Filmer du just sett ! Bra och dåliga (Del 1 och 2!)

[Rakii]

The Fisher King (1991)

 

 

Det känns oundviklit egentligen då jag efter ett par minuter ha slitits in i filmen upptäcker vilka egentliga likheter det finns mellan denna och Terry Gilliams mästerverk Brazil från 1985. Mycket tyder också på att det är menat med ”flit”, bortsett från en plansch som finns på filmens omslag så känns allt utplacerat. En utstött människa (i detta fallet) som är Jeff Bridges karaktär Jack Lucas, en egocentrisk självgod radio-DJ som orsakar en kaotisk tillvaro för sina lyssnare och slutar med massmord i ett av fallen. Jack faller samman helt och hållet i sin tillvaro där han inte är van vid denna formen av sätt att se på saker ser självutplågning som ända utväg. På dödsrikets rand av overkliga omständigheter möts han och Parry (Robin Williams), Parry är en motsatt form av Jack, levnadsglad, schizofren och ett missförstått geni troligtvis. Vad som sedan följer är en kaotisk jakt på den Heliga Graalen som dykt upp i Gilliams första långfilm med Monty Python-gänget likaså men denna känns däremot mer strukturerad och välarbetat utan all den fjantiga humorn jag inte står ut med.

 

Referenserna till Brazil fortsätter kort och gott återkomma i hagelstormar, i detta fall finns det en i stort sett liknande kärlekshistoria med mellan Parry och Lydia, en kvinna som Parry djupt förälskar sig i men kan inte få. Hur tråkigt det än låter med ännu en blaséartat kärlekshistoria signerad Gilliam med snevridna fantasier fungerar det trots allt riktigt bra då historian i sig tar tråkigt nog över Graal-historien men det kunde jag stå ut med och bidrar i stället med en del positiv energi till den annars så mörka filmen. Och ännu en gång precis som i Brazil är det en delvis mörk atmosfär som ligger på ytan om man skall utgå från historian i helhet samt miljöerna som känns lite sådär Berlin-cyberpunk-dekadenta som New York miljöer ska vara men inte alltid setts såhär skitiga samtidigt som vackra. Som tur blir det en del rundvandringar i dessa miljöer samt ett par fantasifulla och väldigt underhållande scener på tur som jag inte hade förväntat mig att Gilliam skulle kunna behärska. Jag har alltid sett honom som en mörk filmskapare vilket jag fortfarande tyckte efter halva filmen då det började vända sig till bättre tider för alla inblandade men sen övergick det i tumult igen som konstigt nog höjde filmen ett snäpp. Just dessa scener byggde upp i sin tur hela slutscenariot som jag tyckte gjorde hela filmen med mer personliga reflektioner i sin tur gjorde det till en fantasifull och vriden upplevelse.

 

-4/5

[Plox]

Har av någon anledning tittat på väldigt mycket dålig film på sistone.

 

Bla. stjärnspäckade Everyone Says I Love You av Woody Allen. Fruktansvärt att se Edward Norton brista ut i sång. Riktigt bottennapp, 2-/5 i betyg.

 

Den dåliga trenden bröts dock när jag satte i Trion från Belleville i DVDn. Riktigt bra animerad film, blev verkligen positivt överraskad och filmen låg länge och bra till för en femma. Men den sista tredjedelen var inte riktigt i min smak och betyget blev en 4+/5. Alla som inte sett den bör verkligen ta och se den!

[Rakii]

Idioterna (Idioterne, 1998)

 

 

Karen är en ung kvinna som befinner sig på restaurang för att inhava en troligtvis trevlig lunch. Mitt i allt blir gästerna i rummet och även Karen abrupt avbrutna av en cp-skadad man som börjar ”störa” resten av omgivningen med sin till synes oskuldsfulla välvilja till att skapa kontakter. Karen däremot är öppenhjärtad och god som medmänniska och då mannen inte kan släppa taget om Karen (bokstavligt talat) så får hon med eller mot sin vilja helt enkelt infinna sig i att följa med hem. Hem är ett kollektiv där performance-artister som lever tillsammans för att leva ut som fullständiga idioter för omvärlden där kraven och mångfaldens norm spelar roll medans dom inte vill acceptera sig som fullständigt perfekta människor.

 

Som frenetisk filmtittare jag är och speciellt vid lite annorlundare filmer var detta en i raden av många jag sett fram emot att se under många år, delvis p.g.a att Lars von Trier som är en av de mest inflytelserikaste och mest spännande nordiska filmskapare vi har ligger bakom och som vanligt vet man aldrig riktigt vad man ska förvänta sig. Så med helt öppet medvetande för vad jag skulle skåda fick jag följa med Karen och hennes resa till att bli en idiot som dom uttrycker det, lite missvisande om något. Det som sen följer är en på många sätt en absurd visning men samtidigt tragikomisk historia där dessa idioter fått nog av samhället och väljer att leva ut sina icke-perfekta livsstilar. På många sätt känns det väldigt realistisk samtidigt det är spelfilm, mycket tack vare hur man valt att filma med skakig handkamera ur ett dokumentärt perspektiv som blåser bort alla känslor av manusbaserad film. I stället lever sig alla skådespelare som gör väldigt bra ifrån sig helt in i sina roller och gör det till en sprakande och livslevande upplevelse som inte känns som någonting annat jag sett.

 

Trots att man nu kan uppfatta hela deras situation som något sjuk som den också säkert av flera ses som är det trots allt härligt att se vilken fin sammanhållning dessa människor får i ett modernt slags hippie-kollektiv. Här har man fokuserat likaså som hippiesarna att hitta sig själv utan drogerna inkluderade då samtidigt man väljer att ta avstånd från det moderna samhället och blir en färgsprakande uppvisning i samhällskritik som von Trier behärskar riktigt bra. Som i tidigare Trier-filmer har det ju alltid funnits en del brister (bortsett från Riket) som drar ner filmen en smula vilket det finns här med vilket inte känns helt konstigt heller. Man har byggt upp det väldigt bra till att sen fortsätta i samma veva för i slutskedet börja ändra på upplägget och slutar bara helt i en deprimerande fas där det inte riktigt känns med de känslomässiga bitarna. Regissören ändrar på sitt eget koncept med idiotfasonerna för att sedan slänga in lite kvasi-kommunistiska vibbar av det hela som i stort sett inte förstör resten av filmen men kändes ändå felplacerade för att visa någon form av gnista mänsklighet i karaktärerna som inte hade behövts. Trots allt väljer jag nog att kalla det Triers hittills bästa film av dom 9 st jag sett.

 

4/5

[Candy]

Four rooms

1995

 

Regi: Quentin Tarantino m.fl

 

I rollerna: Tim Roth, Madonna, Lili Taylor, Antonio Banderas och många fler.

 

Theodore är piccolo på ett hotell en nyårsafton, han är ensam och det är till på köpet hans första arbetsdag (förstod jag det som). De första gäster han träffar på är ett antal stjärtviftande kvinnor med förföriska blickar. Det visar sig snart att alla dessa ska till bröllopssviten. Där inleder de, med tydliga lesbisk-pornografiska influenser, någon rit för att återuppväcka sin gudinna Diana (den romerska stridsgudinnan?!). Piccolon Ted kommer på ytterst förutsägbart sätt att behövas för detta lite senare.

 

Ted kommer att, som titeln avslöjar, besöka ytterligare tre rum under sitt arbetspass. Den ena märkliga situationen anlöser den andra och kända ansikten poppar upp som gubben i lådan. Till en början känns Tim Roth förnedrad i rollen som den intetsägande piccolon, han kan ju faktiskt mycket bättre än så (- samma år gjorde han Archibald i "Rob Roy" som ett exempel!)

 

Men filmen byggs sakta upp och höll mig kvar, poängen fanns där - ruvande och alldeles utom räckhåll, som sekunderna innan klimax. Ted kliver ur hissen till det sista rummet - the penthouse, självklart och filmen exploderar i Tarantino de sista 20 minutrarna.

 

 

Jag hade velat sett Tarantino göra hela regin, då kunde det ha blivit en 5:a. Tyvärr drar de andra ner helheten såpass att den nog får nöja sig med 3,5/5

[Jojje]

Den tredje mannen (The Third Man, 1949)

 

Bra i inledningen då bitvis träige Holly Martins (Joseph Cotten) kommer till Wien för att träffa sin gamle vän Harry Lime (Orson Welles). Martins dras in i mystiska affärer då det visar sig att Lime precis dött under något skumma omständigheter och helylleamerikan som Martins är så måste han givetvis utreda vad som egentligen hänt. Efter den lovande inledningen, där vi även får träffa den otroligt torre och sååå brittiske majoren Calloway (Trevor Howard), tycker jag filmen tappar fokus och tempo. Den är inte speciellt spännande utan blir nästan en såsig komedi. Den glimtar dock till bitvis, främst genom slemmige Ernst Deutsch som är sevärd som en av Limes vänner.

 

 

När Orson Welles väl gör entré så lyfter filmen två snäpp. Just scenen när han dyker upp är genialisk i sitt användande av ljus och skuggor. Och Welles är perfekt som den mystiske Lime. (Anledningen till att man tycker Welles är så bra som Lime beror väl just på att han inte är med så mycket. Han är en mystiskt bra figur helt enkelt. Om han hade varit med från början så hade det inte blivit samma sak.) Från och med detta ögonblick är filmen mycket bra. Slutet som utspelas i Wiens kloaker är så satans bra gjort att man nästan blir tårögd. Den allra sista scenen i filmen är även den perfekt. Var rädd att

hon Anna skulle komma tillbaka efter att hon gått ur bild men lyckligtvis fick Martins helt enkelt fimpa cigaretten och bita i det sura äpplet

. Betyget till filmen blir den svagaste fyran man kan tänka sig. Men ändå en fyra på Filmtipset alltså.

 

4-/5

[Spicoli]

 

Playtime

Produktionsår: 1967

Genre: Komedi

Regi: Jacques Tati

Skådespelare: Jacques Tati, Barbara Dennek, Valérie Camille, Georges Montant, Yves Barsacq, Jacqueline Lecomte

 

Handling: Några amerikanska turister kommer till Paris och irrar omkring på olika ställen. Även herr Hulot befinner sig i Paris och irrar omkring.

 

Omdöme: Har nu äntligen sett samtliga av Tatis fem stora filmer, det var de han hann med på sin 25 år långa karriär plus några kortfilmer. I de fyra övriga finns det handling även om det kan tyckas vara en väldig smal sådan, här är det nästintill ingen alls. Man får inte veta ett dugg utan man blir bara inkastad i "Tativille" (det område där filmen utspelar sig som Tati planerade och byggde upp mycket noggrant) vilken dag som helst. Monsieur Hulot har något ärende men man får inte veta vad de handlar om, efter ett tag har han irra bort sig själv och är mer eller mindre vilse i området, han går bara runt på måfå och ibland kan det tyckas att han försöker ta sig någon slags labyrint (tänker då på när han springer runt i den stora kontorsbyggnaden). Det här var ett lite minus för min del, jag vill gärna se någon slags handling även fast det egentligen inte det man ska fokusera på.

Det är ju såklart det visuella man ska lägga ögonen på, alla små detaljer, det är det viktigaste. Men antingen så tycker jag att filmen inte alls hade lika mycket av de som den hade i till exempel Trafic, Min Onkel och Fest i Byn eller så var jag kanske lite trött och kunde inte uppmärksamma allt som jag gjort i tidigare tillfällen. Det här var första gången jag såg Playtime och jag tror precis som de andra fast här nog ännu mer att de är en film som man behöver se fler gånger får att uppmärksamma fler detaljer och uppskatta den då mer. Nu tycker jag det blev en anning svårt att följa det här speciellt under den långa resturang scenen i slutet där det blev väldigt vimligt med att folk och det var svårt att se vad man skulle fokusera på. Jag kan köpa budskapet som Tati försöker förmedla men tycker att i längden blev tråkigt och man tappade intresset efter ett tag. Det är lätt en film man kan bli trött på om man inte är koncentrerad hela tiden och skulle inte bli förvånad ifall en del skulle börja spola, men det ska man inte göra. Nu var det så lite för mig själv tror jag och får ta och se om den vid ett senare tillfälle.

Betyg som helhet: 3 /5, som det ser ut nu så gillar jag faktiskt den här minst (egentligen anses den av många som hans bästa) av de 5 jag nu sett på ett par månader och gillar Trafic (som anses som hans sämsta) bäst, konstigt. Playtime har sina stunder och är helt klart sevärd. För mig är det en omtitt som gäller.

 

Imdb rating: 7,9

[NoName]

Diary of a country priest (1951, Robert Bresson)

 

Handling: En ung och sjuk präst anländer till sitt första stift ute i den franska obygden. Han klarar inte av att skapa någon som helst kontakt med sina församlingsbor och de flesta önskar att han ska försvinna.

 

Många säger nog att Bergman kopierade denna filmen när han gjorde Nattvardsgästerna..och visst finns likheter. Men i denna läggs mer fokus på relationen kring den unga prästen och befolkningen i byn, till skillnad från Nattvardsgästerna där så gott som all fokus är på prästen och hans relation till gud.

 

Berättartekniken är jättebra, agerandet är rätt jordnära och känns aldrig dåligt.

Orkar inte skriva mer nu

 

4/5

[Czechflash]

 

Titel: Maniac

Genre: Skräck/Thriller/Drama

Land: USA

År: 1980

Regi: William Lustig

I rollerna: Joe Spinell, Caroline Munro, Gail Lawrence, Tom Savini

 

Handling: En av New Yorks många invånare är Frank Zito. Men han är inte som vilken vanlig New York-bo som helst... Nej, Frank är en psykopat och fördriver tiden genom att mörda oskyldiga kvinnor och pynta sin skyltdockesamling med sina offers skalpar.

 

Omdöme: En kultförklarad liten slasher från början av 80-talet som jag varit nyfiken på ända sen jag blev förtjust i Vigilante som var regissörens nästa film. Denna film har Joe Spinell i huvudrollen som Frank Zito, men det var även hans story. Det är lite som en äldre version av American Psycho där Frank både kan vara en charmör för att sedan helt förvandlas till den galne mördaren. Han är överlägset bäst i filmen och både ser ut och agerar som en psykopat, mycket lyckat. Tyvärr är resterande skådespelare dåliga och förstör till viss del scener då de t.ex. inte känns tillräckligt rädda. Filmen saknar annars lite djup i storyn som inte är så speciell. Man hade hoppats på att det på något vis skulle växa fram en bakgrund till varför Frank beter sig som han gör. Det gör det iofs på sätt och vis, men det är lite för lamt.

 

 

Sen hade jag gärna sett polisens arbete med att få tag på honom. Här hade man kunnat skapa en bra karaktär som skulle bli en motvikt till Frank. Annars är musiken och känslan i filmen många gånger på topp. Musiken av Jay Chattaway är för det mesta stämningsfull och han gjorde även den mycket passande musiken till Vigilante. Hans musik skapar också rätt stämning i filmen och många gånger blir det spännande och rysligt när man bara väntar på att Frank ska slå till mot sitt nästa offer. Frank använder även olika tillvägagångssätt för att "likvidera" sina offer, något som fungerar mycket bra. Synd bara att sista delen av filmen blir lite utflippad, men några minnesvärda scener finns det, bl.a. med "bilen".

 

3 - Skådespelare

2 - Handling

4 - Känsla

4 - Musik

3 - Foto

--------------

16 - Totalt

 

Betyg: +3/5

IMDb: 5.8

[Czechflash]

Diary of a country priest (1951, Robert Bresson) - 4/5

 

Vore kul om du kunde skriva lite om filmerna du sett då ett betyg inte säger något om själva filmen. Vad var bra, vad handlade den om, skådespelare etc.

[Bioast]

Flåklypa Grand Prix (1975)

 

 

Land: Norge

Regi: Ivo Caprino

Sv. röster: Beppe Wolgers, Halvar Björk, Wenche Myhre, Rolf Bengtsson, Olof Thunberg, Ingvar Kjellson, Magnus Härenstam, Inga Gill, Björn Gustafson, Mille Schmidt, Ernst-Hugo Järegård.

Längd: 88 min

 

Handling: Reodor Fälgen (Björk) är en cykelreparatör som bor uppe på ett berg i byn Flåklypa tillsammans med sina medhjälpare; den optimistiske människofågeln Solan Gundersen (Myhre) och den pessimistiske, pälsprydde figuren Ludvig (Bengtsson). Med ekonomiskt stöd av en rik oljeshejk (Kjellson) bygger dom en racerbil, vilken dom ska tävla i Grand Prix med. En annan som deltar i tävlingen är racerföraren Rudolf Blodstrupmoen (Thunberg) som vunnit Grand Prix tre år i rad och som en gång snott ritningarna till sin fräna racerbil från Reodor Fälgen.

 

 

Omdöme: Flåklypa Grand Prix är som en barnfilm från 70-talet riktigt typisk: lite seg, ibland smått obegriplig (oförståeligt prat om muffins finns i början), men väldigt rolig och underhållande. Dessutom är de svenska rösterna ypperliga. Filmen är gjord med stop motion-animation, och gubbarna liknar dom i Jan Lööfs barnprogram Skrot-Nisse och hans vänner (1985). För barn som gillar bilar är filmen extra sevärd, man kan nästan kalla den en nordisk/inhemsk variant av Pixars Cars. Musiken är både bra och blandad. Register från Sagan om ringen-musik light till kammarjazz-artad musik i stil med Alain Romans' soundtrack till Jacques Tatis filmer.

En annan kul grej är att huvudpersonen Reodor Fälgen ser ut som Antikrundans leksaksexpert Peter Pluntky.

 

Reodor Fälgen och Peter Pluntky.

 

4/5

[Spicoli]

Diary of a country priest (1951, Robert Bresson) - 4/5

 

Vore kul om du kunde skriva lite om filmerna du sett då ett betyg inte säger något om själva filmen. Vad var bra, vad handlade den om, skådespelare etc.

 

Håller med, det är så jäkla tråkigt. Skriv gärna några rader behöver inte vara jättemycket men så man får någon uppfattning av vad du tyckte var bra samt dåligt.

[Rakii]

Birdy (1984)

 

 

Ännu en i raden av filmer som behandlar utanförskap samtidigt ärren från krig och så mycket mer, denna gången i regi av Alan Parker som är lite av en favorit hos mig. Här möter vi Birdy (Matthew Modine), som en ung kille i Philadephia heter som till synes inte tycks ha något annat namn. Birdy är en drömmare av stor rang som är besatt av tanken att bli fri som en fågel, kunna flyga och leva med fåglar. Vietnam och Richard Nixons politik sätter dock käppar i hjulet för drömmandet och han tvingas ut i krig men återvänder hem förstörd och sargad. Hans barndomsvän Al (Nicolas Cage) börjar komma på besök på det mentalsjukhus Birdy nu hamnat på och han minns tillbaka i hopp om att få Birdy att komma ur sitt långvariga apatiska tillstånd.

 

En i raden filmer jag haft på min-ska-se-lista mestadels av två orsaker, Alan Parker som står för regin har aldrig svikit samt Nicolas Cage som är lite av en favorit i vissa filmer och verkligen kass i andra men det hör inte hit. Parker skapar i och med denna en drömsk film som verkligen går människans innersta drömmar på djupet och verkligen målar upp en surrealistisk fantasi där Birdy och Al sakta förvandlas till flygfän i en fantasivärld. Det hela känns väldigt intressant och spännande till en början men det är just tillbakablickarna som Al berättar som är filmens starkaste beståndsdel då dom bygger upp filmen till vad den egentligen är medans den nu-varande-historien i filmen är ganska lam. Temat tilltalade mig väldigt och berörde starkt då jag är ornitolog (fågelskådare) själv och kunde känna samma kärlek för dessa djur som Birdy men resten av historien engagerade inte tillräckigt och temat med utanförskap gjorde Parker bättre i Pink Floyds rockopera The Wall.

 

+3/5

 

Ladies and gentlemen, mr. Leonard Cohen (1965)

 

 

Det här var en helt annan osalig upplevelse jämnfört med den väldigt bra och innehållsrika nya dokumentären I´m your man. Och dom som nu kan sin Cohen-historia så vet man att från att utgå från året på filmen så har han ännu inte släppt sin första fullängdare, Songs of Leonard Cohen och här möter vi honom fortfarande under den kreativa proceduren för skrivandet, i poetisk form. Som en ung poet med framtidsdrömmar följer vi med honom och en berättarröst som hela tiden ekar i bakhuvudet som kommer med drömska men irrelevanta tydningar av Cohens inre kärna och hans texter, något som känns krystat då man kan tyda det själv för egen hand hur man behagar till. Själva filmen i fråga utgår mycket och kartlägger i stort sett hans tidiga epokgörande liv som författare till hans två enda romaner och sina många poetiska texter. Dessvärre är dom problemen tydliga likväl här som i den nya dokumentären att man som ovan Cohen-lyssnare inte säkert känner till hans livssituation vid det här laget och vartifrån han får inspiration, vilket inte framgår alltför tydligt. Man kunde gott och väl format om filmen en aning och valt att spegla det hela från hans synvinkel i stället för att lägga för stor form på den analyserande biten. Jag är en krävande person i fråga då det kommer till persongallerin och bakgrundshistoria som skapar en ärlig personlig feeling, något denna i sin tur med den andra dokumentären inte riktigt fångade.

 

3/5

[NoName]

Diary of a country priest (1951, Robert Bresson) - 4/5

 

Vore kul om du kunde skriva lite om filmerna du sett då ett betyg inte säger något om själva filmen. Vad var bra, vad handlade den om, skådespelare etc.

 

Så?

[Czechflash]

 

Titel: The Last King of Scotland

Genre: Drama

Land: Storbritannien

År: 2006

Regi: Kevin Macdonald

I rollerna: Forest Whitaker, James McAvoy, Kerry Washington, Gillian Anderson

 

Handling: Året är 1970. Den unge läkaren Nicholas Garrigan kommer till Uganda och får tjänsten som personlig läkare till general Idi Amin. Till en början sveps Nicholas med av Amins starka personlighet och charm, men liksom resten av världen börjar han sakta förstå att Amin inte är den räddare han påstår sig vara. Bakom fasaden döljer sig en hänsynslös diktator och Nicholas inser att hans eget liv hänger på en skör, skör tråd.

 

Omdöme: Tveksamt om jag hade valt att se den här filmen om inte Forest Whitaker varit nominerad och favorit till en Oscar. Jag hade chansen att se filmen på Stockholm Filmfestival, men valde då bort den. Det noterbara är att det inte är Forest Whitaker som har huvudrollen, utan James McAvoy i rollen som den unga läkaren Nicholas. Han är också bra i sin roll, men självklart är det Whitaker som lyser mest. Jag hade gärna sett att han var med mer faktiskt då han med sin karisma och charm hela tiden lyckades få mig att småskratta. Och mot slutet visar han ju även sin lite hårdare sida.

 

 

Filmen i sig är ganska bra, men jag dras inte riktigt in i filmen förutom mot slutet då det blir lite mer nerv. För även om jag tycker läkaren spelas bra av McAvoy, är det ju Idi Amin som är stjärnan i filmen. Filmen baseras ju på verkliga händelser som bygger på läkarens berättelser så det är kanske inte så konstigt att han hamnar i fokus. Musiken var ojämn i filmen då man ofta använde sig av afrikansk musik som jag inte uppskattar så mycket. Däremot var den övriga musiken för det mesta bra. Sen tycker jag väl att

slutet kunde varit bättre då det blev lite för "Hollywood" när läkaren får hjälp när man tror och hoppas på ett mörkt slut.

 

 

4 - Skådespelare

3 - Handling

3 - Känsla

3 - Musik

3 - Foto

--------------

16 - Totalt

 

Betyg: +3/5

IMDb: 7.9

[Spicoli]

 

Bang Bang, You're Dead

Produktionsår: 2002

Genre: Drama

Regi: Guy Ferland

Skådespelare: Ben Foster, Thomas Cavanagh, Jane McGregor, Randy Harrison, Eric Keenleyside, Janel Moloney, Gillian Barber

 

Handling: Trevor (Ben Foster) har blivit så utsatt för så allvarlig mobbning att han till slut hotar att spränga skolans fotbollslag i luften. Men hans räddning kommer i form av dramaläraren Mr Duncan (Thomas Cavanagh). Han erbjuder Trevor den manliga huvudrollen i en skolpjäs, tillsammans med den nya eleven Jenny.

 

Omdöme: Tror att alla, åtminstone de flesta, kan relatera till den här filmen på ett sätt eller annat. Mobbning och utanförskap samt tillvaron i skolan och allt vad det innebär är vad som tas upp här och i dessa dagar är det ett så hett diskutionsämne. Man går ju själv i skolan och har gjort i det i stort sätt i hela ens liv och i alla scener som förekommer här så känner man säkerligen igen sig någongång. Jag ska inte säga att jag blivit mobbad för det har jag definitivt inte men om man bara upplevt något i stil med det; ignorerad, puttad på eller råkat ut för något då man kännt sig väldigt förnedrad så borde man som sagt känna igen sig och kunna förstå vissa personers situation i den här filmen. Som ni kan förstå så är filmen väldigt träffande på ett flertal punkter, tänker då främst på mobbningen men också hur skolan ser ut idag, det är inte alls en missvisande bild. Det som förekommer här kanske inte förekommer i samma utsträckning på varje skola men kan vara säkert på att de gör de i någon form.

Ben Foster som gör huvudrollen här har jag sett förut i ett par filmer och kan inte säga att jag blivit direkt imponerad av honom, fram tills nu. Jag tycker karaktären påminner på vissa håll Jake Gyllenhaal i Donnie Darko; inte helt fullt ut men mycket i hans agerande samt lite i personligheten. Visst är dom olika också men just blicken i ögonen, hans ofta lugna ton samt de helt klockrena kommentarerna påminner om varandra. Så det var lite överaskande, måste säga också att överlag var skådespelarna mycket duktiga. De flesta var för mig okända men det ska ju absolut inte säga något har jag märkt. Till exempel i Gus Van Sants Elephant som den här filmen påminner om också där många skådespelare var nybörjare men klarade sig finfint.

Betyg som helhet: 4 /5, filmen berör mig djupt speciellt den sista biten som var ruskigt stark. Det kanske inte är så lätt för alla att sätta sig in huvudkaraktärens huvud men jag hoppas att de flesta ändå förstår. Budskapet måste gå fram oss alla och tycker ifall man ska visa någon film i skolan så är det här ett lysande exempel. Det finns så mycket att säga men tycker inte det behövs något mer, det är verkligen en film jag tycker alla borde se och ta lärdom av.

 

Imdb rating: 8,2

 

 

 

De Utvalda

Orginaltitel: Runaway Jury

Produktionsår: 2003

Genre: Drama / Thriller

Regi: Gary Fleder

Skådespelare: John Cusack, Rachel Weisz, Gene Hackman, Dustin Hoffman, Joanna Going, Jeremy Piven, Bruce McGill, Cliff Curtis

 

Handling: En änka anklagar ett stort vapenföretag för sin mans död efter att han blivit skjuten på sin arbetsplats av en galning. Stora summor står på spel och vapenföretaget gör allt i sin makt för att "rätt" personer skall sitta i juryn men de verkar som att någon annan har möjlighet att påverka juryn...

 

Omdöme: Har sett de flesta av John Grishams filmatiseringar nu men har faktiskt aldrig läst något av honom, kanske borde göra de. John Grisham ligger med sina böcker och noveller bakom filmer som Klienten, Firman, Juryn (A time to kill) och The Chamber samt Rainmaker som jag håller högst. De flesta handlar om rättegångsdramor, något som i filmväg oftast brukar vara väldigt förutsägbara och så även här. Det är inte alls svårt att lista ut hur det ligger till och hur det kommer gå. Men på grund utav ett hyffsat skådespel från Hackman och Cusack så höjer den sig ett snäpp. Vill inte säga att det är direkt intressant att följa handlingen som utspelar sig under en kortare tid men det blir ändå underhållande stundtals vilket jag inte trodde innan. Filmen sticker väl inte direkt ut från mängden utan känns sådär mittemellan inte dålig men inte heller i närheten av bra. Den följer en säker mall kan man säga och för de flesta räcker det nog gott, även fast man tycker att slutet är förutsägbart så skulle jag ha svårt att se något annat.

Betyg som helhet: 3 /5, funkar okej på en söndags kväll i brist på annat men inte mycket mer än så.

 

Imdb rating: 7,1