Donnie Darko

Burn After Reading Ytterst roande experiment av bröderna! Karaktärsporträtten är magnifika. Filmen är delvis utformad liksom likt en symfoni med musiken och bildmontagen i en okonventionell förbindelse med varandra. Och filmen hade kunnat utveckla sig till en enastående sådan symfoni om den musikaliska kompositionen inte vore i brist av en konsekvent rytm. Coen påbörjar en idé, bygger upp den men försummar en större effekt som faktiskt var högst möjlig. Men ambitionen härvid är ändå värt applåder. I övrigt finner jag hela filmen vara lite utav en abrupt avskuren idé. Tankar som inte löper linan ut, karaktärer vars hemligheter som väckt vår nyfikenhet förblir dunkla och en berättelse som berövas sitt syfte. Men å andra sidan, är inte just detta Coens syfte. Att på något sätt poängtera det meningslösa och det suveränt ointressanta i degenererade och ynkliga människor, i fåfänga och i pultroner och skrävlare. Vettefan va deras syfte var. Konstnärligt betraktad är Burn After Reading som ett illvrål från botten av en sjö, som film är den märkbart välgjord och välspelad och faktiskt intressant och vällustigt besynnerlig, som komedi är den jävla rolig! Bröderna Coen har åstadkommit betydligt bättre bedrifter men samtidigt; avsevärt sämre. Jämfört med sin mediokra roll i eposet om Benjamin Button är Brad Pitts insatts här lysande!

Men några intellektuella "analyser" skulle kunna ändra på det eller?

Att tillskriva insatsen i The Shining som Jack Nicholsons bästa, tycker jag vore att grovt vingklippa den färgstarka , kraftfulla och subtila skådespelaren han är. Han har vissa scener i filmen som är magnifika, det är obevekligt. Men i dessa är det framförallt Kubrick som glänser. Nicholson tvingas resignera sig inför dirigentens bild- och formgeni. Hans person står i bakgrunden inför bilderna och färgerna, inför ondskan, inför scenerierna och inför det bisarra och ogreppbara. Jack Torrance är utspätt, tvetydigt och okontrollerat porträtterat. Han skriker, pustar och gormar vid udden av sin galenskap. Han har klätt sig med skådespelarens minspel, inte den galnes. Emellertid är han briljant som den betänkliga och djupt oroväckande fadern och maken. Där får vi en kristallklar bild, en känsla av undertryckt agressivitet och hemska demoner. I utvecklingen stretar grenarna åt alla möjliga håll. Karaktären späds ut i handlingen och i hotellet. Något som visserligen skulle kunna fungera enastående, men det gör det inte. Ta filmer som Gökboet, Chinatown och Five Easy Pieces i djupare betraktelser och ni ser, förhoppningsvis, Marlon Brandos fullfjädrade lärjunge visa er verkliga karaktärer, en glödande hängivenhet och ett brinnande, oförlikneligt ansikte (låt gå för att ansiktet i The Shining också är oförlikneligt, men aldrig brinnande). Härvid är allt omkring honom biroller och bakgrundsdekorer och inte tvärtom.

The Shining Kubricks strikta och objektiva, liksom nästan platoniska förhållningssätt till tid och rum är häpnadsväckande rent estetiskt - som visar sig i kameraarbetets lapidariska och pregnanta karakteristik - och tillfogar även en distanserad åskådning av galenskapens och ondskans hus. Just framställningen av den så verkliga ondskans abstrakta väsen är The Shinings kärna. Härvid bygger sig mystiken fram, härvid bygger sig även skräcken i hotellet, korridorernas spänningar och karaktärernas liv. Dessa filmens element är som bekant Stanley Kubricks välutpräglade grundstenar; hans perfektionism bakom kameran och hans böjelse för det morbida och abnorma i människans natur. Vi får följaktligen bevittna en rad minnesvärda scener i The Shining. Men i slutändan finner jag inte mycket mer i filmen än just en rad minnesvärda scener. Helhetsintrycket tynas bort i en likgiltighet som jag sällan har bekantas med efter en Kubrickfilm. Jack Nicholson är i mina ögon en utav Hollywoods främsta karaktärsskådespelare, någonsin, men som Jack Torrance är innerligheten, närvaron och finessen frånvarande. Hans blick är galen men den brinner aldrig. Händelseförloppen förs långsamt och rentav harmoniskt fram (Lite utav en förmildring av språket i 2001) i vilken intensiteten i ett sådan förfarande antingen försummas eller exploderar. I 2001 exploderar den - men i The Shining försummas den. Såväl försummas atmosfärens spänningar i de annars enastående, ibland perfekta bildmontagen, också de substantiella karaktärsrelationerna, således också våra sympatier för protagonisterna. The Shining - "decenniets skräckfilm" - är idag svulstig och oberättigad de glorifieringar den har tillskrivits under alla dessa år. 3/5

Sag En Kvinnas Martyrium for ett tag sedan och den frapperade mig djupt. Dreyers forfarande av rymden i bilderna ar hapnandsvackande och liknar inget annat jag har sett. Helt enkelt en alldeles unik film som formodligen inte bara ar en utav stumfilmsepokens basta utan stracker sig over hela historien som en utav de sanna masterverken. De karga narbilderna printar sig in i minnet pa en. Angaende ditt val av Chaplin film sa haller jag inte med dig. Moderna tider ar en enastaende film med ett tidlost amne, fantastisk scenografi och sekvenser som aldrig kommer att glommas. Men som helhet tycker jag den ar for periodiskt berattad och alltfor klandervart sonderdelad. Alltjamt dock en fantastisk film. Iallfall sa finner jag istallet Stadens Ljus som Chaplins basta och det starkaste ljuset av skonhet och karlek i hela filmhistorien. Dartill ar aven hans skadespelarprestation har, det starkaste portratt av vagabonden han astadkommit. Avslutningen pa gatan, naken under sin kladesel, ar han sa fenomenalt sarbar. Ursakta mitt overflod och hogdragenhet men jag skriver i all hast.

Persona (Spoilers finns här och där) Persona formades ur Ingmar Bergmans ilska och frustration över sin belägenhet som konstnär och som chef för Kungliga Dramatiska Teatern. Han var trött på falskheten och förljugenheten som pågick från alla håll. Påfrestningarna från omgivningen och från livet bland människor forcerade honom in i en roll han inte ville spela, tvingade på honom en mask han inte ville bära. Här bottnar alltså uppkomsten av Persona, här och givetvis hos Strindberg. (Pjäsen Den starkare handlar om två rollfigurer, vilka en tiger och en talar). Likheterna mellan konstnären Bergman och konstnären Vogler är självklara. Bergmans förakt gentemot denna sociala mask talar i Voglers tigande. Det är just genom Vogler som Bergman talar på ett subjektivt plan. Han ger via hennes reaktioner för första gången uttryck för politiska känslor, i form av en brinnande aktivist och ett fotografi föreställande en pojke i Warszawaghettot under andra världskriget. Hon står även inför en konstnärs dilemma mellan skapandet och livet i verkligheten. Och precis som Bergman själv drivs hon till insmickrande hos omgivningen. Bergmans fors av kreativitet och skaparglädje under inspelningen av Persona frigjorde dess bildspråk från tidigare konventioner både i Bergmans skapande och i filmskapandet i allmänhet. Hans manipulativa grepp är ibland ofattbara och ursinniga långt in i själen. Prologen är en dikt med bilder och musik som går bortom förståndet och in i känslan. Symbolismen och syftet är mångfacetterat men är ändå underordnade bildernas emotionella kraft. Dikten är bland annat en presentation av regissörens karaktäristiska motiv såsom spindelguden (nämns bland annat i Såsom i en spegel), Jesus existens, Kristendomen och även en sekvens ifrån hans film Fängelse [1949] visas. Vi ser också en egendomlig scen i vilken en pojke (samma pojke som medverkar i Tystnaden) sitter knäböjd framför ett mycket dunkelt, knappt synbart kvinnoansikte. Han sträcker ut handen för att röra henne. Därefter rubriceras Persona med svart text på en vit duk och ett kaos av musik börjar spelas. Utöver den förefallande mystifikationen i inledningen är filmen rak och aldrig labyrintisk, men icke desto mindre är filmen heller inte enkel eller greppbar. Syster Alma åker ut på landet i tjänsten med aktrisen Elisabet Vogler för att hjälpa henne att ”friskna till”. Banden mellan dem är i början yrkesmässig. Men ju längre hösten går desto längre blir deras ensidiga konversationer. Hemligheter avslöjas, känslor blottas och vänskap mellan dem uppstår. Ett behov av varandra är sått. Även om Eliabet aldrig yttrar sig verbalt så verkar de båda på samma plan i samma förutsättningar. De trivs i den sociala avskärmningen; Elisabet, för att slippa inställsamheten och påtrykningarna. Alma, för att hon får en tid till att reflektera över sitt liv i närhet av någon som lyssnar. Elisabet är äntligen lycklig i den okomplicerade värld hon nu lever i. Alma som betraktar sig själv underordnad den store konstnären Elisabet är lycklig över att få göra nytta och spela en roll. Men det har också gjort henne naken och sårbar. En sommardag läser Alma ett brev skrivet av Elisabet. Brevet berättar om Elisabets vardag men framförallt om Alma. En rädsla byggs således upp hos Alma. En rädsla att se sig själv blottställas och granskas ur ett annat perspektiv än sitt eget och att se svagheter hos sig själv som man tidigare inte varit medveten om. Hon bemöts av känslor och tillkortakommande i sin personlighet som hon omedvetet har värjt sig ifrån. Saker som hon inte borde veta. Saker som man inte bör veta. Rädslan är för stark och plågsam för att bearbetas. För att skydda sig själv ifrån en själslig undergång byter således rädslan form till blint hat mot Elisabet. Med denna situation tillfogad som ett blankt vitt papper börjar Bergman måla upp historiens nästa sida. En sida som ändrar filmens förutsättningar i så radikal grad att vi längre inte är vissa om genrens föreskrifter. För övrigt så befinner sig aldrig filmen i några föreskrifter eller kategorier. Hela tiden är den sitt eget väsen där bilderna har ett eget liv. Syster Almas avsikter är endast av ondo nu. Hon vill skada och förgöra Elisabet. Inifrån den varma vänskapen har nu en kamp växt fram. Sympati och vördnad heter istället avundsjuka och skräck. Kärleken förmörkas av ilska och hat. Deras avskärmning lever på en skör lina där ärligheten upphöjs till cynism. I alla känsloutbrott finns ingen sköld längre. Ingen av dem bär någon sköld. Elisabet och Alma, deras roller löses upp och deras identiteter förs samman. Bilden skärs sönder. Alma suger blod ur Elisabet. Allt går itu. Verkligheten faller sönder. Monologen som Alma framför tonar ner intensiteten men tar mardrömmen till sin kulm. I en scen av ren filmmagi ser vi kvinnornas ansikte. Först den enes därefter den andres, också tillbaka. Tillslut är det omöjligt för ögat att skilja på Bibi Andersson och Liv Ullman. De har blivit en person som följd av att inga lögner längre existerar mellan dem. I monologen avslöjas företeelser om Elisabets förflutna. Ett förflutet som visar sig vara pojken framför kvinnoansiktet, som söker kontakt med sin oåtkomliga mor. Bibi Anderssons verklighetsbeskrivning av Syster Alma och hennes sinnesförändring är en prestation så stor och så enormt lidelsefull. Hennes insats saknar likar, likaså hennes häpnadsväckande personlighetsklyvning, i den hon höjer hakan, sänker ögonen och lägger huvudet lite lätt på sned. Ingmar Bergman är förmodligen den störste människoskildraren filmhistorien har fått erfara. Persona är i sin tur hans mest avklädda och innersta porträtt. Filmkameran upptar varenda detalj av mänskligt beteende i de mest perfekta och otänkbara bilder. Musikens kaos presenterar känslostämningar i scenerna som kameran inte förmår. Den kala scenografin och exteriörerna skapar en egendomlig skönhet som går i ett med Bibis och Livs ansikten. Ingenting lämnas begravt. Det är konstverk likt Persona som visar filmens och konstens sanna ansikte. Ingmar Bergman gräver i känslor och människor med ett avgrundligt djup och sådan intelligens, kunskap och erfarenhet att den åstadkommer reaktioner hos åskådaren, som åskådaren själv tidigare inte var i bekantskap. Med detta och skrämmande verkligt återskapande av mänsklighet får filmen oss åskådaren att komma oss själva lite närmare än vad vi tidigare var, känna lite mer än vad vi gjorde innan och vakna upp med ögon som är sålunda lite mer öppna sedan gårdagen.

Att en film inte finns med på IMDb's top 250 finner jag inte som argument nog för att den skulle vara underskattad. Och vad beträffar 300, att anse den vara medioker vore att överskatta den. Ärligt talat; vad ser folk i den filmen. Att den nu skulle vara visuellt imponerande begriper jag mig inte på. Filma framför green screen konstat är inget konstgrep utan snarare brist på ambitioner, idéer och fotografisk kunskap. Starka färgkontraster är vackert om de verkar med ett syfte eller åtminstone med fingertoppkänsla.

För skoj skull, några filmer som är väldigt relevanta för mig just nu: Persona Den yttersta domen 8½ Spegeln Ficktjuven/Min vän Balthazar Amarcord Borgarklassens diskreta charm Såsom i en spegel Nattvarsgästerna Satyricon Sunrise

Själv begriper jag inte alls varför du finner Tystnaden som en så tråkig film. Tystnaden är, med undantag av Viskningar och rop, Bergmans mest känsloladdade berättelse. Bergmans kreativitet i bildspråket är på sin kulm, de surrealistiska momenten håller samma nivå som de i Smultronstället, pojkens ensamhet och förvirring i en okänd stad under krig är häpnandsväckande. En sovande döv människa hade ju vaknat av filmens enorma intensitet. Jag skulle snarare vilja säga att Tystnaden är Bergmans kanske mest intressanta film. Vad jag vill ha sagt är att filmen inte hade fungera något vidare som tortyrsmetod på mig.

NATTVARDSGÄSTERNA Novembermörkrets gråa, skugglösa ljus sveper över den lilla byn. Ensamheten är fatal, ja varenda konversation förefaller fatal. Människorna står på egna ben med blödande knä. När kärleken upphör eller aldrig tidigare visat sig kan de inte längre finna syfte eller klarhet i sina liv. Guds röst har tystnat och hans existens är allt mer tvivelaktig. Inledningen är mäktig. Strikta, stela bilder visar processen av nattvarden i den kalla kyrkan. Beträffande von Sydows karaktär är det påfallande lite som till ytan blottläggs av hans anfäktelser och person. Men via Bergmans lysande förmåga att filma människor i tänkande stund och på grund av Sydows förmodligen mest gripande rollprestation visas dennes djupa sårbarhet och orubbliga plågoandar genom bara närbilder och ytterst få ord. Nattvardsgästerna har en hel del ofattbara scener och är mycket möjligt, som Ingmar själv påstår, hans modigaste film. En film där han bortsåg ifrån branchens komersiella påfrestningar och publikens förväntningar. En film som; aldrig upphör vara relevant och alltid kommer att förbluffa och hänföra sin publik. Tydlig anknytning till En prästmans dagbok för övrigt. SÅSOM I EN SPEGEL Såsom i en spegel är ett suggestivt trångt kammarspel som behandlar allt från himmel till jord och är filmen då Nyqvist introducerade Fårö för Bergman. Man kan se Persona så småningom börja skapas i hans sinne när vi bevittnar scenerierna vid Fårös strandkanter, de intima konversationerna och den skrämmande men alltjämnt häpnandsväckande trovärdiga uppmålningen av sinnessjukdomen som lever i ett mellanting av verkligheten och hallucinationer. Persona är ett mästerverk som få filmer kan mäta sig med. Den är på sitt sätt fulländad som film och som framställning av två människors anfäktelser och förbindelse till varandra. Såsom i en spegel -vars titel bottnar ur ett citat från biblen, "att se något dunkelt, såsom i en spegel"- är inte lika bra som Persona. Men kan absolut mäta sig med den, både filmmässigt och ur sin enastående berättelse om fyra olika individer, skilda från varandra i kampen mot sina inre demoner, men emellertid förenade genom kärleken till varandra. Även om kärleken inom en ibland kan vara dunkel, såsom i en spegel. I sedvanlig ordning när det gäller Bergmanfilm så för man ju inte glömma det obligatoriska: Skådespelarna var fantastiska och Sven Nyqvists foto var förbannat vackert! SOMMAREN MED MONIKA Sommaren med Monika är egendomligt okonventionell gentemot Bergmans senare, mer särpräglade verk. Vi har en eggande Harriet Andersson till Femme fatale som gör uppror och en Lars Ekborg som utgör den typiskt gode hjälten, men låter sig ändå inte vara särkilt typisk. Vi har också en smutsig skildring av Stockholms arbetarklass och en vacker framställning av skärgården och de sexuella frestelser som den medför. Bildspråket i filmen överraskar mig mer än mycket. Visst kan man på sina hörn ana vad som komma skulle i filmer som Sjune inseglet, Jungfrukällan och framförallt Persona med sina nakna närbilder. Men i Sommaren med Monika skymtar vi ett mer Amerikanskt uttryck med bilderna. Som när Monika går ut för att roa sig får vi bara se bildväxlingar på neonskyltar från dansklubbar. Vissa sekvenser är visuellt sett berättat på enastående kreativt sätt. Vi tillåts bara se ena delen av ett dramatiskt händelseförlopp med två ändar. På så vis får vår fantasi skapa halva scenen och dramatiken och genomslagskraften tredubblas. Just denna form av bildspråk har jag tidigare inte kunnat urskilja med sådan skärpa i Bergmans filmer. Relationsdramat mellan Monika och Harry har ett skymt men ändå tydligt dödsmärke som Bergman enastående subtilt fäster in i vårt medvetande. Mycket intressant film i Ingmars karriär! SOMMARNATTENS LEENDE Bergman skapar en enastående komik utan att förbise det tungsinta och allvarliga i konflikterna. Filmen är vacker både här och där, tragisk på sina hörn och rolig rakt igenom överallt. Jarl Kulles hackande och formella vis att tala, hans obotliga självgodhet, högmod och förakt gentemot kvinnor är underbar satir och Gunnar Björnstrands motsträvande feghet i nattmössa är helt enkelt hur kul som hels! Ja till och med musiken är rolig. Sommarnattens leende är något alldeles originellt i ett genis unika karriär. Den är glad, den är skönhet, fars, tragedi, radikal, romantisk och fruktansvärt rolig. Ingmar Bergman har något naket och ärligt över sig som hans likar inte lyckats åstadkomma på samma plan. Han döljer aldrig sitt syfte bakom försumbarheter i intrigerna. Han kompenserar aldrig historierna med för långa sidospår. Hans historier är raka, klara och alltid gripande och förbluffande och talar alltid om något nytt. Bergmans historier handlar alltid kort och gott om människor. Däromkring arbetade han konstant och avvek aldrig. Om människans seder, hennes tro, hennes rädsla och kärlek, hennes luster och demoner, hennes relationer till andra människor och hennes liv och filosofi.

håller fullkomligt med dig Lorenzo

Bra initiativ NoName! Som svar på ditt inlägg i den andra tråden så har jag inte sett alla hans filmer ännu. Ivans Barndom, Rublev, Spegeln och Stalker är de jag hittils har sett varav alla har fått högsta betyg. Är på jakt efter Nostalghia och Solaris (Även Stalker som jag inte sett på länge och då på VHS). Men de är svåra att finna med svensk text om jag inte minns fel. Offret ska nog inte vara så svår att hitta. Jag är också intresserad av att komma över hans elevfilm Vägvälten och Fiolen, som jag har sett några korta avsnitt ifrån på extramaterialet av Spegeln. Vilka hör till de du har sett? Jag skrev nyligen några rader om Rublev och Spegeln här. Tarkovskij gjorde ett innerligt intryck på mig först genom Andrej Rublev (även om jag innan dess fann Ivans Barndom och Stalker som fantastiska filmer) som jag såg bara för några veckor sedan. Därefter såg jag Spegeln för andra gången och då insåg jag att han är en utav de mest fantastsiska och intelligenta filmskapare som har funnits. Något som jag har fastnat för i hans kameraförfarande är skönheten i hans skildring av naturens rörelser och liv. Hans fullkomliga obundenhet till verkligheten, sin andliga övertygelse och sitt ärliga blottställnde av sig själv får oss betraktare att sväva med i hans drömspel och på något sätt lära känna oss själva bättre. Hans filmer slutar inte när bilderna upphör. De fortgår i våra tankar tills vi har fått någon form av uppgörelse med oss själva. Filmer som Spegeln och Andrej Rublev kan ses tusen gånger på tusen olika sätt och fortfarande förefalla som ett mysterium. Men de kan även vara klara som vatten efter en första visning. Nu jävlar tycker jag att vi alla hängivna Tarkovskij betraktare och alla andra med för den delen som är intresserade sätter igång och diskuterar, om vi är eniga eller icke! "Allt kan ske, allt är möjligt och sannolikt. Tid och rum existera icke; på en obetydlig verklighetsgrund spinner inbillningen ut och väver nya mönster: en blandning av minnen, upplevelser, fria påhitt, orimligheter och improvisationer"

Gör det! Vet du hur lång Director's cut är? Hade varit mycket intressant att se den. Stalker var förr min favorit bland hans filmer. Nu var det länge sedan jag såg den, så minnet av filmen har svalnat. Andra gången jag såg Spegeln höjdes den något kopiöst i mina ögon.

Andrej Rublev - Den yttersta domen är för min del en väldigt het kandidat för tillfället. Också den film jag helst skulle vilja se på bio! Jävlar va storslaget det hade blivit!

Processen Welles börjar enastående i sin skildring av arresteringen och samtalet med fru Grubach. Fotograferingen (Som påminner i detta skede väldigt mycket om Touch of Evil), klippningen och den fullkomliga förvirringen som Perkins gestaltar, återger en skymt av den ångestfyllda skräck Kafka skapar i inledningen av sin roman. Men sen lutar sig Welles för mycket åt berättelsens styrka och tappar således kraften i scenuppsättningen, även om bilderna bibehåller sin "Welles-aktiga" magi och dekorerna applicerar en imponerande Kafka-känsla på filmen. Sekvenserna blir allt för malplacerade och platta. Händelseförloppen blir röriga, saknar trovärdighet och laddning. Men när 20-30 minuter återstår av filmen, närmare bestämt när K. anländer till porträttmålaren Titorelli, återfår Processen sin ursprungliga kvalité och eskalerar därifrån. Just samtalet med Tortellini är kanske filmens höjdpunkt. Welles skapar ett fantastiskt bildmontage som växlar mellan Tortellinis ivriga ansikte, till Perkins svettiga uppsyn och allt mer påtagliga sinnesförvirring och plåga, till extrema närbilder på de påträngande nyfikna barnens ögon mellan träplankorna och sedan tillbaka igen. Det är under detta tema; av förvriden sinnesstämning och en ångestfylld själ Orson Welles verkligen lyckas uttrycka något. För övrigt är filmen faktiskt förvånansvärt andefattig och oengagerad. Avslutningen i domkyrkan och på landsbygden utspelar sig dock i liknande atmosfär som Welles’ tidigare triumfer inom ångest och vanmakt. Korrigeringen av det absoluta slutet som tillämpades i filmen är dock fullkomligt obegripligt för mig och skulle nästan kunna uppfattas som någon omotiverad narr av något egendomligt slag. Sen finner jag också obegripligheten och meningslösheten i att försöka filmatisera ett mästerverk likt Processen, som redan nått sin obetingade form och bör följaktligen aldrig utforska nya. +3/5 Dr. Caligaris Kabinett Här och där är Dr. Caligari väldigt intressant. Det är också utan tvekan en kreativ produktion med ibland ytterst spöklika scener, då framförallt scenografin och siluetterna är framträdande. Men trots sin högra kultstatus tvingas jag beklagligen att erkänna filmens allt för uppenbara åldring. Till skillnad från fantastiska filmer som Sista skrattet, Nosferatu och mästerverket Sunrise - där vi ser ett kristallklart bildspråk där bilderna uttrycker något som ord inte förmår - håller inte Dr. Caligari längre. Dess språk är allt för kladdigt och berättelsen är för otydlig för att engagera. Synd att Fritz Lang, som före Wiene blev erbjuden jobbet som regissör, nekade uppgiften. 3/5 Spegeln Folk som påstår faktum att Spegeln inte är något att begripa, förtalar Tarkvoskij samtidigt som dom blundar för sin egen ovisshet. Därav inte sagt att man nödvändigtvis behöver begripa filmen för att uppskatta den, eller rent utav för att förstå den. Som Bresson säger, så bör man känna och uppleva en film långt före man begriper den. Tarkovskij speglar sina bilder från människor och händelser i sitt liv med en kamera som likaväl kunde vara hans egna ögon. Ur dessa har hans syn på barndomen förvrängts och ångern griper tag i honom på sin dödsbädd. Det är ibland svårt att se en Tarkovskijfilm för mig, i synnerhet Spegeln. Hans sinne är befriat från sunt förnuft och sträng logik och hans livsåskådning är gränslöst hängiven till naturens livstecken och rörelse – vind, regn och eld. För att då själv kunna känna hängivenhet, och beröra de tid- och rumsslösa kvarter han befinner sig i, behöver vi precis som han bortse från förnuftet, naturlagar och mänskliga regler. Och när han driver oss till att göra detta, så uppnår Tarkovskijs konst, hans filmbegrepp, hans kameraförande och hans drömlika, magiska, ja obeskrivliga vackra bilder - som egentligen bara kan karaktäriseras genom just hans egna bilder - något så klart och så obeskrivligt för oss. Ingen annan kan som han. Tarkovskij är den enda filmregissören som har den definitionslösa egenskapen att kunna skapa de mest häpnadsväckande, vackra, obegripliga men samtidigt fullständigt begripliga rena och så obegränsat meningsfulla filmer samtidigt som han rör sig i en värld långt ifrån just filmens ramar, konventioner och effekter. Spegeln är tillsammans med Andrej Rublev den film som jag finner ligger närmast människan. (Ursäkta överflödet) Andrej Rublev Andrej Rublev är utan minsta tvivel en utav de mest storslagna filmer jag har sett. Andrej Rublev är också ett sådant konstverk som når nya nivåer och djup desto mer den betraktas, diskuteras och analyseras. Andrej Rublev är med andra ord odödlig och outtömlig. Tarkovskij har påpekar att ett extremt intressant narrativ är en filmregissörs främsta mål i sitt arbete. Tarkovskijs berättande i Andrej Rublev är, om jag inte nyss hade bevittnat det, omöjligt. Det utstrålar hans passionerade hängivenhet till varenda tillstymmelse av liv, konst och skönhet som finns i världen. Han återger minsta vindpust genom trädens löv, en hästs väsen och vilda rörelser, ormens slingrande i bäcken, människans förtvivlan, hopp, tro och så mycket mer därtill. Filmens egendomliga berättelse skildrar på det stora hela inte alls ikonmålaren Rublevs episk resa genom sovjets krigssargade 1400-tal, inte heller Rublevs själsliga resa i sitt ifrågasättande om mänskligheten och religion. Filmen handlar om Tarkovskijs relation till konst och hans sinnesstämningar i relation till konst.

AMARCORD I Amarcord, italienarens allra färgstarkaste verk, skapar Fellini inga karaktärer utan livs levande människor, i en livs levande värld full av liv som är i ständig anknytning till Italiens alla härligheter. Huvudrollsinnehavaren är dock ingen av dessa människor, det är istället kort och gott Amarcord; med det vill säga Fellinis minnen från barndomen - atmosfären i hans födelsestad, sexualiteten, nyfikenheten och spänningen ur ungdomen och mentaliteten ur skolåren, fasan inför fascismen, det kärleksfulla kaoset och upproret inom familjen, årstidernas seder och karaktärsdrag, en förvirrad farbror, en eggande prostituerad och självklart den outtömliga kärleken för sitt Italien och alla människor och vackra platser i det. Amarcord är förmodligen ur Fellinis synvinkel en nostalgi varmt om hjärtat, projicerat på film. Och herregud vad kärleksfullt och fantastiskt roligt det blir! Jag får verkligen uppleva hans barndom och frustrationer. Dramaturgiskt sett är Amarcord något annorlunda. Det förekommer väldigt sällan tempoväxlingar. Filmens begynnelse slår igång med intensiva bilder där inget står i centrum, utan allt står i centrum. Händelser och människor är att skymta överallt och i denna väl igenkända sfär och detta höga tempo fortsätter filmen i nästan två timmar. I övriga fall - eller rent ut sagt alla andra fall - skulle ett helhetsintryck av ett sådant förfarande kunna te sig platt och otydligt men med Fellinis obegränsade fantasi, varma hjärta, genialiska komik och pittoreska landskapsbilder hänförs jag djupt av hans filmmagi. Men mot slutet saktar farten ner. Sinnesintrycken blir färre, utan att tappa kraft och bilderna blir kalare. Med en bröllopsbild längs stranden och några lekande barn springandes runt, avslutas denna resa, genom en mans minnen och känslor, som vänder ryggen mot alla konventioner.

Att leva ’Att leva’; en titel som för många kanske ter sig pretentiös och anspråksfull. Dock avfärdar Kurosawa omedelbart alla tänkbara förutfattade meningar här med i mitt tycke hans varmaste och mest intima människoskildring. Historien är tudelad. Både ur ett dramaturgiskt och ur ett emotionellt perspektiv. Vi följer Watanabes livslinje från två olika synvinklar ur två olika förhållanden. Det blir ett dramatiskt förfarande som ger stort djup hos karaktärerna och en tilltagande kraft åt berättelsen . Vi granskar också Watanabes person i två skilda livssituationer. Det vill säga att vi dömer honom som den formelle och kallsinnige avdelningschef han först är och sedan sympatiserar med honom som den dödsmärkte och kärleksfulle människan han tillslut blir. En intressant parantes är att med största sannolikhet har Kurosawas berättelse funnit på flera plan inspiration från Nikolaj Gogols enastående novell Kappan. Ur vissa moment är ’Att leva’ rent utav en pastisch av Kappans genialiska dramaturgi. Men det faktum är mig likgiltigt för filmen. Takashi Shimura är här oumbärlig. Hans ögon och mimik är i vissa tillfällen skrämmande övertygande och verkliga. Akiras bilder är föga överraskande bländande vackra och filmens sårbara och mänskliga atmosfär är att sent förglömma . ’Att leva’ visar ilsket upp det omänskliga och ansvarslösa hos makthavare, i en regering som arbetarklassen inte kan nå fram till och som arbetarklassen inte förstår sig på. Kurosawas historieberättande briljerar här i sin klarhet . Han skildrar en maktkonstellations komplexa insida och de utomståendes alienation och vanmakt gentemot det med en cinematografisk enkelhet, som nästan förefaller banal, och mänsklig satir. Men, slutligen, det mest träffande och kanske enda rättvisa sätt att beskriva filmens magi och enkla historia om en gubbe som lär sig att leva är genom Roger Eberts ord om hur ’Att leva’ är en utav få filmer i historien som verkligen kan få publiken att begrunda sin livssituation och därtill förändra sin livsstil.

PARIS, TEXAS Omkring historien befinner sig en underliggande och något besynnerlig skönhet, i både visuella men framförallt abstrakta termer. Vår hjälte förföljs av en bläcksvart mystik som etableras redan från första filmruta. När väl mystiken blottställs och det förgångna klarnas upp förvrids tidigare föreställningar och de komprimerande känslorna exploderar och väller upp över den hårda ytan. Wim Wenders ger utrymme för åskådarens egna moraliska ställningstagande och låter delar av berättelsen bestå öppet och oklart. Originaliteten och skönheten i filmen ligger i huvudsak hos Wenders förfarande att skildra ett förfallet och krossat förhållande mellan en kvinna som var för ung och en man som älskade henne för mycket. Tillhörande filmens brister är hur Wenders bemöter huvudkaraktärens mjuknande inför sin son och det sociala livet. Jag tycker det är bristfälligt och går för snabbt. Men i övrigt är filmen sannerligen gripande och berikad på vackra scener och en rakt igenom strålande Harry Dean Stanton. Han bygger upp filmens emotionella sfär.

Såg filmen igår när jag besökte kungliga huvudstaden. I förhållande till samtida svenska filmer är >Låt den rätte komma in Slutligen får jag precis som Jojje ge extra beröm till scenen i bassängen. Fin filmkonst.

Borgarklassens diskreta charm är fullkomligt fantastiskt egendomligt originell!

SUNRISE Sunrise är ett grundläggande konstverk. Den är grundläggande i sin betraktelse av människan och den är grundläggande i cinematografins berättelseförfarande. Murnau skildrar i sin absolut vackraste film en saga om två människor helt enkelt, som du kan skymta runt vilket hörn som helst, när som helst. Det är människor som genomgår livets ytterligheter såsom hat, kärlek, lycka och förtvivlan. Sålunda var det ingen lätt uppgift Murnau åtog sig 1927 men han genomförde den på det mest övertygande vis med några av de mest vackra scener. Uttrycket i bilderna och montagen är klara som vatten och kontrasterna är så kraftfulla och raka att de står för sig själva i det narrativa. Varenda uttrymme för kreativitet som ges i och med stumfilmen fyllde F.W. Murnau här med sin syn på konstformen. Han förde filmens uttrycksmöjligheter till sin kulm. Ljudet förpestade filmens expressiva aspekt och Sunrise är det klaraste och mest mänskliga beviset på varför. MIRAKLET I MILANO De Sica etablerar i början av filmen en distinkt och talande berättarstruktur. Detta så viktiga element tynär beklagligen bort när fabelns mer surrealistiska och apokalyptiska episoder går oss till mötes och därmed blir helhetsintrycket tvetydigt. Miraklet i Milano står i skuggan av Cykeltjuvens och Umberto D's outtömliga sentimentalitet och värme men den innehåller något annat. Den innehåller knivskarp humor mot kapitalismen, visuella gags ala Chaplin och ställningstagande och reflektioner mer än subjektivt betraktande inom fattigdom. Men sin vana trogen så presenterar De Sica här också människan i sin snällaste och mest sympatiska person. Faktum är att jag har aldrig tidigare sett De Sica så optimistisk, så glad och så hoppfull i sin skildring av människan. Icke desto mindre är han också cynisk och kompromisslös mot henne. Med andra ord är den gode italienarens utsvävningar och åsikter mer radikal i Miraklet i Milano än vad jag tidigare sett. Filmen är mer av en saga än en neorealistisk gatuskildring och De Sica är glad och fantasifull snarare än gråtfärdig och bitter. KVINNOSTADEN Fräsch film som växte i mina ögon ju längre jag såg. Fellinis annorlunda perspektiv på verkligheten underhåller och intresserar mig alltid. Kvinnostaden är inte lika pregnant, gripande och vacker som exempelvis Det ljuva livet, La strada och Satyricon men till skillnad från dessa visuella skönheter behandlar Kvinnostaden könsroller och samhällsproblem, med en fantasifull humor. Men vi återser självfallet episoder av sentimental surrealism, sexuella frestelser och impulser. Kvinnostaden är föga oväntat en färgglad lång dans som man aldrig vet vart den ska sluta. TYSTANDEN Tystnaden är en lysande film framförallt för att bilderna talar och uttrycker mer än vad orden gör. De talar om komplexa relationer. Spänning mellan två systrar. En pojkes perspektiv på vuxenvärldens verklighet och sin fantasi. Sexuella relationer. Relationer till främlingskap, till ensamhet och skräcken inför intima relationer. Ingmar Bergman diktar en utav sina mest kraftfulla filmer och i sedvanlig ordning har Nykvist suttit sin konstnärliga prägel på skapandet. Tystnaden är mörk, ångestfull, mänsklig och pulserande vacker. Nog är det Bergman alltid!

Kappan och Näsan, två noveller av Gogol, är något utav de mest dramaturgiskt fulländade konstverk jag har upplevt. Alla ni som har ett någorlunda intresse för bra litteratur bör omedelbart sätta tänderna i dessa.

Min vän Bahltazar Bressons målning av världen omkring åsnan Bahltazar är djupt mångfasetterad. Människornas beteende och sinnesstämningar bär en suggestiv och nyckfull skepnad i samton med vissa scener. Just Marie och den skurkliknande karaktären Gerard tycks de båda framför andra påverkas av Bahltazars blotta existens men likväl de företeelser den vanmäktiga varelsen utsätts och råkar ut för. I ärlighetens namn så finner jag en analys efter en första titt av Min vän Balthazar meningslös och fruktlös. Jag är förmodligen obenägen att ens utföra en korrekt subjektiv bedömning av filmen. I och med Bressons (avskyr ordets gestalt men använder det i brist på bättre alternativ) minimalistiska regi kan hans filmer förefalla, för de utan skarpa ögon, ytliga och relativt innebördslösa i saknad av en mänsklig insikt. Men ack vad fel det är. Min vän Balthazar har många styrkor som konstverket det är. En av de främsta är de extraordinära bilderna och det kraftfulla och framförallt uttrycksfulla visuella språket. Jag har sällan sett mer utstuderade och precisa bilder än vad Ghislain Cloquet och Bresson presenterar här. Varenda bild är unik och perfekt avskalad. De byter av varandra och berättar historien i ord som bokstäver inte förmår att uttala. Cinematografin når sina yttersta kvalifikationer i sekvensen mellan Marie och Gerard i bilen då G. försöker antasta Marie. Filmen tappade till en viss grad sin visuella intensitet och narrativa skärpa i slutet vilket gjorde mig en aning besviken. Men Min vän Balthazar är lika väl ett mästerverk och gjorde ett starkare intryck på mig än vad Pickpocket gjorde. 5/5

Ja, se om den!=) Some like it hot tog mig med storm första gången jag såg den och den är helt fantastiskt rolig. Men den innehåller inte samma okonstlade sentimentalitet och allvar som The Apartment. Aparment är i min mening bättre men de är båda delikata ur sina egna kvalifikationer. Jack Lemmon har jag fått vittring för! Wilder visste jag redan att han är en mästare

The Aparment Billy Wilder är en utav Hollywoods roligaste män bakom sitt andrahands uttrycksmedel Jack Lemmon. Historien är glädjefull och varm men likaväl häpnadsväckande mörk och satirisk mot människans ytterligheter. Wilder skapar en film som bär en karaktär bakom ridån av högst intellektuell klass med skarpa reflektioner om individens plats i den sociala tillvaron och hennes narcissistiska, självföraktfulla och patetiska men insiktsfulla spegelbild (Fred MacMurray, Shirley MacLaine, Jack Lemmon). Men The Aparment utstrålar framförallt opretantiös värme och mänsklighet. Shirley MacLaine förkroppsligar en kvinnas trasiga själ (likt hennes spruckna spegel) och destruktiva instinkter med en oförglömlig insats. MacMurray är rå och kallblodig. Jack Lemmon. Ja Jack Lemmon är helt enkelt som skapad för att gestalta ungkarlen Bud. Trots MacLaines bedårande yttre och hennes fantastiska prestation så äger Lemmon varenda vacker sekund dem två emellan. Han är filmens hjärta med lika stor betydelse som Wilder själv. Han är lika rolig som i sin rolltolkning i Some like it hot, han uttrycker kärlekens tragedi med en hjärtkrossande mimik och han visar glädje och varme som sprider sig likt ett okontrollerbart och häjdlöst skratt. The aparment är ett mångfasetterat relationsdrama som ifrågasätter individens moraliska värderingar. Men framförallt är den ett varmt och lyckligt mästerverk i sin enklaste skepnad. 5/5