Brazil

Originaltitel: Sin City. Genre: Action / Thriller. Produktionsland: USA. Premiärår: 2005. Regi: Frank Miller & Robert Rodriguez. Manus: Frank Miller & Robert Rodriguez. Skådespelare: Bruce Willis, Mickey Rourke, Jessica Alba, Clive Owen, Nick Stahl, Powers Boothe, Rutger Hauer, Elijah Wood, Rosario Dawson. Sin City: Överdrivet ultravåld, uppblåst manschauvinism och sexistisk kvinnosyn. Att Sin City innehåller alla dessa ingredienser är uppenbart, men å andra sidan är detta heller inget som filmen hymlar med, alls. Tvärtom är Sin City regissörerna och manusförfattarna Frank Miller & Robert Rodriguez väl medvetna om att filmen helt utgår och definieras utifrån manliga spelregler, och det är kanske också det som gjorde att jag inte störde mig på manschauvinismen och den sexistiska synen på könen. Sin City är gjord med finess och känsla. Framställningen är mörk, brutal och rå, minst sagt. Foto, kameraarbete och klippning är otroligt välgjort; de digitalt skapade bilderna är mästerliga. Detta är utan tvekan en mycket stilistiskt begåvad film. Skådespeleriet varierar, men när Willis, Rourke och Owen står i fokus finns det verkligen inget att anmärka på. Det man kan kritisera filmen för är att den möjligen kan upplevas som ytlig, Sin City saknar äkta djup. Det extrema våldet kan möjligen bli väl magstarkt för somliga. Samtidigt är detta en film vars främsta syfte är att underhålla med brutalt våld, sexiga kvinnor och tuffa, traditionella manliga hjältar, och det lyckas den väldigt bra med. Och för att vara en hårdkokt actionfilm känns handlingen ganska genomtänkt, Sin City är oftast både spännande och impulsiv. Se! Betyg: -4/5

Originaltitel: Napoleon Dynamite Genre: Komedi Produktionsland: USA Premiärår: 2004 Regi: Jared Hess Manus: Jared Hess & Jerusha Hess Skådespelare: Jon Heder, Efren Ramirez, Jon Gries, Aaron Ruell, Tina Majorino, Haylie Duff, Ellen Dubin, Emily Kennard, Sandy Martin. Napoleon Dynamite är en nysläppt amerikansk komedi som aldrig visades på bio i Sverige (av någon outgrundlig anledning) som kommit hit direkt på dvd. Filmen kretsar kring Napoleon Dynamite, ultranörd, med en härligt skönt anspråkslös attityd samtidigt som han är cool på en sort ”antihjältiskt” sätt. Det man kan börja med att konstatera är att filmens karaktärer framställs på ett väldigt roligt, personligt och innerligt sätt. Det är svårt att inte låta sig charmas och roas av dem. Det som kännetecknar filmen är den saknar egentlig handling, istället känns den främst som en lysande skildrad situation där nördar är hjältar. Musiken är ofta skum och egensinnig, samtidigt som den ger uttryck för lite skön 80-tals nostalgi. Kameravinklar, foto och övrigt bildarbete är väldigt snyggt och välgjort. En eloge bör verkligen ges till Jon Heder i rollen som Napoleon. Heder gör ett oförglömligt porträtt och levererar de skönaste kommentarerna och uttrycken på länge, inte minst sättet han gör det på är otroligt underhållande. Missa inte! Betyg: 4/5

Czechflash skrev: Vad var det som du inte gillade eftersom du "bara" gav av den -4/5?

Originaltitel: The Woodsman Genre: Drama Produktionsland: USA Premiärår: 2004 Regi: Nicole Kassell Manus: Steven Fechter & Nicole Kassell Skådespelare: Kevin Bacon, Kyra Sedgwick, Mos Def, Benjamin Bratt, David Alan Grier, Eve, Kevin Rice, Michael Shannon, Hannah Pilkes. Förgripelser på barn är något av det värsta brott en människa kan begå i vårt samhälle. Men det är inget som hindrar regissören Nicole Kassell från att filmatisera detta frustrerande och obehagliga ämne. The Woodsman handlar om Walter (Kevin Bacon) som nyligen avtjänat ett 12-årigt fängelsestraff för ett avskyvärt brott. Walter återvänder till sin hemstad med förhoppningen att kunna skapa ett nytt liv vilket visar sig vara både komplicerat och påfrestande. Omgivningen är ofta hård och fördömande. The Woodsmen är en film som verkligen vågar vara närgången utan att bli varken spekulativ eller effektsökande. Den kan vara obehaglig och provocerande men också ömsint och nyanserad. The Woodsman undviker stereotyper och förutsägbar regi och blir först och främst en djup, känslig och mycket tankeväckande film. Utanförskapet, tvivlet, skammen, sorgen; allt skildras med oerhörd skärpa. Kevin Bacon gör ett enastående porträtt av Walter, där skådespeleriet kanske bäst beskrivs som väldigt välbalanserat, starkt och lågmält. Birollerna hanteras skickligt av bland annat Kyra Sedgwick, Mos Def och Benjamin Bratt. Dessutom karaktäriseras filmen av ett vackert och passande bildspråk, kompetent klippning, bra musik och ett precist berättartempo. The Woodsmen får en stark 4 (av 5). Originaltitel: The Life Aquatic with Steve Zissou Genre: Komedi Produktionsland: USA Premiärår: 2004 Regi: Wes Anderson Manus: Wes Anderson & Noah Baumbach Skådespelare: Bill Murray, Owen Wilson, Cate Blanchett, Anjelica Huston, Willem Dafoe, Jeff Goldblum, Michael Gambon, Noah Taylor, Bud Cort. Regissören Wes Andersson har gjort två filmer jag värderar oerhört högt – the royal tenenbaums (2001) och rushmore (1998). Nu är han tillbaka med ”the life aquatic with Steve Zissou”. Rollistan inger förtroende; med skådisar som Bill Murray, Anjelica Huston, Cate Blanchett, Willem Dafoe och Jeff Goldblum kan det väl inte gå fel? Själva filmen handlar om den berömde oceanografen och filmaren Steve Zissou. Efter att ha erfarit hur sin bästa vän blivit hajmat bestämmer sig Zissou för att bege sig ut på en havsexpedition för att döda den mystiska hajen. Detta trots att självförtroende är kort i botten och finansiärerna drar in sitt stöd. Jag försökte verkligen att se filmen utan att ha några höga förväntningar, men jag måste tyvärr konstatera att Wes Anderssons nya film inte når upp till samma höjder som Rushmore eller The Royal tenenbaums. The Life aquatic är absolut inte en dålig film, det är faktiskt en klart sevärd film. Den är inte helt oväntat snyggt plåtad, detaljskärpan är skyhög, skådespelarna gör bra ifrån sig allihop. Scenografin är superb, musiken är riktigt bra, inte minst brasilianske Seu Jorge som spelar Bowiecovers på portugisiska. Däremot upplevde jag filmen som något omständlig och tvehågsen. Andersson verkar inte ha kunnat bestämma sig för vad det är för sorts film han velat göra. Nu är den dels en skruvad djuphavsexpedition, dels en far – son "relationsförsoningsfilm". Visst finns det underfundig Andersson humor lite här och var, men ibland känns även den på gränsen till lite plump, exempelvis när Zissou och hans besättning bekämpar sjöpirater och fritar en kidnappad ur besättningen. Filmen saknar struktur och djup, vilket är synd då filmens inramning är mycket bra på alla sätt och vis, det är det lilla extra som saknas. Betyg: 3/5

Titel: Closer Regi:Mike Nichols Medverkande: Nathalie Portman, Jude Law, Julia Roberts, Clive Owen. Handling: Danny och Alice blir kära i varandra. Danny träffar Anna och inleder en otrohetsaffär med henne. Av en slump sammanför han Anna med Larry. Larry och Anna gifter sig. Anna och Dan fortsätter att träffas. När detta uppdagas hämnas Larry genom att förnedra Dan som blir övergiven av Alice. Omdöme: Closer, en film om kyliga relationer och hjärtlösa individer? Det är i alla fall mitt intryck efter att ha sett denna lovordade film. Musiken är bra, foto är skarpt och detaljerat, skådespeleriet är lysande. Men känslor briserar och hjärtan krossas som om det vore frågan om någon sorts köp och släng konsumtion, personligen blir det lite för beräknande för min del. Förmodligen kan verkligheten säkert vara minst lika kall och cynisk som i Closer men här blir det distanserat på ett sätt som gör att man bara tycker det är sjukt men sällan särskilt känslomässigt engagerande. Man blir bara berörd på ytan, men inte på djupet. Det som trots allt gör filmen sevärd är det utmärkta skådespeleriet, särskilt Natalie Portmann imponerar stort, kanske hennes bästa rollprestation hittills (med reservation för att jag ännu inte sett Garden State). Även Julia Roberts gör en väldigt bra insats, återhållsam, känslokall och fullständigt äkta. Jude Law är också trovärdig om än lite tvehågsen ibland. Den kaxige och exalterade Clive Owen är mycket bra. Closer är en film om sexuell utlevelse och inre missbelåtenhet, men där det själfulla inte riktigt vill infinna sig, kanske är det också själva poängen? Betyg: +3/5

Svensk titel: Ett rum i våra hjärtan Originaltitel: La Stanza del figlio Genre: Drama. Premiärår: 2001 Regi: Nanni Moretti Manus: Nanni Moretti & Linda Ferri. Skådespelare: Nanni Moretti, Laura Morante, Jasmine Trinca Giuseppe Sanfelice, Sofia Vigliar m.fl. Handling: Filmen handlar om en sammansvetsad familj i en liten italiensk stad. Familjens fader Giovanni är psykoanalytiker. I hans mottagningsrum, som liggeri anslutning till familjens lägenhet, anförtror hans patienter honom en lång lista av neuroser. Dagligen ställs han inför människoöden som står i stor kontrast till hans egna lugna och harmoniska tillvaro. Men en dag förändras allt när ett av hans barn omkommer i en dykolycka. Omdöme: Inledningsvis kan man nästan tycka att familjen lever i en nästan perfekt idyll. Denna harmoniska tillvaro raseras dock hastigt när dödsolyckan är ett faktum. Sonen i familjen omkommer i en dykolycka. Ett rum i våra hjärtan porträtterar sorgearbetet oerhört känsligt och insiktsfullt. Skådespeleriet är lysande, framförallt Nanni Moretti och Laura Morante lyckas förmedla alla de känslor man högst sannolikt drabbas av vid en tragedi som denna, med realism och rörande inlevelse. Överlag är ett rum i våra hjärtan en mycket gripande film som gjorde mig tårögd många gånger, utan att för dens skull bli sentimental. De främsta invändningarna mot filmen är att den tenderar att kännas något väl enkel i sitt framställningssätt, filmen är något för återhållsam ibland, kanske för sitt eget bästa. Helhetsintrycket är dock övervägande positivt. Rekommenderas. Betyg: -4/5

The Matrix är en fantastisk film på samma gång som de två uppföljarna är mer eller mindre fantastiskt dåliga. Jag är klart missnöjd med trilogin men fullt nöjd med första filmen, som ni säkert förstår, borde varit den enda filmen!! Försöker inbilla mig att det inte gjorts några uppföljare...

Tycker om båda filmera, på lite olika sätt. Vol.1 främst för det snygga fotot och de blodiga actionsekvenserna. Vol.2 främst för karaktärsfördjupningen, uppgörelsen i husvagnen plus lite annat. Dialogen håller som vanligt hög klass, även om det är en bit kvar till Pulp fiction och Reservior dogs, som fortfarande är Tarantinos tveklöst bästa filmer enligt min mening. Kill Bill vol.1 & 2 får 4/5 av mig.

När det gäller investing i hemmabio är mitt första råd: undvik billiga sk. "hembioanläggningar" som ofta säljs på Siba, ONOFF etc. Även om de bara kostar några tusenlappar är ljudet av en så miserabelkvalité att man lika gärna kan låta bli. Satsa hellre pengarna på två fina stereohögtalare och en förstärkare, sedan när man sparat ihop mer pengar kan man bygga på med fler högtalare av finare kvalité. Ljud på dvd-filmer är ofta av klart högre kvalitet ljudmässigt än dagens söndermastrade populärmusik, därför menar jag att det är minst lika viktigt att ha en bra hemmabio som en bra stereo (som kan hantera upplösning och dynamik). En subwoofer kan vara lite kul men oftast är en mycket sämre än 2 (eller fler), inte minst ur akustisk synvinkel pga. att fler baslådor tenderar att jämna till de olika basresonanser som uppstår i alla lyssningsrum vid olika frekvenser, detta ger en mycket mer behaglig basåtergivning och mindre "rumsmuller" för att uttrycka det hela lite krasst/förenklat. Bra och hyffsat billiga subwoofers gör ett företag som heter audio pro, deras produkter säljs i ganska många butiker, även ONOFF om jag inte minns fel. Om man är riktigt seriös är det bra om man har möjligt att möblera ordenligt i rummet med hyllor, mattor och annat som minskar efterklangen i rummet. Desto mer dämpat och tyst man kan få själva rummet desto bättre ljudåtergivning kommer man erhålla (dvs. man minskar rummets egna bidrag, dessa vill man ju helst slippa i så stor utsträckning som möjligt). Akustikreglering är dock något som butiker brukar vara dåliga på att påpeka, inte alltför sällan försöker de lura i en att dyra kablar, det är viktigt det. I själva verket är akustik långt mycket viktigare än kablar, rummets påverkan är ofta minst lika stor som högtalarnas vilket få känner till/tänker på. Bättre hemmabio/stereo prylar hittar man på hifiklubben eller någon mer dedikerad hifi/hemmabiobutik.

Det stora blå är en fin film, jag tycker den har en speciell känsla som Luc Besson numera aldrig lyckas återskapa i dagens dussinproduktioner. Du kommer nog inte bli besviken.

Masjävlar engagerar, underhåller och skakar om! Regissören Maria Blom har gjort en imponerande debutfilm. Trots att det finns en klar igenkänningsfaktor känns filmen både originell och tänkvärd. Filmen intar ett klart feministiskt perspektiv även om filmens egen analys ibland ger en något förenklad bild av verkligheten. Masjävlar belyser den inskränkta synen på kvinnorollen. Mias systrar Gunilla och Eivor har ägnat sina liv åt familjen. I Masjävlar utmålas det mest som något föraktfullt, en kvinnofälla som automatiskt leder till olycka. Men så behöver det ju inte alltid vara, hemmafruar i storstäderna existerar likväl som karriärister på landsbygden. Däremot kan jag tänka mig att hemmafruarna dominerar på landsbygden. Men det är inte bara fördomar om ”kvinnans roll” som belyses. Även huvudpersonen Mias fördomar om livet i Dalarna får sig en törn. De är mycket som ligger och bubblar under ytan i Masjävlar. Hemligheterna kommer fram med spritens hjälp och dramatiken tar fart. Skådespeleriet är utan tvekan väldigt bra, alla för filmen betydande karaktärer (de är ett par stycken) spelas med fin trovärdighet. Ann Petrén och Kajsa Ernst är de som imponerar mest. Något som Maria Blom också insett är att humor funkar som bäst ihop med smärta och ångest. De tvära kasten mellan komik och tragik gör filmen mycket underhållande samtidigt som den berör och stannar kvar i minnet. Betyg: 4/5

Ja det är ju en tolkning. Själv ser jag det snarare som fyndiga porträtt av kulturkrocken mellan väst och öst. Att Lost in Translation skulle "göra narr av den japanska kulturen på en nivå som jag skulle kalla rasistisk" är att gå väl långt tycker jag.

Czechflash: Collateral är verkligen en riktig höjdare, mycket möjligt att det kan vara årets bästa film. Själv kommer jag köpa den på dvd direkt när den släpps! Är sugen på att se om den redan nu...

Orig. titel: Collateral Genre: Action/Thriller Regi: Michael Mann I rollerna: Tom Cruise, Jamie Foxx, Jada Pinkett Smith, Mark Ruffalo m.fl. En kväll och en natt, mer intensiv och spännande än det mesta jag sett. Med Collateral lyfter Michael Mann sig åter högt över skyarna och återhämtningen efter den enligt mig mindre lyckade Ali låter inte vänta på sig. Collateral är en förbaskat bra film helt enkelt. Det briljanta fotot och omgivnings porträttet av Los Angeles storstad nattetid är fantastiskt snyggt. Även om handlingen är ganska enkel blir den aldrig förutsägbar, för precis när man tror sig veta vart taxin är på väg byter Mann spår och intrigen tar nya former. Berättandet är mästerligt. Mann lyckas förnya en ganska utnött genre vilket är värd en eloge bara det. Dialogen är kreativ, vilket märks särskilt under taxifärderna då den är fylld med levnadsvisa frågor, reflektioner och samtida poänger, som till exempel när Vincent (Tom Cruise) fränt säger till vår taxichaufför Max (Jamie Foxx) att ”njuta av att slippa välja” (som en antydning till vårt moderna konsumtionssamhälle där vi ständigt är tvingade att välja). Vet vem, kanske är jag överanalytisk, men träffsäkert är det ändå. Tom Cruise gör en perfekt insats i rollen som kylig yrkesmördare, en av sina absolut bästa rollinsatser hittills tycker jag. Cruise passar helt enkelt perfekt i rollen, hans karaktär är cynisk, brutal och en fullständigt osympatisk människa som ändå lyckas med den paradoxala bedriften att på ett ibland komiskt sätt, charma en som åskådare. Spelet mellan den morallöse, disciplinerade bödeln Vincent (Cruise) som inte ser någon mening i något och den desillusionerade taxichauffören Max (Foxx) som efter tolv år fortfarande intalar sig själv att taxijobbet bara är temporärt är det som bär själva berättelsen. Personkemin mellan dem är på topp. Något som också kännetecknar Mann är hur han inte låter berättelsen skynda i onödan samtidigt som han lyckas med att bibehålla den täta spänningen. När väl våldet blixtrar till sker det oväntat och obönhörligt, vilket gör det mycket realistiskt och omskakande. På många sätt finns här likheter med Manns mästerverk Heat. Slutscenerna, uppgörelsen på tunnelbanetåget är något klichéartat och känns marknadsanpassat, men det är en småsak i sammanhanget och utfört med bra känsla och nerv vilket gör att det fungerar ganska bra trots allt. Collateral är en riktigt spännande och suggestiv filmupplevelse som man inte bör missa. Årets thriller, tveklöst. Betyg: +4/5

Genre: Drama / Komedi Produktionsland: USA Premiärår: 2003 Regi: Ridley Scott Manus: Eric Garcia & Nicholas Griffin Skådespelare: Nicolas Cage, Lynn Ann Leveridge, Sam Rockwell Matchstick men var en medelmåttig filmupplevelse. En film om människor som lever på att lura andra, till och med sig själva. Det känns som om hela filmen präglas av ett behov att vara hipp och originell. Och visst finns det ett ganska coolt och snyggt bildberättande, men det är knappast inget som lyfter filmen. Intrigen och vändningarna är oftast oengagerande och Nicholas Cages stirriga överspel fungerar inte särskilt bra. I sin iver att kasta in ett karaktärsdrama i en redan väldefinierad genre blir det hafsverk åt båda hållen. Den något förutsägbara slutscenen är också, väl traditionell och nästan lite fördomsfull. Betyg: +2/5