Böcker?

[Rakii]

Främlingen (L'Étranger) av Albert Camus (1942)

 

 

Ah, tredje gången gillt denna gången också, mycket tredje gången gillt på sistonde på filmfronten då man sett om gamla favoriter men haft lite trist på sista tiden med läsandet och ända sättet få behovet av att läsa igen går ju bara att motverka med att läsa gamla favoriter, och en favoritbok är just Främlingen, Albert Camus nobellprisvinnande roman om Mersault.

 

Mersault bor likt Camus gjorde på den tiden i Alger i norra Afrika och hans mor har nyligen avlidit i sviterna av troligtvis cancer vilket aldrig framstår men en karaktär säger något i stil med att kräftan hade död på henne och cancer är kräfta på latin. Mersault däremot tar inte åt sig sorgen något vidare av moderns bortgång och är mest emotionellt avtrubbad till hela händelsen och bestämmer sig ändå att resa den långa resan till hemmet där modern vistats i tre år och beskåda begravningen. Efter några dagars biobesök och umgänge med grannar och en gammal flamma stöter Mersault på en arab på en strand som han av ödet skjuter ihjäl, likt vid moderns begravning är han här med emotionellt avtrubbad och bryr sig varken om mordet eller sitt eget öde då rättegången närmar sig.

 

Detta är troligtvis min absoluta favorit, jämnt tävlandes med Kafkas Förvandlingen som båda i samma avseende behandlar existensiell ångest och alienation, något jag själv känner då jag inte riktigt hör hemma vare sig här eller där och Mersaults öde grep tag i mig direkt efter första läsningen och kunde direkt platsa den på toppen och kommer troligtvis ligga nära mig till hands resten av mitt liv. Det som gör boken så fantastisk är i den bemärkelsen att det är en filosofisk studie över människans djuriska instinkter samtidigt som Camus tagit sin vän Sartres ord "Gud är död" bokstavligt och låter ödet hamna hos människan i fråga vilket gör huvudpersonen till mördare. Alienationen är något som hela tiden framkommer och Camus har verkligen porträtterat Mersault som en emellanåt självsäker men ostadig karaktär samtidigt som boken byggs upp med enkla och korta meningar som inte ger någon vidare djup tyngd vid första anblick men det är verkligen en bok som verkligen fastnar i sinnet flera år efter första läsningen.

 

5/5

[mitchie]

 

The Picture of Dorian Gray av Oscar Wilde

 

Läste denna till engelskan och gillade. Intressanta idéer och teman tas upp om konstens och skönhetens beskaffenhet. Ska läsas på engelska, eftersom Wilde har ett bra sätt att uttrycka sig på med orden, ett bra flyt i språket. Istället för att skriva en recension, så citerar jag det jag skrivit innan och gör ett inhopp i ett viktigt kapitel i boken:

 

"Set in London, in the late nineteenth century, Wilde’s novel deals with themes of youth and beauty, the purpose of art and the superficiality of Victorian society. The protagonist, Dorian Gray, who is described as a young and good looking man, realizes early on in the story that his youthfulness and good looks will one day disappear. The masterful portrait that the painter Basil draws of him and the title of the book stands as a metaphor, darkly mirroring Dorian’s gradual moral decay, which lies beneath his innocent, handsome appearance. The passage which I have selected describes a major turning point in the character development of the protagonist and his spiritual downfall.

 

Dorian is strongly affected by the seductiveness of Lord Henry’s speeches in which he values art as the highest form of life. Henrys influence is clearly shown when Gray falls in love with the actress Sibyl Vane. It is not her "real" persona off the stage that attracts him since he hardly knows anything about her as a person. He has fallen in love with the characters she portrays and her beauty.

 

When Dorian proudly goes to the theatre with Basil and Henry, expecting Sibyl to give another heartbreaking performance as Juliet, he becomes disappointed at her acting, which is so terrible that Basil and Henry leave the theatre. Gray goes backstage after suffering through the play to talk with Sybil. She explains that the feelings she had successfully conveyed on stage before she fell in love with him are artificial compared to the real, passionate feelings she has discovered that she has for him. Despite Sibyl’s genuine love explanation to Dorian, he becomes horrified by her decision to leave the stage career behind and angrily proclaims that he will never see her again. When Dorian comes home at night, and looks at his portrait he realizes a change: “One would have said that there was a touch of cruelty in the mouth”.

 

The events surrounding Dorian’s relationship with Sybil confirms the author’s notion, that art reveals more about its observer than merely life itself. Dorian has become a victim of his own dreams of remaining attractive, making a respectable impression in public, valuing shallow ideals over inner personal qualities. One can interpret that Sybil’s wonderful performances, which attracted Gray, mirror his wish to be associated with beautiful art. Sybil’s vanishing stage attractiveness shatters his romantic image of her as an art object, because he can not associate himself with her dreadful performance.

 

Sibyl and Henry represents opposite visions of life. Dorian’s prior engagement to Sibyl stands as a hope that he will value real human emotions over art, but Henrys philosophy ultimately dominates his decisions. Gray's crude behaviour towards Sibyl marks the clear beginning of his sinful life, which is symbolically manifested in his changed portrait that reflects his state of mind and tormented soul. "

[La Diva]

Oscar Wilde har alltid tillhört mina favoritförfattare.

Han var helt genialiskt kul, men under allt det frivola och skarptungade så fanns det få med sån fin insikt i människans dubbla natur under hans levnad i England.

 

Fick ni välja bok helt fritt eller var just denna på universitetets kurslista mitchie?

 

Brukar titta förbi hans grav i Père-Lachaise kyrkogården om jag har vägarna förbi.

 

 

En verklig sevärdhet, denna kyrkogård, med många berömdheter: Frédéric Chopin, Max Ernst, Jim Morrison, Edith Piaf för att nämna några.

 

För övrigt har jag under Kanarieresan ägnat mig åt att läsa mer av Paul Auster:

Moon Palace, Orakelnatten, samt Stad av Glas (första delen av New York-Trilogin), där jag blev helt tagen av de första två.

 

Lite kul att Nobelpristagaren i Litteratur i år, min favorit Orhan Pamuk, vid frågan vilka författare han själv skulle vilja se få Nobelpriset, så svarar han bl.a just Paul Auster.

Så jag vet vem jag ska hålla tummarna för nästa år

[Rakii]

Snabba Cash av Jens Lapidus (2006)

 

 

JW är stureplanskillen som säljer kokain på de hetaste inneställena. Överklasskillarna han hänger med anar inte att han är en uppkomling som ljuger om sin bakgrund. Han vill vara som dom. Jorge är latinon som kan allt om koks och som går i land med en osannolikt tjusig rymning från Österåkeranstalten. Väl ute planerar han en grym hämnd mot dem som satte dit honom, juggemaffian med Radovan i spetsen. Mrado är underhuggare till Radovan. Tidigare var han en av krigsförbrytaren Arkans fruktade pojkar. Det enda han kan: att tortera och plåga utan hänsyn. Dessa tre mäns vägar korsas på ett ödesdigert sätt som bara kan sluta i en kamp om liv och död. Vägen dit går genom de finaste salongerna på Östermalm, genom fängelser och de tyngsta kriminella gängen, genom skitiga förortsbordeller där flickor hålls fångna, ja, kort sagt, genom ett helvete. Och varför? För snabba cash!

 

Det första man märker är hur språket har använts för att skapa den här perfekta känslan utav gangster-wannabe-stuket som förekommer i förorterna bland gängen som figurerar där, troligtvis. Lapidus har valt att framföra språket till en helt ny nivå där det haglar svordomar på nya sätt, snackas slang och hela bokens storhet ligger väl egentligen i språkuppbyggnandet som den bjuder på, mer eller mindre lämnas man orörd av historien som den själv är riktigt tråkig om man inte tillhör någon form av kriminell buse själv som kan relatera eller om man nu råkar vara en Stureplansbrat, latino eller jugoslav. Åldersgruppen riktar sig väl främst till äldre men själva strukturen och sättet boken är skriven på bortsett från slangen känns det mer som en bok någon ungdom nu sätter tänderna i och vill leva samma gangsterliv som dom i boken. Karaktärerna i sig är väldigt tråkiga och ointressanta om man inte själv tillhör någon av kriterierna för någon av dom, dvs brat eller kriminell och tror de flesta som läser boken tillhör vardera.

 

Att Lapidus har valt att kartlägga kokainbranschen är väl ingen direkt nyhet då han själv är advokat och har väl tagit en del av sina egna erfarenheter från yrket till bokens handlingsplan som till slut tappar i sin struktur, den enda den då hade men faller riktigt dåligt med en del onödiga vändningar som man säkert som en smart läsare listat inte tilltalar.

 

2/5

[Manetheren]

And now to something completely different!

 

Den sjunde och sista boken om Harry Potter ska heta Harry Potter and The Deathly Hallows. Läs mer om boken här!

 

Fattar inte alls vad titeln anspelar på, men det är väl så det ska vara antar jag...

Inget vet när den ska släppas, men den går tydligen att förboka redan nu.

[Rakii]

Franz Kafka: En evig idol

 

 

Som så många gånger kan jag dra historier om diverse händelser som haft någon som helst betydelse för mitt liv och som satt sin prägel på min existens, kan vara allt från någon film jag sett i unga år som satte spår i mitt filmtittande eller någon bok som fått mig att fantisera mig bort i dagar och veckor från den värld som skulle kunna vara skapad av mannen på bilden. För många är mannen på bilden kanske en främling, ett ansikte man nu sett första gången eller för oss med någorlunda känsla för litteratur kan direkt säga, jag känner till honom!

 

Mannen på bilden är Franz Kafka, nu kommer den som är främlingen säkert känna någonstans i bakhuvudet att han hört efternamnet, troligtvis i en kombination med meningen "Kafka-artad". Ja, kläm på den benämningen som Kafka namngett efter sitt sätt att skapa atmosfärer och karikatyrer för sina ensliga karaktärer att vistas i. I Kafkas värld är allt svart eller vitt, det finns inte direkt några färger att se då människor oftast är vilsna, ondskefulla eller främlingar som inte vill veta av en. Det vita i svartheten är väl egentligen den relativt ljusa karaktärsskildring av en rätt ljus karaktär han brukade skapa, se bara på Josef K i Processen som inte direk hade en chans mot borgarsamhället men han såg ljusglimtar ändå, något som Gregor Samsa i min personliga favorit Förvandlingen inte lär ha gjort.

 

 

Året är 1883 och i Prag, Tjeckien föds en liten son till paret Julie och Hermann Kafka, sonens barndom kom att präglas av diverse nervösa sammandrabbningar med skolan som han vantrivdes i samt faderns sätt att uppfostra sonen på. Något som kom att sätta sin hela prägel på hans uppväxt och ungdom. Kafka kände hela tiden en slags utsatthet i samhället, främst från faderns sida som såg sonen som en värdelös klen personlighet som inte riktigt kunde klara av diverse mindre småsysslor, Kafka har i efterhand beskrivit sin fader i diverse brev till Hermann och i sina böcker kan man dra klara paralleler till faderns karaktär med ondsinta drag, Gregor Samsa själv i Förvandlingen skulle kunna vara Kafka upp i dagen.

 

Nu till själva kärnan i texten är den inspiration jag fått i livet tack vare den cyniska tjeckoslovaken i mitt eget läsande samt analyserande av diverse texter och filmer är det lät att se vilken prägel Kafka har satt på hela den moderna eliten inom kultur, film och litteratur. Går fortfarande än idag att hitta regissörer som använt sig av Kafka-artade situationer i filmer, kanske skulle David Lynch passa in i den ramen med sina mardrömsliknande porträtt av människor och historier som gott och väl påminner om Franz egna skriverier.

 

Hur jag själv fick reda på Kafka står för mig ännu idag oklart men det var antagligen att jag hörde eller läste om honom sedan som i vanlig ordning slor man upp i Wiki om personen i fråga och sedan är man fast i faktanätet. Det som i sig gör Kafka till en så fantastisk författare som han i mina ögon är, är det att han med rätt enkla medel bygger upp en relativt oskyldig atmosfär där vilsna karaktärer till synes lever gott och väl tills "Storebror" i form av kanske lagen eller någon annan sort av staten kommer. Där hamnar oftast den lilla människan i kläm, även i kläm i sitt egna jag som han beskriver med väldigt övertydligande symbolik i diverse texter men främst är väl alienationen och utanförskapet från samhället och sitt egna jag den yttre delen av hans främsta sätt att uttrycka sig på, likt Camus och Sartre som måste tagit efter honom i hans sätt fungerar avsevärt bra i alla lägen.

 

 

Redan i Processen märks det hur han byggt upp sin bild av samhället där Josef K en morgon blir arresterad utan riktig anledning. Detta var även Kafkas första riktiga roman han skrev och utkom 1925, ett år efter hans bortgång och blev startskottet för hans stora författarkarriär som han aldrig själv riktigt upplevde under sin livstid. I Processen avbildas regeringen ungefär på samma avskräckande sätt som i Orwells fantastiska 1984, det vill säga att man har ögonen fästa på folket hela tiden, någon som i sig skulle kunna spegla författarens egna paranoia mot sig själv då Kafka led ofta av hypokondri och självmordstankar så förstår man den paranoian han kunde ha och den fientlighet gentemot sig själv avbildade han stilsäkert i Förvandlingen där Gregor Samsa kommer hem från en tjänsteresa och finner sig som en skalbagge.

 

Det är inte första gången Kafka avbildade djur i sina texter, han hade redan gjort det med hundar i Den sanningssökande hunden och troligtvis en mullvad i Boet där även paranoian infinner ännu mera. Ännu en aspekt som i mitt tycke gör Kafka till min favoritförfattare är hans likheter med mig själv, det är nästan en absurd tanke att vi två kunde ha varit nästintill en och samma person, båda negativt inställda till jaget, livet, samhället och båda författande personer utan någon som helst erkännande från någon. Det löper på med mera likheter men jag stannar här och uppgraderar med mera Kafka nästa år då jag äntligen fått Prag besökt och återkommer med en rapport om staden och mannen, myten och legenden Franz Kafka.

[Manetheren]

Intressant läsning, Rakii.Har givetvis hört talas om Kafka, men har inte läst någonting av honom.

[Rakii]

American Psycho av Bret Easton Ellis (1991)

 

 

Under 2002´s bokrea tror jag att det var som jag kom över mitt eget lilla exemplar utav historien om kanske en av litteraturvärldens mest osympatiska karaktärer och kanske en av de brutalaste mördarna. Anledningen till extas var egentligen den att filmen hade "nyligen" kommit ut som jag inte hade chans att se då jag själv bara var en 12-13 år vid tiden det begav sig men var inte sen med att få upplysningar om vad det handlade om och media hade tidigare skrivit om filmen, då med Di Caprio i huvudrollen som Bateman fast med Gangs of New Yorks kommande manus och skådespelare, bortsett från att manuset var en replika av American Psycho och tiden flyttad från 80-talet till 1800-talet. Nu tror jag inte heller att filmen i sig hade varit någon höjdare då From Hell kom nåt år efter med en liknande dramaturgi som inte direkt var charmerande och glad är man nu då man har facit i hand och kan konstatera att American Psycho blev en av de bättre filmatiseringar av kända böcker som gjorts, kanske någonsin dessutom.

 

Historien den tar sig plats i New York under 80-talets slutskede i en era av influenser från Oliver Stones kultförklarade Wall Street där börsmäklare och giriga kapitalister hävade in storkovan, och Michael Douglas spelade den girige Gordon Gecko där, en annan sorts karikatyr av samma person som Bateman skulle ha kunnat vara. Båda håller sig till dyra kläder av märken som Dior, Chanel, Dolce Gabana och Prada. Märkesfixeringen håller sig hela tiden i boken vilket resulterar i oändliga beskrivningar utav diverse plagg och personer som bär dom, men det resulterar även i en kopiös mängd härliga skratt man får då Bateman kommenterar alla kollegors klädstil eller sätt att vara på samtidigt som han är en komisk liten figur utan att ha avsikt till det.

 

Avskilt från jobb och vänner (dom han nu har) ägnar sig Bateman åt att vara en kallblodig och med emotionella brister i livet mördar han folk på löpande band, allt från djur till barn. Dessa scenarion är väldigt väldigt våldsamma samtidigt som dom är riktigt bra beskrivda av författaren som man skulle börja misstänka själv ha något med morden att göra då han med precision och skicklighet lyckas skildra så pass brutala ämnen i det vardagliga livet som han ändå gör. Däremot är det inte bara en mordhistorisk överblick över en man som börjat brista i sömmarna och faller sakta mot sin egen avgrund i moralpredikan, det är en känslosamt laddad historia om dom mörka människorna som fyller rad efter rad i media och dagspress, som håller folk i skräck samtidigt som Bret Easton Ellis valt att skildra så pass mycket våld och hemskheter med sån pass skicklighet. Själva kärnan i berättelsen är ändå sparkarna på den ytliga, giriga och kapitalistiska värld vi vant oss att leva med. Nu spelar kläder, karaktär och umgänge mera än bara en bil eller en snygg klocka, man ska ha allt och mycket av det. Ytligheten speglar hela historien och blir till viss del en hemskare del och djupdykning av samtliga karaktärer än bara morden som utförs. Till stor del är det samma sortens sparkar mot konsumtionssamhället som Chuk Palahnuik bjöd i Fight Club bortsett från att Patrick Bateman är den raka motsatsen

till vad Tyler Durden är.

 

Det är ändå en kompromisslös och hämningslös berättelse om en man som ändå har och kan få allt men saknar den kärlek och närhet som människan behöver och formar honom till den han är, ett monster med andra ord. Samtidigt är det en fullt komisk redogörelse som det är en gravt allvarlig översikt över ett samhälle som håller på att formas allt mer och mer.

 

+4/5

 

Min recension av filmen!

[Manetheren]

Spoiler. Vad gäller American Psycho tror jag att ytligheten och avsaknaden av ett "riktigt liv" och de känslor som föds därur skapar det monstor som Bateman säger sig vara i hans eget huvud. Jag tror inte på att han verkligen utför morden, jag tror att det mesta finns i hans huvud.

[Rakii]

Manne: Jo, huruvida morden verkligen sker är ju en sak man flera gånger diskuterat då man talat om filmen i sig där det framgår tydligare och har flera tolkningssätt att utföra jämnfört med boken där det kanske inte framkommer lika tydligt då det är skriftligt utfört än bildligt. Tror som du gör och säkert många fler att Bateman efter en tid hamnat i en psykos eller dylikt och fantiserar som sagt som man märker av i filmen då sekreteraren tittar i hans almanacka som är full av teckningar av styckade människor och död. Sen är ju själva morden och våldsdåden av symbolisk betydelse skulle jag tro som visar upp hur "galen" egentligen en person är med all materialism och prylfixering, inte galen på det sättet att alla som är som Bateman begår brott men du förstår nog vad jag menade.

[Rakii]

Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson (2004)

 

 

Mikael Blomkvist, ekonomireporter, döms till fängelse för förtal av finansmannen Wennerström, och beslutar sig för att ta time-out från sitt jobb på tidskriften Millennium.I samma veva får han ett ovanligt uppdrag. Henrik Vanger, tidigare en av landets främsta industriledare, vill att Blomkvist ska skriva släkten Vangers historia. Men det visar sig snart bara vara en täckmantel för Blomkvists verkliga uppgift: att ta reda på vad som hänt Vangers unga släkting Harriet, som varit spårlöst försvunnen i snart fyrtio år. Till sin hjälp får han Lisbeth Salander, en ung strulig tjej, tatuerad och piercad, men också professionell hacker och med unika egenskaper som gör henne till en oslagbar researcher.

 

Detta blev en i raden av böcker jag hunnit med att läsa mellan varven kring jul och nyårsfirandet och trots sin tjocklek så är det trots allt en bok man slukar rätt fort som jag skulle tro är det vanligaste i detta fall av böcker som man slipper göra djupare analyser av. Upplägget i sig är det inget fel på, historien börjar rätt sakta med att Blomkvist blir medlem i en skandal i pressen samt måste offra tre månader på fängelse för falska utlåtanden eller liknande, den delen hade jag svårt att hänga med i då boken inte direkt var intressant vid första anblicken men sen löpte det på bra med försvinnandet kring den unga kvinnan Harriet som en i släkten vill att han ska undersöka och sedan flyttar han till Harriets hemby och forskandet tar sig plats. Det är ändå en rätt spännande historia emellan åt, lite suggsesiv och tilltalar nog många läsare med sitt relativt enkla språk och den icke så komplicerade handlingen vilket är vanligt i deckare, åtminstonde dom jag nu läst.

 

Överlag är det ändå en rätt småtrevlig ambitiös historia kring ett brott och hur journalistiken på sätt och vis går till, väl berättad av den dåvarande numera avlidna Larsson som själv var journalist och utredde en del grejjer som kanske gav upphov till boken men fungerar inte hela vägen med slutet som var överraskande men riktigt dåligt.

 

3/5

 

Min bror Thomas Quick av Sten-Ove Bergwall (1995)

 

Jag räds inte direkt av att säga att Thomas Quick i sig haft stort inflytande på mig, mestadels i barndomen men tolka inte detta fel nu som om jag skulle tycka det är rätt att han mördat en massa oskyldiga människor, nej utan i den bemärkelsen att jag någon gång kring 10-års ålder följde ett väldigt intressant program på tv som hette något i stil med "Brottplats: Sverige" där man genomgående berättade om mord och brott som hänt under vissa årtionden i Sveriges historia och såklart dök det upp avsnitt med Quick då han var föga känd på den tiden då han sattes på psyk 1994. Det jag menade med att han haft inflytande på mig är intresset för kriminologi som jag utvecklade tidigt, i det skedet som jag såg programet och efter det har jag alltid varit intresserad av brott, seriemord och hur psykologin kring dessa personer fungerar, på så vis kändes det relevant att återskapa kontakten med Quick, nu genom broderns ord.

 

Problemet är dock att det hela inte känns direkt trovärdigt då boken är ganska "slappt" skriven och ger inte en helhetisk inblick i deras liv utan mest på barndomen. Sure, den formar ju hur man blir i livet sen men jag tvivlar på att brorsan nu hade kapacitet att skriva om det då han tar avstånd och försöker väl forma brodern mer som ett monster än en person man vill förstå. Han skriver väldigt dåligt emellan åt och utan direkt struktur, hoppar mycket i tidsförloppen och jag tappade rent av intresset efter halva boken då den gick i samma stuk och inte riktigt berättade ingående på det jag ville veta.

 

2/5

 

Gåtan Thomas Quick av Janne Mattsson (2002)

 

Den 2 oktober 1994 ringde journalisten Janne Mattsson på porten till den slutna avdelningen 36 på Säters sjukhus. Sedan dess har han regelbundet samtalat och brevväxlat med Thomas Quick. Janne Mattssons inträngande skildring av en seriemördares tankevärld är skrämmande läsning, men också miltals ifrån sensationspressens skriverier.

 

 

Här märker jag direkt vid dom första radern att detta är en mycket bättre bok än föregående om Thomas, barndomsskildringen är starkare, bättre skriven och tagen direkt ur orden på mannen i fråga vilket såklart ger boken mera tyngd att lyckas vara intressant då det egentligen är brottslingen i sig som pratar. Hans ord mot broderns nu tänkte jag och skulle bli kul att jämnföra dom varann men blev inte så mycket då broderns bok saknade det mesta som innehöll här. Quick går grundläggande igenom sin relation till familjen där det pågick övergrepp av båda föräldrarna, hur det senare skapade hans sexualbild och som han fortskred sig genom att övergå till sexuella övergrepp på skolkamrater och senare i pedofiliska tendenser. Boken i sig är väldigt bra på flera plan då det både är en biografi över en trasig människa som bär på så mycket frustrationer, ångest och demoner som trycker inombords samtidigt det är en betraktelse av intressant och häpnandsväckande karaktär över en av Sveriges troligtvis första seriemördare om inte den första. Rekommenderar verkligen den som nu är intresserad generellt om brott, seriemördare eller Quick i allmänt att läsa denna då det är en genomgående betraktelse om hans psyke och innehåller det som inte finns på nätet vilket är minimalt.

 

4/5

 

Som ni säkert lagt märke till har jag valt att börja använda mig av betyg såväl här som jag tidigare gjort med filmrecensionerna, känns trevligare mot alla andra att ha ett klart betyg än att läsaren i sig får spekulera kring vad jag tyckte.

[Donnie Darko]

Rakii: Håller själv på att läsa Män som hatar kvinnor för tillfälligt. Har dock inte kommit så långt ännu. Jag har även en mycket intressant självbiografi av Ingmar Bergman (Laterna Magica) och en minnesbok om John Lennon att plöja igenom.

Men den verkar onekligen intressant.

[Rakii]

Donnie: Vore trevligt att få läsa något litet omdöme om den sedan då du är klar så vi kan jämnföra lite, annars så har jag svårt för att läsa deckare då de flesta böcker saknar trovärdighet i sitt berättande och oftast har väldigt ointressanta karaktärer men föll lite för Blomkqvist i boken, nog mestadels för hans yrke som journalist och trevligt med lite andra karaktärer än poliser.

[Donnie Darko]

Ja jag får nog då ta tag i mitt läsande och verkligen komma in i boken.

[Rakii]

Inte som andra döttrar (And I don´t want to live this life) av Deborah Spungen (1983)

 

Hösten 1978 hittas Nancy Spungen, 20 år knivhuggen till döds i rum 100 på Chelsea Hotel i New York. Hennes pojkvän, punkrockstjärnan Sid Visious i Sex Pistols anklagas för mordet men släpps senare mot borgen och dör några månader senare vilket får stort eko i pressen.

 

I den här gripande historien berättar Nancys mamma om sin dotters plågsamma liv, allt från hennes självmordsförsök i tonåren till hennes heroindberoende. Under 20 ångestfulla år söker Nancys föräldrar efter svaret till dotterns beteende vilket senare läkare misstänker ha varit schizofreni.

 

Egentligen vet jag inte vad jag förväntade mig av en boken då jag inte är så värst förtjust i Sex Pistols skrälliga musik och kände knappt till vem Nancy var men så tänkte jag att boken i sin tur skulle säkert få ge mig en bra uppfattning vilket den emellertid också gör bakom en massa som det känns påhittade historier etc... man tar aldrig boken riktigt på allvar trots att det rör sig om sådana ämnen som i stor bemärkelse är allvarliga, allt från att dottern i unga år beter sig konstigt som om hon skulle ha en störning till hennes tonårsrevolt som är minst sagt radikal med splittringar i familjen och senare sitt heroinmissbruk. Genom att boken känns riktigt uppdiktad mellanåt så får jag ingen direkt bra inblick i boken då det känns påhittat som sagt, bara vissa saker känns riktiga och resten fantasi vilket det egentligen inte ska vara av en biografi.

 

Boken riktar sig väl egentligen till en yngre skara människor i samma ålder som då boken börjar ta sig fart, det vill säga Nancys ungdom och visst förstår jag att vissa saker kan kännas igen i sin egen ungdom men allt känns väldigt överdrivet om än vissa personer som uppskattar boken tycks göra det. För mig fann det egentligen ingenting av intresse eller något som grep tag i en och sen att man misstänker att en 8 åring skulle ha schizofreni är en skrattretande tanke då själva psykoserna och det som hör till brukar komma i vuxen ålder, Nancy lär ha haft någon form av DAMP eller ADHD men boken dras ner ännu mera i det oseriösa då man konstaterar schizofreni som diagnos och då lägger man slutligen boken ifrån sig.

 

2/5