagna filmer jag har sett. Andrej Rublev är också ett sådant konstverk som når nya nivåer och djup desto mer den betraktas, diskuteras och analyseras. Andrej Rublev är med andra ord odödlig och outtömlig. Tarkovskij har påpekar att ett extremt intressant narrativ är en filmregissörs främsta mål i sitt arbete. Tarkovskijs berättande i Andrej Rublev är, om jag inte nyss hade bevittnat det, omöjligt. Det utstrålar hans passionerade hängivenhet till varenda tillstymmelse av liv, konst och skönhet som finns i världen. Han återger minsta vindpust genom trädens löv, en hästs väsen och vilda rörelser, ormens slingrande i bäcken, människans förtvivlan, hopp, tro och så mycket mer därtill. Filmens egendomliga berättelse skildrar på det stora hela inte alls ikonmålaren Rublevs episk resa genom sovjets krigssargade 1400-tal, inte heller Rublevs själsliga resa i sitt ifrågasättande om mänskligheten och religion. Filmen handlar om Tarkovskijs relation till konst och hans sinnesstämningar i relation till konst. Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
fiX Skriven 16 December, 2008 Report Share Skriven 16 December, 2008 Har sett två filmer under helgen: Först ut var Lust, caution (2007) av Ang Lee. En långsam film som utspelar sig i Shanghai under andra världskrigt. Filmen handlar om en ung kinesisk kvinna som får i uppdrag att locka och förföra en högt uppsatt myndighetsperson i kina som samarbetar med Japanerna. Detta så att revolutionära grupper ska kunna mörda honom. Välgjord film och story, om än något långsam. Jag behöll dock intresset filmen igenom. Filmen var mycket grafisk i sina sex-scener, vilket på sätt och vis även bidrog till den lite "olustiga" känslan i filmen. 3,5/5 In the Valley of Elah (2007) Paul Haggis Hank Deerfield (Tommy Lee Jones) letar efter sin son Mike, som spårlöst försvunnit efter hemkomst från kriget i Irak. Sonen hittas mördad och Hank försöker tillsammans med den kvinnliga detektiven Sanders (Charlize Theron) nysta i vem som mördat hans son. En lite annorlunda irakkrigs film, med en mord historia på hemmaplan, men där kriget hela tiden finns i bakgrunden. Filmen är klart kritisk till kriget. Jag tycker att budskapet förs fram på ett bra sätt. Tommy Lee Jones gör en utmärkt och trovärdig insats. Filmen är spännande men samtidigt mycket tragisk. Senast jag såg något från Haggis var det Crash, och den gillade jag. Den här var i samma klass. 4/5 Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Galvatron Skriven 17 December, 2008 Report Share Skriven 17 December, 2008 Plox: Kul att du såg The Wackness. Skulle faktiskt vilja gå så långt att säga att den är bland det bästa jag sett i år så jag tycker att fler borde se den. Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
MK47 Skriven 17 December, 2008 Report Share Skriven 17 December, 2008 Plox: Kul att du såg The Wackness. Skulle faktiskt vilja gå så långt att säga att den är bland det bästa jag sett i år så jag tycker att fler borde se den. Kan inte annat än hålla med. Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Filmstar Jojje Skriven 17 December, 2008 Filmstar Report Share Skriven 17 December, 2008 Key Largo (1948) Ett thrillerkammarspel där Bogie spelar en veteran från andra världskriget som tar in på ett hotell i Florida Keys för att besöka hotellets ägare (Lionel Barrymore), far till en vän som dog i kriget. Väl på plats visar det sig att hotellet tagits över av en hänsynslös gangster (en underbar Edward G. Robinson). Har inte så mycket att säga. Det var en helt ok thriller med en Bogart lite på tomgång, precis som Lauren Bacall (som ändå är sval och skön som vanligt). Bäst var helt klart Edward G. Robinson, rolig och grym som skurk. Robinson är verkligen en karaktärsskådis, dvs han kan gestalta psykologiskt helt olika karaktärer på ett övertygande sätt. I Key Largo är han en hänsynslös skurk medan han var en naiv tönt i Scarlet Street. Key Largo som helhet är sevärd och lagom spännande men jag får en känsla av att regissör John Huston inte brann för projektet. Eller så var det jag som inte brann. 3/5 Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Filmstar Czechflash Skriven 18 December, 2008 Author Filmstar Report Share Skriven 18 December, 2008 Jojje: Håller med dig, tycker också Key Largo var ok, men inte så mycket mer. Och precis som du gillade jag Edward G. Robinson mest. Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Galvatron Skriven 18 December, 2008 Report Share Skriven 18 December, 2008 Wait Until Dark (1967) Tre män gör upp en plan som går ut på att få tag i en heroinproppad docka som dom tror innehavs av ett gift par (Hendrix's). Susie Hendrix som är blind blir offer för de tre männens planer medan hennes man är och jobbar. Susie Hendrix spelas av den fagra Audrey Hepburn. Imponerande prestation där Hepburn spelar en blind och vettskrämd kvinna som desperat försöker att utmanövrera männens instigerande. De tre männen spelas av Alan Arkin, Richard Crenna och Jack Weston. Arkin spelar Roat, mannen som styr hela operationen och som är så att säga hjärnan bakom planen. Väldigt obehaglig är han som Roat, en psykopat som inte tvekar att döda för att få tag i det han vill ha. Richard Crenna som jag direkt kände igen från "Hot Shots: Part Deux", vilket var ganska komiskt med tanke på att jag hela tiden tänkte mig honom som den tuffa Coloneln i den filmen. Det var lite svårt att ta honom på allvar men det gick över som tur var. Crenna spelar Mike Talman, den viktigaste figuren i deras plan som ska vara den hon kan "lita" på och som ska finnas där för att hjälpa henne. Rätt bra av Crenna som faktiskt både lyckas kännas som en good guy och bad guy på samma gång. Jack Weston spelar Sergeant Carlino, den fejkade poliskommisarien som ska försöka pressa Susie på information om var dockan finns. Helt ok prestation men Weston är den svaga länken i den här filmen så det är väl tur att han inte är med så mycket. Detta är en välskriven och smart film som helt vann mig över i slutet. Till slutet så skulle den ha fått 3+ dels pga manusets lite konstiga repliker till och från men efter filmens slut så var det helt klart en 4:a. 4/5 Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Filmstar Jojje Skriven 18 December, 2008 Filmstar Report Share Skriven 18 December, 2008 The Aristocrats (2005) Hur bra kan en dokumentär om ett skämt vara? Nja, hyfsad möjligen. Skämtet i fråga är i sig inte speciellt roligt; det är utförandet som är hela grejen. Då får nämligen komikern spela ut hela sitt obscena och snuskiga register. Kanske är det därför som man tydligen bara drar det internt för sig själva, nästan aldrig för publik. Filmen är en typisk amerikansk indie-dokumentär där man i korta klipp snurrar runt mellan olika komiker som upphackat får dra sin version av skämtet och/eller berätta lite anekdoter kring skämtet. Bäst är en äldre komiker som heter - visar det sig efter research - George Carlin (som tyvärr dog i år). Men att folk kallar filmen för det roligaste som gjorts förstår jag inte riktigt. Att man skulle skratta så man grät? Nej, förutom Carlin så blir det hela lite väl internt och amerikanskt. Ett plus dock till Carrie Fisher som jag kände igen först när namnet visades under eftertexterna. 2+/5 PS. Jo, just det, bra var också en trollkarl som drog skämtet i form av ett korttrick. Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Filmstar Czechflash Skriven 18 December, 2008 Author Filmstar Report Share Skriven 18 December, 2008 Galvatron: Kul att du gillade Wait Until Dark som jag också gav 4/5. Filmen är baserad på en pjäs och jag tycker den i vissa avseenden blir lite teatralisk. Stör mig också en del på den lilla tjejen. Men som du säger är slutet riktigt bra och jag gillar speciellt Alan Arkin, men även Richard Crenna och Audrey Hepburn skäter sig bra. Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Yojimbo Skriven 18 December, 2008 Report Share Skriven 18 December, 2008 En dokumentär som handlar om ett enda skämt är värt att kolla upp i alla fall. Låter inte så jättekul i längden dock. Fast den är nog inte gjord så tidigt som 1948? The Aristocrats (1948) Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Galvatron Skriven 18 December, 2008 Report Share Skriven 18 December, 2008 Galvatron: Kul att du gillade Wait Until Dark som jag också gav 4/5. Filmen är baserad på en pjäs och jag tycker den i vissa avseenden blir lite teatralisk. Stör mig också en del på den lilla tjejen. Men som du säger är slutet riktigt bra och jag gillar speciellt Alan Arkin, men även Richard Crenna och Audrey Hepburn skäter sig bra. Ja nu när du säger det så håller jag med dig om att den känns en aning teatralisk, helt klart. Håller även med dig om lilltjejen som faktiskt stod för filmens drygaste karaktär. Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Filmstar Jojje Skriven 18 December, 2008 Filmstar Report Share Skriven 18 December, 2008 En dokumentär som handlar om ett enda skämt är värt att kolla upp i alla fall. Låter inte så jättekul i längden dock. Fast den är nog inte gjord så tidigt som 1948? Tack. Ändrat nu. Key Largo var från 1948, därav felet. Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Yojimbo Skriven 18 December, 2008 Report Share Skriven 18 December, 2008 Darling (2007) Darling är kortfilmaren Johan Klings långfilmsdebut från 2007, som handlar om två annorlunda människor i storstaden; den unga, snygga och egoistiske stadstjejen Eva (Michelle Meadows), som ser hur hennes vänner lämnar henne, och 60-åriga Bernard (Michael Segerström), som trots sitt stora hjärta ändå tvingas leva ensam och bortglömd i människomyllret. Det pratades mycket om Darling när den kom 2007 och var den stora svenska filmen det året tillsammans med Du levande. Michael Segerström, som spelade Bernard, kom från ingenstans och vann en guldbagge för bästa manliga huvudroll. Mycket välförtjänt är det minsta jag kan säga, för hans karaktär är verkligen den här filmen och han gör en utav de mest rörande filmkaraktärerna jag sett i en svensk film - jag får en klump i magen bara jag tänker på honom. Michelle Meadows gör också en fin rolltolkning, som vid första anblicken känns osäkert agerad men ju längre filmen fortgår blir mer övertygande då jag vänjer mig vid hennes osäkra och instängda attityd. Johan Kling har gjort en lysande film långt, långt över svensk standard och jag kan tycka att Darling förtjänade att vinna en guldbagge även för bästa manus (som Du levande kammade hem). Det är en mycket fin historia med ett äkta, slående och gripande budskap. Fotot i Darling är också ovanligt välgjort - nästan för välgjort då det kan kännas rent och tvättat som en reklamfilm ibland, men det funkar mycket bra som kontrast till det mer enkla fotot i scenerna med Bernard, vilket jag gillar. Sammanfattningsvis vill jag säga att Darling är en gripande film med en gripande skildring av falska människors aldrig sinande egoism, och goda människors aldrig sinande värme. Den ligger mycket nära mitt hjärta och blir bara bättre ju mer jag tänker på den, så betyget kan vara något av en underdrift till och med. +4/5 Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Plox Skriven 19 December, 2008 Report Share Skriven 19 December, 2008 The Duchess (2008) Keira Knightley goes kostymfilm – kanske inget man jublar åt på förhand. Men efter en lite halvtafflig inledning kommer man in i storyn, om Georgiana Spencers öden under 1700-talet, ordentligt. Knightley är som klippt och skuren för roller som denna och känns både naturlig och övertygande i rollen som Georginia, Ralph Fiennes gör även han en bra insats som Georginias öppet otrogna man. På det stora hela en helt okej kostymfilm med bra skådespel och med en intressant story som både berör och engagerar. Betyg 3+/5 Gran Torino (2008) Clint Eastwoods avskedsfilm till skådespelaryrket där han, som vanligt numera, också står för regin. En träig historia detta, storyn och hela dess utveckling känns väldigt orealistisk och allmänt befängd. Inga karaktärer jag direkt sympatiserar med och deras trovärdighet är inte särskilt stor. Dock vet jag inte om det är manuset eller skådespelarna det är mest fel på. Nä blev riktigt besviken på denna film – hade hoppats på mycket mer – känns ju inte riktigt bra att ens sista tankar om en legend som Eastwood blir så pass negativa som de nu blev. Betyg 2+/5 Changeling (2008) En sann historia om en fruktansvärd mordutredningshistoria som utspelade sig i 20-talets Los Angeles. En historia som jag trodde skulle engagera mig mer än vad den faktiskt gjorde. En ojämn film som på sina bästa ställen verkligen tog tag i mig och berörde – men tenderade också att stundtals vara fantastisk tråkig. Angelina Jolie gör en bra insats även om hons känns aningens missplacerad i både rollen och i filmen. På det stora hela ett välgjord drama – men inte direkt en film som sätter sig eller lämnar några vidare avtryck. Betyg 3+/5 Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Rekommenderade inlägg
Delta i diskussionen
Du kan svara nu och bli medlem senare. Om du är medlem, logga in för att svara med ditt användarnamn.
Notera: Din post kommer granskas av en moderator innan den blir synlig för andra.