Rakii

Ja, klart att man har spelat Bioshock! Köpte det på releasedagen för något år sedan men borde nog ha läst boken Och världen skälvde innan (inte efter) för att få ett bättre djup och en större helhet i fråga om Rapture.

Kul med Fifa 10, Yojimbo! Brukar spela en hel del hos min kompis som har en PS3:a och spela matcher tillsammans ett gäng, riktigt kul! Dock är jag ganska dålig fortfarande, men börjar arta sig nu då jag stagnerat upp till att spela på semiproffsnivå.

Dagon (2001) Handling: Fritt efter H. P. Lovecraft. Ett ungt par är ute på en seglingsutflykt när en storm får deras båt att förlisa utanför fiskebyn Imboca (Innsmouth). Panikslagna och genomblöta tar de sig in till byn för att söka hjälp. Men någonting är fel. Invånarna i staden är allt annat än hjälpsamma. Omdöme: Man är ju egentligen ingen riktig skräckkonnässör förens man har gjort ett avtal med djävulen och beger sig in i skräckens labyrinter själv på egen hand. Oavsett om det rör sig om en egen resa man gör, eller ett nervpirrande äventyr med bekantskapskretsen känner nog de flesta sig ändå rätt hemmastadda med att enbart förbruka skräcken på film. I andra fall kan man alltid öppna en bok och vidga sina inre demoner och rädslor mera kött på benen, men som sagt väljer de flesta film före litteraturen. När vi ändå är inne på detta med skräck och litteratur har genren på senare år gått stabilt rätt framåt, i en takt som inte förmår att sluta influeras av H.P. Lovecraft, på gott och ont. När man har i åtanke att göra stämningsfull skräck (eller rysare för den delen) bör man inte helt vidga sin skapelse åt att återskapa något gammalt i ny skepnad, vilket i detta fallet regissören Stuart Gordon ändå lyckats bra genom åren. Främst för sin Re-Animator ifrån 1985 har Gordon på senare år varit ganska avdankad vad gäller film, men Dagon ifrån 2001 visar ändå den gamla räven att han kan. Själv är jag inte vidare bekant med någon slags ursprungshistoria som filmen med eventuell mytologi utifrån Lovecrafts universum, och kanske är det lika bra? Jag är trots allt inte alltför påläst inom författarens olika (och många) alster, samma gäller Stuart Gordon då jag bara sett Re-Animator. Filmen (Dagon vill säga...) tar avstamp i en ganska händelserik båtresa, någonstans utanför den spanska kusten där ett kärlekspar inklusive ett annat par semestrar. En mardröm och ett relationsbråk senare är skräcken ett faktum då mörka moln, åska och regn drar över vattnet vilket medför att en av resenärerna råkar ut för en olycka. I vad som känns som en gammal sjuttiotalsfilm av Joe D`Amato börjar filmen i ett ganska långsamt, men fortfarande i kuslig skepnad. Man vet egentligen inte vad ovädret är som drar över kuststaden medan paret bestående av Paul och Barbara tar livbåten (smart drag!) för att ro i land. Vad som slår mig igen är de väldigt tydliga referenserna, inte just till Lovecraft överlag men just den italienska exploitationregissören D`amato. Dragen är väldigt tydliga och mycket av omgivningen känns som den grekiska övärld där Antropophagus utspelar sig. Förövrigt kommer Lovecraft-temat in i bilden ganska fort efter att Barbara försvinner och lämnar Paul ensam kvar i den ogästvänliga lilla stenåldersstaden. Och här, när det redan byggts upp en stämning värd i skräcksammanhang att döda för fortlöper historien ytterligare då Stuart Gordon slänger in Chutulu-referenser och människor som skall påminna om zombies. Som sagt är jag inte påläst inom Lovecraft-myten tillräckligt för att ta till mig grunderna av historien som sammansvuren, men tillräckligt för att ha en trevlig stund. Filmen når dock snabbt sitt klimax och drar ner udden en smula, vilket känns tråkigt, men i efterhand nödvändigt. Vad som sedan blir kvar är den karaktäristiska instinkten hos författarens protagonister, överlevnaden! Till slut tycks inte Pauls galenskap finna några som helst gränser medan staden är mer ödelagd än levande, den slutgiltiga frågan är; drömmer Paul? -4/5

Gran Turismo är väl det enda bra bilspelet som finns till PS3:an överhuvudtaget? Själv spelar jag Shadow Complex nu, till Xbox 360.

Mina senaste inköp på DVD; Showgirls Sweden - Heaven & Hell Millenium S1 På Blu-Ray; Eden Lake Terminator 2 Rovdyr X-Men (och någon till som jag har glömt)

Dressed to Kill är verkligen en riktigt bra (och smått bortglömd) pärla av de Palma! Såg den själv för någon månad sen och blev helt förstummad över de snygga gialloscenerna i filmen.

Titel: The Marine Regi: John Bonito Produktionsår: 2006 Skådespelare: John Cena, Robert Patrick, Kelly Carlson, Anthony Ray Parker, Abigail Bianca, Jerome Ehlers, Manu Bennett Handling: En marinofficer återvänder efter kriget och finner sin flickvän indragen i en kidnappning. Omdöme: När det kommer till denna typen av filmer som just innefattar B-film så är jag alltid såväl öppen för nya förslag och det råder alltid en helt unik form av spänning i luften då man ska sätta sig ned och se en film med någon gammal före detting inom yrket. Själva B-filmen för min egen del är en sida av vardagen och mitt eget filmtittande som ger en motivation till att ta sig an tyngre filmer, såväl att det blir en tids hjärndöd underhållning på bevåg av just begreppet "lämna hjärnan hemma". Däremot är det inte sagt att denna filmen, den första av två som WWE brottaren John Cena medverkar i är en film som borde klassas som en ordinär B-film, även om det finns tydliga segment som tyder på det. Nej, om man i stället bortser ifrån det faktumet att Cena inte är en rutinerad skådespelare mer än på brottningsarenan så fyller filmen ändå sin funktion genom att vara en väldigt spektakulär actionfilm. Ingredienserna till hämnd, kidnappning såväl biljakter med enorma slutklämmar och kulor som flyger i luften fylls här i några av de maffigaste scener som jag skådat på länge. Cena spelar i vanlig ordning den tuffing som han gjort sig ett namn på inom underhållningsbranschen i Amerika, och han gör det väl må jag säga. När han träder först in i filmen som yrkessoldat för marinkåren under ett uppdrag för att frita amerikanska gisslan blir just efterföljderna av Cenas inträde i filmen startskottet för hela filmen och hans kommande karriär som yrkesmässig skådespelare. Om vi ser oss en yngre form av Stallone eller Van Damme fast med mera energi och inte lika butter attityd får vi just fram det som John Cena framträder i rollen som John Triton, på jakt efter sin kidnappade fru. Sen att man slänger in veteranen Robert Patrick i rollen som diamanttjuv och kidnappare av Tritons fru gör inte det hela sämre överlag, då ändå Patrick är en någorlunda rutinerad skådespelare men har fallit numera i glömska. I stället får vi se ett annat perspektiv på hans talanger i form av att vara en hårdhjärtad badguy som inte räds för att avslossa kulor på löpande band. Och med just två (lite av) semi-favoriter i branschen för min egen del går filmen allt som ett i ett tempo som avlöper actionscener med en gnutta dramatik emellan åt, men mest blir det plats för att beundra Cenas jordnära rolldebut. Angående det som jag skrev om dramatik så blir det filmens största börda, då regissören inte lyckas att framhålla någon slags trovärdighet i det han lägger fram då det vankas emotionella scener och dylikt. För min egen del tycker jag att det blir mest larvigt och för knappast filmen framåt, men utan just dessa fyllnader mellan alla scenerna hade det nog blivit mindre film överlag. För just denna typen av actionfilmer kräver just ett visst tempo av spänning för att hålla gnistan i gång hos tittaren, såväl en del benknäckande och snytingar som utdelas. Genomsnittligt är det just Cena och Robert Patrick som syns mest i bild, vilket är fullt förståeligt men tycker ändå att det är tråkigt hur man i stället framhåller de andra skådespelarna, i synnerhet Kelly Carlson som spelar Tritons fru inte får mer plats för utveckling. Det framkommer sällan hur hon förhåller sig till allt vad som händer omkring henne och sedan haglar det en massa halvdanna skämt ifrån resterande gänget av kidnappare som inte fyller en funktion av humor. Att fylla en film full av klyschor och action gillar jag oftast, men om man ska försöka ändå skapa en trovärdig film som ändå ligger på en ambitiös nivå av filmskapande, på gränsen till B borde man ändå tänka sig för innan. 3/5

Titel: Starship Troopers Regi: Paul Verhoeven Produktionsår: 1997 Skådespelare: Casper van Dien, Dina Meyer, Denise Richards, Clancy Brown, Michael Ironside, Patrick Muldoon, Jake Busey, Seth Gilliam, Neil Patrick Harris Handling: Efter sf-författaren Robert Heinleins roman med samma namn. Johnny Rico tar värvning efter gymnasiet för att imponera på sin flickvän. Ett blodigt krig mot insektsliknande varelser från planeten Klendathu pågår. Omdöme: Vid första anblicken är inte direkt Starship Troopers den film av Paul Verhoeven man först tänker på då man associerar med den holländska regissörens namn. I första hand är det filmer som RoboCop och Basic Instinct som dyker upp, såväl även för mig och även om de två filmerna tillhör bland dem bättre som Verhoeven gjort tillhör absolut ST den skala av nittiotalsfilm man inte alls ska glömma. Först och främst är det rent nostalgivärde som filmen ger tillbaka till mig, de oerhört fina tillbakablickarna till nittiotalets ambitiösa filmer och i främsta ledet de testosteron fyllda actionspektakel som regissörerna spottade ur sig, idag är tråkigt nog genren helt utdöd ifrån vissa väldigt små undantag. Om man bortser i mitt fall ifrån det nostalgiska värde som filmen ger ifrån sig är den helt uteslutande trots allt en bra film, riktigt bra trots allt och det märks väl att Paul Verhoeven väljer med fingerkänslighet hur han skall placera ut sina egenartade små kännetecken, dock utan att gå till överdrift. De som någon gång sett en film regisserad av just Verhoeven vet hur pass mycket som han älskar, i likhet med kanadensaren David Cronenberg att lattja fullt ut med kroppssubstanser, sex och våld. Utifrån Starship Troopers slutresultat att döma blir jag trots allt förvånad hur pass lite av det ena och andra som rymms i filmen, och i stället ligger ambitionen någon helt annanstans. I stället för att skapa en science-fiction film uteslutande gående på två ben blir det att regissören ror hem filmen i hamn utan överdrift till sina tidigare kännetecken. Filmen bygger i grunden på en roman av Robert Heinlein som säkert fler än jag känner till om man är någorlunda världsvan med sina böcker, och i synnerhet med rymdopera och science-fiction. Och som i vanlig anda råder det kris för mänskligheten, krig pågår mellan mänskligheten som numera är uppdelad i civila medborgare och "vanliga" medborgare. Både människor av båda könen sluter sig till armén och frihetskämparna på okända planeter på lång distans för att ro segern i hamn. I första hand är detta en film om mänsklig kamp och suktan efter frihet, främst för människorna som en gemensam nämnare i universum, men såväl som den enskilda soldaten Johnny Rico. Rico som protagonist är just vad man förväntar sig av en omogen och outveklad soldat, naiv och oerfaren av livet som ger sig i kast med att kriga för Jordens vinning. Samtidigt delas Ricos egen historia som protagonist upp i två delar, en där man i filmens linjära förhållande till berättarteknik följer hans utbildning och slag, men även hans inre kamp för individuell frihet i en framtid där människans ideal och värden har satts ur spel. Däremot följer aldrig filmen någon egentlig linje kantad av scener där det råder tid till att tänka efter eller att ge upphov till diskussion, så jag är inte helt hundra på hur Verhoeven resonerade som regissör här, men jag får ändå en känsla av att han förmedlar sina tankar om människans kamp bakom en ridå. När jag till slut ändå börjar att resonera kring verket som helhet, ur ett analytiskt perspektiv råder det inget tvivel om att detta är en film man glömmer bort lätt. Fast det har jag ju i och för sig inte gjort, men när man ser om Starship Troopers är det mycket ändå som väcker oro. För det första är det hur människan blivit helt annorlunda jämfört med våran egen tidsperiod som råder. Ansvarsfullt och rationellt tänkande verkar ha försvunnit och ersatts med en naiv krigsmakt som står på randen till krig hela tiden. Samtidigt har mänskligheten blivit en helt gemytlig avbildning av sin insektsliknande fiende, Jorden är överbefolkad och lever bara på instinkter. Så, med andra ord känns det komplexa avbildningarna av Heinleins framtid väldigt nihilistisk och mörk. Johnny Rico är ingen karaktär man vid första anblick finner tilltalande i all sin manlighet, men när han väl mognat till emot slutet och man känner sympati för hans kamp för människorna känns det samtidigt som att jag föll i samma fälla. Att jag blev lika hjärntvättad av den propaganda som soldaterna i filmen blev matade med, och verkligen tror att vi kommer bli de segrande i striden. 4/5

Fick hem mitt förhandsbokade Brütal Legend idag, riktigt efterlängtat spel och är hittills väldigt nöjd!

Lite köp jag gjort under den gånga månaden; Dirty Harry Magnum Force The Enforcer Sudden Impact Zombie Strippers Hellride JCVD Narnia - Prins Caspian Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull Tropic Thunder Ghostbusters 1 & 2 (box) Låt den rätte komma in The Departed Heat Bad Boys 2 The Killing Fields Desperado Mandomsprovet Inglourious Bastards Public Enemy no. 1 (1 och 2) Plus säkert en del annat som jag inte minns nu...

Hehe ja, här är jag igen, efter en tids uppehåll! Kul att du också gillar serien, precis som jag som efter att ha sett drygt fem avsnitt av boxen hittills måste påpeka att jag fullkomligt älskar det som Matthew Weiner framför. Boxen innehåller ju dock inte alls något vidare extramaterial men för en säsong av en riktigt bra tv-serie är ju 200:- som hittat, vilket var det jag betalade.

Någon som följde Mad Men då Kanal 9 visade den eller följer den på DVD nu? Bland det bästa som producerats för televisionen på mycket, mycket länge!

Hehe, såg faktiskt American History X igen häromdagen och reflekterade själv lite smått över hur det egentligen blev av grabben. Visst, några större prestationer gjorde han väl inte mer än i T2 och AHX, och möjligtvis i Pecker, men utöver det är hans karriär gott och väl över. Själv hade jag inte haft något emot att få träffa Furlong då han betydde en del för mig under barndomen i rollen som John Connor, men i dagsläget känns däremot Thomas Dekker i Sarah Connor Chronicles mer som en personifierad Connor för mig än vad Furlong någonsin kommer att symbolisera.

Farsgubben bjussade mig på Ocean's Twelve och Jakten på lycka igår då vi var på Hemköp, hundralappen för båda. Innan dess fick jag Mad Men (Säsong 1) och Vägvisaren (Derzu Usala) på DVD i födelsedagspresent.

JCVD (2008) Med en stel förundran kollar jag i min filmhylla där det ligger mestadels utspridda samlingar utav film, som jag samlat på mig under årens lopp. Där i VHS-hyllan skiner de mest och bästa filmerna igenom, Cannibal Holocaust, Re-Animator (holländsk utgåva) medans de trängs där ihop med respektive skräp och lågbudgetfilmer. Främst om man kollar på en specifik rad märker man några utomstående filmer, som inte riktigt passar in i det annars så fina etablissemanget av angenäm finkultur. Titlar som Bloodsport, Kickboxer, Cyborg och Sudden Death skiner med sin närvaro! Och inte tala om Universal Soldier där Dolph Lundgren biljerar… men det är ändå någonting med min samling av filmer som utmärker dagens recension. Om någon redan listat ut vem det är på bilden, vad bokstäverna i rubriken signalerar och vem som medverkar i filmerna jag rablade upp är ni på god väg att bli bra vän med mig. Okej, det är Jean-Claude Van Damme som skiner igenom i min filmhylla, med ett par angenäma gamla svenska VHS:er som sticker ut ur mängden. Faktum är att jag inte alls hade några som helst planer på att köpa dessa om det inte varit för prisets skull, 200:- ynka spänn för ett tiotal Van Damme-filmer. Klart att man slår till då! Är ju en ren självklarhet i mitt fall, samtidigt som jag sponsrar den där fina lilla butiken med de gula skyltarna på Sveavägen här i Stockholm. Men skall jag vara ärlig hade jag hellre ägt de sex stycken Lone Wolf and Cub-VHS:er som jag egentligen var där i butiken för att köpa på mig. För de flesta människor, inkompetenta inom film eller ej så är just Van Damme en stor symbol, en statussymbol. Men för vad? Inte i ärlighetens namn är han en gud för andra cineaster som han är för mig, självfallet tycker alla olika men att på lösa grunder indikera att han enbart sysslar och sysselsätter sig åt B-film är fel. Har man inte sett JCVD som fungerar som en sorglig men ändå komisk meta-film har man inte sett the real deal, the real Jean Claude Van Damme. Men vad är det med JCVD som utmärker Jean-Claude som en angelägen och ödmjuk skådespelare och inte en symbios med skräpfilm? I filmen som avhandlar Van Damme i någon fiktionell men ändå högst vardagligt leverne så kan han inte kontrollera sina begär, känslorna för hustrun som vill skiljas är fortfarande alltför stora och dottern vill inte veta av honom. Skådespelarkarriären tycks gå käpprätt nedåt medans trångsynta och oambitiösa kinesiska regissörer enbart lattjar med Jean-Claudes kompetens som seriös skådespelare. Precis som i verkligheten tycks ingen ta mannen på allvar, utan vill enbart håva in snabba pengar på hans taekwondo-talanger och mycket annat. Högst besynnerligt blir det då Van Damme hamnar i en gisslansituation under ett postkontorsrån som går också det, liksom allt annat helt åt skogen. Vad filmen anbelangar är den i stort sett så pass bra som jag hade trott och förväntat mig, och det märks att Jean-Claude redan i inledningen av filmen besitter en stor kärna av potential att utveckla hela sin karaktär, som egentligen bara bygger på hans egna anlag. Första scenen är utstuderad och genomgående av hela den stilen som filmerna besitter, mestadels Van Dammes actionfyllda raffel, och jag gillar det! Skarpt! Hela upplägget däremot ändras drastiskt och följer i god grad och kvalité utifrån upplägget av skilsmässan och hur Damme skall få vårdnad över sin dotter. Visst, filmen bygger på lite väl mycket om just vårdnadstvisten och känns mest som resten av filmen går på slentrian. Dock, om man väljer att bortse ifrån dessa faktorer som drar ner filmen systematiskt är den både underhållande på gemensamma punkter där humorn överensstämmer med min egen, medans allvaret hela tiden eskalerar och finns där. I och med JCVD bevisar Damme att han är kapabel till mycket, såväl som att spräcka eventuella fördomar såväl som spräcka käkar, inget går till överdrift och filmen ger en bra marginal att bygga på Dammes vidare karriär, trots sina fyrtiosju år fyllda. 4/5

Visst det gör jag gärna, slänger upp en recension av den såväl på lite andra filmer som jag sett under de gågna dagarna.

The Chaser (Chugyeogja, 2008) Den frodande och numera väldigt innovativa asienscenen med filmer och musik fortsätter att leva vidare i Asien, främst i Japan, Kina, Hong Kong såväl som Sydkorea som är det nya landet som givit sig in i leken efter succén med b.la Oldboy. Även om Sydkorea tidigare mest haft lite, men bra genomslagskraft med filmer så är det först på senare år som jag verkligen fått upp ögonen för detta blomstrande filmland. Främst är det väl hur unga och okända regissörer kommer in i leken, gör upp med det rådande filmetablissemanget och sätter käppar i hjulen för hur storbolagen vill att filmerna skall vara, vilket i sin tur leder till en mer stilren och suggsessiv marknad för den nymoderna asiatiska filmmarknaden att frodas i. Även om Japan tidigare varit störst på vad gäller nymodigheter inom filmbranschen så vågar jag ändå påstå att Korea är på framfart, filmer som The Host, Oldboy, The Game, Memories of Murder med flera har verkligen speglat ett filmland på uppgång och publiken är redan som galna, kommer vi se mer ifrån Seoul de närmaste åren? Detta är dock ingen vanlig thriller i den bemärkelsen att den lever upp till förväntningar som ändå ingen tycks sig ha eller leva med, i stället är det en debutfilm för en för mig okänd regissör och blir som ett gediget startskott även för de oinvigda i den koreanska filmen. Hong-jin Nas film berättar om den f.d polismannen Joong-ho Eom som lever ett tillbakadraget och stillsamt liv, som numera agerar hallick åt en liten eskortfirma i utkanterna av Seoul. Nattlivet är berusande vackert medans biltrafiken flockar sig längst med småvägarna så skymtar man då och då till en enstaka människa på gatorna, men överlag är det tomt på folk. Det är även här i denna folktomheten i en enorm stad som en seriemördare specialiserad på prostituerade jagar ner sina offer och får de ibland hemskickade av en firma. Ett antal försvinnanden har skett och Joong-ho Eom är förövaren på spåren, men till vilket pris? Vet han om vilka faror som lurar och vart hans eskortflickor har tagit vägen? Vad som sedan följer är en sargad, nattsvart historia såväl en kamp mot klockan i ett perspektiv av nihilism och ond bråd död. För min egen del är den levande trenden med just filmer ifrån Asien en markant fördel som filmfantast och såväl som cineast utav just säregna och filmer präglade av våldsamheter, snusk och tokigheter. Även om nu koreanerna i stor utsträckning inte gör likadana thrillers eller skräckfilmer som i Japan blir ändå detta resutat av The Chaser strålande och briljant, eggande och traumatiserande febrilt. Själva filmen följer den pågående stillhet som råder i nattlivet kring Seoul, alla barer och shoppingstråk som döljer sig där. I övrigt får den aldrig upp ett hafsigt tempo heller som mot all förmodan skulle sabba den inlevelse man läggs i som tittare, hade man fokuserat på mer action och fartfylldhet hade det säkerligen slutat kaputt. Nu är i stället filmen en fint sammansatt och spännande liten indiependent-pärla som gjorde att Sydkorea som filmland växte ännu mera, i alla fall i mina ögon. Att filmen lever på ett och samma tempo utan några som helst växlingar till eskalering av våldsamt utbytande av skottsalvor och klipsk men ändå smart dialog såväl en jakt på den brutala seriemördaren gör ändå att jag inte kan göra annat än att tycka om filmen. Levererar gör den helt klart, och på ett brutalt, ärligt och positivt vis, har sällan sett en thriller som växt så mycket under själva filmens gång och inte efteråt. I stället för att vara våldsam i sin framtoning, mer än nödvändigt känns den ändå ordentligt smutsig och skitig, dock ingenting jag tar illa åt mig utav. Jag sitter i stället och frossar i mig alla de snygga kameraåkningar, växlingar i tempo och bild, musik såväl fotot då alla dessa instämande faktorer är enastående. 4/5

Hancock (2008) Den redan negativt föråldrade aktören Will Smith som mestadels har mer bottennapp i sitt gage av filmroller än positiva omödmen i min bok har gjort det igen, han framför sin taktik på ett ytterst malande, bestialiskt men ändå på ett positivt sätt. Taktiken som mestadels ur min synonym är en skräcktaktik, som får den härdade cineasten som mig själv att bäva undan för allt och eventuellt det mesta ifrån Hollywood som nu släpps, inte främst med roller med Smith i huvudrollen. Wills taktik är skrämmande bra och samtidigt eggande, han framställer sig själv i samtliga roller han spelar i med enorm precision för antiklimax, okomiska situationer och just i Hancock är det främst humorn som aldrig får utspel på äkta manéer och känns mer slentrianmässigt amatörframställd, som om Killingkänget hade gått på nedåttjack... eller något ännu värre; poänglös humor. Smith gillar att framställa sig som någonting han inte alls äger utrymme till, inte minst att hans skådespelartalanger tenderar att falera i varje roll han medverkar i, så tar mannen sig själv på alldeles för stort allvar, i jämnförelse med idoler som Seagal, Van Damme och Lundgren framställer Smith sig som någon messias i jämnförelse, enbart att överspelen är talanglösa och lika mångbottnade som ett tomt mjölkpaket. Men vad bjuder Hancock på mer än bara dramaturgiska situationer som utspelar sig i ghetton såväl en avdankad superhjälte som försöker få sin fanskara att fatta tycke för honom igen efter att ha förlegat en medfånges huvud i en annans brunöga? Ingenting alls faktiskt, hela filmen bygger egentligen på en stor portion överspel och i stället för att framställa det poänglösa attributen i supandet som har superhjälten Hancock i sitt grepp finns det inte alls någon plats för bakgrundsberättelser eller dylikt. I likhet med sommarens största och bästa blockbuster på biograferna, som självfallet är en annan superhjältefilm, Iron Man är Hancock någonting som ligger i samma breddgrad som The Incredible Hulk, men ändå ljusår efter Ed Nortons prestationer som den gröna besten. Hancock tillför absolut ingenting till sina jämnlikar i superhjältegenren, Hancock står för tvivel, frustration och aggressioner då han flyger fram i skyn med flaskan i näven, framställer upphovsmakare som Stan Lee, Frank Miller och Garth Ennis som idioter medan man tar filmen på allvar, på riktigt alltså. För jag vet att ingen människa med ordentliga värderingar eller en stor portion Jerry Seinfeld-humor kan uppskatta denna poänglösa smörja till film. En fråga återstår dock bara, vilken film var sämst i sommar, Hancock eller The Happening? Hm... +1/5

Sex and the City (2008) Vi har kommit snart mer än halvvägs in i år 2008 och jag frågar mig själv, är det ens ett nödvändigt ont att man skall behöva genomlida ännu en pinsamt dålig filmatisering av en gedigen, och i detta fallet ypperlig tv-serie? Tydligen går det att mjölka ut pengar fortfarande på ett vinnande koncept som HBO:s Sex and the City var, vid starten 1998, såhär tio år efter känns det inte alls lika fräscht längre. Samma sak gällde Simpsons som fick en egen långfilm förra året, och mina förväntningar på den var väl lika med noll ifrån början, men blev positivt överraskad. Men jag är fortfarande tveksam till att stora filmbolag försöker kräma ut och tjäna pengar på dessa filmatiseringar, och tydligen går det inte om man utgår ifrån vad New York Times-skribenten skrev i sin recension. Positivt inställd, oavsett om man tycker om tv-serien eller inte kan man mot all förmodan inte vara, oavsett om du gillar serien eller aldrig ha tidigare sett den finns det egentligen ingenting positivt att hitta här, för hur långt kan man egentligen komma med att göra ett avsnitt av tv-serien till långfilm? Det går helt enkelt inte om man som jag nu har facit i hand, och sedan att man i manuset centrerar kring Carrie och Mr. Big som skall gifta sig, sure, jättekul om man är insatt, eller inte... Jag fick då ingenting utav filmen alls utan kändes mestadels som en enda lång transportsträcka för att få ett gediget avslut på en tv-serie som redan varit "död" i snart fem år, eller är det mera? Jaja, jag orkar i alla fall inte bry mig längre efter att ha sett filmen, sedan att HBO inte tycks ha haft med sitt finger i spelet respekterar jag men att New Line Cinema går såhär långt känns bara... dåligt. -2/5

Jag är mållös, har inte varit aktiv här inne på ett tag nu och så slås man utav denna förfärliga nyhet. Livet känns väldigt tomt och som sagt, Filmsnack är en profil, en stor sådan fattigare vilket känns fruktansvärt tragiskt och tomt. Kommer sakna hans komiska inlägg såväl de gigantiska recensioner han oftast lade fram. Vila ifred Ingoman, vi ses på andra sidan Filmsnack!

The Happening (2008) Det har väl snart gått en tio år sedan M. Night Shyamalan slog till igenom stort, eller snarare på allvar jämnfört med sina senare alster, varav jag är villig att det redan började gå utför efter Unbreakable trots att den är sevärd. Men just med Sjätte Sinnet som jag såg någongång under sent nittiotal, som en ung grabb satte Bruce Willis och Haley Joel Osment djupa spår i själen, och det var väl mestadels för man växt upp med diverse spökhistorier och myter på tv. Men annars hade nog inte filmen lämnat lika djupa spår om det inte vore för det nyskapande sättet att förmedla ungdomlig utanförskap såväl en naturlig och förhållandevis utsökt spökhistoria som slår det mesta i filmhistorien. The Changeling och Don´t Look Now kan gott slänga sig i väggen, för här kom en indisk-amerikansk ny regissör, som siktade högt. Ett antal filmer senare har vi facit i hand, och ser hur jävla fel det ändå kunde gå för Shyamalan, Signs bottnade trots allt lagom mycket hos mig för mitt dåvarande intresse på paranormala fenomen och utomjordingar, idag lämnar den inga större intryck, varken eller. Men på sätt och vis känns det väldigt tråkigt för min egen del att en bra och nyskapande regissör som Shyamalan trots allt var körde ner sig totalt i Hollywood-träsket, och här känns det mer och mer som det går utför. The Happening är ingenting nyskapande om man har sett filmer som Right at you´re door eller The Signal, kanske tordes Al Gores film En obekväm sanning blandas in såväl. För The Happening är ingenting annat än emellertid enbart en tamlös och intetsägande historia om människans kamp emot sig själv och sin egen alienation. Att inledningen känns fattig och tråkig beror mycket på att trailern i stort sett visar upp det viktigaste, det vill säga då det börjar "regna" kroppar ner ifrån himmelen på en byggarbetsplats. Därefter att en del människor dött börjar regeringen anta att det rör sig om någon slags japansk flirt med massjälvmord, men som regeringen envisas med om att tro att det rör sig om ett muslimiskt fientligt budskap. Kanske är det nervgas som sprider sig i vinden som för krigsföring till en ny nivå? Eller inte... Elliott (Mark Wahlberg) tror annorlunda då han är naturvetenskapslärare på en skola i Philadelphia, som tillsammans med sin vän, en matematiklärare spelad av John Leguziamo drar ifrån storstaden bör att söka skydd på en bondgård. Och ja, där är egentligen filmen på samma gång slut som den börjar känns det som. Själv har jag lämnat både Shyamalans filmer bakom mig med denna såväl Miljöpartiets humanistiska politik då jag insåg att liberalismen låg till mitt förtroende, för visst vill jag leva som den människa jag är skapt för att vara så länge jag lever. Shyamalan däremot slänger in en vetenskaplig historia i sin patetiska film att försöka framställa sig som en karikatyr till Peter Eriksson som språkrör för partiet, det funkar definitivt inte! Att Shyamalan som en naiv regissör som redan förlorat större delen av sin publicitet och framgång han en gång hade börjar predika om hur världen kommer gå under p.g.a. människans ohumanistiska beteende jämtemot naturen känns patetiskt, väldigt politiskt korrekt och bara fel. Har vi redan Al Gore, Green Peace och diverse andra grupperingar behövs det väl ingen regissör som börjar predika om vårat dilemma? Nej, Shyamalan har i och med The Happening gått ifrån sin mysticism och försöker skapa någon sorts balans i sitt filmskapande med alla floppar, däremot är nog detta en av de största floppar han gjort, Lady in the Water inräknat. Jag hade hellre sett en gedigen film om mystiska företeelser än en PK-film om Jordens undergång, vi alla vet ju att det inträffar så småningom, jag behöver ingen regissör som härstammar ifrån ett av världens mest folktätaste områden att säga det åt mig. 1/5

The Incredible Hulk (2008) Sommarmånaderna inom filmindustrin kännetecknas ju som sagt av naivitet och egensinniga filmskapare skall försöka slå sig igenom på allvar inom Hollywoods-ramar då dessa intetsägande blockbusters ropar in hettan mitt i under midsommaren och andra festhögtider. Om det inte är festivaler eller fest man hängiver sig av under semestern är det bio man uppenbarligen går på, något man väljer att prioritera för oss filmfantaster som är lediga, och som vanligt är beviset en tämnlös och tarvlig sommar vi har att tillgå med alla dessa medelmåttiga filmer. Visst, Hulk (första filmen av Ang Lee) var ju i särklass det sämsta och mest oambitiösaste jag sett ifrån mannen på länge och såklart tillhör ju serieadaptioner sommaren till, och har gjort sedan jag såg Spindelmannen på bio för snart 7 år sedan en sommar. I sedvanlig ordning för oss som kan sin Stan Lee och Marvel-historia kan tidigt lägga märke till de referensramar som det bjuds på, redan i inledningssekvenserna dyker det upp massförstörelsevapen signerade Tony Stark medans man ihärdigt försöker flirta med föregående film men skapar trots allt en egen produktion, ännu en gång med en icke-amerikansk regissör vid spakarna. The Incredible Hulk tar vid egentligen där Lees film slutar, Eric Bana är utbytt emot Edward Norton som har levt ett liv i exil borta i Brasilien medans hans tillstånd tycks ha bättrat sig efter 158 dagar utan att ha blivit Hulken. Men regeringen i form av William Hurt och Tim Roth har andra planer för Bruce Banner, att fånga in mannen som förvandlar sig till den adrenalinstinna besten och försöka rädda det sista av världen före Hulken ödelägger den. Som vanligt då det gäller Marvel och deras adaptioner av sina egna serietidningar blir det oftast platt och livlöst, även om man nu lyckats väcka liv i diverse seriefilmer som Spindelmannen och Iron Man har jag dock aldrig haft en relation till Bruce Banner och alter egot Hulken. Kan det helt enkelt vara att Banner känns som en Peter Parker på steroider, en livlös, intetsägande och trist karaktär, hälften Asperger-nörd och hälften muskelknutte och jocky? Nej, jag kan faktiskt inte fastställa vad jag gillar med Hulken, men sedan är mina referensramar ytterst begränsade såväl är väl jag inte det största fanet av Ed Norton, även om han gjort fina insatser tidigare. Däremot som Hulken fungerar han inte alls, mestadels för att det är datoranimationer som gör jobbet och Hulken i stil med Lou Ferrigno blir och förblir opersonlig och tråkig. De enda gångerna Norton egentligen syns är på samma sätt som Bana gjorde i 2002 års uppsättning, som vetenskapsmannen, men i nästintill en ännu tråkigare uppsättning. Jag vill egentligen varken hacka ner på Norton eller Bana men ingen är egentligen kapabel till att spela upp en seriehjälte från grunden, inte alls på samma vis som Ferrigno då det faktiskt var charm inblandat. När man väl valt att slänga in en grotesk best, en motståndare till Hulken börjar man mer eller mindre vrida på sig, tankarna förs direkt till Spindelmannen och hans ärkefiende Venom. På samma sätt som Venom blir Roths karaktär muterad och förvandlas till ett monster, kul? Inte alls... Hulken faller helt enkelt platt på flera referensramar med ett ytterst krystat skådespel och en löjligt barnslig framtoning som tar sig själv på för stort allvar. Jag saknar humorn och charmen som Iron Man hade och allvaret ifrån Batman Begins, visst är inte Banner någon Bruce Wayne men faktum är att de flesta Marvel-figurer tenderar att vara alltför lika, någonting Dark Horse och Vertigo som serieförlag tagit vara på och skapar fler moderna hjältar med personlighet och bra framtoning. Hulken är och förblir ett mysterium i filmform, medans han är en arg bjässe så är han fortfarande den där gröngölingen i Marvel-spektrumet som tycks ha minst framträdande i Stan Lees universum. +2/5

Ursäktar att jag inte varit så aktiv här inne på ett tag men har haft mycket i görningen under den senaste tiden, skaffat ett Wii och då skall man spela på den medans man skall se filmer, diskutera på andra forum, blogga etc... tiden räcker inte alltid till men nu skall jag försöka få bukt med min skrivkramp jag haft känningar om och försöka motverka den med lite recensioner.

Min bror är enda barnet (Mio fratello è figlio unico, 2007) Om jag skall börja synonymera italiensk genrefilm är det väl främst det första tänkbara som dyker upp i huvudet, neo-realismen med just Rossellini och De Sica i spetsen. Om man sen väljer att gå framåt några år i tiden är det fyra andra gedigna herrar i spetsen som jag tycker om avsevärt mycket; Fellini, Pasolini, Bertolluci såväl som Brass, men ingen modern italiensk eller ej heller europeisk filmskapare i dagsläget kan tyckas mäta sig med dessa herrar känns det som. Det var just det jag hade i åtanke då jag slog mig ned i den lilla biosalongen Saga här i Stockholm för att se någonting som för mig kändes som en rätt ogenomarbetad och slarvigt ihopsatt historia, en korsning mellan just neo-realismen och den konservativa och politiska ståndpunkterna i Bertollucis mästerliga epos 1900. Egentligen har jag svårt att kunna ta filmen till mig ordentligt, kan det vara främst att filmen spretar alltför mycket till en början, trots en bra historiskt uppbyggnad om två bröder i de fattiga delarna av Italien. Accio är bror till Manrico som är några år äldre, men historien kommer trots allt att mestadels följa Accios väg, i början av historian till att utbilda sig som barn till präst, men trots syndernas förlåtelse känner en snäv kamp emot guds ord och vilja. Accio hoppar av tankarna på prästembetet, och börjar i stället gå fel väg i livet. Med ögonen uppspända på den forntida italienska diktatorn El Duce börjar tankarna i stället spreta åt mer nationalromantiska fascistiska idéer och ståndpunkten i Accios kommande liv kommer att kretsa kring sin relation till Manrico som är en hängiven kommunist och anhängare av leninism-marxismen. Är det här som just filmen på allvar börjat att brista för min del tänker jag? Hela detta scenario med att Accio ansluter sig till en fascistisk organisation och börjar sabotera för sin broders kommunistvänner känns bara oangeläget ostrukturerat och framfört med ingen direkt prescision eller träffsäkerhet. Det finns inte heller anledningar eller skäl till att börja tvivla på de politiska ådrorna som genomsyrar filmen då det känns som att filmen är en enda lång moralkaka som förespråkar för det ena eller andra, det finns inte riktigt något mellanting känns det som. I stället plågar jag mig långsamt igenom en film som känns oerhört långsam, politiskt korrekt och trots duktigt skådespel ifrån alla parter så blir aldrig filmen något som känns fullbordat, även om tanken är god så tar filmen varken ur min synpunkt ställning till allvar eller socialistiska reformer som filmen är genomsyrad utav. I stället blir det en utdragen film, ett drama utan ståndpunkt, utan egentligen någon faktor om igenkänning och en film där manuset inte skvallrar om att det finns mer politiska ståndpunkter än just fascism eller kommunism. 2/5

The Machine Girl (Kataude mashin gâru, 2008) Japan. Smaka på det ordet, vad säger det dig mer än bara sushi, samurajer, anime/manga och en sårads krigshistoria med en brutal vändning mot slutet? Ingenting mer än det jag nämnde? Då är det nog på tiden att jag drar upp en liten historielektion. Om vi nu utgår ifrån bilden ovan, så märker man direkt att någonting är avsevärt fel, främst för att blodet i bakgrunden sprutar som en fontän men även att flickan har ersatt armen med ett maskingevär. För den oinvigda i dessa synonymer som chambara såväl japanska cyberpunk-filmer som 946 Pinnochio och Tetsuo - The Iron Man säger väl egentligen synonymerna ingenting. Faktum är att regissören till The Machine Girl lär ha flirtat mera med sin landsman Shinya Tsukamoto mer än den mer uppenbara Robert Rodriguez, låt mig förklara: De mest uppenbara referensramarna till Shinya Tsukamoto är väl den alienation som huvudpersonen, flickan Asami känner gentemot sin familj hon tycks ha riktiga problem med såväl att brodern blir oskonsamt mördad av skolans mobbande gäng. Utvägarna kantas mestadels av få val och möjligheter för Asami som i stället tar saken i egna händer, som resulterar i ett bråk med sina föräldrar och Yakuza-ninjor, vilket leder till att Asamis arm först blir en friterad bit lem, därefter avhuggen. Just fram till detta scenario med avhuggningen av Asamis lem, som känns mer som det mest förutsägbara i hela filmen känns hela filmen mer eller mindre som en Takashi Miike-film. Skälen är enkla, Miike symboliserar japansk galenskap, vilket regissören här har tagit gott beslag på, inleder filmen med en våldsopera av sällan skådat slag, både våldsmässigt såväl ur en galen synpunkt. Först efter att Asami har ersatt sin avhuggna arm med maskingeväret kommer filmen främst igång på allvar, trots att det inte riktigt fanns några brister alls under filmens början så är det ändå de fina referenserna till Tsukamoto jag inte kan hjälpa att känna, och tycka om. Bortsett ifrån att just temat med utanförskap och alienation, såväl mutation av kroppslig grad kännetecknar denna en mer jämn och rakryggad film i jämnförelse med Tsukamoto. Man tar i stället knappast ansvar för vad filmen förmedlar, vilket syns då man krämar på med fullt våld hela filmen ut, och jag kan inte hjälpa att njuta av varje sekund. Noboru Iguchi har verkligen skapat en våldsam balett med maskingevärsarmar, tempura-lemmar, Yakuza-ninjor, flygande giljotiner och borrar som agerar bh, kanske den mest uppenbara referensen till Tsukamoto måntro? 4/5