Musik

[Rakii]

Besökte Parksommar-evenemanget på Solliden på Skansen igår kväll och ja jävlar vilket drag det var, Moneybrother var som inte helt otippat den klart bästa akten även om det märktes att det var honom man lagt mest energi på att visa upp. Fyrverkeripjäser som spränger igång They are building walls around us för att sedan se Anders ensam på scenen med en gitarr i handen och förmedla känslor i tre partier deppiga låtar för att sedan återgå till svängig rock igen gjorde min kväll. Och inte nog med det spelade han den fullständigt grymma covern på Downtown Train av Tom Waits från en av mina favoritskivor "Rain Dogs". Väldigt bra och grymt ös på konserten gör detta lite till en oförglömlig konsertupplevelse likaså som Säkert! och Salem al Fakir gjorde sitt kom ingen upp i samma anda som Anders, ingen förvåning men ändå. Tummen upp!

[Pumbaa]

Rakii: Nu gjorde du mig otroligt avundsjuk. Jag var bortrest när Parksommar! var i närheten här, och har ingen chans att hinna se Moneybrother i sommar, vilket jag är otroligt ledsen för. Kul att han var bra, jag har sett honom live en gång innan, på Hultsfred 05, och det var riktigt bra. Han är helt klart Sveriges räddning på musikfronten och jag hoppas han går en lång och framgångsrik karriär till mötes, även i utlandet.

[La Diva]

Var igår kväll på Södra Teatern och lyssnade, ja och såg också,

på The Tiger Lillies föreställning The Little Matchgirl

Ja DEN! Sagan skriven av H. C Andersen.

 

 

 

Kvällen var uppdelad i "pjäsen"/cabarén eller vad man nu ska kalla det, sen paus och sist en konsert med bara Tiger Lillies.

Blev ganska besviken på själva föreställningen som blev alltför abstrakt och symbolisk tom. för mig.

Läste i Svenskans recension att man tyckte ungefär samma där.

Läs recensionen här.

 

Konserten däremot var en helt annan sak!

Helt underbar grupp som jag absolut skulle gå och lyssna på igen.

 

Deras Kill You och Crack of Doom var lysande igår.

 

YouTube, lyssna här

och MySpace Här.

[Rakii]

Layne Staley skulle ha fyllt 40 år idag om det inte hade varit för den där aprildagen för 5 år sedan. Han har haft ett stort inflytande på mig med sina texter, sin kamp mot drogerna och har gett upphov till mig att fortsätta med livet i mörka stunder. Kvällen kommer ägnas att spelas en jävla massa Alice in Chains, och såklart dyker Mad Seasons första och ända skiva Above upp och framåt natten ska jag se Unplugged-dvd:n, vila ifred mannen tills vi ses.

[Donnie Darko]

E det någon mer än jag här inne som har sjunkit djupt in i 60-talet (även 70 talet en gnutta).. Lyssnar för tillfället väldigt mycket på Velvet Undergrounds två album Loaded och The Velvet underground.

 

The Doors har på senare tid blivit ett utav mina absoluta favoritband. Just nu lyssnar jag en del på L.A Woman och Strange Days där Moonlight Drive dominerar och Horse Lattiutd fascinerar. Morrisons poesi är verkligen något säreget som fullständigt har hänfört mig på sista tiden i och med bland annat Oliver Stones skildring av honom och bandet.

 

Simon and Garfunkels Greatest Hits och framförallt Bridge over trouble water har också kommit in i mitt liv på senare tid. Pauls vackra texter och komposition kombinerat med en utav de mäktigaste röster jag har hört blir för det mesta strålande. The Boxer (som ursprungligen är Dylans bedrift) tillsammans med Sound of Silence har länge varit favoriter. Scarborough Fair (som för övrigt är skriven av Art), The only living boy in New York, I am a rock, My little town och Keep the customers Satisfied är ännu ett par strålande låtar.

 

Sen har jag även börjat lyssna mer än vanligt på Stones och framförallt Exile on main street (Rocks Off, Ventilator Blues favoriter), Let it bleed (Love in vain, You got the blues favoriter bortsett från Gimme Shelter och You cant always.....), Beggars Banquet (No Expectations, Dear Doctor), Sticky Fingers.

 

Fleetwood Mac's underbara album Rumours har länge strömmat ur högtalarna och gör det fortfarande. Nästan uteslutande bra låtar. Jag har även fått upp ögonen för Pattie Smith och hennes skiva Horses. Väligt unik kvinna med många annorlunda sånger där Gloria står över alla andra.

 

Bob Dylan är likt Beatles alltid aktuell för mig. Och just nu lyssnar jag framaförallt på The times they are a-changin' och Blood on tracks. Only a pawn in the game på Time times they... är min personliga favorit just nu med en fantastisk melodi och text.

[Rakii]

Kent - Tillbaka till samtiden (2007)

 

 

Har lyssnat igenom plattan i sin helhet en gång nu och mina favoritspår ett antal gånger extra och jag är verkligen lyrisk över detta resultat som till en början kändes tveksamt i och med att Ingenting först slog till hos mig men sen växte den liksom skivan kommer göra till en potentiell kandidat för årets skiva. Redan i öppninsspåret Elefanter märken man hur hela skivan är uppbyggd och kommer låta, mycket svärta, dysterhet och synthar i överflöd, något jag verkligen uppskattar av två skäl; ett nytt sound lyfte hela plattan och känns helt rätt i tiden medans elektronisk musik borde få mer plats i den svenska musikscenen bortsett ifrån The Knife och TTA som gjort kommersiella framgångar.

 

Elefanter är nog en av de starkaste spåren på plattan, främst av tempot som inte är i lika hög ton som inledningsspår brukar tendera att vara, lite 400 slag-vibbar får jag ändå med textraden "Nu står du först på min lista

över folk som förtjänar ett öde värre än döden", som i mitt tycke påminner lite om stilen i "Domen föll trots att du alltid använt kondom". Sedan fortsätter skivan i perfekt balans och kontrast till den moderna tidens ljudspår med synthar i överflöd som märks i början på Berlin för att sedan ebba ut totalt i singeln Ingenting som märks att det är en av skivans starkaste spår, och en av de mest discoelectroinfuerade som hela plattan andas. Tillsammans med Elefanter är det Colombus som är det starkaste spåret, andas verkligen Kent i numera klassisk form med svarta deppiga undertoner med inslag av Depeche Mode och fina rim i överflöd.

[Jojje]

Aphex Twin - Zeros and Ones.

 

[Tjalan]

Så jävla underbart att Rage Against the motherfucking Machine kommer till Hultsfred i sommar, och två dagar senare: Foo Fighters.

 

Jag skulle kunna skära halsen av någon för att få se Rage.

 

Fyfan vad jag längtar.

[Jojje]

Jag såg Rage Against the Machine när de spelade i Solnahallen på 90-talet. Helt underbar konsert. De var fantastiskt tajta och det svängde enormt. Enda abret var att kidsen som var där verkade mer intresserade av att dricka bål och vandra fram och tillbaka bland publiken.

[Rakii]

Tomas Andersson Wij på Göta Lejon

 

Sommaren 2007, ruslighetens och brunstighetens tid är inne och på god väg att vara förbi. Någonstans i bakhuvudet intalar jag mig att denna skenheliga och livsbejakande musiker skriver faktiskt om mig, på gott och ont. För i denna stundens hetta som nalkades där inne i granskogen jag strövade frisk i, bortom alkoholens begränsningar till socialt samspel såväl mitt Sobril-missbrukande sinne. Intalar mig själv att jag efter min tripp på slutenpsykiatrin i maj är på väg att bättra mig, jag vet att mina vänner finner där för mig vilket Daniel bevisade genom att besöka mig på vårdavdelningen varje dag under veckan jag befann mig på insitutionen i paviljongen snett bortom Danderyds Sjukhus. Men i skogen i Strängnäs är livet någonting annorlunda och min iPod Nano berättar en annan historia om mig, en historia som läses som en öppen bok genom en musikers ögon. TAW kort och gott står för Tomas Andersson Wij, författaren till mitt liv som var ett enormt stöd för mig under förra sommarens mest påfrestande och påtagliga perioder. Då jag inte satt och pimplade Jägermeister på det gröna gräset i solstolen eller drickandes en varm Innis & Gunn, bli rambofull framför släkten så befann jag mig mestadels strövandes på ensliga stigar där ingen människa satt sin fot sedan istiden.

 

Wij läste upp min historia genom sin då nysläppta skiva "En introduktion" som kan ses som en av två beståndsdelar i uppbyggnaden i min historia. För det första som jag sade handlar musiken kort och gott om mig själv, mitt liv, min historia och min barndom. Jag anar en djup smärta i bröstet då jag hör Tommy och hans mamma där Tomas framställer sig som en av Sveriges i särklass mest skickliga musiker, genom hjärta och svärta framhäver han hur det var att växa upp i Stockholmsförorten Fruängen med polaren Tommy. Men under denna sommaren var det trots allt låten Hälsingland jag lyssnade frenetiskt på, anledningen är simpel. Jag befann mig däremot inte i Hälsingland utan i Södermanland, men trots allt, landställe som landställe. Låten biter och griper tag i en helt och hållet, etsar sig fast och berättar om mina strapatser i blåbärsskogen i mörkaste Finland, där jag befann mig med farmor och farfar som liten grabb. Minnena finns kvar, är etsade inuti mig och vägrar släppa taget, jag är en slav för mitt hjärnkontor som är ett öppet arkiv av bara melankoli, glädje och frustration över barndomens frihet, enkelhet och rädslor.

 

Nutid. Vid halvsju tiden stod jag vid busshållsplatsen, med enbart kala chinos på nedre kroppspartiet, en yllerock i marinblått vars krage sträcker sig upp emot halsen och min snart skäggbeklädda haka. Stod och huttrade, rökandes en Camel i väntan på bussen som skulle ta mig in till City. Kom efter en tids rökande och väntande iväg, läste Fantomerna av Östergren på t-banan in till T-Centralen för att sen gå till Göta Lejon som jag tydligen hade blandat ihop med Oscarsteatern, dumt nog. Fick uppsöka proffessionell hjälp av någon med åtkomst till Internet, så det fick bli Daniel som vägledde mig till Hötorget, ta T-banan till Medborgarplatsen så kommer du fram. Skönt att man har vänner som ställer upp och i synnerhet Daniel.

 

Göta Lejon som jag aldrig tidigare besökt var en ihoptryckt rätt liten myrstack till utseendet rätt likt en skolaula innanpå. Fyrtioplussarna och jag trängdes i lobbyn, folk satt i trapporna och jag tog mina steg emot baren, beställandes en Staropramen i åtanke. Tiden gick, drack upp ölen, gick in i lokalen där snart förbandet Jennie Abrahamson skulle uppträda. Men det var ju trots allt inte för Jennie jag besökte Göta Lejon denna kalla marskväll. Tomas, mitt dyrkobjekt och författaren till mitt liv skall framföra sånger från nya plattan En sommar på speed. Ännu mer tid gick. Satt bredvid två fnittrande tjugonågonting-tjejer, ena pillandes med håret medans den andra drack ur ett glas öl. Jag insåg det när jag väl satt där, att jag äntligen befann mig i samma lokal som Tomas. Bara en sidenvägg i form av en stor ridå var det enda som skiljde oss åt, som Berlinmuren mellan två älskare genomskådade jag systemet. Han finns där någonstans, men var?

 

En välbekant slinga av en orkester satte igång, ridån gick upp och där stod han. Kanske inte så pass präktig som på Rival-spelningen och inte i det avseendet jag väntat mig. Var var kostymen, skinnpjucksen och glasögonen? Glasögonen! Nåväl, han var präktig trots allt i sin något konstiga form av kavaj med bröstfickor, sina ljusblå åtsittande jeans och loafers. Stilig som vanligt, med eller utan glasögon och kostym konstaterade jag. Efter ett antal låtar kom giget igång på allvar. Elvis-manéerna avlöste varandra medans han vickade med höfterna, körde gitarren i yrvädret och jammade på för fullt intill gitarristen som såg ut som poeten Bruno K. Öijer.

 

Med ett alkoholförgiftat sinne trevade jag mig fram på dom korta metrarna som Götgatan sträckte sig för att ta en promenad över Medborgarplatsen till det intill liggande Burger King. Jag trivs inte riktigt med snabbmat längre, då man ätit hamburgare på Friday´s vill man aldrig äta annan hamburgare och med bantning i bibehåll sket sig hela planen. Blev en Whopper medans jag bläddrade förstrött i en kvarlämnad Stockholm City. Stod konstigt nog ingenting om Tomas i blaskan, varken om nya skivan eller om spelningen. Aftonbladet däremot som i sig är en skittidning hade en intervju med Tomas såg jag i morse, Dagens Nyheter sågade plattan och gav den en trött tvåa och Svenska Dagbladet var snällare, men bara lite och blev en trea av sex i betyg.

 

5/5

[Plox]

Såg Tomas Andersson Wij som förband till Anna Ternheim här i Malmö för nåt år sedan, helt okej. Den senaste plattan gillade jag dock inte alls, för mycket av det goda om man säger. Keep it simple!

 

Trevligt text annars Rakii.

[Rakii]

 

Nya skivan är fantastisk, ses i Globen den 11:e juni!

[Plox]

Agree.

 

Annars kan jag verkligen rekommendera Alicia Keys senaste skiva, bästa jag hört på ett tag - snacka om kraft i rösten!

[Rakii]

In Flames - Sense of Purpose

 

[Tjalan]

Från In Flames-fans har jag hört att deras nya suger balle. Jag har aldrig lyssnat på bandet, just sayin'. ^^

 

Anyhoo, det enda som gäller är Rage. Fortfarande. Är så jävla synd att dom bara har släppt fyra skivor dock, börjar kunna allt... vilket i och för sig bara betyder att jag slutar lyssna på dom och börjar lyssna på allt live jag kan komma över, något som jag i och för sig börjat med lite smått.

 

Aja, det är helt jävla underbart (fortfarande) att Rage kommer hit.

 

Kan ju dra lite favoriter när jag väl är igång och skriver.

 

Albumranking:

01 The Battle of Los Angeles

02 Rage Against the Machine

03 Evil Empire

04 Renegades

 

Renegades diskas nästan bara för att det är en cover-platta... men jag kan ju knappast ignorera den, är ändå Rage. BoLA är nog den nästbästa skivan någonsin, snäppet sämre än Red Hot Chili Peppers' Blood Sugar Sex Magik. Precis efter BoLA kommer också RATM - som är den tredje bästa skivan någonsin i min bok.

 

Mina absoluta favoritlåtar, utan inbördes ordning: People of the Sun, No Shelter, Guerrilla Radio, Maria, Calm Like A Bomb, Bulls on Parade, Bombtrack, Bullet in the Head, Know Your Enemy och War Within a Breath.

 

Å andra sidan har de ju faktiskt inte gjort en enda dålig låt, så att välja favoriter är väl egentligen bara dumt :>