Donnie Darko

Burn After Reading Ytterst roande experiment av bröderna! Karaktärsporträtten är magnifika. Filmen är delvis utformad liksom likt en symfoni med musiken och bildmontagen i en okonventionell förbindelse med varandra. Och filmen hade kunnat utveckla sig till en enastående sådan symfoni om den musikaliska kompositionen inte vore i brist av en konsekvent rytm. Coen påbörjar en idé, bygger upp den men försummar en större effekt som faktiskt var högst möjlig. Men ambitionen härvid är ändå värt applåder. I övrigt finner jag hela filmen vara lite utav en abrupt avskuren idé. Tankar som inte

Men några intellektuella "analyser" skulle kunna ändra på det eller?

Att tillskriva insatsen i The Shining som Jack Nicholsons bästa, tycker jag vore att grovt vingklippa den färgstarka , kraftfulla och subtila skådespelaren han är. Han har vissa scener i filmen som är magnifika, det är obevekligt. Men i dessa är det framförallt Kubrick som glänser. Nicholson tvingas resignera sig inför dirigentens bild- och formgeni. Hans person står i bakgrunden inför bilderna och färgerna, inför ondskan, inför scenerierna och inför det bisarra och ogreppbara. Jack Torrance är utspätt, tvetydigt och okontrollerat porträtterat. Han skriker, pustar och gormar vid udden av sin

The Shining Kubricks strikta och objektiva, liksom nästan platoniska förhållningssätt till tid och rum är häpnadsväckande rent estetiskt - som visar sig i kameraarbetets lapidariska och pregnanta karakteristik - och tillfogar även en distanserad åskådning av galenskapens och ondskans hus. Just framställningen av den så verkliga ondskans abstrakta väsen är The Shinings kärna. Härvid bygger sig mystiken fram, härvid bygger sig även skräcken i hotellet, korridorernas spänningar och karaktärernas liv. Dessa filmens element är som bekant Stanley Kubricks välutpräglade grundstenar; hans perfekti

Sag En Kvinnas Martyrium for ett tag sedan och den frapperade mig djupt. Dreyers forfarande av rymden i bilderna ar hapnandsvackande och liknar inget annat jag har sett. Helt enkelt en alldeles unik film som formodligen inte bara ar en utav stumfilmsepokens basta utan stracker sig over hela historien som en utav de sanna masterverken. De karga narbilderna printar sig in i minnet pa en. Angaende ditt val av Chaplin film sa haller jag inte med dig. Moderna tider ar en enastaende film med ett tidlost amne, fantastisk scenografi och sekvenser som aldrig kommer att glommas. Men som helhet tycker j

Persona (Spoilers finns här och där) Persona formades ur Ingmar Bergmans ilska och frustration över sin belägenhet som konstnär och som chef för Kungliga Dramatiska Teatern. Han var trött på falskheten och förljugenheten som pågick från alla håll. Påfrestningarna från omgivningen och från livet bland människor forcerade honom in i en roll han inte ville spela, tvingade på honom en mask han inte ville bära. Här bottnar alltså uppkomsten av Persona, här och givetvis hos Strindberg. (Pjäsen Den starkare handlar om två rollfigurer, vilka en tiger och en talar). Likheterna mellan konstnär

Att en film inte finns med på IMDb's top 250 finner jag inte som argument nog för att den skulle vara underskattad. Och vad beträffar 300, att anse den vara medioker vore att överskatta den. Ärligt talat; vad ser folk i den filmen. Att den nu skulle vara visuellt imponerande begriper jag mig inte på. Filma framför green screen konstat är inget konstgrep utan snarare brist på ambitioner, idéer och fotografisk kunskap. Starka färgkontraster är vackert om de verkar med ett syfte eller åtminstone med fingertoppkänsla.

För skoj skull, några filmer som är väldigt relevanta för mig just nu: Persona Den yttersta domen 8½ Spegeln Ficktjuven/Min vän Balthazar Amarcord Borgarklassens diskreta charm Såsom i en spegel Nattvarsgästerna Satyricon Sunrise

Själv begriper jag inte alls varför du finner Tystnaden som en så tråkig film. Tystnaden är, med undantag av Viskningar och rop, Bergmans mest känsloladdade berättelse. Bergmans kreativitet i bildspråket är på sin kulm, de surrealistiska momenten håller samma nivå som de i Smultronstället, pojkens ensamhet och förvirring i en okänd stad under krig är häpnandsväckande. En sovande döv människa hade ju vaknat av filmens enorma intensitet. Jag skulle snarare vilja säga att Tystnaden är Bergmans kanske mest intressanta film. Vad jag vill ha sagt är att filmen inte hade fungera något vidare som t

NATTVARDSGÄSTERNA Novembermörkrets gråa, skugglösa ljus sveper över den lilla byn. Ensamheten är fatal, ja varenda konversation förefaller fatal. Människorna står på egna ben med blödande knä. När kärleken upphör eller aldrig tidigare visat sig kan de inte längre finna syfte eller klarhet i sina liv. Guds röst har tystnat och hans existens är allt mer tvivelaktig. Inledningen är mäktig. Strikta, stela bilder visar processen av nattvarden i den kalla kyrkan. Beträffande von Sydows karaktär är det påfallande lite som till ytan blottläggs av hans anfäktelser och person. Men via Bergmans lysande

håller fullkomligt med dig Lorenzo

Bra initiativ NoName! Som svar på ditt inlägg i den andra tråden så har jag inte sett alla hans filmer ännu. Ivans Barndom, Rublev, Spegeln och Stalker är de jag hittils har sett varav alla har fått högsta betyg. Är på jakt efter Nostalghia och Solaris (Även Stalker som jag inte sett på länge och då på VHS). Men de är svåra att finna med svensk text om jag inte minns fel. Offret ska nog inte vara så svår att hitta. Jag är också intresserad av att komma över hans elevfilm Vägvälten och Fiolen, som jag har sett några korta avsnitt ifrån på extramaterialet av Spegeln. Vilka hör till de du har se

Gör det! Vet du hur lång Director's cut är? Hade varit mycket intressant att se den. Stalker var förr min favorit bland hans filmer. Nu var det länge sedan jag såg den, så minnet av filmen har svalnat. Andra gången jag såg Spegeln höjdes den något kopiöst i mina ögon.

Andrej Rublev - Den yttersta domen är för min del en väldigt het kandidat för tillfället. Också den film jag helst skulle vilja se på bio! Jävlar va storslaget det hade blivit!

Processen Welles börjar enastående i sin skildring av arresteringen och samtalet med fru Grubach. Fotograferingen (Som påminner i detta skede väldigt mycket om Touch of Evil), klippningen och den fullkomliga förvirringen som Perkins gestaltar, återger en skymt av den ångestfyllda skräck Kafka skapar i inledningen av sin roman. Men sen lutar sig Welles för mycket åt berättelsens styrka och tappar således kraften i scenuppsättningen, även om bilderna bibehåller sin "Welles-aktiga" magi och dekorerna applicerar en imponerande Kafka-känsla på filmen. Sekvenserna blir allt för malplacerade och

AMARCORD I Amarcord, italienarens allra färgstarkaste verk, skapar Fellini inga karaktärer utan livs levande människor, i en livs levande värld full av liv som är i ständig anknytning till Italiens alla härligheter. Huvudrollsinnehavaren är dock ingen av dessa människor, det är istället kort och gott Amarcord; med det vill säga Fellinis minnen från barndomen - atmosfären i hans födelsestad, sexualiteten, nyfikenheten och spänningen ur ungdomen och mentaliteten ur skolåren, fasan inför fascismen, det kärleksfulla kaoset och upproret inom familjen, årstidernas seder och karaktärsdrag, en för

Att leva ’Att leva’; en titel som för många kanske ter sig pretentiös och anspråksfull. Dock avfärdar Kurosawa omedelbart alla tänkbara förutfattade meningar här med i mitt tycke hans varmaste och mest intima människoskildring. Historien är tudelad. Både ur ett dramaturgiskt och ur ett emotionellt perspektiv. Vi följer Watanabes livslinje från två olika synvinklar ur två olika förhållanden. Det blir ett dramatiskt förfarande som ger stort djup hos karaktärerna och en tilltagande kraft åt berättelsen . Vi granskar också Watanabes person i två skilda livssituationer. Det vill säga at

PARIS, TEXAS Omkring historien befinner sig en underliggande och något besynnerlig skönhet, i både visuella men framförallt abstrakta termer. Vår hjälte förföljs av en bläcksvart mystik som etableras redan från första filmruta. När väl mystiken blottställs och det förgångna klarnas upp förvrids tidigare föreställningar och de komprimerande känslorna exploderar och väller upp över den hårda ytan. Wim Wenders ger utrymme för åskådarens egna moraliska ställningstagande och låter delar av berättelsen bestå öppet och oklart. Originaliteten och skönheten i filmen ligger i huvudsak hos Wenders fö

Såg filmen igår när jag besökte kungliga huvudstaden. I förhållande till samtida svenska filmer är >Låt den rätte komma in Slutligen får jag precis som Jojje ge extra beröm till scenen i bassängen. Fin filmkonst.

Borgarklassens diskreta charm är fullkomligt fantastiskt egendomligt originell!

SUNRISE Sunrise är ett grundläggande konstverk. Den är grundläggande i sin betraktelse av människan och den är grundläggande i cinematografins berättelseförfarande. Murnau skildrar i sin absolut vackraste film en saga om två människor helt enkelt, som du kan skymta runt vilket hörn som helst, när som helst. Det är människor som genomgår livets ytterligheter såsom hat, kärlek, lycka och förtvivlan. Sålunda var det ingen lätt uppgift Murnau åtog sig 1927 men han genomförde den på det mest övertygande vis med några av de mest vackra scener. Uttrycket i bilderna och montagen är klara som vatten o

Kappan och Näsan, två noveller av Gogol, är något utav de mest dramaturgiskt fulländade konstverk jag har upplevt. Alla ni som har ett någorlunda intresse för bra litteratur bör omedelbart sätta tänderna i dessa.

Min vän Bahltazar Bressons målning av världen omkring åsnan Bahltazar är djupt mångfasetterad. Människornas beteende och sinnesstämningar bär en suggestiv och nyckfull skepnad i samton med vissa scener. Just Marie och den skurkliknande karaktären Gerard tycks de båda framför andra påverkas av Bahltazars blotta existens men likväl de företeelser den vanmäktiga varelsen utsätts och råkar ut för. I ärlighetens namn så finner jag en analys efter en första titt av Min vän Balthazar meningslös och fruktlös. Jag är förmodligen obenägen att ens utföra en korrekt subjektiv bedömning av filmen. I oc

Ja, se om den!=) Some like it hot tog mig med storm första gången jag såg den och den är helt fantastiskt rolig. Men den innehåller inte samma okonstlade sentimentalitet och allvar som The Apartment. Aparment är i min mening bättre men de är båda delikata ur sina egna kvalifikationer. Jack Lemmon har jag fått vittring för! Wilder visste jag redan att han är en mästare

The Aparment Billy Wilder är en utav Hollywoods roligaste män bakom sitt andrahands uttrycksmedel Jack Lemmon. Historien är glädjefull och varm men likaväl häpnadsväckande mörk och satirisk mot människans ytterligheter. Wilder skapar en film som bär en karaktär bakom ridån av högst intellektuell klass med skarpa reflektioner om individens plats i den sociala tillvaron och hennes narcissistiska, självföraktfulla och patetiska men insiktsfulla spegelbild (Fred MacMurray, Shirley MacLaine, Jack Lemmon). Men The Aparment utstrålar framförallt opretantiös värme och mänsklighet. Shirley MacLaine