Nit89ram

Prometheus Är det en historia med stark koppling de tidigare Alien-filmerna eller något helt nytt som enbart utspelar sig i samma universum? Ska Noomi Rapace dra det tyngsta lasset och bli den nya Ripley? Diskussionerna om Prometheus sattes snabbt igång ju mer (eller snarare mindre) man fick reda på om filmen. Faktumet att regissören Ridley Scott med den här filmen skulle återvända till både Alien-serien och "sci fi"-genren var förmodligen den enskilt största snackisen på förhand och det som skapade störst förväntningar på filmen. Fast som Spindelmannen nästan har lärt oss så: "Med stora förväntningar tillkommer det ett stort ansvar att kunna leverera". Frågan är om Prometheus lyckas göra det. Prometheus tar sin början på jorden där två forskare (spelad av Noomi Rapace och Logan Marshall-Green) utforskar förhistoriska grottor av olika slag och hittar där ett intressant samband kring mänsklighetens ursprung. Snart tar en rymdexpedition vid med målet att utforska och försöka bringa klarhet kring dessa fynd. Och den som känner till sin Alien-filmserie vid det här laget vet att härifrån förändrar sig saker och ting snabbt i historien till det värre. Frågan man själv bör ha besvarat innan man börjar se filmen är hur man ska se den. Ska man se den som en direkt koppling till de tidigare filmerna i serien eller något fristående? Kan man ha överseende med att allt kanske inte riktigt hänger ihop med varandra och istället försöka njuta fullt ut av just den här berättelsen? Själv försökte jag hitta någon form av mellanväg när jag såg filmen. Alltså att fokusera och försöka fångas med av den här enskilda historien och i små detaljer lite här och var under filmens gång hitta gemensamma referenspunkter med de tidigare filmerna. En kompromiss som visar sig fungera helt ok för mig. Förmodligen kan mycket av hur man uppskattar Prometheus ligga i hur man bestämmer sig att återkoppla, och vad man själv har för relation, till de tidigare filmerna. Den främsta anledningen för mig att jag har svårt att fullständigt koppla ihop filmerna med varandra är Prometheus visuella stil. Filmen är vacker och estetiskt tilltalande med sina effektfulla datoreffekter och tekniska prylar inbyggda i historien. Just det tekniskt fulländliga här gör att skillnaden blir påtaglig att det har gått mer än trettio år sedan den första Alien filmen gjordes (som egentligen utspelar sig efter Prometheus). En förklaring i historien till den tekniska skillnaden kan tänkas vara att nyhetens behag kring rymdresor har lagt sig därav mindre investerade pengar (jämför med verklighetens Apollo-resor), men den naturliga kopplingen finns där ändå inte riktigt för mig. En annan sak är karaktärerna i sig på rymdfarkosten Prometheus. Hela ensemblen gör bra ifrån sig där främst Noomi Rapace och Michael Fassbender, som androiden David, utmärker sig extra. Problemet jag har är känslan av att det ytterst handlar om arbetare som enbart gör sitt jobb, som ursprungsfilmen gjorde så bra, infinner sig inte riktigt. Man lär inte känna karaktärerna och deras arbetsuppgifter här på samma djup som i Alien och därför bryr man sig inte lika mycket om ifall det händer dem något under filmens gång. Prometheus har egentligen allt som kännetecknar en bra film. Bra skådespelare, bra regi, vackert foto och stämningsfull atmosfär filmen igenom. Det största problemet som filmen dock har, och det som drar ner den, är dess manus. Manuset presenterar den ena intressanta detaljen efter den andra, men kopplingen dem emellan till en större helhet finns inte. En alltför fragmenterad historia blir det oundvikliga resultatet och det är påtagligt att flera manusförfattare har arbetat på manuset under årens lopp. Det fungerar för en övergripande historia, men så fort man börjar undersöka hur allt hänger ihop lite närmare börjar frågorna hopa sig snabbt ( ). Trots sina brister har Prometheus sina fördelar och en film som uppmanar till diskussion, och en extra titt för att försöka pussla ihop hur allt hänger ihop, uppskattar jag. Det stora problemet är att filmen är kopplad till Alien (till viss mån även Aliens) och de tillhör båda mina absoluta favoritfilmer. Alltså har Prometheus stora hål att fylla och som filmen delvis klarar av. Tyvärr innehåller manuset för många av de kvarvarande hålen för att jag ska vara helt nöjd. 6/10

The Avengers Superhjälteberättelser baserade på serietidningar har ständigt varit ett återkommande inslag i filmrepertoaren under i alla fall de 30 senaste åren och som har nått sin kulmen under de senare åren. Framförallt genom Christopher Nolans framgångar med Batman-serien är det ofta nu för tiden som den mörka, mer realistiska framtoningen i dessa filmatiseringar som ska framhävas. Och som en naturlig fortsättning på allt vad superhjältefilm heter (och med tanke på dess ursprungskälla) är att koka ner flera av dem till en enda historia. Något som Marvel Studios, allt sedan 2008 med succén Iron Man, har filat på och så sakteliga förberett genom att porträttera den ena karaktären från deras digra katalog till den andra. Allt med filmen The Avengers i sikte. Med filmer om Iron Man, Hulken, Thor och Captain America avklarade är det då dags att försöka föra samma dem och allt det med regissören/manusförfattaren Joss Whedon bakom spakarna. Men frågan lyder som följer: Kommer allt för många kockar till att förstöra den eventuellt delikata soppan? The Avengers tar sin början någonstans där alla de tidigare filmerna slutade. Bakgrundshistorierna för varje huvudkaraktär är avklarade i de enskilda filmerna, så nu hoppar man nästan omgående in till handlingarna. Förmodligen kan man fortfarande kunna njuta av den här filmen utan att ha någon förkunskap från de tidigare filmatiseringarna, men man lär sakna en viss förståelse för alla karaktärer utan att först veta hur de är och beter sig. Det som först slår mig när jag ser The Avengers är hur väl Joss Whedon (handlingen tillsammans gjord med Zak Penn) lyckas presentera och utveckla samspelet mellan alla huvudkaraktärer, som nu får samsas med varandra i en och samma film. Alla får sin stund att skina (både på ett positivt och negativt sätt) och dynamiken mellan alla egon är påtaglig. Man vet aldrig riktigt var man har karaktärerna i fråga och det är en fröjd att få se dem spela ut sina olika kort mot varandra. Man lyckas även väl att bygga vidare på känslan från alla karaktärers enskilda filmer och ingen av dem upplevs frångå sin personlighet här jämfört med tidigare. Mark Ruffalo, som är ny i gänget med hans porträtt som Bruce Banner/Hulken, gör bra ifrån sig och trots avsaknad av sin egen tolkning utav sin karaktärs bakgrundshistoria lyckas han snabbt komma in i både rollen och gänget. Till slut verkar även Hulken kunna fungera fullt ut i en filmatisering. En annan sak som också gladde mig var filmens komiska inslag. På sina ställen var filmen riktigt rolig och med relativt små medel lyckades man frångå de klassiska skämten och den typiska sommarfilmshumorn. För trots sina ljuspunkter är filmen inget mer eller djupare än en klassisk sommarfilm, om än en genuint underhållande sådan. Detta beror mycket på filmens grundhistoria. En grundhistoria som mellan alla superhjältar och deras samspel med varandra nästan glöms bort i farten. Man frångår inte mycket från den klassiska "ta-över-världen"-planen och det psykologiska spelet som Nolans Batman-filmer är så bra på infinner sig aldrig riktigt. Förutom åsynen av alla superhjältar i en och samma film (plus alla enskilda bakgrundshistorier) finns här inget extraordinärt i The Avengers att hämta. Men vill man ha en åktur, spektakulär och grundligt underhållande actionfilm att starta sommaren med är The Avengers definitivt det rätta valet. 7/10

Film buyers fooled by Sonys The Girl with the Dragon Tattoo DVD joke

Ok! Jag kan säga så här att du om har sett De ofrivilliga och gillade den, lär du nog uppskatta den här också. Annars inte. Men visst kan Sverige göra bra film ibland, men det lite lite väl långt inne emellanåt

Play De ofrivilliga kom in "lite snett från sidan" under 2008 och blev som en stor dos positiv injektion för mig när det gällde min egen syn på nutida svensk film. Helt plötsligt kunde svenska filmer berätta mer med sitt bildspråk än genom dialog och framförallt styltades inte dialogen fram (den som var kvar) likt alltför många svenska filmer. Genom regissören och manusförfattaren Ruben Östlunds korthuggna filmsekvenser (YouTube var främsta konkurrenten enligt Östlund själv) och användande av amatörskådespelare lyckades han snabbt sätta sin egen prägel på filmen. Så pass bra att jag rankar De ofrivilliga som en av de bästa svenska filmerna genom tiderna. Allt detta skapade viss förväntan på Ruben Östlunds nästa film, Play. Play utspelar sig i Göteborg och handlar huvudsakligen om en händelse där ett kompisgäng lurar av utvalda personer på stan deras tillhörigheter, och det helt utan använda vare sig våld eller direkta hot. Istället påbörjas ett nervspel från kompisgängets sida som offren när som helst kan undvika och gå ifrån, men som de på något sätt inte gör. Frågor som bland annat ploppar upp under filmens gång (och som Östlund är högst medveten om) är ifall hudfärgen på förövaren/offret spelar någon roll i sammanhanget, vad orsakerna till filmens huvudbrott egentligen är och ifall det även spelar någon roll ifall filmens historia är inspirerad av verkliga händelser eller inte? Man kan utifrån detta snabbt tänkas klaga på att filmen är allt för medvetet gjort för att frälsa de redan frälsta (de mer liberala inom samhället). Men jag uppskattar starkt regissörer som vågar ha en tydlig agenda med sina filmer och, frånsett några ställen i filmen, gör det på ett subtilt sätt. Historien berättas rakt upp och ner, utan krusiduller, och sedan får publiken själva fylla på historien med sina egna tolkningar och funderingar. Det kan möjligtivs tyckas som oinspirerat filmskapande att låta publiken göra halva jobbet, men på så sätt skapas en mer personlig relation och prägel på filmen. Dessutom krävs det stor kunskap från en filmskapares sida att våga släppa ifrån sig materialet till sin publiks olika tolkningsmöjligheter och ändå ha tillräckligt fokus för att bibehålla ett intresse filmen igenom. För filmen både vågar och tar sig tid till att berätta (och bygga upp) sina historia och där finns alltid något intressant under berättelsens gång att få ta del av. Mycket av detta är dels tack vare den intressanta grundhistorien i sig, och de olika tolkningsmöjligheterna detta medför, men även genom de nedtonade skådespelarprestationerna och det vackra fotot. Ännu en gång lyckas Östlund hitta och jobba med skickliga amatörskådespelare som ger liv åt var och en av sina karaktärer. Men fotot är ändå filmens stora stöttepelare efter grundhistorien. Genom sin kantighet och statiska prägel får det som utspelar sig i filmen anpassa sig efter kameran och inte tvärtom. Oftast sker det i kamerans fokus, men ibland sker det snarare utanför kamerans synvinkel och ibland ändras till och med kamerans synvinkel en aning för att skapa ett helt annat perspektiv på historien. Förutom att sätta sin egen personliga prägel på filmen, hjälper fotot även till att få mig som åskådare att verkligen fokusera och försöka ta in det som händer framför mig. Play är långt ifrån en film för alla smaker, men en film som enligt mig sannerligen behövs i det svenska film- och samhällsklimatet. Filmen tar upp och ställer svåra samhällsfrågor, utan att trivialisera dem. Med ett aning mer fokuserat tillvägagångssätt än i De ofrivilliga, visar Ruben Östlund här att han kan och vågar utveckla sin personliga stil. När jag försöker tänka på någon liknande film som Play, svensk eller internationell, är det egentligen bara Justices musikvideo till låten Stress som dyker upp i mina tankar. En musikvideo som är väldigt olik Play i både genomförande och tillvägagångssätt, men som någonstans ändå tar upp en liknande problematik. En problematik som (beroende på vem man frågar) har olika anledningar, grundorsaker och lösningar. Och en film som lyckas skapa en sådan ovisshet och diversitet uppskattar jag starkt. 8/10

För er som är intresserad av galans hålltider: 2.30 /5:30 PM: Showen öppnas med Billy Crystals invigningsnummer 2.40 /5:40 PM: 1st award – Cinematography 2.43 /5:43 PM: Art Direction 2.52 /5:52 PM: Costume Design 2.54 /5:54 PM: Makeup 3.03 /6:03 PM: Foreign Language Film 3.07 /6:07 PM: Supporting Actress 3.20 /6:20 PM: Editing 3.23 /6:23 PM: Sound Editing 3.26 /6:26 PM: Sound Mixing 3.33 /6:33 PM: uppträdande med Cirque du Soleil 3.37 /6:37 PM: Documentary Feature 6.41 /6:41 PM: Animated Feature 3.49 /6:49 PM: Visual Effects 3.53 /6:53 PM: Supporting Actor 4.04 /7:04 PM: Score 4.08 /7:08 PM: Sångnummer (man gissar på en överraskning med Mupparna) 4.17 /7:17 PM: Adapted Screenplay 4.20 /7:20 PM: Original Screenplay 4.31 /7:31 PM: Live Action Short 4.34 /7:34 PM: Documentary Short 4.37 /7:37 PM: Animated Short 4.44 /7:44 PM: Direction 4.58 /7:58 PM: In Memoriam/avsked till de som dött under året. 5.07 /8:07 PM: Best Actor 5.15 /8:15 PM: Best Actress 5.27 /8:27 PM: Best Picture

Hahaha! Hoppas du kan se storheten med War Horse för det hade jag stora problem med att göra.

Undrar detsamma. Äger ingen TV och hade gärna följt Kanal 9s sändning, men tyvärr har de inga rättigheter till att visa galan online. Får väl försöka hitta någon stream i natt. Förra året följde jag andra halvan av galan från en spanskdubbad stream, vilket var lite intressant Annars har jag sett alla filmer jag skulle ha sett nu inför galan, så jag kan ju posta en uppdaterad lista på det. Bästa film: Rangordning The Artist - 7/10 The Descendants - 7/10 Extremely Loud and Incredibly Close - 5/10 The Help - 6/10 Hugo - 7/10 Midnight in Paris - 8/10 Moneyball - 7/10 The Tree of Life - 5/10 War Horse - 3/10 Bästa manus efter annan förlaga: Rangordning The Descendants - 7/10 Hugo - 7/10 The Ides of March - 6/10 Moneyball - 7/10 Tinker Tailor Soldier Spy - 6/10 Bästa originalmanus: Rangordning The Artist - 7/10 Bridesmaids - 5/10 Margin Call - 6/10 Midnight in Paris - 8/10 A Separation - 8/10 Är det någon här förresten som vet i vilken ordning priserna delas ut i?

Best Picture "The Help" Best Actor Jean Dujardin, "The Artist" Best Actress Viola Davis, "The Help" Best Supporting Actor Christopher Plummer, "Beginners" Best Supporting Actress Octavia Spencer, "The Help" Best Director Michel Hazanavicius, "The Artist" Best Original Screenplay Woody Allen, "Midnight in Paris" Best Adapted Screenplay Alexander Payne, Nat Faxton, Jim Rash, "The Descendants" Best Animated Feature "Rango" Best Foreign Language Film of the Year A Separation (Iran) Original Score "The Artist," Ludovic Bource Best Original Song "Man or Muppet," The Muppets; Music and Lyric by Bret McKenzie Best Achievement in Art Direction "Hugo" Best Achievement in Cinematography "The Tree of Life" Best Achievement in Costume Design "W.E." Best Documentary Feature "Paradise Lost 3: Purgatory" Best Documentary Short Subject "The Tsunami and the Cherry Blossom" Best Achievement in Film Editing "The Descendants" Best Achievement in Makeup "Albert Nobbs" Best Animated Short Film The Fantastic Flying Books of Mr. Morris Lessmore Best Live Action Short Film "Tuba Atlantic" Best Achievement in Sound Editing "Hugo" Best Achievement in Sound Mixing "Hugo" Best Achievement in Visual Effects "Hugo"

The Descendants Drama är en intressant, men något ospecificerad genre, som har mycket att erbjuda och där allt från sci-fi-filmer till "diskbänksrealism" kan inkluderas. En av mina favoritversioner när det kommer till mer renodlade dramafilmatiseringar kan bäst beskrivas som "vanliga människor som utsätts för ovanliga situationer". En undergenre som både erbjuder något nytt som - förhoppningsvis - fångar ens intresse och samtidigt något igenkänningsbart som man kan relatera till. Känslan av att sätta sig in i någon annans liv och att, under en kort stund, få uppleva hur livet kan tänkas vara ur ett annat perspektiv är svårslaget. Samtidigt ska man med dramafilmer heller inte underskatta devisen " visst har man det själv kanske inte så bra alla gånger, men det finns i alla fall folk som har det ännu sämre". The Descendants är en av dessa filmer som på ett jordnära sätt berättar historien om hur vanliga människor sätts i en prekär situationen och skildrar hur de försöker att klara av det. Hur vanligt det nu egentligen kan bli i en filmatisering som denna. The Descendants är skriven och regisserad av Alexander Payne, som tidigare är skaparen bakom filmer så som Sideways. Historien i hans nyaste film kretsar kring Matt King (spelad av George Clooney) vars fru nyss har hamnat i koma efter en båtolycka. Förutom den psykiska stress detta medför måste han samtidigt försöka bygga upp sin relation igen till sina döttrar (spelad av Amara Miller och Shailene Woodley), som han själv sagt sedan tidigare mest har varit "reservföräldern" till. Hela familjen är bosatt på Hawaii, där Matt King bland annat står som ytterst ansvarig inom släkten King till att förvalta mark som är en av de största orörda landområdena på ögruppen. Snart dyker det dock upp oväntade saker som får allt, som det brukar heta, att ställas på sin ända. I en film med George Clooney i huvudrollen är det svårt att undvika att ställa sig frågan hur hans prestation i filmen är och i The Descendants gör Clooney bra ifrån sig. Lagom avskalat för att man ska kunna se bakom stjärnglansen och tillräckligt gestaltat för att ge liv åt sin rollkaraktär. George Clooney backas väl upp av Amara Miller och Shailene Woodley som båda två ger ett rutinerat intryck, sina unga åldrar till trots. Överlag ger hela ensemblen ett välspelat och stabilt intryck, även om karaktärerna utanför filmens hvuudtrojka inte är med särskilt mycket förutom i enskilda scener. Till och med den äldsta dotterns pojkvän Sid (Nick Krause) fungerade väl i sammanhanget, då man lyckades balansera hans "surferdude"-persona på rätt nivå utan att hans karaktär blev för jobbig. En stor risk med filmer vars grundhistoria kretsar kring en bortgången person, eller som i detta fall en familjemedlem i koma, är att den personen enkelt glöms bort längs speltidens gång. Styrkan med The Descendants är att så inte är fallet här. Tack vare familjens egna berättelser och personliga minnen kring sin fru/mamma Elizabeth King, plus släktingars och vänners diton om sitt barn/sin vän, skapas en mänsklig karaktär som man i publiken kan relatera till. Genom att det hela tiden dyker upp ny information, och viss information som säger emot det man redan vet om Elizabeth, är hon ständigt närvarande i historiens utveckling. Den ibland motstridiga informationen skapar även ett eget tolkningsutrymme kring hur man själv tror att hon var och på så sätt skapas en extra nerv till historien. Gestaltningen av Hawaii själv fungerar också utmärkt i filmen och man undviker skickligt de klassiska elementen för att visa upp den mer vardagliga och gråa sidan utav ögruppen. Helt i linje med filmens övrigt avskalade och jordnära stil. Överlag är The Descendants en välskriven, välregisserad och välspelad dramafilm som gör sitt jobb väl. Historien puttrar sakta på och vidare utan att vare sig bli för seg eller tråkig. Men här är också filmens stora akilleshäl. Den har inga tråkiga eller sega moment, men samtidigt inget som urskiljer den från mängden och som kan engagera en så pass att man inte kan sluta tänka på filmen. Under filmens gång upplever jag hela tiden en viss distans till dess historia, vilket gör att jag inte riktigt sugs in i filmen fullt ut. Kanske har The Descendants tillräckligt mycket nytt att erbjuda för att få mig intresserad, men för lite beprövat och igenkänningsbart för att kunna relatera till? 7/10

The Artist Sedan talfilmens inträde, på bred front, under slutet av 20-talet har det talade ordet, mono- och dialogen blivit ett naturligt inslag i varje modern film. Vilket inte minst lite lustfyllda, idag sett, citat från filmbolagschefer under "övergångsperioden" visar. Oavsett är tal idag en vital del av filmskapandet där det kan användas i olika stor utsträckning för att berätta en historia, men i alla fall brukar talet finnas där någonstans. Så att år 2011 göra en stumfilm och då på något sätt gå tillbaka i tiden är ett djärvt tillvägagångssätt. Men det är precis vad The Artist har gjort. The Artist utspelar sig i Hollywood under "övergångsperioden", under slutet av 20-talet, då stumfilmer så sakteligen började ersättas med talfilmer. En intressant epok i filmhistorien med oanade följder för de inblandade i industrin och som givetvis har gestaltats i filmer tidigare (med Singin' in the Rain som det klarast lysande exemplet). Den här gången om, i den moderna tappningen, är det inget mer än en ogenerad och romantiskt nostalgisk hyllning till en svunnen tid som gäller. Allt är visuellt och dramatiskt uppskruvat till max och med ett stämningsfullt soundtrack anpassar man sig snabbt till talkorten som ploppar upp emellanåt. Filmen handlar i grova drag om filmstjärnors uppgång och fall i filmindustrin och hur man måste kunna anpassa sig till de rådande spelreglerna för att kunna hålla sig kvar i publikens medvetande. Den nuvarande stora stumfilmstjärnan George Valentin, spelad av Jean Dujardin, ser inte tjusningen med talets ingång i filmens magiska värld och får i sin motvilja att anpassa sig snabbt se sig omsprungen av sina konkurrenter, där ibland Peppy Miller (Bérénice Bejo). The Artist är på många sätt och vis en visuell fullträff som blandar nytt med gammalt för bästa effekt. Det svartvita fotot (givetvis) sätter snabbt sin prägel på filmen och ofta under filmens gång slår tanken mig att filmen är som en skickligt restaurerad stumfilm från "när det begav sig". Jean Dujardin och Bérénice Bejo spelar skickligt ut hela sitt register och lyckas förmedla väl saker med sitt kroppsspråk, när inte talet finns där att tillgå. En extra eloge ska också gå till hunden Uggie, som hade både mer karisma och personlighet än många av dagens "riktiga" skådespelare. Tyvärr stannar dock mina lovord för filmen här. Där filmen väl spelar ut sina visuella kort saknar den dock substans i själva historien. Filmens grundhistoria frångår inte särskilt ofta den typiska "fallande stjärnan"-intrigen som har återberättats x antal gånger sedan tidigare. På grund av detta faktum blir filmen som en enda lång hyllning till den klassiska stumfilmen, istället för att blir något mer speciellt och originellt. Varför ska man då inte ta och se en "riktig" stumfilm istället? Dessutom ansåg jag att man kunde leka mer med det faktum att man gjorde en tyst talfilm och blanda in mer moderna element i historien. Detta gjordes bland annat i en effektfull drömscen i filmen, som också är dess höjdpunkt. Synd dock att det inte skedde oftare. På det hela taget är The Artist ett intressant grepp på den moderna filmen och en trevlig hyllning till en svunnen tid. Tyvärr bortsåg den dock för mycket kring hur film har utvecklats sedan dess och vilka berättarmässiga landvinningar det har givit. Visst kan det tänkas ha varit bättre förr, i vissa anseende, men man behöver ju inte bara för det stanna kvar i tiden fullständigt. 7/10

Czechflash: Då A Separation verkar vara det givna valet bland de bästa utländska filmerna (med tanke på manuskategorin) har jag inte riktigt tänkt eller hört talas om de andra. Några ni kan rekommendera? Annars brukar "skådespelarfilmer" inte vara mina favoriter. Filmer som nästan helt och hållet förlitar sig på en stark prestation. Då föredrar jag en "manusfilm" istället och därför brukar jag prioritera de kategorierna. Dessutom brukar de filmerna jag föredrar bäst och de jag tycker verkar intressantast vara just i manuskategorierna. Men man vet aldrig vad jag hinner se utöver detta innan galan den 26:e februari.

Kul att det börjar röra sig lite i Oscarstråden. Nu med mindre än en månad kvar är jag mitt uppe i den förberedande fasen inför galan (alltså att kolla igenom de nominerade filmerna) som brukar vara det mest intressanta med Oscarsgalan. Likt förra året är mitt mål att ha sett alla filmer i de båda manuskategorierna och för bästa film. Här är de jag har sett hittils (som jag ska uppdatera under kommande månad): Bästa film: Rangordning The Artist - 7/10 The Descendants - 7/10 Extremely Loud and Incredibly Close - 5/10 The Help - 6/10 Hugo - 7/10 Midnight in Paris - 8/10 Moneyball - 7/10 The Tree of Life - 5/10 War Horse - 3/10 Bästa manus efter annan förlaga: Rangordning The Descendants - 7/10 Hugo - 7/10 The Ides of March - 6/10 Moneyball - 7/10 Tinker Tailor Soldier Spy - 6/10 Bästa originalmanus: Rangordning The Artist - 7/10 Bridesmaids - 5/10 Margin Call - 6/10 Midnight in Paris - 8/10 A Separation - 8/10 Blir det en chatttråd här på Filmsnack likt förra året?

Czechflash: Även om filmer inte har blivit så lyckad i USA som beräknat har filmbolaget nu gått ut och sagt att det blir en uppföljare. Mara och Craig har skrivit på för tre filmer, men det är tveksamt om Fincher hoppar på att regissera tvåan och trean. Känns som om en regissör av Finchers kaliber inte vill binda upp sig till två uppföljare, utan han vill nog utforska nya områden i sina kommande filmer. Dessutom vad jag har förstått från de som har läst böckerna så är "Män som hatar kvinnor" den starkaste berättelsen i boktrilogin. http://www.svd.se/kultur/fler-millennium-filmer-trots-flopp_6747687.svd

Håller med dig i det du skriver kring filmerna, Czechflash. Gillar när skådespelarna helt plötsligt säger "skål" eller "hej, hej", för att sedan fortsatta på engelska som om ingenting har hänt. Undrar vad personer som inte kan svenska tycker om detta och ifall dem ens märker av det? Teorin kring deras dialekter låter rimlig och det var ingenting jag märkte av på ett negativt sätt under filmens gång. Håller med om att det finns brister i båda filmernas slut. Troligen ville väl båda versionerna visa respekt mot Stieg Larssons berättelse och samtidigt försöka bygga vidare mot del två och tre i serien. Läste igår att det tydligen är klart nu med en amerikansk tvåa. Mm, hade nog också uppskattat Finchers version mer om jag inte hade sett den svenska först och framförallt gillat den svenska versionen. Det tog ett tag för mig att vänja sig vid de svengelska uttalen, men sedan fungerade de även för mig. Dessutom var det roligt att upptäcka svenska löpsedlar, svenska matkassar och svenska telefonsvar lite överallt i filmen. Blev en intressant mix.

The Girl with the Dragon Tattoo Stieg Larssons historia om journalisten Mikael Blomkvist och datorhackern Lisbeth Salander har blivit ett internationellt fenomen utan motstycke i svensk modern litteraturhistoria. Med storsäljare världen över verkar det finnas något i böckerna som tilltalar en bredare internationell publik och även den svenska filmatiseringen utav böckerna har nått viss internationell framgång. Trilogin är en av de mest inkomstbringande svenska filmer på senare år (både nationellt och internationellt) och miniserievarianten vann i år en Emmy för bästa miniserie. Så nu när toppregissören David Fincher tar sig an materialet för främst en amerikansk publik (vem vill egentligen läsa filmer?) blir det snabbt upplagt till en jämförelse för mig mellan den svenska och den amerikanska filmatiseringen (den första boken i detta fall). Dels för att jag själv inte har läst böckerna och för att de båda filmatiseringarna visar sig ha en del gemensamt. Den första och största skillnaden man märker i den amerikanska versionen (efter en spektakulär titelsekvens som hade gjort James Bond avundsjuk) är det rent visuella. Givetvis har Finchers filmatisering en större budget än den svenska versionen och det märks uppe på duken. Fotot har ett speciellt gråskaligt filter som skapar och förstärker den kyliga atmosfären som finns i historien (på flera olika plan). "Stockholm Noir" har regissören beskrivit det som och man märker direkt från filmen vad han menar med detta. Tillsammans med ett industridrypande soundtrack utav Trent Reznor och Atticus Ross (som bygger vidare på sin succé från The Social Network) är spänningsmomentet oftast där och lurar, eller utslagen i full blom i någon utav filmens dramaturgiska höjdpunkter. Trots blandade känslor för en amerikansk filmatisering utav böckerna ska herr Fincher ha beröm för sin vilja att "försvenska" historien. Trots märkliga uttal emellanåt (som förmodligen främst vi svenskar märker av) är det alltid intressant att se utomståendes tolkningar på hur sitt eget hemland ser ut. Fincher ska också berömmas för att han vågade bibehålla och visa upp grymheten som finns i Larssons böcker. I rollerna som Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander gör Daniel Craig och Rooney Mara riktigt bra ifrån sig. Daniel Craig har större utstrålning och karisma än Michael Nyqvist och tillsammans med ändringar i filmmanuset blir karaktären Blomkvist intressantare i denna upplagan. Rooney Mara klarade även hon att verkligen gå in i rollen som Salander och den stora fördelen med hennes prestation är att hon lyckas skapa sig något eget och inte enbart kopiera succén från Noomi Rapace porträtt. En fördel med den amerikanska versionen är att man fokuserar mer på Salanders och Blomkvists relation, vilket skapar en större dynamisk dem emellan. Men dessa tillägg skapar inte enbart positiva effekter. I den amerikanska filmatiseringen, jämfört med den svenska, lägger man till och fokuserar mer på vissa delar av historien som skapar en större förståelse inom vissa aspekter utav den. Tyvärr skapar detta också en känsla av seghet emellanåt i historien och under filmens gång som den svenska aldrig hade. Så på det hela taget känns den svenska mer fokuserad på historiens kärna, medan den amerikanska ibland lägger till nyanser i historien som skapar ett större djup. Nu är frågan dock vilken filmatisering jag föredrar bäst. Finchers version har atmosfären och det visuella som en större budget och ett större visionärt sinne tillåter. Båda filmatiseringarna har topprestationer från de inblandade skådespelarna, ända ner till den minsta biroll. Summa summarum har båda versioner sina ljusa sidor och de kompletterar varandra väl. Jag föredrar dock den svenska versionen snäppet högre tack vare ett stramare manus och en spontant ärlighet som den amerikanska i sin visuella prakt saknar. Att jag inte gillar båda filmatiseringarna mer än vad jag gör har nog mycket med själva källmaterialet att göra. Jag tycker att historien i "Män som hatar kvinnor" (som är en mer passande titel med tanke på historiens innehåll) inte frångår särskilt mycket den klassiska mystik- och kriminalhistorien. Det är mer själva utförandet i de båda filmatiseringarna som gör de speciella och det ska både det svenska och amerikanska filmteamet ha kredd för. 7/10

Cannibal Holocaust En grupp individer utforskar någon avlägsen plats, filmar kalaset och försvinner till synes spårlöst under resans gång. Videomaterialet återfinns sedan och spelas upp för att försöka finna klarhet i vad som egentligen hänt gruppen. Ett klart och tydligt koncept som i olika former har återanvänds i filmer genom åren (Cloverfield, The Blair Witch Project). Filmen som i viss mån kan krediteras för att föra fram detta koncept till en bredare massa är Cannibal Holocaust, från 1980 och regisserad av Ruggero Deodato. Fast framröstad som en av "tidernas mest kontroversiella filmer" är filmen kanske främst känd för andra orsaker. Man kan inte berätta om filmen Cannibal Holocaust utan att samtidigt nysta i den speciella historia som skapandet av den inkluderar. Med en blandning av djungelinspelning, som hade gjort Werner Herzog avundsjuk, och en oortodox filminspelning överlag skapandes en mystik över filmen som belyser det gamla talesättet "när verkligheten överträffar dikten". Med inkluderande scener som gör att filmen inte får någon "No animals were harmed..."-certifikat att visa upp under eftertexterna och okända, lokala skådespelare från det näromliggande inspelningsområdet, som inte alltid behandlades på bästa sätt, skapades en känsla av realism i filmen som både fascinerar och skrämmer. Med jordnära och nedtonade specialeffekter förstärks detta till en sådan grad att det senare visar sig vara nära att orsaka regissören trubbel med rättvisan. En domstol i Italien anklagade Ruggero Deodato strax efter filmens premiär för mord (man trodde att Cannibal Holocaust var en så kallad "snuff-film" och filmskaparen fick i rätten visa upp hur vissa scener genomfördes för att domstolen skulle tro på filmteamets version. Både ett gott och makabert betyg på effektivt filmskapande. De inblandade skådespelarna fick även se sig tvingade att bryta sin avtalade mediatystnad (i ett försök att ge mer autenticitet åt filmen) för att vittna i rätten om regissörens oskuld. Han hade nämligen inga andra vittnen att tillgå för att bevisa sin oskuld. Om denna alltför realistiska tankegång fanns kring filmen vid dess premiär är det inte konstigt att Cannibal Holocaust blev, och är fortfarande, förbjuden i vissa länder. Tillsammans med allt kaos och misär är allt musiksatt av ett finstämt soundtrack (tydligast exemplifierad i dess huvudspår) som skapar en alldeles särskild kontrast och stämning som går hand i hand med allt vad filmen står för och symboliserar. På tal om symbolik finns här i Cannibal Holocaust ett djupare plan inbakat om mediahantering, som man både kan uppskatta som djupare samhällskritik eller avslå som en dålig ursäkt för att visa grafiskt våld. Båda versionerna har lagts fram från de inblandande filmskaparna, så man vet inte riktigt vad man som åskådare kan tänkas vara sanning och vad som är en efterhandskonstruktion. Allt som har räknats upp hittills, och som jag starkt fascineras över filmen, är också dess stora akilleshäl. För hur välgjord och utmärkt en film kan tänkas vara, är det inte många fiktiva historier som kan överglänsa en riktigt, spektakulär historia tagen från verkligheten. Skådespelarna i filmen är ok, men på grund av manuset och dess eventuella budskap känner jag aldrig känslomässigt för deras karaktärer. Historien är intressant, men utförandet lämnar mer att önska för så att till slut blir konceptet intressantare än innehållet. Utan den stämningsfulla musiken av Riz Ortolani hade en stor del av filmens atmosfär försvunnit, vilket hade gjort filmens svagheter än mer synliga. Men trots dess brister är det ändå intressant att Cannibal Holocaust, och således 30 års gammalt filmskapande, fortfarande kan väcka starka känslor. 6/10

Czechflash: Bra skrivet själv och vi verkar ha ungefär samma tankar och funderingar kring filmen. Ska bli intressant att se hur filmen tas emot när det vankas prisgalasäsong. Även om Drive mer är en "Cannesfilm" än en "Oscarsfilm" hoppas jag ändå att den kan bli nominerad bland teknikpriserna åtminstone.

Den första filmen jag kommer att tänka på utefter din filmbeskrivning och utan att ha sett filmen själv i fråga är The Last Castle. http://www.imdb.com/title/tt0272020/

Drive Det brukar påstås att en bild säger mer än tusen ord och med samma logik borde då rörliga bilder vara uttryck i överflöd. En sanning med modifikation kan tyckas, men överlag skulle jag vilja påstå att det är det som urskiljer film som medium från andra uttrycksformer. Förmågan att kunna berätta och uttrycka en historia genom de rörliga bildernas kraft och träffsäkerhet. Ibland till en sådan grad att de tusen ord som ordspråket förtäljer inte ens behövs. Drive är i allra högsta grad en sådan typ av film. Drive har varit i ropen ända sedan de stående ovationerna och det tilldelade regipriset vid årets filmfestival i Cannes och genast blev jag intresserad utav den. Hur kunde en till synes ordinär action-/kuppfilm bli så pass omtyckt på en kulturfestival som Cannes ändå är och hur skulle Ryan Gosling sköta sig i huvudrollen? En skådespelare som har gjort starkt intryck på mig under den senaste tiden. Det visade sig att en dansk skulle dyka upp som jokern i leken. Drive kretsar kring den namnlösa föraren (Ryan Gosling) som förutom att arbeta som bilmekaniker och utför uppdrag som stuntförare på dagen, även agerar som inhyrd flyktförare på nätterna. Förutom allt detta försöker Goslings karaktär, tillsammans med sin chef, att slå sig in på racingscenen (jag antyder ett mönster i den namnlöses intresse). En ganska rak och enkel berättad historia utan krusiduller om det inte hade varit för filmens stora styrka, det visuella och atmosfärskapande. Direkt under inledningssekvensen sugs man in i filmens atmosfär och dess historia. Fotot är vackert, rent och det lyckas ironiskt nog perfekt med att skildra den skitiga stadens karaktär. Något som jag inte har sett sedan Taxi Driver. De bilsekvenser som finns med i filmen lever helt i symbios med detta ställningstagande och framförallt lyckas man med fotots hjälp kunna följa vad som faktiskt händer på skärmen/duken framför en. När det gäller moderna actionfilmer ska man inte ta detta för givet. Fotot tillsammans med ett fantastiskt och stämningsfullt soundtrack skapar en speciell atmosfär som gör att det egentligen inte behöver hända så mycket i berättelsen, det blir intressant ändå. är en härlig blandning av "osynliga" stämningshöjare (specialskriven av Cliff Martinez) och utstickande guldkorn (bland annat av och ) som passar min musiksmak perfekt. Jag har alltid haft en förkärlek för 80-tals drypande elektronisk musik och Drives soundtrack spelar precis rätt på dessa strängar. På förhand var det mycket snack om Ryan Goslings prestation i filmen och jag tycker att han gör ett bra jobb (likt alla de andra inblandade skådespelarna). Goslings karaktär säger inte mycket genom ord, men desto mer genom sitt kroppsspråk som gör att man ändå känner för föraren i slutändan. Drives stora stjärna är dock dess danska regissör, Nicolas Winding Refn. Han lyckas med bedriften att blanda stil med substans på ett ypperligt sätt och därmed inbringar nya perspektiv på en genre som annars har trampat lite väl mycket vatten på senare år. Jag tilltalas verkligen av konceptet med en konstfilm förklädd till action-/kuppfilm som Drive i något mått är. Denna mix måste dock fungera till fullo för Drives publik, annars riskerar filmen att falla platt. Uppskattar man inte det visuella eller det stämningsfulla finns här enbart en historia kvar som i ärlighetens namn är ganska grundläggande. Känner man däremot ingen koppling alls till karaktärerna och dess agerande blir det visuella mest som ett snyggt omslagspapper. Trevligt att titta på för stunden, men inget som ger något mer bestående intryck i längden. Drive träffar mig precis där kvoten stil/substans är som störst och Winding Refn lyckas verkligen träffa mig direkt med full effekt. Drive är på inga sätt något revolutionerande eller omskakade om man dissekerar den på ett torrt akademiskt sätt och om man inte är förberedd på de mer konstnärliga inslagen i filmen lär man bli besviken på den. Något jag märkte tydligt i biosalongen efteråt. Men Drive är fullproppad med en massa olika godsaker (skådespeleri, foto, musik) som gör helheten större än dess beståndsdelar. Eller för att försöka tala i mer klarspråk: Drive är som ett enda långt rörligt uttryck som säger mer än tusen och åter tusen ord. 8/10

Jag såg bioversionen (106 minuter) och jag skulle nog rekommendera dig att börja med den versionen åtminstone. Den kändes precis lagom och man lyckades få en klar bild över vem Ayrton Senna var. Risken är att den förlängda versionen blir alldeles för utdragen och den är nog främst gjord för de riktigt inbitna Senna-fansen.

Senna Dokumentärer är intressanta företeelser inom filmvärlden. De kan handla om så vitt skilda saker såsom storslagna historiska händelser, som för alltid ändrade mänskligheten, till mindre skala om en enskild persons nördintresse. Ämnets påverkan och inflytande på andra människor har egentligen ingen betydelse på hur bra dokumentären blir i slutändan, bara den i sig är bra gjord och att upphovsmakarna visar grundmaterialet respekt. Ibland kan det till och med bli bättre att ta sig an lite mindre välkända ämnen för då tillför man ytterligare en dimension till sin film. En dimension som handlar om att man lyckas lära ut saker till sin publik, saker som de inte visste om sedan tidigare. Det är väl egentligen grunden och syftet till allt vad dokumentärer är? Dokumentären Senna handlar just om Ayrton Senna, en brasiliansk Formel 1-förare aktiv under slutet av 80- och början av 90-talet. En nationalidol i Brasilien och en av tidernas främsta racingförare inom den mest prestigefyllda motorsportklassen utav dem alla. Jag hade på förhand bara hört talas om namnet Senna som hastigast, men aldrig riktigt förstått vad han lyckades åstadkomma under sin karriär. Denna nyfikenhet tillsammans med faktumet att jag aldrig riktigt förstått tjusningen med Formel 1 som sport gjorde att mina förväntningar på Senna vara högst blandad. Hur skulle jag ta emot och vad skulle jag egentligen tycka om filmen? Det första som slår mig när jag ser filmen är dess tekniska upplägg för att berätta dess historia. Genom att blanda historiska filmklipp ljudsatta med nyinspelade intervjuer och specialskriven musik för filmen lyckas man väl med att kombinera en "nu- och då-känsla" i berättelsen om Ayrton Senna. Man lyckas faktiskt riktigt bra med att hitta en röd tråd genom allt material om Sennas liv och karriär. En stor eloge för detta ska ges till regissören Asif Kapadia och manusförfattaren Manish Pandey som med bravur styr materialet i rätt riktning och låter materialet tala för sig själv. Under dokumentären upplever jag att jag lär känna (på sitt speciella sätt) Ayrton Senna, både som offentlig- och privatperson, och jag lyckas till och med investera så pass mycket känslokapital i filmen att det oundvikliga slutet blir rörande. Imponerande med tanke på att allt som egentligen visas upp är ett avancerat videomontage från Sennas karriär och att jag före filmen knappt visste om vem han var. Givetvis är Senna (likt andra dokumentärer) manipulativ emellanåt, men det hör genren till för att kunna frambringa sin poäng tydligare. Det som gör att det fungerar väl här dock är att dokumentärfilmen med jämna mellanrum även tar upp Ayrtons mindre smickrande sidor och därmed gör honom mer mänsklig. Saken som verkligen imponerar på mig med Senna är hur väl den fungerar på olika plan. Dels finns där grundhistorien, kring huvudpersonen Ayrton Senna, som fungerar väl på egen hand, men även hur Formel 1 fungerar i grunden och var tjusningen och de mindre smickrande sidorna finns i sporten. Ovanpå allt detta lyckas man även skildra en historisk viktig tidsepok för sporten som för alltid, på gott och ont, förändrade Formel 1 i grunden. Jag som tidigare aldrig riktigt förstod tjusningen med Formel 1 förstår nu, tack vare Senna, både vad sporten egentligen har för trevligt att erbjuda och varför jag idag inte följer den. Senna är en känslomässig berg- och dalbana om en stark personlighet och en hel sport trevligt paketerat till en dokumentärfilm. Den främsta styrkan jag ser hos en dokumentärfilm överlag är om den kan intressera mig om saker som aldrig tidigare har intresserat mig eller som jag aldrig har hört talas om. Med tanke på att Senna lyckas med konststycket att kombinera dessa två faktorer väl kan mitt omdöme om filmen inte bli annat än högt. Starkt jobbat från alla inblandade parter. 8/10

Blue Valentine Vad är lite kärlek på film? Det kan vara lite sliskigt, sentimentalt, tråkigt och alldeles, alldeles underbart brutalt och ärligt skildrat. Tyvärr frångår ofta de stora publikfilmerna bort från den ärlighet som finns i detta hav utav känslor, allt för att istället spela med färdigskurna schablonmallar för snabba och enkla känsloyttringar från sin publik. Men då och då dyker det upp filmer som vågar och vill ta kärleken på allvar. Blue Valentine är en av dessa filmer. Blue Valentine handlar om paret Dean (Ryan Gosling) och Cindy (Michelle Williams) och deras kamp för att få vardagen att gå ihop (precis som det brukar beskrivas från våra politiker ibland). Det finns ingen direkt utkristalliserad historia att prata om här, utan alla kretsar kring paret och utvecklas utefter vad som händer med dem. "Organiskt" är ett ord som snabbt poppar upp hos mig som ett beskrivande ord för filmens handling och ton. Allt känns naturligt (till den grad som det nu kan vara i en film) och man inger sådant liv i filmens karaktärer att upplevelsen att där fanns något hos dem både före och efter filmens historiespann är påtaglig. Detta skapas bland annat av ett starkt, nedtonat manus och tidshopp i historiens tidsaxel (som först verkar onaturligt, men som sedan visar sig utvecklas perfekt för historiens omfattning). Mycket av skapandet av liv i filmen och dess karaktärers livskraft måste dock krediteras till huvudrollsinnehavarna själva. Jag har sedan tidigare inte sett särskilt mycket med varken Ryan Gosling eller Michelle Williams i huvudrollerna, men i Blue Valentine var de båda fantastiska. Med både nedtonade och finstämda porträtt lyckas de berätta mycket med små dialogstycken och ibland enbart med sitt kroppsspråk (varför säga mer än nödvändigt?). Ibland är det snarare det som huvudrollsinnehavarna inte gör eller säger som möjliggör att man förstår hur alla ligger till och en risk som alla som har någon form av relation känner igen allt för väl. Gosling och Williams har utmärkt personkemi med varandra och lyckas med bedriften att både ge och ta under hela filmen. I en film av detta slag kring kärlek och relationer är det vitalt att båda parter i dramat får delta på samma villkor för den dramatiska spänningen. En form av likställdhet och att alla inblandade parter är på samma "nivå" måste ständigt vara närvarande för att det hela inte ska bli allt för påtagligt att det kanske inte händer så mycket i själva filmen i övrigt. Blue Valentine lyckas med konststycket att hålla sig på rätt sida utav denna gräns med bravur och därmed höjs allt upp till ytterligare en nivå. Blue Valentine är en skitigt, ärligt och på många sätt brutalt berättat film om kärlek (precis som kärlek kan vara ibland). En skön omväxling mot alla sliskiga romantiska komedier som verkar dyka upp till som tätt, även om man kanske inte vill se Blue Valentine allt för ofta. Men att man kan komma långt med ett bra grundmanus och bra skådespelare gör mig glad att det fortfarande finns själ och passion i filmbranschen. Så filmer som Blue Valentine blir ändå alltid ett välkomnat tillskott till en cyniker som mig. 8/10

Czechflash: Jo, det var en riktigt trevlig liten film. Tyvärr visade den inte på bio där jag bor, vilket filmen helt klart hade varit värd. Läste din recension nu och vi verkade ha ungefär samma tankar om filmen. Angående vilka sorts kulturpersonligheter filmen inriktade sig mot tycker jag det fungerade riktigt bra i Midnight in Paris. Man fick till en härlig blandning av olika typer av artister och konstnärer och det tyckte jag var till filmens fördel. Förstår hur du menar med att rikta in sig enbart mot filmpersonligheter, men då hade jag nog tyckt att det blivit lite väl ensidigt. Red: Kan tänka mig att filmen höjde sig några snäpp bara av att få se den tillsammans med andra likasinnade Vi verkar ha ungefär tankar då kring att just blandningen i vilka kulturpersonligheter filmen inkluderar är till filmens fördel.