Jump to content

Böcker?


Achtung

Rekommenderade inlägg

Jodå jag besökte allt bokrean inatt och inhandlade två böcker som ska bli mycket spännande att prova på:

 

Gone Baby Gone av Dennis Lehane

Har inte läst någonting av Dennis Lehane, men han har ju blivit högt prisad, och jag vet att Manetheren prisade En drink före kriget högt när han läste den. Ser framemot att hugga tag i denna bok

 

Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist

Har inte heller läst någonting av denne man, men många som älskar Stephen King har tipsat mig om hans böcker när jag frågat om liknande författare. Så det fick bli den också, sextionio kronor är inte dyrt för en roman heller direkt.

Link to comment
Share on other sites

  • Svar 957
  • Created
  • Last Reply

Top Posters In This Topic

Ett ytterst bra fynd du gjorde med Låt den rätte komma in som jag själv anser som en av 2000-talets bättre svenska romaner och håller i samma klass som hans Hanteringen av odöda, var själv sugen på att köpa den men blev inte av nu men kanske senare i veckan. Trevlig läsning!

Link to comment
Share on other sites

Med uppenbar känsla för stil av Stephan Mendel-Enk (2004)

 

StephanMendelEnk.jpg

 

Våldtäkter, misshandel, mord... listan kan göras ännu längre än dessa tre mest vanligaste företeelserna av manlig stenåldersnivå i tänkandet som gör oss män till poteniala bråkmakare. Som tur är inte alla av oss likadana vilket är självklart uppenbart men någon procent av Sveriges manliga invånare kan vara rent av livsfarliga, våldtäksmän, mördare eller hustrumisshandlare. Den manliga attityden kring våld och fixeringen kring detta ämne kan diskuteras i tid och otid men har brett sig för en rad kulturella machokulturer som växt sig ur askan av manligheten. Ta t.ex fotbollskulturen, en klanderfi, trevlig och välroganiserad sport som under dom senaste årtionderna fått sig en riktig törn av huliganer främst Firman Boys som AIKs supportrar står för. Denna typen av våldbrott och fixering fastställs av orsaker och vilka typerna egentligen är i denna boken. En till synes likasinnad historia som den i En av grabbarna livas upp med ett antal intervjuer och historier kring huliganism återgår senare till misshandel och graffitimåleri som i sig inte tycktes ha samma nivå av machohet som övriga aspekter av boken bjöd på.

 

En bra beståndsdel hade helt klart varit att ändra på hela historian till att bara fokusera på huliganismens baksidor och dess kultur än att försöka tränga in i dessa reptilhjärnor och försöka hitta svar som inte finns. På det sättet försvann liksom den röda tråd som förövrigt gjordes av korta texter om någon gåtfull figur som dyker upp i början av varje kapitel. Denna person är högst anonym och man vill veta mer men inget till synes dyker upp. Han kan vara vemsomhelst av dessa våldsutgörare vilket han i slutet ändå är då man vet vem det är... kunde författaren bara fokuserat på en sak i stället för att söka svar och analysera omgivningen helt och hållet så kunde det slutat bättre. Däremot finns det vissa bra aspekter kring faktan som kommer fram och man får reda på statistik till brott etc... samt vilka som nu utgör faran men mera är det inte.

 

-3/5

Link to comment
Share on other sites

  • Moderator
Jodå jag besökte allt bokrean inatt och inhandlade två böcker som ska bli mycket spännande att prova på:

 

Gone Baby Gone av Dennis Lehane

Har inte läst någonting av Dennis Lehane, men han har ju blivit högt prisad, och jag vet att Manetheren prisade En drink före kriget högt när han läste den. Ser framemot att hugga tag i denna bok

Gör du rätt i. Började också med Gone Baby Gone, men det är egentligen lite fel ände att börja i.

Skrev in lite om ordningen i tidigare inlägg.. Ska bli kul att se vad du tycker.

Link to comment
Share on other sites

Flickan som lekte med elden av Stieg Larsson (2006)

 

StiegLarsson_1_.jpg

 

Trots att jag vanligtvis inte vanligt läser deckare för att blanda in det i min mån av finkultur av mitt litterära intresse så trodde jag ändå att Stieg Larssons böcker skulle väcka någon form av ny åtrå för mig som oinbunden deckarläsare. Tidigare har jag bara läst Dennis Lehanes böcker som åtminstone hade mer thriller över sig och spänning på hög nivå och det märks stora skillnader just på dessa svenska böcker än de amerikanska. Larsson saknar just spänningen och framför allt finstämdheten som kännetecknar dessa deckare jag tidigare läst. Hans karaktärer känns tämligen livlösa, platta och intetsägande och framförallt tråkiga. Knappast genomarbetade för att kunna väcka till liv på duken, trots det har han vunnit deckarpris av Svenska deckarakademin (att det finns en sådan känns som en gåta). Gillade inte heller debuten och föregångaren Män som hatar kvinnor så vidare mycket heller där boken mestadels föll pladask av en upplösning på dagisbarnsskrivarmaner. Väl mött så fortgår handlingen här med Mikael Blomqvist ska avslöja en trafficinghärva som inkluderar finska och ryska gangsters som drar in prostetuerade in i Sverige. Samtidigt blir Lisbeth Salander som är ett försök till att vara en svensk hacker med inslag av femme fatale-stereotyp av löjliga propotioner misstänkt för mord. Själva handlingen infinner sig aldrig riktigt med trafficingstoryn som är tämligen bortblåst, det blir bara en handling i mängden av allt annat. I stället försöker Larsson ge liv åt Lisbeths karaktär med nya infallsvinklar i hennes liv och relationer, väldigt tråkigt och livlöst om något. Blomqvist faststår där han är, en vanlig svensk journalist med problem upp till öronen som är en Don Juan. Emellanåt drar han in Dan Brown-stilen med att klämma in twister och löjligt dåligt skriven prosa som inte direkt är något man fastnar för men på något sätt dras jag in i boken ändå och lyckas läsa ut den och kan ändå anse att den inte är riktigt dålig då jag ändå fann någon form av medlidande i samtliga karaktärer och kan inte ge din en tvåa, men ändå nära. En roman i stil med pulpromanerna man slukar för nöjes skull men ger inga starkare intryck för finsmakaren.

 

-3/5

Link to comment
Share on other sites

Två nötcreme och en moviebox av Filip Hammar och Fredrik Wikingsson (2003)

 

hammar.jpg

 

Trots att dom båda dök först upp i fyrans humorsatsning "Ursäkta röran, vi bygger om!" så var det ändå främst på Kanal 5 som dom kom att lysa upp med sin energiska charm, humor och värme i sina program. Själv föll jag pladask för High Chaparall i alla sina säsonger, samt Grattis världen som tog reseprogramen till en ny höjd. Däremot kan jag bara fastställa ändå att 100 Höjdare, tv-programet liksom boken inte alls når upp till sina respektive syskon, humörlösheten är bara ett faktum och försöka ge liv på roliga sketcher och händelser i en bok fungerade inte alls. Denna som var deras debutbok och förhoppningsvis inte sista är snäppet härligare än både High Chaparall och 100 Höjdare då man får ta del av dessa båda herrars liv under 80-talet som inte alls var för olikt mitt 90-tals liv, men antar att inte så mycket lär ha ändrats på 10 år, förutom vissa småsaker. I denna till synes anspråkslösa lilla bok rymmer en hel del humor och härliga faktan och kuriosan mer än bara om dessa två tv-profiler, den rymmer en hel del generation med kändisar, musikaliska upptåg och retro. Hur videon kom till folkhemmet, hur pojkarna kommer i kontakt med sig själva och allt vad en ung man, eller snarare i vilken ålder som helst kan känna sig själv i. Precis mycket av det jag läser charmas jag lätt av och kan inte hålla för skratt emellan åt medans jag bara kan rodna och hålla med i andra aspkekter kring mitt dåvarande patetiska liv som fjortis och ungdom. Dessa båda herrar får en att minnas sin egen tid som barn/ungdom samtidigt som dom själv levererar en härlig biografisk rekonstruktion kring 80-talets era med självdistans och humor.

 

4/5

Link to comment
Share on other sites

Signal (Cell) av Stephen King (2006)

 

StephenKingNyttFoto.jpg

 

King har sällan eller i stort sett nästan aldrig gjort mig besviken, oavsett bok eller novell beroende på innehåll eller kvalité så finns det alltid oavsett något man faller för. Kan vara miljön den utspelar sig i, personer man fastnar för eller själva handlingen som oftast är den starkaste biståndsdelen i hans böcker. Se bara på Pestens tid, Varsel eller Revolvermannen, alla perfekta böcker i sina avseenden med perfekta karaktärer, miljöer och handlingar. Tyvärr kan inte nyaste (eller kom Liseys Story efter?) boken riktigt infinna sig i samtliga aspekter av det jag anser som viktigaste. Karaktärerna som inte är bitvis mångbottnade eller spännande utan alltid dessa samma alldagliga karaktärer, i detta fall serietecknaren Clay som fått kontrakt men hamnar mitt i blåsvädret då en signal på mobiltelefoner kring Boston och hela USA tycks förvandla människor till zombies, eller något åt det hållet. Aspekt två, miljöerna är raserade post-apokalyptiska nästintill framtidsvisioner med zombies i bästa George A. Romero-stuk, den enda som riktigt känns "äkta" i denna sortens handling. Själva historien i fråga har jag sett förut, i Dawn of the dead till exempel samt läst i I am legend av Richard Matheson, inte undra på att han tackar för inspirationen i början av boken. Njae, jag vet inte riktigt vad jag skall tycka egentligen, vissa beståndsdelar är verkligen på dagisnivå medans handlingen och zombiefrågan blandat med kommersiallismens framgångar och allt det som Fight Club och Dawn... försöker avhandla fungerar inte i en King-bok. Det ska vara fantasi och blodigheter utan en massa politiska ståndpunkter som räcker även i det verkliga livet.

 

-3/5

 

En lycklig död (La Mort heuresue) av Albert Camus (1938)

 

camus.jpg

 

Ännu en liten pärla jag hittade då jag hade vägarna förbi ett lokalt bibliotek i staden (Sundyberg) där jag för närvarande befinner mig om dagarna för att gå arbetsrehabeliteringskurser eller dylikt, därav har jag hunnit läsa så mycket om någon undrar, bussresan dit och tillbaka ligger nästan sammanlagt på 2 timmar så. Nog om det, nu ska vi snacka Camus igen efter att jag läste Främlingen för tredje gången och kunde kort och gott konstatera att det är min favoritbok tillsammans med Förvandlingen och 1984, Camus som där framställde människans olika sätt att se på värderingar, mänskligt värde osv gjorde väldigt starkt intryck på mig som gillar böcker med moraliska frågeställningar. Likaså här (trots att denna skrevs tidigare än Främlingen) dyker Mersault upp, vi vet föga lite om det är samma person men snarlikt är han en mördare även här. Han i behov av pengar går med på att ha ihjäl en krympling som önskar sig själv en värdigare tillställning i livet att få dödshjälp av Mersault till att slippa lidandet.

 

Efter "mordet" beger sig den febriga Mersault iväg från Algers hamnkvarter där han bor till Paris, därefter Prag och Wien. Därefter handlar boken i stor utsträckning om Mersaults förhållande till två kvinnor, hans febriga vandringar i staden som påminner om Raskolnikovs i Brott och straff samt mötet med mannen han mördade. Mycket av bokens grund ligger liksom här i grunden på dessa frågeställningar kring människans värde och makt, att kunna beröva någon livet tycks påverka den klassiska litteraturens gestalter oftast feberdrömmar av något slag, intressant dock. I mitt tycke har boken ett antal brister i just övertygelse i sättet den är skriven på, lättsamt och med barnsligt ordval blandar Camus sin prosa med överträffande beskrivningar och Mersaults innersta tillstånd med lättsinnighet trots relativt lättläst text.

 

Jag grundar mestadels mitt betyg på att den är snarlik Främlingen på ett flertalet plan, just i historian men aningen sämre och utan den vassa udden som den andra boken har samt en bättre beskrivning utav mannen i fråga. Jag saknade trots att man vet rätt mycket ändå om Mersault lite bakgrund men hela hans livssits är föga bra beskrivd och man förstår hans lidande till viss del. En gömd liten "pärla" i viss mån som jag lätt hade kunnat förbise om jag inte som alltid hade kollat nya bibliotek på favoritförfattarnas platser.

 

-4/5

Link to comment
Share on other sites

En komikers uppväxt av Jonas Gardell (1992)

 

Wx0lOcy6m78igkgwKDMf.jpg.jpg

 

Danderyd, förorten, kommunen och det lilla samhället där jag växt upp, i samma fotspår som Juha vandrar jag gatorna fram med den sura beska smaken av min barndom. En tid som svunnen av hopp, glädje, lek och vänskap, numera bara svarta hål av allt i samma fotspår som Juha som att gå i uppföljarna. Här i Danderyd växer Juha upp, i Enebyberg som ligger en 30 mins gångavstånd från mig, här kallat Sävbyholm. Det är inte bara staden som vi har gemensamt utan hur våra föräldrar präntade in en falsk tillvaro i våra sinnen, fulla med hopp, tragedier och rädslor. Hur mobbningen kom att bli en betydande del i någras liv i klassen medans jag undansåg allt då jag var liksom Juha klassens pajas med ADHD-stämpel i pannan. Tillsammans utgör Juha med Jenny och den mobbade Thomas denna lilla bekantskapskrets på tre på skolgårdens mest öde platser. Ingen vill veta av dom, fula, äckliga och avskyvärda för sin omgivning är bristerna stora då dom ska passa in bland vännerna. Juha försöker ändå med bestämda steg få kontakt med klassen, vilket i sin tur avger avslöjanden av en för mig lika hemsk skoltid som Juhas, hur "klasskamraterna" trackar, är elaka och sviniga. En helt annan sida av den oskuldsfulla barndomen och skolan kommer upp till ytan i Gardells lättsamma och varsamt skrivna prosa som bjuder på värme, skratt, sorg och tragedier.

 

Det blir andra gången jag läste denna nu, en ny bild byggdes upp av Gardells egen barndom som jag började redan relatera till i dom första kapitlen. Barndomen är för mig vad den tycktes vara för författaren i fråga, mycket stannar kvar och gör sig påmint varje dag. Bokens brister ligger inte i vare sig handling eller utförande mera i små detaljer då han tenderar att ta i alltför mycket ibland för att göra boken alleles för nattsvart för att vara trovärdig. Detta fungerade avsevärt bättre i Jenny där dom till stor del är vuxna, nu när dom är 12 år är det överdrivet. Men jag tål att gå igenom dom bristerna och finner ändå en hjärtegripande tegelsten att få hjärtat att väga sig på, Gardell kan nästan som ingen annan svensk författare att avspegla en tidsera så pass lik min egen.

 

-4/5

Link to comment
Share on other sites

Ett ufo gör entré av Jonas Gardell (1998)

 

gardell_jonas_3.jpg

 

Några år har passerat sedan sist, Juha och Jenny har växt upp till ungdomar och spenderar allt färre tid med varandra. Juha har däremot anpassat sig till ungdomslivets krav på tillhörighet och att platsa in, nu är han inte längre pajasen i klassen utan tillhör dom coola. Jenny hamnar utanför och har numera ingen att förlita sig på, hennes tillvaro får en absurd vändning helt och hållet av mera trakasserier, mobbning och utanförskapen blir för stor, allt detta tack vare Juha. Hela boken går i samma sortens takt med fokus på Juha och Jennys kliv in ett snäpp närmare vuxenvärlden, man får en bättre koll på hur ungdomen artade sig på 80-talets början trots att det inte skiljer sig nämnvärt mycket och Gardell har plockat bort lite av dessa svarta tragedikomiska inslagen som gjorde föregångaren till vad den är i mina ögon. Mycket av karaktärerna i det förhållandet till att dom åldrats och förändrats ger ett annat intryck på mig, snarare mera negativt då jag föraktar denna sortens ungdomlighet som blivit synonymt med fjortisar etc… trots att det förföljt människor genom större delen av andra halvan av 1900-talet. Nu känns inte Juha lika alldaglig mot mig längre och karaktären har tappat mitt förtroende helt och hållet mer än bara att vara elak mot kompisen Jenny. I stället blir Jenny som den person jag var i deras ålder, vilket jag hade gärna läst mera utav men nu är det i stället mer fokus på Juha som är huvudkaraktären. Som vanligt i trilogier är oftast den andra delen den svagaste och så är fallet här med men är ändå en bra spegling på vad som kom att arta sig i uppföljaren medans den på sätt och vis ger en bra inblick i ungdomars grymma spel och leverne.

 

3/5

Link to comment
Share on other sites

Har endast börjat lusläsa lite ur Truffauts omtalade intervju med Hithcock i boken Hitchcock om Hitchcock.. Började läsa den i skolan idag och kunde bokstavligen inte släppa blicken ifrån den under hela dagen. Trots att jag bara läst ett tiotal sidor kan jag rekomendera den varmt till alla här. Truffaut bjuder på en härlig inledning då han bland annat understryker Hithcocks enorma visuella begåvning. Återkommer eventuellt senare då jag läst ut den.

Link to comment
Share on other sites

Har endast börjat lusläsa lite ur Truffauts omtalade intervju med Hithcock i boken Hitchcock om Hitchcock.. Började läsa den i skolan idag och kunde bokstavligen inte släppa blicken ifrån den under hela dagen. Trots att jag bara läst ett tiotal sidor kan jag rekomendera den varmt till alla här. Truffaut bjuder på en härlig inledning då han bland annat understryker Hithcocks enorma visuella begåvning. Återkommer eventuellt senare då jag läst ut den.

Jag läste den för ganska länge sen, och så vitt jag minns så är den riktigt intressant. Borde kanske läsa om den.

Link to comment
Share on other sites

Svensk punk 1977-81 - Varför tror du vi låter som vi låter... av Benke Carlsson & Peter Johansson (2005)

 

Trots att både de mest inflytelserikaste punkbanden inom svensk historia, Ebba Grön, Attentat samt KSMB började samma år, alltså 1978 så är det ändå i Rågsved som jag vill förknippa och påpeka svenska punkens födelse och frammarsch. Det Thåström, Fjodor och Gurra gjorde för svensk musik kommer nog inget nu levande band i framheten av med deras engagemang, glöd och först och främst textinnehåll. Dom vågade verkligen ge allt och var inte rädda för diverse sammanstöningar och var framförallt ärliga i sitt sammarbete och sin musik. Egentligen förknippar jag hela den musikscen som punken är som ärlig, aggressiv och samtidigt väldigt lik som den varit dom 3 decenium den har funnits. För min del kom jag ändå lite sent tidsmässigt in i punken då jag föddes sent på 80-talet men som ung fanns andan där för att sticka ut och agera, bära skinnpaj, färga håret och gå i trasiga paltor, något man skrattar gott åt nu men var ändå den första musikaliska subkulturen jag hamnade i som jag fortfarande tillhör som skinskalle som har flera influenser från den jamaicanska scenen samt den brittiska punkscenen som växte i och med Oi!-punken. Men nu fokuserar sig boken bara på svensk punkhistoria som det skall vara då vi ändå lever här och andades den musiken, man har valt att samla en rad intervjuoffer från olika band och sen sammanställt boken med bilder. Engagemanget som punken förmedlar finns inte riktigt i boken då den bara går ut på intervjuer i viss mån utan intresse, läser ändå Ebba Gröns historia som inriktar sig mera på anekdoter än historia och är tämnligen besviken. Med en journalistisk nöd och näppe har man försökt framställe svensk musikhistoria på ett sätt som inte lockar några vidare nya öron för gengren då man bara intervjuar och inte ger faktan. Nej, läser nog hellre den nya boken Please kill me! om den amerikanska scenen med Ramones, Iggy Pop, Blondie och New York Dolls.

 

2/5

 

P.S Känner på mig att jag kommer få eventuella påhopp och folk kommer ha förutfattade meningar då dom läser raden med skinskalle och skall försöka ge er en bra och lätt bild av ordets rätta betydelse som senare nynazisterna tog. Att vara skinskalle är att indentifiera sig med den brittiska och jamaicanska musikscenen inkluderad ska, reagge och punk, alltså inte white power-musik som folk kan ta för givet. Är så kallad SHARP (Skinheads against racial predjudice) som innebär som det antyder att jag är antirarist och vänstersympatisatör, så jag hoppas ni fått en bra bild av vad jag menade. Det är trots allt en av de äldsta musikaliska subkulturer som finns och levt sig trots glåpord från media genom alla åren.

Link to comment
Share on other sites

Delta i diskussionen

Du kan svara nu och bli medlem senare. Om du är medlem, logga in för att svara med ditt användarnamn.
Notera: Din post kommer granskas av en moderator innan den blir synlig för andra.

Guest
Svara...

×   Pasted as rich text.   Paste as plain text instead

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

Loading...

×
×
  • Skapa nytt...