Jump to content

Rakii

Medlem +
  • Content Count

    3,162
  • Joined

  • Last visited

Community Reputation

0 Neutral

About Rakii

  • Rank
    3000
  • Birthday 03/19/1987

Contact Methods

  • Website URL
    http://

Profile Information

  • Kön
    Man
  • Plats
    Danderyd, Stockholm
  • Intressen
    Film, musik, litteratur, natur, konst, biljard, mode, kultur i allmänt, ornitologi, fotografering, styrketräning & skrivande.

Previous Fields

  • Kön
    Kille
  • Favoritfilmer
    The Texas Chainsaw Massacre Blade Runner Alien Aliens Blue Velvet Lost Highway Eraserhead Mulholland Drive Wild at Heart Elephant Man Tenebrae Suspiria Phenomena Elephant Last Days Night of the Living Dead Dawn of the Dead Day of the Dead Nekromantik Schramm Dom kallar oss mods Ett anständigt liv Mannen på taket Mannen från Mallorca Leaving Las Vegas Videodrome The Brood Deadringers Crash (1996) Rabid The Terminator The Terminator 2: Judgement Day First Blood: Rambo Die Hard Amelie från Montmartre Donnie Darko Kill Bill vol. 2 Oldboy Once upon a time in the west Pulp Fiction The Rocky Horror Picture Show Evil Dead Army of Darkness Spider-Man Storm Brazil 12 Monkeys Star Trek II: The wrath of Kahn Star Trek: III The search for Spock Star Trek IV: The voyage home Star Trek VIII: First Contact The Return of the Jedi The Road Warrior: Mad Max II Vanishing Point Smokey and the bandit Riget 1 Riget 2 The Element of Crime Europa Idioterne Pusher Pusher II: With blood on my hands The Platoon Salvador JFK Natural Born Killers The Doors Factotum Fight Club Se7en Solyaris Stalker Offret Ilsa - She wolf of the SS Ilsa - Tigress of Siberia Salo - Sodoms 120 dagar Funny Games Le Pianiste Bennys Video Caché Cannibal Holocaust House on the edge of the park Last house on the left A Nightmare on Elmstreet III: Dream warriors Halloween Halloween II They Live Big trouble in Little China Cigarette Burns
  • Favoritmusik
    Joy Division, Nick Cave, Nick Drake, Mad Season, Metallica, Elliott Smith, Alice in Chains, The Cure
  1. Rakii

    TV-spel & PC-spel

    Ja, klart att man har spelat Bioshock! Köpte det på releasedagen för något år sedan men borde nog ha läst boken Och världen skälvde innan (inte efter) för att få ett bättre djup och en större helhet i fråga om Rapture.
  2. Rakii

    TV-spel & PC-spel

    Kul med Fifa 10, Yojimbo! Brukar spela en hel del hos min kompis som har en PS3:a och spela matcher tillsammans ett gäng, riktigt kul! Dock är jag ganska dålig fortfarande, men börjar arta sig nu då jag stagnerat upp till att spela på semiproffsnivå.
  3. Dagon (2001) Handling: Fritt efter H. P. Lovecraft. Ett ungt par är ute på en seglingsutflykt när en storm får deras båt att förlisa utanför fiskebyn Imboca (Innsmouth). Panikslagna och genomblöta tar de sig in till byn för att söka hjälp. Men någonting är fel. Invånarna i staden är allt annat än hjälpsamma. Omdöme: Man är ju egentligen ingen riktig skräckkonnässör förens man har gjort ett avtal med djävulen och beger sig in i skräckens labyrinter själv på egen hand. Oavsett om det rör sig om en egen resa man gör, eller ett nervpirrande äventyr med bekantskapskretsen känner nog de flesta sig ändå rätt hemmastadda med att enbart förbruka skräcken på film. I andra fall kan man alltid öppna en bok och vidga sina inre demoner och rädslor mera kött på benen, men som sagt väljer de flesta film före litteraturen. När vi ändå är inne på detta med skräck och litteratur har genren på senare år gått stabilt rätt framåt, i en takt som inte förmår att sluta influeras av H.P. Lovecraft, på gott och ont. När man har i åtanke att göra stämningsfull skräck (eller rysare för den delen) bör man inte helt vidga sin skapelse åt att återskapa något gammalt i ny skepnad, vilket i detta fallet regissören Stuart Gordon ändå lyckats bra genom åren. Främst för sin Re-Animator ifrån 1985 har Gordon på senare år varit ganska avdankad vad gäller film, men Dagon ifrån 2001 visar ändå den gamla räven att han kan. Själv är jag inte vidare bekant med någon slags ursprungshistoria som filmen med eventuell mytologi utifrån Lovecrafts universum, och kanske är det lika bra? Jag är trots allt inte alltför påläst inom författarens olika (och många) alster, samma gäller Stuart Gordon då jag bara sett Re-Animator. Filmen (Dagon vill säga...) tar avstamp i en ganska händelserik båtresa, någonstans utanför den spanska kusten där ett kärlekspar inklusive ett annat par semestrar. En mardröm och ett relationsbråk senare är skräcken ett faktum då mörka moln, åska och regn drar över vattnet vilket medför att en av resenärerna råkar ut för en olycka. I vad som känns som en gammal sjuttiotalsfilm av Joe D`Amato börjar filmen i ett ganska långsamt, men fortfarande i kuslig skepnad. Man vet egentligen inte vad ovädret är som drar över kuststaden medan paret bestående av Paul och Barbara tar livbåten (smart drag!) för att ro i land. Vad som slår mig igen är de väldigt tydliga referenserna, inte just till Lovecraft överlag men just den italienska exploitationregissören D`amato. Dragen är väldigt tydliga och mycket av omgivningen känns som den grekiska övärld där Antropophagus utspelar sig. Förövrigt kommer Lovecraft-temat in i bilden ganska fort efter att Barbara försvinner och lämnar Paul ensam kvar i den ogästvänliga lilla stenåldersstaden. Och här, när det redan byggts upp en stämning värd i skräcksammanhang att döda för fortlöper historien ytterligare då Stuart Gordon slänger in Chutulu-referenser och människor som skall påminna om zombies. Som sagt är jag inte påläst inom Lovecraft-myten tillräckligt för att ta till mig grunderna av historien som sammansvuren, men tillräckligt för att ha en trevlig stund. Filmen når dock snabbt sitt klimax och drar ner udden en smula, vilket känns tråkigt, men i efterhand nödvändigt. Vad som sedan blir kvar är den karaktäristiska instinkten hos författarens protagonister, överlevnaden! Till slut tycks inte Pauls galenskap finna några som helst gränser medan staden är mer ödelagd än levande, den slutgiltiga frågan är; drömmer Paul? -4/5
  4. Rakii

    TV-spel & PC-spel

    Gran Turismo är väl det enda bra bilspelet som finns till PS3:an överhuvudtaget? Själv spelar jag Shadow Complex nu, till Xbox 360.
  5. Rakii

    DVDnytt

    Mina senaste inköp på DVD; Showgirls Sweden - Heaven & Hell Millenium S1 På Blu-Ray; Eden Lake Terminator 2 Rovdyr X-Men (och någon till som jag har glömt)
  6. Dressed to Kill är verkligen en riktigt bra (och smått bortglömd) pärla av de Palma! Såg den själv för någon månad sen och blev helt förstummad över de snygga gialloscenerna i filmen.
  7. Titel: The Marine Regi: John Bonito Produktionsår: 2006 Skådespelare: John Cena, Robert Patrick, Kelly Carlson, Anthony Ray Parker, Abigail Bianca, Jerome Ehlers, Manu Bennett Handling: En marinofficer återvänder efter kriget och finner sin flickvän indragen i en kidnappning. Omdöme: När det kommer till denna typen av filmer som just innefattar B-film så är jag alltid såväl öppen för nya förslag och det råder alltid en helt unik form av spänning i luften då man ska sätta sig ned och se en film med någon gammal före detting inom yrket. Själva B-filmen för min egen del är en sida av vardagen och mitt eget filmtittande som ger en motivation till att ta sig an tyngre filmer, såväl att det blir en tids hjärndöd underhållning på bevåg av just begreppet "lämna hjärnan hemma". Däremot är det inte sagt att denna filmen, den första av två som WWE brottaren John Cena medverkar i är en film som borde klassas som en ordinär B-film, även om det finns tydliga segment som tyder på det. Nej, om man i stället bortser ifrån det faktumet att Cena inte är en rutinerad skådespelare mer än på brottningsarenan så fyller filmen ändå sin funktion genom att vara en väldigt spektakulär actionfilm. Ingredienserna till hämnd, kidnappning såväl biljakter med enorma slutklämmar och kulor som flyger i luften fylls här i några av de maffigaste scener som jag skådat på länge. Cena spelar i vanlig ordning den tuffing som han gjort sig ett namn på inom underhållningsbranschen i Amerika, och han gör det väl må jag säga. När han träder först in i filmen som yrkessoldat för marinkåren under ett uppdrag för att frita amerikanska gisslan blir just efterföljderna av Cenas inträde i filmen startskottet för hela filmen och hans kommande karriär som yrkesmässig skådespelare. Om vi ser oss en yngre form av Stallone eller Van Damme fast med mera energi och inte lika butter attityd får vi just fram det som John Cena framträder i rollen som John Triton, på jakt efter sin kidnappade fru. Sen att man slänger in veteranen Robert Patrick i rollen som diamanttjuv och kidnappare av Tritons fru gör inte det hela sämre överlag, då ändå Patrick är en någorlunda rutinerad skådespelare men har fallit numera i glömska. I stället får vi se ett annat perspektiv på hans talanger i form av att vara en hårdhjärtad badguy som inte räds för att avslossa kulor på löpande band. Och med just två (lite av) semi-favoriter i branschen för min egen del går filmen allt som ett i ett tempo som avlöper actionscener med en gnutta dramatik emellan åt, men mest blir det plats för att beundra Cenas jordnära rolldebut. Angående det som jag skrev om dramatik så blir det filmens största börda, då regissören inte lyckas att framhålla någon slags trovärdighet i det han lägger fram då det vankas emotionella scener och dylikt. För min egen del tycker jag att det blir mest larvigt och för knappast filmen framåt, men utan just dessa fyllnader mellan alla scenerna hade det nog blivit mindre film överlag. För just denna typen av actionfilmer kräver just ett visst tempo av spänning för att hålla gnistan i gång hos tittaren, såväl en del benknäckande och snytingar som utdelas. Genomsnittligt är det just Cena och Robert Patrick som syns mest i bild, vilket är fullt förståeligt men tycker ändå att det är tråkigt hur man i stället framhåller de andra skådespelarna, i synnerhet Kelly Carlson som spelar Tritons fru inte får mer plats för utveckling. Det framkommer sällan hur hon förhåller sig till allt vad som händer omkring henne och sedan haglar det en massa halvdanna skämt ifrån resterande gänget av kidnappare som inte fyller en funktion av humor. Att fylla en film full av klyschor och action gillar jag oftast, men om man ska försöka ändå skapa en trovärdig film som ändå ligger på en ambitiös nivå av filmskapande, på gränsen till B borde man ändå tänka sig för innan. 3/5
  8. Titel: Starship Troopers Regi: Paul Verhoeven Produktionsår: 1997 Skådespelare: Casper van Dien, Dina Meyer, Denise Richards, Clancy Brown, Michael Ironside, Patrick Muldoon, Jake Busey, Seth Gilliam, Neil Patrick Harris Handling: Efter sf-författaren Robert Heinleins roman med samma namn. Johnny Rico tar värvning efter gymnasiet för att imponera på sin flickvän. Ett blodigt krig mot insektsliknande varelser från planeten Klendathu pågår. Omdöme: Vid första anblicken är inte direkt Starship Troopers den film av Paul Verhoeven man först tänker på då man associerar med den holländska regissörens namn. I första hand är det filmer som RoboCop och Basic Instinct som dyker upp, såväl även för mig och även om de två filmerna tillhör bland dem bättre som Verhoeven gjort tillhör absolut ST den skala av nittiotalsfilm man inte alls ska glömma. Först och främst är det rent nostalgivärde som filmen ger tillbaka till mig, de oerhört fina tillbakablickarna till nittiotalets ambitiösa filmer och i främsta ledet de testosteron fyllda actionspektakel som regissörerna spottade ur sig, idag är tråkigt nog genren helt utdöd ifrån vissa väldigt små undantag. Om man bortser i mitt fall ifrån det nostalgiska värde som filmen ger ifrån sig är den helt uteslutande trots allt en bra film, riktigt bra trots allt och det märks väl att Paul Verhoeven väljer med fingerkänslighet hur han skall placera ut sina egenartade små kännetecken, dock utan att gå till överdrift. De som någon gång sett en film regisserad av just Verhoeven vet hur pass mycket som han älskar, i likhet med kanadensaren David Cronenberg att lattja fullt ut med kroppssubstanser, sex och våld. Utifrån Starship Troopers slutresultat att döma blir jag trots allt förvånad hur pass lite av det ena och andra som rymms i filmen, och i stället ligger ambitionen någon helt annanstans. I stället för att skapa en science-fiction film uteslutande gående på två ben blir det att regissören ror hem filmen i hamn utan överdrift till sina tidigare kännetecken. Filmen bygger i grunden på en roman av Robert Heinlein som säkert fler än jag känner till om man är någorlunda världsvan med sina böcker, och i synnerhet med rymdopera och science-fiction. Och som i vanlig anda råder det kris för mänskligheten, krig pågår mellan mänskligheten som numera är uppdelad i civila medborgare och "vanliga" medborgare. Både människor av båda könen sluter sig till armén och frihetskämparna på okända planeter på lång distans för att ro segern i hamn. I första hand är detta en film om mänsklig kamp och suktan efter frihet, främst för människorna som en gemensam nämnare i universum, men såväl som den enskilda soldaten Johnny Rico. Rico som protagonist är just vad man förväntar sig av en omogen och outveklad soldat, naiv och oerfaren av livet som ger sig i kast med att kriga för Jordens vinning. Samtidigt delas Ricos egen historia som protagonist upp i två delar, en där man i filmens linjära förhållande till berättarteknik följer hans utbildning och slag, men även hans inre kamp för individuell frihet i en framtid där människans ideal och värden har satts ur spel. Däremot följer aldrig filmen någon egentlig linje kantad av scener där det råder tid till att tänka efter eller att ge upphov till diskussion, så jag är inte helt hundra på hur Verhoeven resonerade som regissör här, men jag får ändå en känsla av att han förmedlar sina tankar om människans kamp bakom en ridå. När jag till slut ändå börjar att resonera kring verket som helhet, ur ett analytiskt perspektiv råder det inget tvivel om att detta är en film man glömmer bort lätt. Fast det har jag ju i och för sig inte gjort, men när man ser om Starship Troopers är det mycket ändå som väcker oro. För det första är det hur människan blivit helt annorlunda jämfört med våran egen tidsperiod som råder. Ansvarsfullt och rationellt tänkande verkar ha försvunnit och ersatts med en naiv krigsmakt som står på randen till krig hela tiden. Samtidigt har mänskligheten blivit en helt gemytlig avbildning av sin insektsliknande fiende, Jorden är överbefolkad och lever bara på instinkter. Så, med andra ord känns det komplexa avbildningarna av Heinleins framtid väldigt nihilistisk och mörk. Johnny Rico är ingen karaktär man vid första anblick finner tilltalande i all sin manlighet, men när han väl mognat till emot slutet och man känner sympati för hans kamp för människorna känns det samtidigt som att jag föll i samma fälla. Att jag blev lika hjärntvättad av den propaganda som soldaterna i filmen blev matade med, och verkligen tror att vi kommer bli de segrande i striden. 4/5
  9. Rakii

    TV-spel & PC-spel

    Fick hem mitt förhandsbokade Brütal Legend idag, riktigt efterlängtat spel och är hittills väldigt nöjd!
  10. Rakii

    DVDnytt

    Lite köp jag gjort under den gånga månaden; Dirty Harry Magnum Force The Enforcer Sudden Impact Zombie Strippers Hellride JCVD Narnia - Prins Caspian Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull Tropic Thunder Ghostbusters 1 & 2 (box) Låt den rätte komma in The Departed Heat Bad Boys 2 The Killing Fields Desperado Mandomsprovet Inglourious Bastards Public Enemy no. 1 (1 och 2) Plus säkert en del annat som jag inte minns nu...
  11. Rakii

    Struntsnack om Tv-serier

    Hehe ja, här är jag igen, efter en tids uppehåll! Kul att du också gillar serien, precis som jag som efter att ha sett drygt fem avsnitt av boxen hittills måste påpeka att jag fullkomligt älskar det som Matthew Weiner framför. Boxen innehåller ju dock inte alls något vidare extramaterial men för en säsong av en riktigt bra tv-serie är ju 200:- som hittat, vilket var det jag betalade.
  12. Rakii

    Struntsnack om Tv-serier

    Någon som följde Mad Men då Kanal 9 visade den eller följer den på DVD nu? Bland det bästa som producerats för televisionen på mycket, mycket länge!
  13. Rakii

    *Struntsnack om film*

    Hehe, såg faktiskt American History X igen häromdagen och reflekterade själv lite smått över hur det egentligen blev av grabben. Visst, några större prestationer gjorde han väl inte mer än i T2 och AHX, och möjligtvis i Pecker, men utöver det är hans karriär gott och väl över. Själv hade jag inte haft något emot att få träffa Furlong då han betydde en del för mig under barndomen i rollen som John Connor, men i dagsläget känns däremot Thomas Dekker i Sarah Connor Chronicles mer som en personifierad Connor för mig än vad Furlong någonsin kommer att symbolisera.
  14. Rakii

    DVDnytt

    Farsgubben bjussade mig på Ocean's Twelve och Jakten på lycka igår då vi var på Hemköp, hundralappen för båda. Innan dess fick jag Mad Men (Säsong 1) och Vägvisaren (Derzu Usala) på DVD i födelsedagspresent.
  15. JCVD (2008) Med en stel förundran kollar jag i min filmhylla där det ligger mestadels utspridda samlingar utav film, som jag samlat på mig under årens lopp. Där i VHS-hyllan skiner de mest och bästa filmerna igenom, Cannibal Holocaust, Re-Animator (holländsk utgåva) medans de trängs där ihop med respektive skräp och lågbudgetfilmer. Främst om man kollar på en specifik rad märker man några utomstående filmer, som inte riktigt passar in i det annars så fina etablissemanget av angenäm finkultur. Titlar som Bloodsport, Kickboxer, Cyborg och Sudden Death skiner med sin närvaro! Och inte tala om Universal Soldier där Dolph Lundgren biljerar… men det är ändå någonting med min samling av filmer som utmärker dagens recension. Om någon redan listat ut vem det är på bilden, vad bokstäverna i rubriken signalerar och vem som medverkar i filmerna jag rablade upp är ni på god väg att bli bra vän med mig. Okej, det är Jean-Claude Van Damme som skiner igenom i min filmhylla, med ett par angenäma gamla svenska VHS:er som sticker ut ur mängden. Faktum är att jag inte alls hade några som helst planer på att köpa dessa om det inte varit för prisets skull, 200:- ynka spänn för ett tiotal Van Damme-filmer. Klart att man slår till då! Är ju en ren självklarhet i mitt fall, samtidigt som jag sponsrar den där fina lilla butiken med de gula skyltarna på Sveavägen här i Stockholm. Men skall jag vara ärlig hade jag hellre ägt de sex stycken Lone Wolf and Cub-VHS:er som jag egentligen var där i butiken för att köpa på mig. För de flesta människor, inkompetenta inom film eller ej så är just Van Damme en stor symbol, en statussymbol. Men för vad? Inte i ärlighetens namn är han en gud för andra cineaster som han är för mig, självfallet tycker alla olika men att på lösa grunder indikera att han enbart sysslar och sysselsätter sig åt B-film är fel. Har man inte sett JCVD som fungerar som en sorglig men ändå komisk meta-film har man inte sett the real deal, the real Jean Claude Van Damme. Men vad är det med JCVD som utmärker Jean-Claude som en angelägen och ödmjuk skådespelare och inte en symbios med skräpfilm? I filmen som avhandlar Van Damme i någon fiktionell men ändå högst vardagligt leverne så kan han inte kontrollera sina begär, känslorna för hustrun som vill skiljas är fortfarande alltför stora och dottern vill inte veta av honom. Skådespelarkarriären tycks gå käpprätt nedåt medans trångsynta och oambitiösa kinesiska regissörer enbart lattjar med Jean-Claudes kompetens som seriös skådespelare. Precis som i verkligheten tycks ingen ta mannen på allvar, utan vill enbart håva in snabba pengar på hans taekwondo-talanger och mycket annat. Högst besynnerligt blir det då Van Damme hamnar i en gisslansituation under ett postkontorsrån som går också det, liksom allt annat helt åt skogen. Vad filmen anbelangar är den i stort sett så pass bra som jag hade trott och förväntat mig, och det märks att Jean-Claude redan i inledningen av filmen besitter en stor kärna av potential att utveckla hela sin karaktär, som egentligen bara bygger på hans egna anlag. Första scenen är utstuderad och genomgående av hela den stilen som filmerna besitter, mestadels Van Dammes actionfyllda raffel, och jag gillar det! Skarpt! Hela upplägget däremot ändras drastiskt och följer i god grad och kvalité utifrån upplägget av skilsmässan och hur Damme skall få vårdnad över sin dotter. Visst, filmen bygger på lite väl mycket om just vårdnadstvisten och känns mest som resten av filmen går på slentrian. Dock, om man väljer att bortse ifrån dessa faktorer som drar ner filmen systematiskt är den både underhållande på gemensamma punkter där humorn överensstämmer med min egen, medans allvaret hela tiden eskalerar och finns där. I och med JCVD bevisar Damme att han är kapabel till mycket, såväl som att spräcka eventuella fördomar såväl som spräcka käkar, inget går till överdrift och filmen ger en bra marginal att bygga på Dammes vidare karriär, trots sina fyrtiosju år fyllda. 4/5
×
×
  • Create New...