Jojje

Hallå Peo! Det var ett tag sen. Hoppas allt är bra med dig (i dessa märkliga tider). Jag tittar in här med jämna mellanrum (som gäst) men har inte varit inloggad på 10 (tio) år! Lyckades återställa mitt lösenord så jag kunde logga in nu. Jag brukar publicera mina gamla Filmsnack-recensioner på min blogg (https://jojjenito.com/) då och då. Just nu handlar det om gamla Polanski-texter. Så jag uppskattar verkligen att Filmsnack lever vidare trots att forumet är i dvala. Det är ju alltid så, tider förändras och folk går vidare till andra plattformar. Men som sagt, det är uppskattat att inläggen finns kvar och det är kul att leta upp gamla texter. Det verkar som om sökfunktionen inte är uppe på banan än. Man får inga sökresultat. Är det indexet som behöver uppdateras? Ha det bra så hörs vi senare.

Japp, nåt är fel. Czechflashs inlägg 02:25 10 juli (eller 03:25 om man är inloggad) är borta. Det syns på förstasidan men hittas när man klickar på länken. EDIT: Hmm, jag får samma fel som Czech när jag försöker publicera inlägget. EDIT2: Jaha, nu dök inlägget upp men Czechs inlägg i Filmer du just sett-tråden är fortfarande borta.

Japp, nåt är fel. Czechflashs inlägg 02:25 10 juli (eller 03:25 om man är inloggad) är borta. Det syns på förstasidan men hittas när man klickar på länken.

Kul att du tänker på att den kanske kan passa mig och att du snappat upp att jag gillar hiphop. Well, jag kanske nämnt det några gånger, t ex i min recension av The Wackness. Hittade hela . Ah, A Tribe Called Quest bl a. Kan vara värt att se filmen bara för ljudspåret. Jag har förresten nog inte sett Wall Street heller, i alla fall inte i modern tid. Kanske ska köra ett litet tema med dessa två?

Well, de två första filmerna finns som en box medan den tredje bara verkar finnas separat. Finns på både Play.com och Amazon.co.uk. Finns även på Lovefilm.se. Och just det, Baraka, som du nämnde, har ju Ron Fricke som regissör. Fricke var ju den som ansvarade för fotot i Koyaanisqatsi. Haha, ja, det kan man tycka. För mig finns det en gräns nånstans, och i Andrej Rubljov gick Tarkovskij över den. Jag skulle kunna uttrycka det så här: Tarkovskijs andra filmer är mycket intressanta sömnpiller.

De är klart sevärda filmer, i alla fall de två första. Maffiga bildfilmer helt utan dialog men med cool musik. Det finns även en sorts bonusfilm, Anima Mundi, där Reggio och Glass återigen samarbetat. Hehe, sen såg jag att du recenserat och gillat Tarkovskijs Andrej Rubljov. Förmodligen håller jag med om en del av det du skriver, åtminstone angående fotot som är utomjordiskt, men historien engagerade mig inte alls. Kunde inte ge den godkänt.

Naqoyqatsi (2002) Den tredje och avslutande delen i qatsi-trilogin är tyvärr sämre än sina föregångare. Här har regissören Godfrey Reggio valt att till största delen använda arkivmaterial som han sen efterarbetat på ett sagolikt fult sätt. Dessutom förekommer en del äckliga helt datoranimerade sekvenser. Bildkänslan från föregångarna lyser med sin frånvaro. Även i tvåan dök det upp några avsnitt som påminner om det som dominerar trean. Det är liksom bara en massa arkivmaterial som Reggio kört igenom en fulgörare. Jag tror inledningsvis att det är nåt fel på filmen. Det hela ser ut ungefär som negativ film med färgerna inverterade. Men: musiken gör att filmen blir bättre. Philip Glass är en rackare på att få till en hypnotisk stämning. Den här delen känns därför som en musikvideo där musiken dominerar. Ibland är bilderna tillräckligt bra för att funka som komplement till bl a . Vad handlar det om: Ja, om människan som varelse som vanligt. I den här filmen inhämtar hon information, hon forskar, hon tävlar, hon bråkar, hon slåss och hon krigar. Tyvärr kunde alltså inte Reggio hålla sina fingrar i styr utan var tvungen att göra en tredje del för att få till en trilogi. I de två första delarna har Reggio samarbetat med filmfotografer av yppersta klass (bl a Ron Fricke). I efterhand kan man konstatera att en stor del av magin med filmerna är just det utomjordiska fotot i kombination med musiken. Reggio borde ha nöjt sig med en duo makalösa filmer. Nu kom det ett fult sladdbarn som inte gör nån glad. I alla fall inte mig. 2+/5

Powaqqatsi (1988) Jag fortsätter med andra filmen i Godfrey Reggios qatsi-trilogi. Den här gången får vi se magiska bilder från tredje världen, bl a Egypten, Indien och Peru. Vi får se människor arbeta, tvätta, åka båt och tåg, fiska, bygga, be och festa. Reggio visar upp människans olika sidor. Han börjar med människors arbete, och då är det inte maskiner i arbete. Här jobbar människor för hand: de bär på sandsäckar, ved, vatten, de hamrar, fiskar, sår, odlar, och gör mjöl. Vi får se människor i färgrika dräkter på olika typer av fester. Vi får se människor utöva sina olika religioner. Efter detta förs vi in i stadens myller, bland kåkstäder och höghus. Det förekommer en nästan där vi helt enkelt bara får se en mängd människor i olika stadsmiljöer till hypnotiskt bra musik av Philip Glass. Reggios ambitioner må vara pretentioner men jag gillar vad han försöker göra, eller vad jag tror han försöker göra. Reggio betraktar människan utifrån och låter oss förundras av allt vi gör i form av en naturlig eller onaturlig del av Jorden. Det är vansinne blandat med naturlighet. Reggio försöker definiera människan som varelse vilket inte är en liten uppgift. Blandat med Glass repetetiva musik blir det en suggestiv upplevelse som suger in tittaren, i alla fall mig, i ett transliknande tillstånd. Powaqqatsi ger mig inte riktigt samma upplevelse som Koyaanisqatsi och ibland balanserar Reggio farligt nära pretto-stupet, så det blir ett lite lägre betyg. 4-/5

Koyaanisqatsi (1982) Jag fick plötsligt ett sug efter att se dokumentärfilm. Kanske är det något som har legat och puttrat sen jag såg en dokumentärfilm om dokumentärfilm på Kunskapskanalen i höstas när de körde sitt film om film-tema. Sen tidigare hade jag lite då och då stött på en serie filmer med konstiga namn som inte gick att uttala. Filmer som jag aldrig riktigt tagit reda på mer om. Men nu var det dags. Det lilla jag visste var som sagt att filmerna hade märkliga namn och att det möjligen inte var nån dialog eller berättarröst utan bara bild och musik. Det var alltså upplagt för ett riktigt pretto-magplask. Eller? Oj. Det här var en mäktig film. Storslagen, maffig, hypnotisk. Det känns som en blandning av Kampen om elden, 2001 och andra dokumentärer i samma genre som Koyaanisqatsi. Och vilken genre är det? Jo, typ genren om den globala världen, dess ekonomi och vad den gör med människorna. Nu är väl i och för sig inte kritiken mot vårt sätt att leva så där jättetydlig i Koyaanisqatsi. Människan är en märklig varelse, helt enkelt, konstaterar filmen. Och den stadsvärld vi skapat är inte nödvändigtvis dålig utan snarare fascinerande. Filmen försöker kanske nånstans definiera på nån märklig nivå vad en människa är. Hmm, det känns nästan lite pretentiöst. Filmen börjar med naturen och slutar med människor och stadsmiljöer, ibland i slowmotion och ibland i ett furiöst tempo. Däremellan är det bara att åka med på en resa med ett sagolikt ambitiöst foto på miljöer som jag liksom inte fattat att de faktiskt finns på vår Jord. Jag får nästan känslan av att se en science fiction-film. Jag sugs in i filmens sköna stämning och bilderna och musiken sköljer över mig. Hypnotiskt bra! Det var kul att se miljöer, människor, frisyrer och kläder från början av 80-talet. Och så har Philip Glass gjort — jag får ståpäls av den där orgeln — som passar perfekt med bilderna som filmfotografgurun Ron Fricke står för. Koyaanisqatsi (har ni lärt er filmtiteln nu?) rekommenderas! 4/5 PS. Ni som är Scrubs-diggare känner förmodligen igen dessa , där musiken av Philip Glass alltså är tagen från Koyaanisqatsi.

Här är problem-tråden, Czechflash. Av nån märklig anledning är default-inställning att bara visa trådar som varit aktiva de senaste 90 dagarna. Går att ändra om man klickar på Klicka här för att visa filtreringsmöjligheter.

Space Cowboys kanske kan vara nåt.

Låter som Seksmisja (Sexmission, Uppdrag sex). Skrev lite om den här.

Czech: Ja, vi verkar tycker ungefär lika om Tron: Legacy. Själv tyckte jag den tappade för mycket efter inledningen och hämtade sig sen inte riktigt för att det skulle bli en fyra. Sen blev jag lite besviken på klubbscenen, hade velat ha lite bättre musik och coolare sekvens just här. Kan bero på att jag tyckte klubbägaren var lite fånig. Och ja, varför Murphy överhuvudtaget var med när han sen inte utnyttjades som elakt program som dyker upp i The Grid är något av ett mysterium.

Gränsen (2011) Gränsen har en hel del förtjänster. Miljöerna funkar exempelvis verkligen för mig. Det är en härlig känsla med svenska soldater som åker på vita blixten (åtminstone kallade vi våra skidor så när jag gjorde lumpen) i snötyngda skogar på andra sidan gränsen till Norge. Vi får följa en liten grupp soldater som ansvarar för en vägspärr nära Norge under andra världskriget. Det kryllar av klichéer: alla tyska officerare har små runda Himmler-glasögon och pistol istället för k-pist, vi har en norsk motståndsman som dyker upp som gubben i lådan i lusekofta och allt, vi har blivande (gravid!) fru som väntar hemma, vi har en finsk krigsveteran med ett öga vitt. Jag sväljer det, men lite trångt är det allt i halsen. Historien är något virrig, speciellt beter sig vissa soldater virrigt. Men det behövdes liksom för att sätta igång spänningen när ett antal svenska soldater plötsligt befinner sig på fel sida gränsen. De är alltså inne i Norge och hamnar i konfrontation med tyska soldater. Matinéfilmskänslan är ganska stor. Framförallt är snömiljöerna riktigt trevliga. Och själva gränsen i sig är bra gestaltad rent bildmässigt. Det råder ingen tvivel om när soldaterna passerar den. Mitt i matinéstämningen förekommer det även ganska grafiskt våld, nästan med splatterestetik, som överraskar mig lite. 3-/5 PS. Bakom mig i salongen satt en grupp killar i typ 16-17-årsåldern. De var tysta under filmen (kanske helt fokuserade på, uppslukade av, filmen) och efteråt konstaterade de: "riktigt bra för att vara svenskt", "kändes fräscht med en svensk krigsfilm". Det visar ju att det finns en stooor lucka att fylla igen när det gäller olika typer av svensk genrefilm.

Brända av solen (1994) Det kändes verkligen att det här var en RYSK film av klassiskt snitt. Den utspelas 1936 ute på ryska landsbygden på en datja där den gamla revolutionärsgeneral Kotov (Nikita Michalkov) lever ett skönt liv med en vacker fru (Ingeborga Dapkunajte) och en underbar liten dotter. Dottern spelas för övrigt av regissörens egna dotter vilket nog förklarar deras naturliga samspel. Jag måste säga att miljön filmen utspelas i är underbar. Just sommarhuset, skogen, floden, de gröna fälten gör sig väldigt bra på film. Till deras avslappnade tillvaro kommer Dimitri (Oleg Mensjikov), en gammal bekant till fruns adliga familj. Något skumt pågår, har besökaren en dold agenda, varför har han varit borta i 10 år, vad är hans förhållande till generalens fru? Hmm, jag gillade inte riktigt inledningen. Det förekommer en lite jobbig slavisk humor (främst i början). Det är en för mig lite jobbig stil. Det är kaotiskt, högljutt, mycket prat och tjabbel hit och dit. Fruns sida av familjen består av ganska jobbiga men ändå någonstans charmiga typer. Historien kommer liksom i andra hand i början. Men — allt eftersom så blir filmen bättre och bättre. Och redan från början finns det någonting under ytan: hemligheter. Mot slutet kommer det mesta upp och filmen tar en vändning mot det riktigt dramatiska. Jag noterade att en på Filmtipset som klagade på att det förekom science fiction. Say what? Det handlar snarare om surrealistisk symbolik. Det är bara ett annat sätt att berätta med bilder. Och regissören Michalkov (som ju alltså även spelar rollen som Kotov) gillar att berätta med hjälp av symbolik och riktigt snygga bildlösningar. Filmen är drygt två timmar men känns aldrig lång. Efter ett tag kommer man in i den mustiga berättelsen, men riktigt bra blir den inte förrän mot slutet, och därför räcker dock inte till en fyra. 3+/5