Puffie

Titel: World War Z Genre: Action/Thriller Land: USA År: 2013 Regi: Marc Forster Skådespelare: Brad Pitt, Daniella Kertesz, Mireille Enos, David Morse IMDb: 7.3 En pandemi sprider sig över jorden och förvandlar alla som smittas till aggressiva zombier som snabbt får både arméer och länder på fall. Den före detta FN-anställde Gerry Lane tvingas att överge sin familj för att hjälpa sin tidigare arbetsgivare i en kamp mot klockan. Uppdraget är att hitta ett vaccin mot viruset och på så sätt rädda både sin egen familj och mänskligheten. När jag i höstas såg den blev jag direkt fast. Zombies och zombie-apokalypser ligger mig varmt om hjärtat, därför var det svårt att inte bli hänförd av trailerns storslagna scener. Självklart införskaffades boken, Världskrig Z av Max Brooks, och strecklästes. Boken är riktigt bra och rekommenderas varmt. Tyvärr insåg jag när boken var utläst att upplägget inte alls gick hand i hand med en sommar-blockbuster från Hollywood. Och det är lika bra att vara tydlig med att det enda boken och filmen har gemensamt är att mänskligheten står på kanten till utrotning på grund av en zombie-invasion. Inget annat. Som sommar-blockbuster fungerar World War Z bra, och troligen riktigt bra om du inte läst boken. Brad Pitt står i centrum och gör som vanligt det med bravur. Runt sig har han ganska okända men duktiga birollsskådespelare. Filmen fortlöper i ett galet högt tempo där storslagna actionscener varvas med mer intima actionscener. Det lämnas egentligen inte en sekund för tittaren att hämta andan eller reflektera över vad som händer. Det faktum att zombierna är så otroligt snabba och finns i tusentals och åter tusentals gör att Forster och co kunnat skapa riktigt coola scener där zombiernas invasion nästan påminner om insekter som väller fram. Kul med ett nytt inslag i zombie-genren. Något jag snabbt reagerade på var att World War Z egentligen helt saknar blod och splatter, något som är ovanligt när det handlar om zombies. Den avsaknaden är inget som stör i sig. Vad som däremot stör är att det i flera scener är uppenbart att det från början var tänkt det skulle vara blod och splatter med, vilket gör att vissa scener tar abrupt slut då man valt att klippa bort blodet för att få ner åldersgränsen. En annan sak som irriterar mig är att man ibland för handlingen framåt med hjälp av korkade och enkla skeenden. Ett bra exempel är när zombierna invaderar Israel. Landet har byggt en mur och hittat ett säkerhetssystem som gör att de klarat sig bra i inledningen av invasionen. Sen kommer en sjungande kvinna och raserar allt på en halv minut. Lite mer kreativitet i manusförfattandet tack! World War Z är en helt okej film med ett högt underhållningsvärde. Mina vänner som jag var på bio med uppskattade filmen mer än mig. Jag kan tyvärr inte slå bort tanken på hur mycket bättre den kunde varit om den byggt mer på boken. I boken är varje kapitel en ny historia, en intervju med en överlevare som delar med sig av sin berättelse. Och just de här berättelserna, detaljerna kring zombierna samt de politiska och samhälleliga konsekvenserna saknar jag i filmen. För att boken verkligen ska komma till sin rätt tror jag att den hade passat mycket bättre som en HBO-serie än som en sommar-blockbuster. 3/5

Haha det är underbart att se att vi fortfarande tycker ungefär likadant om filmer vi ser trots att det gått några år sedan jag var aktiv här Mitt tips till dig är ändå att se The West Wing om du gillar politiska filmer överlag. Visst kommer du inte uppskatta filmerna riktigt lika mycket efteråt, men samtidigt får du beskåda 7 säsonger av ren och skär klass Jag håller The West Wing som den bästa tv-serien som gjorts. Men visst, jag förstår din tvekan - inte kul att behöva fatta ett beslut som eventuellt kan reslutera i flera betygssänkningar

Titel: The Ides of March Genre: Thriller/Drama Land: USA År: 2011 Regi: George Clooney Skådespelare: Ryan Gosling, Philip Seymour Hoffman, George Clooney, Paul Giamatti, Evan Rachel Wood IMDb: 7.3 Stephen arbetar som mediestrateg åt en guvernör i det demokratiska presidentkandidatsvalet. Han sugs ofrivilligt in i det politiska maktspel som äger rum bakom kulisserna, där förrädiska manipulationer och hämnd blir en del av vardagen. Efter att ha sett briljanta tv-serien The West Wing så har jag en helt ny måttstock för filmer med politiskt fokus. Tyvärr resulterar mina nya kriterier oftast i lägre betyg till de politiska filmerna. Detta då den djupa, trovärdiga och engagerande skildringen av amerikansk politik som ges i The West Wing är svår att överträffa. Oftast framstår den politiska skildringen på vita duken som alltför generell och aldrig särskilt trovärdig. Inledningsvis har The Ides of March samma problem, men då filmen sakta skiftar fokus från att vara ett drama till att bli en thriller blir det samtidigt möjligt för filmen att frigöra sig från den stora skugga som The West Wing kastar över genren. Jag tycker att George Clooney återigen lyckas riktigt bra i regissörsstolen. Precis som i hans Good Night, and Good Luck så är det dialogen och karaktärerna som står i fokus i The Ides of March. Jag fann det uppfriskande med en thriller som bygger sin nerv och spänning via dialog istället för via händelser. För att lyckas med detta krävs det, förutom en bra regissör och en välskriven dialog, duktiga skådespelare. Och i den här filmen är duktiga skådespelare ingen bristvara, Ryan Gosling, Philip Seymour Hoffman, George Clooney, Paul Giamatti, Evan Rachel Wood och Marisa Tomei finns alla med på rollistan. Och att det bjuds på gedigna skådespelarinsatser är föga förvånande. Jag tycker även att det var lite befriande att man vågade vara lite ”oamerikansk” i sitt utförande då allt som sker inte förklaras övertydligt för att alla ska förstå. The Ides of March är helt enkelt en välgjord film som man utan tvekan kan spendera två timmar framför utan att ångra sig. Dock ska man kanske leta på annat håll om man är på jakt efter en thriller där spänningen bygger på obehagligheter och våld. 4/5

Czechflash: Känns ändå som vi tyckte ganska lika om filmen, bara att paketeringen föll mig mer i smaken

Titel: Hugo Genre: Äventyr/Drama Land: USA År: 2011 Regi: Martin Scorsese Skådespelare: Asa Butterfield, Chloë Grace Moretz, Ben Kingsley, Sacha Baron Cohen IMDb: 8.2 Hugo Cabret är en föräldralös pojke som lever sitt liv i hemlighet inne i väggarna på tågstationen I Paris. Tillsammans med Isabelle försöker han lösa ett mysterium som kretsar kring hans döda pappa, ägaren till en liten leksaksaffär på tågstationen och ett hjärtformat lås som verkar sakna en nyckel. Martin Scorsese är inte direkt den regissör som man i första hand förknippar med familjefilmer, men hans senaste alster Hugo är verkligen en familjefilm. Filmen berättas och är paketerad som en klassisk saga. Och wow vad snygg paketeringen är. Tågstationen i Paris känns som en förtrollad plats där vardagsstress och försenade tåg inte verkar existera. Istället finns det mysiga små affärer och en grupp människor som av olika anledningar spenderar sina dagar på stationen, dessa får vi lära känna främst genom Hugos ögon när han spanar ut över stationen. Det visuella är verkligen en fullträff och filmens mysfaktor blir därför hög. Scorseses passion för filmhistoria får verkligen fritt svängrum i Hugo då mysteriet som Hugo och Isabelle försöker lösa kretsar kring filmens underbara värld. Och då jag är en filmnörd blir historien enkel att ta till sig. Dock tycker jag inte att historien har tillräcklig substans för att motivera en speltid på över två timmar, jag tror det hade gynnat filmen om man kapat speltiden en aning. Filmen blir visserligen aldrig tråkig, men emellanåt känns det som om man tar onödiga omvägar mot målet vilket jag tycker stör filmens rytm. Jag är ingen beundrare av barnskådespelare, man kan till och med sträcka sig så långt och säga att jag hatar dem. Därför var det högst förvånande att filmens två huvudrollsinnehavare, som är barnskådespelare, faktiskt fungerade ganska bra. De två unga aktörerna är flankerade av ett helt gäng kända och rutinerade namn så som Ben Kingsley, Christopher Lee, Jude Law och Emily Mortimer. En av de större birollerna innehar Sacha Baron Cohen och jag tycker att han är filmens svaga länk då jag inte finner honom det minsta underhållande. Hugo har blivit nominerad till hela 11 Oscars, men jag tror inte att den kommer att kamma hem särskilt många statyetter. I alla fall inte några av de tyngre guldgubbarna, så bra är inte filmen. Det är en mysig saga men inte så mycket mer än så. Det är definitivt inte en av Scorseses bästa filmer, hans kvalitéer kommer mer till sin rätt i mörkare och våldsammare filmer så som Shutter Island och Gangs of New York. 3+/5

Har bara hunnit se Tinker Tailor Soldier Spy & Moneyball av de nominerade filmern än så länge så kan inte uttala mig om Dujardin/Clooney än. Men ska försöka hinna klämma så många som möjligt innan galan

Titel: Moneyball Genre: Drama Land: USA År: 2011 Regi: Bennett Miller Skådespelare: Brad Pitt, Jonah Hill, Philip Seymour Hoffman, Chris Pratt IMDb: 7.7 Filmen är baserad på historien om Billy Beane, baseball laget Oakland Athletics General Manager. Berättelsen fokuserar på hans framgångsrika arbete med att bygga ett baseball lag som ska vara med och utmana om mästartiteln fastän man har en betydligt mindre budget än konkurrenterna. Han bygger sitt lag utifrån statistik från ett specialdesignat datorprogram som tar hänsyn till parametrar som vanligtvis förbises. Baseball är inte en sport som fascinerar mig eller som jag kan särskilt mycket om, jag tror inte ens att jag kan reglerna. Således var jag redan på förhand lite tveksam till Moneyball då den utspelar sig i hjärtat av detta amerikanska fenomen. Men hade jag spanat in filmen närmre på förhand hade jag kunnat konstatera att några betänkligheter kring filmens attraktionskraft skulle vara helt obefogade eftersom Aaron Sorkin varit med och skrivet manuset. Sorkin vann en Oscar förra året för sitt manus till The Social Network, men framförallt är han mannen som skapat den fullkomligt briljanta tv-serien The West Wing. Och lika lite som du behöver vara intresserade av amerikansk politik för att gilla The West Wing, lika lite behöver du vara intresserade av baseball för att uppskatta Moneyball. Filmen fokuserar alltså inte på sporten utan på personerna och spelet bakom kulisserna. Regissören Bennett Miller gör ett bra jobb med att få filmen att kännas som en verklig historia. Ofta när amerikaner ska göra filmer som baserar sig på verkliga händelser har de en tendens att bli sentimentala och pressa in så mycket moralkakor att man blir illamående, Moneyball är helt befriad från sådant trams. Utöver det använder även Miller emellanåt verkliga tv-klipp för att förstärka verklighetskänslan, något som fungerar bra. Man har även lyckats skapa en väldigt bra nerv i de baseballscener som finns. Trots att jag inte kan sporten lyckas man ändå göra scenerna spännande och intressanta. I huvudrollen som Billy Beane ser vi Brad Pitt, och oj vad den här rolltolkningen luktar som en seger på Oscarsgalan. Det här kan mycket väl vara den mest övertygande rolltolkningen som herr Pitt levererat. Som statistikern Peter Brand, som hjälper Beane med den nya värvningstaktiken, ser vi Jonah Hill. Hill överaskar stort på mig då han här bevisar att han är en kompetent skådespelare även utanför komedisfären. Även om baseball är totalt ointressant för mig så är jag en stor fotbollsentusiast och många av mekanikerna bakom kulisserna går definitivt att jämföra sporterna emellan. Jag fann relationen mellan sportsliga resultat och personerna bakom dem väldigt intressant. Som supporter är det ofta enkelt att kräva en försäljning av en spelare som underpresterar, men man tänker ofta inte på att den spelaren även är en person vars hela liv förändras när klubben helt plötsligt bestämmer sig för att han inte duger längre. Moneyball berör den här problematiken och får tittaren att tänka till. Jag tror visserligen att den här problematiken är mer påtaglig i USA där spelarna har mindre att säga till om då de kan bytas mellan klubbar som om de vore slavar. Just den statistiska analysen som filmen är uppbyggd kring är även den högst relevant i fotbollens värld. Titt som tätt kommer det nyheter om proffsklubbar som använder datorspelet Fotball Managers databas när de ska värva spelare. I vilken utsträckning detta är sant kan man fråga sig, men även om jag inte tror att det finns någon proffsklubb som genomför ett köp baserat endast på Fotball Manager så tror jag det finns flera klubbar som använder databasen som ett stöd i sin scouting. I Moneyball bygger man ett framgångsrikt lag med spelare som inte är attraktiva för de stora rika föreningarna, Bolton Wanderers under Sam Allardyce ledningen ett exempel på att detta fungerar även inom proffsfotbollen. Han byggde ett framgångsrikt lag med äldre spelare som sett sin topp men fortfarande hade en eller två säsonger kvar i benen (stort tack till Kalle Karlsson för informationshjälp). Moneyball är ett bra och engagerande drama som mycket väl kan kamma hem ett gäng guldgubbar på årets Oscarsgala. Man behöver varken gilla baseball eller sport för att kunna uppskatta filmen, dock tror jag man får ut lite mer om man har ett sportintresse att hänga upp filmen på. 4/5

Plox: Av någon anledning missade jag din recension av Every Day. Tyvärr ledde det till att även jag slösade bort 1,5 timmar på den smörjan. Gud vad svårt och besvärligt vanliga vardagsproblem var för den familjen - de borde titta på en nyhetssändning och se en galen diktator i Afrika och flodvågor i Japan och sen reflektera över hur jobbigt deras liv egentligen är. Bra recension btw, underhållande läsning.

Titel: Black Swan Genre: Drama/Thriller Land: USA År: 2010 Regi: Darren Aronofsky Skådespelare: Natalie Portman, Mila Kunis, Vincent Cassel, Winona Ryder IMDb: 8.5 Top 250: #64 Precis som för de flesta ballerinor kretsar hela Ninas liv kring balett och hon är en av de hårdast jobbande ballerinorna i New York City Ballet Company. När det blir dags att ersätta prima ballerinan Beth står Nina på tur. Hennes första projekt blir Svansjön. Dock får hon oväntad konkurrens av nykomlingen Lily som imponerar stort på regissören med sin sensualitet och passion. De två utvecklar en udda relation samtidigt som Nina blir mer och mer desperat och frågan är hur långt hon är villig att pressa sig själv för sin karriär. Då Nina vigt hela sitt liv åt baletten har hon helt försakat att leva, utvecklas som människa och bygga känslor för andra personer. Istället har hon hela tiden strävat efter att uppnå perfektion med sin balett, något som inneburit en enorm press både från sin omgivning men framförallt från sig själv. Ninas nya huvudroll kräver att hon kommer i kontakt med sina känslor för att vara övertygande. När känslorna sakta får ta plats i Ninas pressade psyke startar en mörk och kaotisk resa. Black Swan är en visualisering av denna mörka resa, eller mänskliga känslotillstånd om man så vill. Och vilken resa vi bjuds på. Darren Aronofsky tar med oss på en nattsvart resa djupt in i det mänskliga psyket. Sin vana trogen låter han filmen ingjuta starka känslor av obehag när mörkret och det mänskliga förfallet sakta tar mer och mer plats. Berättelsen stegrar också i intensitet ju närmare ruinens brant vi kommer. Mot slutet sitter man iskall i biostolen med varenda muskel på helspänn och känner att man vill blunda, samtidigt som det enda man kan göra är att stirra på det som spelas upp framför ögonen. Att bildspråket är ganska färglöst och dystert är inte särskilt förvånande. Vad som däremot förvånar är hur skrämmande balettmusik kan vara. Man har valt att enbart använda sig utav balettmusik i produktionen. Ett val som känns perfekt med tanke på att filmmakarna lyckas förmedla såväl lugn och skönhet som skräck och obehag med musiken. Natalie Portman plockade hem en guldstatyett på årets Oscarsgala för sin insats i Black Swan. Helt välförtjänt tycker jag, trots att jag knappt hunnit se någon av de andra nominerade filmerna, så briljant är hennes rollprestation. Portman som vanligtvis är charmig och söt som socker går knappt att känna igen i rollen som Nina. Utmärglad, paranoid och knäckt är ord som beskriver hennes karaktär, och Portman lyckas gestalta dessa med bravur. För mig var det faktum att filmen kretsade kring balett lite avskräckande på förhand. Dock var detta helt obefogat, Black Swan är ingen typisk balettfilm. Även om baletten får stort utrymme i filmen så är den egentligen bara en katalysator i sammanhanget. För mig bidrog istället baletten till att bygga obehag, närbilder på fötter och fotleder samt knakande ljud under danssekvenser signalerar allt annat än välbehag. Black Swan är en mörk och obehaglig film som ändå på något skruvat vis är fantastiskt vacker. Se den. 5/5

Czech: Klockrent skrivet om Seven, kan bara hålla med. Filmen tillhör en av mina absoluta favoritfilmer alla genres inräknade, så otroligt obehaglig, spännande och intensiv.

Titel: The Wrestler Genre: Drama Land: USA År: 2008 Regi: Darren Aronofsky Skådespelare: Mickey Rourke, Marisa Tomei, Evan Rachel Wood IMDb: 8.2 Top 250 #160 I slutet av 80-talet stod wrestlaren Randy “The Ram” Robinson på toppen av sin karriär. Tjugo år senare är hans stjärnstatus ett minne blott. Tillvaron är dyster men lyses upp av helgerna då Randy brottas i slitna gymnastikhallar inför några få men dedikerade fans. Då Randy, sliten av det hårda livet, tappat kontakten till sin dotter är det endast kärleken till sporten som driver honom framåt. Precis som Darren Aronofskys Requiem for a Dream är The Wrestler en mörk och dyster historia. Dock finns det här en del ljuspunkter och glädjeämnen som gör filmen lite mer lättsmält än den nattsvarta Requiem for a Dream. The Wrestler är även mer av ett personporträtt och skildrar endast The Rams livsöde, till skillnad från de tre livsödena som skildras i Requiem for a Dream. Filmen är inspelad med handkamera vilket ger det hela en dokumentär känsla som passar filmen och historien bra. The Ram porträtteras på ett briljant sätt av Mickey Rourke, en insats som renderade i en Oscarnominering för Rourke. Jag tycker gott att han var värd att vinna också, men som vanligt är inte jag och Oscarjuryn helt överens. Även om The Wrestler är bra, till och med riktigt bra, så känner jag mig ändå lite snuvad på konfekten. Förutsättningarna finns för ett riktigt mästerverk, men historien lyckas inte riktigt gripa tag i mig på det sätt jag hoppats på. Jag tror filmen hade mått bra av att vara lite längre. Då hade relationen till dottern fått en chans att utvecklas. Som det är nu känns den lite åsidosatt. Dock är det fortfarande rörande att följa The Ram, en sliten och skadad föredetting som gör allt i sin makt för att hålla kvar vid det enda liv han känner till. Hans enda vän är strippan Cassidy. Precis som Randy kämpar hon för att hålla kvar vid det liv hon känner till. Även om de kämpar mot olika fiender, Randy mot sin kropps slitage och Cassidy mot ålderns påverkan, är det den sorgliga viljan att vägra släppa det förflutna som är grunden till deras vänskap. Något som, trots att det är sorligt, är ganska vackert. The Wrestler är en bra film som är så där härligt dyster och vacker. Klart sevärd om du är på jakt efter en film som inte följer den klassiska Hollywoodmallen. 4-/5

Czech: Tråkigt att DC versionen inte föll dig i smaken. Tyvärr är ju film högst subjektivt vilket gör att rekommendationer inte alltid upplevs på samma sätt hos mottagaren som hos avsändaren. Tycker dock vi brukar tycka ganska lika, så synd att det blev så fel den här gången. Det är för länge sedan jag såg Alien 3, och framförallt orginalversionen, för att jag ska kunna ge mig in i en diskussion kring vad de ändrat och varför jag tycker de ändrat till det bättre i DC versionen. Enda jag kan säga är att jag fick en bättre helhetsupplevelse av DC-versionen än originalet.

Titel: Avatar Genre: Äventyr/Action/Sci-Fi Land: USA År: 2009 Regi: James Cameron Skådespelare: Sam Worthington, Zoe Saldana, Sigourney Weaver, Stephen Lang IMDb: Top 250 #144 Den desillusionerade marinsoldaten Jake Sully skickas till planeten Pandora för att med alla medel övertyga urbefolkningen att låta människan exploatera deras natur för att utvinna en ny energikälla. Allt eftersom Jake lär känna planeten och folket blir han mer och mer osäker på sitt uppdrag och när kampen ställs på sin spets måste han välja sida. För drygt ett år sedan såg jag Avatar på bio. I biosalongens mörker, med det bombastiska ljudet och den grymma 3D-bildupplevelsen, förtrollades jag av planeten Pandora. Och Avatar var, och är, utan tvekan den mest storslagna bioupplevelse jag sett. Frågan jag burit med mig hela det här dryga året är om filmen håller i hemmets vrå, utan biosalongens överdimensionerade ljud- och bildupplevelse och utan 3D-effekter. Avatar utspelar sig i framtiden, ca 150 år in på det senaste millenniet för att vara mer precis. En svårighet med att göra filmer som utspelar sig i framtiden är att man måste ta ställning till exakt allt i våra liv, vad kan komma att förändras och hur? Gör man inte detta arbete noggrant finns det risk att framtidsvisionen inte blir trovärdig. I Avatar är det mycket som förändrats, vi bjuds på en hel drös nya uppfinningar, maskiner etc. Det gäller även att ha trovärdiga och logiska förklaringar till förändringarna. Just det här problemet har James Cameron löst smidigt i Avatar genom att låta hela filmen utspela sig genom, den ganska korkade, marinsoldaten Jake Sullys ögon. Eftersom han inte är smart nog för att förstå tekniken bakom de nya uppfinningar blir de förklaringarna heller inte relevanta för oss tittare. Den huvudsakliga kritiken mot Avatar och Cameron har varit riktad mot filmens ”svaga” manus. Och visst har man sett snarlika historier förr och det krävs inget geni för att räkna ut hur filmen ska utveckla sig. Jag tycker det är bra att man i alla fall lyckats få in en ordenlig politisk pik mot västvärldens ”ta vad vi vill ha”-metalitet, detta göra att filmen känns högst aktuell trots att den utspelar sig i framtiden. Vad gäller förutsägbarheten tycker jag inte det är något som stör, detta då Cameron är en lysande sagoberättare som lyckas göra historien engagerande ändå. Till sin hjälp har han Pandora, en förtrollande och fantasirik planet som jag mer än gärna skulle besöka. Dock ska det nämnas att planeten inte blir riktigt lika levande utan 3D-effekternas djup. Det samma gäller för Na´vi, Pandoras urbefolkning. De är otroligt välgjorda, både utseende och rörelsemönster känns helt naturligt och levande men en dimension försvinner utan 3D-djupet. Jag kan i alla fall konstatera att Avatar håller även utanför biosalongen. Filmen är ren och skär filmmagi. Det är dock en otroligt teknikberoende produktion och det ska bli intressant att se hur väl den står emot tidens tand. Oavsett så har Cameron skapat något nytt och Avatar är utan tvekan en modern milstolpe i filmhistorien som bara måste ses, om det nu finns någon där ute som inte gjort det. För dig som: * Gillar storslagna äventyr * Vill drömma dig bort till en vacker och fantasirik värld * Vill uppleva en framtida klassiker * Alltid tyckt att smurfarna skulle göra sig bättre om de var tre meter långa 5/5

Föredrar helt klart den 5-gradiga skalan. Precis som tidigare personer skrivit blir den tio-gradiga skalan för plottrig för mig. För mig fungerar det bättre med 1-5, där varje betygsnivå kan vara allt från svag till stark, detta ger lite mer flexibilitet i betygsättningen. Men det viktiga är att hitta ett system som man trivs med. Personligen har jag slutat betygsätta på IMDb då jag tycker betygssystemet inte ger mig något, allt blir 6 eller 7 känns det som. 1 - Fruktansvärt dålig 2- Inte godkänd 3- Godkänd/bra 4- Mycket bra 5- Fantastiskt/Mästerverk

Jo visst tappar man lite nerv av de extra 30 minuterna, men samtidigt blir de scenerna med nerv mer intensiva tack vare den komplettare bilden som de extra 30 bidrar till