marta

Det finns en gammal film, där filmmaskinisten i den lilla byn har ett avtal med maskinisten i nästa lilla by att de skall byta filmrulle i pausen. Då behöver de bara betala en halv filmhyra var. I pausen kastar de sig på sina cyklar, kör för fullt mot nästa by, möts på halva vägen och byter filmrullar. Sen turas de om att visa första delen först. Den andra byn får då se andra delen först. Men i vilken film förekommer detta? Jag trodde först att det kunde vara Cinema Paradiso, men nu tvivlar jag på det.

Tack för svar. Undrar om biografen eller bolaget tjänar på detta? Ska man gissa på bolaget?

Kan någon berätta för mig varför Searching for Sugar Man är censurmärkt med 15 år. Är filmen våldsam? Eller handla det om att filmbolaget inte vill bekosta censurgranskning och sätter 15 år för säkerhets skull. En gammal filmmaskinist berättade för mig att en del filmbolag gör så, alltså skippar granskning för att slippa betala och sätter slentrianmässigt 15 år, så slipper man utlägget. Kan detta stämma? Alltså, två frågor: 1) Varför har Searching for Sugar Man 15 årsgräns? 2) Kan det stämma att en del filmbolag kan skippa censurgranskning, om det sätter 15 år som åldersgräns?

För att förtydliga: Instrumentalmusik har alltid använts som bakgrundsljud. Till och med före ljudfilmen. Men visor, sånger? Jag tänkte också på Mandomsprovet. Är det den första kanske eller kan någon hitta något tidigare exempel?

Såg filmen Nathalie i kväll. Började fundera på när sånger började användas som bakgrundsljud i filmer. Jag undantar då rena sång- och dansfilmer, musical och opera. Numera används inte sällan en sång med text och musik som bakgrund till en scen. Det är inte någon av skådespelarna som sjunger, utan man har anlitat en sångare/sångerska och en redan skriven sång eller anlitat en låtskrivare som skapat en ny sång till filmen. Jag tror inte att det förekom till exempel på 50-talet utan det är en relativt ny företeelse. Eller har jag fel?