Jojje

Hallå Peo! Det var ett tag sen. Hoppas allt är bra med dig (i dessa märkliga tider). Jag tittar in här med jämna mellanrum (som gäst) men har inte varit inloggad på 10 (tio) år! Lyckades återställa mitt lösenord så jag kunde logga in nu. Jag brukar publicera mina gamla Filmsnack-recensioner på min blogg (https://jojjenito.com/) då och då. Just nu handlar det om gamla Polanski-texter. Så jag uppskattar verkligen att Filmsnack lever vidare trots att forumet är i dvala. Det är ju alltid så, tider förändras och folk går vidare till andra plattformar. Men som sagt, det är uppskattat att inläggen finns kvar och det är kul att leta upp gamla texter. Det verkar som om sökfunktionen inte är uppe på banan än. Man får inga sökresultat. Är det indexet som behöver uppdateras? Ha det bra så hörs vi senare.

Japp, nåt är fel. Czechflashs inlägg 02:25 10 juli (eller 03:25 om man är inloggad) är borta. Det syns på förstasidan men hittas när man klickar på länken. EDIT: Hmm, jag får samma fel som Czech när jag försöker publicera inlägget. EDIT2: Jaha, nu dök inlägget upp men Czechs inlägg i Filmer du just sett-tråden är fortfarande borta.

Japp, nåt är fel. Czechflashs inlägg 02:25 10 juli (eller 03:25 om man är inloggad) är borta. Det syns på förstasidan men hittas när man klickar på länken.

Kul att du tänker på att den kanske kan passa mig och att du snappat upp att jag gillar hiphop. Well, jag kanske nämnt det några gånger, t ex i min recension av The Wackness. Hittade hela . Ah, A Tribe Called Quest bl a. Kan vara värt att se filmen bara för ljudspåret. Jag har förresten nog inte sett Wall Street heller, i alla fall inte i modern tid. Kanske ska köra ett litet tema med dessa två?

Well, de två första filmerna finns som en box medan den tredje bara verkar finnas separat. Finns på både Play.com och Amazon.co.uk. Finns även på Lovefilm.se. Och just det, Baraka, som du nämnde, har ju Ron Fricke som regissör. Fricke var ju den som ansvarade för fotot i Koyaanisqatsi. Haha, ja, det kan man tycka. För mig finns det en gräns nånstans, och i Andrej Rubljov gick Tarkovskij över den. Jag skulle kunna uttrycka det så här: Tarkovskijs andra filmer är mycket intressanta sömnpiller.

De är klart sevärda filmer, i alla fall de två första. Maffiga bildfilmer helt utan dialog men med cool musik. Det finns även en sorts bonusfilm, Anima Mundi, där Reggio och Glass återigen samarbetat. Hehe, sen såg jag att du recenserat och gillat Tarkovskijs Andrej Rubljov. Förmodligen håller jag med om en del av det du skriver, åtminstone angående fotot som är utomjordiskt, men historien engagerade mig inte alls. Kunde inte ge den godkänt.

Naqoyqatsi (2002) Den tredje och avslutande delen i qatsi-trilogin är tyvärr sämre än sina föregångare. Här har regissören Godfrey Reggio valt att till största delen använda arkivmaterial som han sen efterarbetat på ett sagolikt fult sätt. Dessutom förekommer en del äckliga helt datoranimerade sekvenser. Bildkänslan från föregångarna lyser med sin frånvaro. Även i tvåan dök det upp några avsnitt som påminner om det som dominerar trean. Det är liksom bara en massa arkivmaterial som Reggio kört igenom en fulgörare. Jag tror inledningsvis att det är nåt fel på filmen. Det hela ser ut ungefär som negativ film med färgerna inverterade. Men: musiken gör att filmen blir bättre. Philip Glass är en rackare på att få till en hypnotisk stämning. Den här delen känns därför som en musikvideo där musiken dominerar. Ibland är bilderna tillräckligt bra för att funka som komplement till bl a . Vad handlar det om: Ja, om människan som varelse som vanligt. I den här filmen inhämtar hon information, hon forskar, hon tävlar, hon bråkar, hon slåss och hon krigar. Tyvärr kunde alltså inte Reggio hålla sina fingrar i styr utan var tvungen att göra en tredje del för att få till en trilogi. I de två första delarna har Reggio samarbetat med filmfotografer av yppersta klass (bl a Ron Fricke). I efterhand kan man konstatera att en stor del av magin med filmerna är just det utomjordiska fotot i kombination med musiken. Reggio borde ha nöjt sig med en duo makalösa filmer. Nu kom det ett fult sladdbarn som inte gör nån glad. I alla fall inte mig. 2+/5

Powaqqatsi (1988) Jag fortsätter med andra filmen i Godfrey Reggios qatsi-trilogi. Den här gången får vi se magiska bilder från tredje världen, bl a Egypten, Indien och Peru. Vi får se människor arbeta, tvätta, åka båt och tåg, fiska, bygga, be och festa. Reggio visar upp människans olika sidor. Han börjar med människors arbete, och då är det inte maskiner i arbete. Här jobbar människor för hand: de bär på sandsäckar, ved, vatten, de hamrar, fiskar, sår, odlar, och gör mjöl. Vi får se människor i färgrika dräkter på olika typer av fester. Vi får se människor utöva sina olika religioner. Efter detta förs vi in i stadens myller, bland kåkstäder och höghus. Det förekommer en nästan där vi helt enkelt bara får se en mängd människor i olika stadsmiljöer till hypnotiskt bra musik av Philip Glass. Reggios ambitioner må vara pretentioner men jag gillar vad han försöker göra, eller vad jag tror han försöker göra. Reggio betraktar människan utifrån och låter oss förundras av allt vi gör i form av en naturlig eller onaturlig del av Jorden. Det är vansinne blandat med naturlighet. Reggio försöker definiera människan som varelse vilket inte är en liten uppgift. Blandat med Glass repetetiva musik blir det en suggestiv upplevelse som suger in tittaren, i alla fall mig, i ett transliknande tillstånd. Powaqqatsi ger mig inte riktigt samma upplevelse som Koyaanisqatsi och ibland balanserar Reggio farligt nära pretto-stupet, så det blir ett lite lägre betyg. 4-/5

Koyaanisqatsi (1982) Jag fick plötsligt ett sug efter att se dokumentärfilm. Kanske är det något som har legat och puttrat sen jag såg en dokumentärfilm om dokumentärfilm på Kunskapskanalen i höstas när de körde sitt film om film-tema. Sen tidigare hade jag lite då och då stött på en serie filmer med konstiga namn som inte gick att uttala. Filmer som jag aldrig riktigt tagit reda på mer om. Men nu var det dags. Det lilla jag visste var som sagt att filmerna hade märkliga namn och att det möjligen inte var nån dialog eller berättarröst utan bara bild och musik. Det var alltså upplagt för ett riktigt pretto-magplask. Eller? Oj. Det här var en mäktig film. Storslagen, maffig, hypnotisk. Det känns som en blandning av Kampen om elden, 2001 och andra dokumentärer i samma genre som Koyaanisqatsi. Och vilken genre är det? Jo, typ genren om den globala världen, dess ekonomi och vad den gör med människorna. Nu är väl i och för sig inte kritiken mot vårt sätt att leva så där jättetydlig i Koyaanisqatsi. Människan är en märklig varelse, helt enkelt, konstaterar filmen. Och den stadsvärld vi skapat är inte nödvändigtvis dålig utan snarare fascinerande. Filmen försöker kanske nånstans definiera på nån märklig nivå vad en människa är. Hmm, det känns nästan lite pretentiöst. Filmen börjar med naturen och slutar med människor och stadsmiljöer, ibland i slowmotion och ibland i ett furiöst tempo. Däremellan är det bara att åka med på en resa med ett sagolikt ambitiöst foto på miljöer som jag liksom inte fattat att de faktiskt finns på vår Jord. Jag får nästan känslan av att se en science fiction-film. Jag sugs in i filmens sköna stämning och bilderna och musiken sköljer över mig. Hypnotiskt bra! Det var kul att se miljöer, människor, frisyrer och kläder från början av 80-talet. Och så har Philip Glass gjort — jag får ståpäls av den där orgeln — som passar perfekt med bilderna som filmfotografgurun Ron Fricke står för. Koyaanisqatsi (har ni lärt er filmtiteln nu?) rekommenderas! 4/5 PS. Ni som är Scrubs-diggare känner förmodligen igen dessa , där musiken av Philip Glass alltså är tagen från Koyaanisqatsi.

Här är problem-tråden, Czechflash. Av nån märklig anledning är default-inställning att bara visa trådar som varit aktiva de senaste 90 dagarna. Går att ändra om man klickar på Klicka här för att visa filtreringsmöjligheter.

Space Cowboys kanske kan vara nåt.

Låter som Seksmisja (Sexmission, Uppdrag sex). Skrev lite om den här.

Czech: Ja, vi verkar tycker ungefär lika om Tron: Legacy. Själv tyckte jag den tappade för mycket efter inledningen och hämtade sig sen inte riktigt för att det skulle bli en fyra. Sen blev jag lite besviken på klubbscenen, hade velat ha lite bättre musik och coolare sekvens just här. Kan bero på att jag tyckte klubbägaren var lite fånig. Och ja, varför Murphy överhuvudtaget var med när han sen inte utnyttjades som elakt program som dyker upp i The Grid är något av ett mysterium.

Gränsen (2011) Gränsen har en hel del förtjänster. Miljöerna funkar exempelvis verkligen för mig. Det är en härlig känsla med svenska soldater som åker på vita blixten (åtminstone kallade vi våra skidor så när jag gjorde lumpen) i snötyngda skogar på andra sidan gränsen till Norge. Vi får följa en liten grupp soldater som ansvarar för en vägspärr nära Norge under andra världskriget. Det kryllar av klichéer: alla tyska officerare har små runda Himmler-glasögon och pistol istället för k-pist, vi har en norsk motståndsman som dyker upp som gubben i lådan i lusekofta och allt, vi har blivande (gravid!) fru som väntar hemma, vi har en finsk krigsveteran med ett öga vitt. Jag sväljer det, men lite trångt är det allt i halsen. Historien är något virrig, speciellt beter sig vissa soldater virrigt. Men det behövdes liksom för att sätta igång spänningen när ett antal svenska soldater plötsligt befinner sig på fel sida gränsen. De är alltså inne i Norge och hamnar i konfrontation med tyska soldater. Matinéfilmskänslan är ganska stor. Framförallt är snömiljöerna riktigt trevliga. Och själva gränsen i sig är bra gestaltad rent bildmässigt. Det råder ingen tvivel om när soldaterna passerar den. Mitt i matinéstämningen förekommer det även ganska grafiskt våld, nästan med splatterestetik, som överraskar mig lite. 3-/5 PS. Bakom mig i salongen satt en grupp killar i typ 16-17-årsåldern. De var tysta under filmen (kanske helt fokuserade på, uppslukade av, filmen) och efteråt konstaterade de: "riktigt bra för att vara svenskt", "kändes fräscht med en svensk krigsfilm". Det visar ju att det finns en stooor lucka att fylla igen när det gäller olika typer av svensk genrefilm.

Brända av solen (1994) Det kändes verkligen att det här var en RYSK film av klassiskt snitt. Den utspelas 1936 ute på ryska landsbygden på en datja där den gamla revolutionärsgeneral Kotov (Nikita Michalkov) lever ett skönt liv med en vacker fru (Ingeborga Dapkunajte) och en underbar liten dotter. Dottern spelas för övrigt av regissörens egna dotter vilket nog förklarar deras naturliga samspel. Jag måste säga att miljön filmen utspelas i är underbar. Just sommarhuset, skogen, floden, de gröna fälten gör sig väldigt bra på film. Till deras avslappnade tillvaro kommer Dimitri (Oleg Mensjikov), en gammal bekant till fruns adliga familj. Något skumt pågår, har besökaren en dold agenda, varför har han varit borta i 10 år, vad är hans förhållande till generalens fru? Hmm, jag gillade inte riktigt inledningen. Det förekommer en lite jobbig slavisk humor (främst i början). Det är en för mig lite jobbig stil. Det är kaotiskt, högljutt, mycket prat och tjabbel hit och dit. Fruns sida av familjen består av ganska jobbiga men ändå någonstans charmiga typer. Historien kommer liksom i andra hand i början. Men — allt eftersom så blir filmen bättre och bättre. Och redan från början finns det någonting under ytan: hemligheter. Mot slutet kommer det mesta upp och filmen tar en vändning mot det riktigt dramatiska. Jag noterade att en på Filmtipset som klagade på att det förekom science fiction. Say what? Det handlar snarare om surrealistisk symbolik. Det är bara ett annat sätt att berätta med bilder. Och regissören Michalkov (som ju alltså även spelar rollen som Kotov) gillar att berätta med hjälp av symbolik och riktigt snygga bildlösningar. Filmen är drygt två timmar men känns aldrig lång. Efter ett tag kommer man in i den mustiga berättelsen, men riktigt bra blir den inte förrän mot slutet, och därför räcker dock inte till en fyra. 3+/5

The Town (2010) För mig kändes det här som en Heat-light. I Heat så förlät jag macho-handlingen och den egentligen banala historien pga en tyngd, en känsla, en stämning som Mann är bra på att skapa. Här är det Ben Affleck som står bakom i princip samma historia. Vi har en man som vill lämna det kriminella bakom sig, men bara måste göra en grej till. Vi har hans trigger-happy kompis som gör onödiga saker under rånen, som inte kan vara lugn. Vi har tjejen som passivt väntar på den godhjärtade brottslingen och hjälten som spelas av regissören Ben Affleck själv. Alla skådisar gör bra insatser inklusive Affleck. Han är inte riktigt lika dålig som sitt rykte, även om han är stel, t ex när han ska berätta för sin tjej om hur mamman lämnade familjen. Mmm, nej just där blev det lite väl stelt kanske. Historien känns ologisk. Varför tog de med sig tjejen, ett idiotiskt drag som aldrig förklarades, men det kanske bara var ett idiotiskt drag, helt enkelt. Hmm, nu när jag tänker efter så var det möjligen i förebyggande syfte i fall de skulle bli jagade av polisen för att på så sätt ha en fördel. Nä, jag vet inte, det hela kändes lite krystat. Jag tyckte aldrig historien blev riktigt spännande. Ibland var den rentav töntig. Det fanns för många klichéer. T ex greppet med att det efter en explosion i princip är tyst förutom ett pipande ljud... och sen ka-boom så kickar vi på ljudet igen. Det brukar förekomma ofta i krigsfilmer t ex. Det gjordes väl bäst i mästerverket Gå och se. I slutet av The Town undrade jag dessutom vad polisen höll på med egentligen? En armé av poliser mot tre fyra tjuvar. Hmmm. Och så är ju slutet i Heat betydligt bättre. En bra sak i filmen var nunnemaskerna. 2+/5

Winter's Bone (2010) Du vill inte hamna i trubbel med de flesta människorna i Winter's Bone. Filmen utspelas i amerikanska white trash-bushen i Missouri. Den har blivit hyllad i medierna vilket givetvis gjorde att jag blev aningen besviken. Det förekommer dock en hel del briljanta scener, som t ex när Ree (Jennifer Lawrence) söker värvning till armén. Ree är envis och en riktig power girl. Hon har en mamma som är sjuk och för tillfället inte har alla hästar hemma och även två småsyskon att ta hand om. Pappan är en kåkfararare som dock försvunnit efter att ha använt familjens hus som täckning för att bli frisläppt mot borgen. Ree bestämmer sig för att leta upp pappan, var han än är. Winter's Bone påminner om en del andra filmer i white trash-ploitation-genren. Jag kom att tänka på t ex Wendy and Lucy eller Ballast där white trasharna i och för sig är svarta. Och sen ska ju Frozen River, som jag inte sett, vara likartad. Jag gillar musiken, gammal country, bluegrass. Plötsligt dök Laura Palmer upp mitt i allt. Först tappade jag liksom fokus på själva filmen och såg bara Laura, en äldre version, framför mig. Sheryl Lee gjord dock en helt ok cameo. Miljöerna är trevligt fula: stökiga gårdsplaner, hundar i kedjor, trucks, rostiga traktorer, ja ni förstår. Som sagt, en del briljanta scener men däremellan går den, eller kanske jag, lite på tomgång. 3+/5

Tron: Legacy (2010) Mitt första intryck när vi väl lämnat vårt vanliga organiska universum och inträtt i den digitala datorvärlden är det är otroligt snyggt. TRON: Legacy måste vara förra årets mest blanksterilsnygga film. Under de första kanske 20 minuterna satt jag med leende på läpparna. Hela sekvensen när Sam (Garrett Hedlund) kommer in i The Grid fantastiskt skön. Det vibrerar i biofåtöljen. Daft Punks bas mullrar. Det är snyggt. Ja, det roliga pågår ungefär fram till att Sam möter sin far (Jeff Bridges) som varit instängd i The Grid i 20 år. Då är det lite grann slut på det roliga men det är ändå inte dåligt. Men början var en fyra i min bok. Jag hade gärna sett att man hade mixat upp handlingen från The Grid med lite handling i den verkliga världen, typ att det skickades in något program utifrån som dyker upp i form av en ny karaktär inne i The Grid. Sen tyckte jag mig se Cillian Murphy glimta förbi i början som "elak" sw-utvecklare. Varför utnyttjades han inte mer? För mig som programmerare var det lite kul att filmen verkligen promotade open source till skillnad från att sälja sin mjukvara genom att ta betalt för licenser. Inte för att jag alltid tycker det är rätt men det var intressant att filmen så tydligt tog ställning för det. Men det ligger väl i tiden. 3/5 PS. Jag kan också nämna att jag såg filmen på Filmstaden i Kista och att jag fick springa ut för att leta upp personal eftersom man missat att vrida på något vred på projektorn efter de första reklamfilmerna. När den sista trailern just innan filmen och sedemera filmen drog igång var formatet helt vrickat, ihoptryckt och nedre delen var avklippt. Jag fick springa ut två gånger. Första gången hittade jag ingen personal utan höll istället på att gå vilse i de vindlande korridorerna. Helt vansinnigt. Jag tänkte att "nåja, de ser väl själva att det är fel på bilden" och gick in igen. Men icke: filmen fortsatte rulla i sjösjukeformat. Jag sprang ut igen och råkade som tur var stöta på några som städade precis utanför salongen. Jag sa till dem, gick in igen, och "klick" så var det rätt format. Jag kan väl också säga att salongen var åtminstone halvfull men ingen annan verkade notera felet eller visa minsta antydan till att göra något åt det. Trött.

Splice (2009) Jamen kan du sluta lägga på huvudet på sned already! Det funkar möjligen en gång men sjuttonde gången så vill jag bara gå och lägga mig. Jag talar om den genframställda monstervarelsen Dren (Delphine Chanéac) som forskarparet Adrian Brody och Sarah Polley odlar fram i genetikskräckisen Splice. Vad jag är trött på är de där filmmonstrena som lägger huvudet på sned för att visa att de är lite lurigt intelligenta och hyperelaka. I Splice förekommer det... ofta, hyperofta. Det här var den sämsta film jag har sett på väldigt länge. Själva grundhistorien kan ha en poäng men jag sitter och skrattar och skakar på huvudet åt scenerna jag får se i filmen. Det är skräp, det värsta skräp jag har sett så snyggt fotat. Hur har filmmakarna tänkt här? Sarah Polley har lyckats intala sig själv att hon tror på filmen. Det har dock inte Adrian Brody som känns som en skedstork som flugit fullständigt vilse. Varken Brodys hjärta eller hjärna är med i matchen. De båda, Brodys hjärta och hjärna, sitter förmodligen och skålar i whiskey på en bar i New York. De är i alla fall inte med i filmen. Brody och hans brorsa i filmen? Kan någon tala om vilken frisör de använt. Jag ska skriva upp den i listan över frisörer att absolut inte besöka. Sen undrar jag även vem som kommit på den strålande idén att låta Brody ha en ny t-shirt med något nytt flashigt motiv i varje scen. Jag skrev att det fanns en poäng i historien. Och det finns det. Det ställs en del frågor, om man vad som man ska betrakta som en levande tänkande varelse. Men detta tappas bort. Vad är dåligt? Det är förutsägbart. Dramascenerna är så dåliga att man får lust att själv söka in på scenskolan. Skräckscenerna är så dåliga att man sitter och längtar efter en skämskudde. Och då har vi inte ens nämnt sexscenerna. 1/5

Jag minns att när Eyes Wide Shut kom så var det en väldig hype kring filmen, mest beroende på att kungen Kubrick dog precis efter att han hade färdigställt filmen. Även det faktum att Nicole Kidman och Tom Cruise, det då äkta paret, spelade huvudrollerna var något som av någon anledning kittlade. Jag såg filmen på bio och gillade den. Nu har jag sett om den. Ja, det var faktiskt en ren njutning att se Eyes Wide Shut igen. Varje scen är ett konstverk, framförallt är ljussättningen är sjukt snygg. Handlingen i sig är väl egentligen sisådär. Men det är mystiskt med suggestiv musik, och jag gillar det. Jag får lite samma känsla som när jag såg David Finchers The Game. Det pågår ett spel, ett spel som huvudpersonen Cruise (eller Michael Douglas i The Game) inte har kontroll över. En annan sak jag gillar är att filmen utspelar sig i en sorts realtid där någon eller några upplever en förvirrad natt på stan, typ driver från ställe till ställe, nästan som en road-movie fast i samma stad. Jag minns t ex en sådan film med Jeff Goldblum och en annan med Griffin Dunne. Lite research visade att det handlade om Into the Night och After Hours som båda kom 1985. Tom Cruise har ett lite lustigt sätt att hålla upp händerna framför sig, kanske sätta ihop handflatorna mot varandra. Han gör det när det är något han är förvirrad över, och så upprepar han det som någon har sagt. Just det här med att Cruise (och andra) upprepar vad någon säger förekommer väldigt ofta i Eyes Wide Shut. Jag vet inte om någon annan har tänkt på det? Några andra lösryckta kommentarer: jag gillar Marie Richardssons plötsligt uppdykande insats i filmen; jag vet inte, kan man säga att det här är Kubricks skruvade version av Bergmans Scener ur ett äktenskap? Början är strålande, så snygg, och dessutom skönt mystisk. Efter att Cruise har varit på "partyt" så tappar filmen en aning. Den är forfarande snygg och med en hel del sköna sekvenser men lite segare. Jag måste också säga att jag gillar slutrepliken.

Puff. Armadillo kommer alltså att finnas på SVT Play för er som missar "live-sändningen" kl 22 i SVT1 ikväll.

Armadillo är en grymt bra dokumentär. Se den. Min recension börjar med den här meningen: "Jag konstaterar direkt att det här var en av de bästa dokumentärer jag har sett"

Plox: Riktigt skön recension. Och jag håller faktiskt med om allt du skriver (well, jag brukar kanske inte behöva en huvudvärkstablett efter jag sett Persona). Men i princip allt du skriver stämmer ju. Skillnaden är att jag av nån anledning mer uppskattar den skumma och trådlösa handlingen och just i det här fallet även den, som du skriver, krystade dialogen som är ganska långt ifrån nån sorts verklighet. Dialogen ÄR krystad och högfärdig. Men för mig passar det liksom in. Bergman skapar liksom sitt eget universum där det inte behöver, inte ska, vara "realistiskt". Jag sitter bara och njuter när t ex doktor Krook håller sin lilla föreläsning för Ullmann i början eller när Bibi i en dubbelsekvens berättar om när Ullmann får sitt barn och hatar det. Realistisk, nej inte alls. Hur som helst, bra recension! Och kul att du tog dig tid att berätta vad du tyckte om min favvo-Bergman. PS. Och som en följd av det kommer snart en recension av Eyes Wide Shut! Haha.

Disintegrator: Trevlig recension av Liberty Valance, och ett kreativt användande av bilderna också!

Jag säger som Gert Fylking: Äntligen! Kul att du sett den och att den inte fick underkänt (spanade in ditt betyg på Filmtipset). Ser fram emot några rader om filmen.