Voldo

Det lär inte gå bra för mig i år, har rätt många filmer kvar att se av de nominerade. Men filmåret 2011 har varit så risigt att jag inte har något vidare intresse eller ork att ta mig igenom fler filmer innan galan. Jag tippar nu bara så att jag får det överstökat. Best Picture "The Artist" Best Actor Jean Dujardin, "The Artist" Best Actress Viola Davis, "The Help" Best Supporting Actor Christopher Plummer, "Beginners" Best Supporting Actress Octavia Spencer, "The Help" Best Director Michel Hazanavicius, "The Artist" Best Original Screenplay Woody Allen, "Midnight in Paris" Best Adapted Screenplay Alexander Payne, Nat Faxton, Jim Rash, "The Descendants" Best Animated Feature "Rango" Best Foreign Language Film of the Year A Separation (Iran) Original Score "The Artist," Ludovic Bource Best Original Song "Man or Muppet," The Muppets; Music and Lyric by Bret McKenzie Best Achievement in Art Direction "Hugo" Best Achievement in Cinematography "The Tree of Life" Best Achievement in Costume Design "Hugo" Best Documentary Feature "Undefeated" Best Documentary Short Subject "Saving Face" Best Achievement in Film Editing "The Artist" Best Achievement in Makeup "The Iron Lady" Best Animated Short Film The Fantastic Flying Books of Mr. Morris Lessmore Best Live Action Short Film "Time Freak" Best Achievement in Sound Editing "Hugo" Best Achievement in Sound Mixing "Hugo" Best Achievement in Visual Effects "Rise of the Planet of the Apes"

Freaks and Geeks Dramakomediserien Freaks and Geeks har en kulstatus idag som den kan vara stolt över. Paul Feig är seriens skapare och står bakom de flesta avsnitten som manusförfattare, i nuläget är han aktuell med Oscarsnominerade Bridesmaids. Även Judd Apatow har ett finger med i spelet som producent, manusförfattare och regissör. Det är tidigt 1980-tal, i centrum står syskonparet Lindsay (Linda Cardellini) och Sam (John Francis Daley). Lindsay är i sena tonåren, hon går i high school och får väldigt bra betyg. Skolkamraterna ser henne som en skötsam och nitisk plugghäst. Men hon har börjat tröttna på det livet, vilket hon inser när hon bekantar sig med några av skolans tuffingar som samtidigt är lite udda, ett gäng bestående av Daniel (James Franco), Kim (Busy Philipps), Nick (Jason Segel) och Ken (Seth Rogen). Sam är några år yngre, går sitt första år på samma high school och räknas till skolans töntar. Hans kompisar är Bill (Martin Starr) och Neal (Samm Levine). Alla dessa personer hamnar i många komiska såväl som tragiska situationer. Flera av dagens Hollywoodstjärnor fick sina genombrott i Freaks and Geeks, jag talar främst om James Franco och Seth Rogen. De som följer How I Met Your Mother känner nog till Jason Segal också. I mindre roller respektive cameos kan vi skymta Ben Foster, Shia LaBeouf, Jason Schwartzman och Ben Stiller. Bland skådespelarna på den helt fläckfria rollistan gillar jag Martin Starr bäst, han är fullkomligt lysande och tycks känna sin karaktär mycket grundligt. Detsamma kan man säga om Franco som visar att han har fin talang. Rogen är däremot ganska stel och hans rollfigur håller sig blek under seriens första halva tilldelas mer utrymme senare. En stark autenticitet präglar serien närapå fullt ut, undantaget skulle då vara en saknad av svärord. Man har lyckats fånga en klassisk skolmiljö och fyllt den med figurer som känns levande. Det känns intressant för en yngling som mig att få se hur allt gick till på den tiden i början av 80-talet när datorer eller mobiltelefoner inte fanns, det framgår att de sociala förhållandena skiljer sig mycket ifrån nutidens. Ingen kan skicka SMS eller chatta och måste alltså finna andra sätt att umgås och fördriva tid på. Nästan allt som sker huvudkaraktärerna ska ha hänt Paul Feig eller andra medlemmar av filmteamet i verkligheten. Därav den nämnda realismen också antar jag. De välskrivna dialogerna innehåller gott om filmreferenser, trevligt tycker jag. Manus, regi och egentligen alla faktorer är bestyrda med hög detaljrikedom och intelligens. Mycket och många förtjänar eloger, befogad kritik är svår att komma med. Sista avsnittet skulle fungera som ett eventuellt slut ifall serien blev tvungen att läggas ner, eller en fortsättning om en andra säsong tilläts produceras. Olyckligtvis fick det bli en final utan återupptagande, av en orsak jag inte har vetskap om. Det är alltid tråkigt när kvalitetsserier läggs ner, särskilt när det gäller en som har potential att utvecklas. Francos figur genomgick en liten vänding i sista avsnittet vars utveckling jag gärna hade velat följa. Freaks and Geeks är tveklöst en skapelse att rekommendera, jag kan måste gå så långt att ta fram mästerverksmedaljen. En större plats i historieböckerna hade kanske kunnat uppnås med ytterligare en eller två säsonger, men den som finns räcker gott, det är bara att njuta.

Johnny English Reborn Parodifilmen Johnny English från 2003 är som bäst medioker och ligger en nivå lägre än så i sin helhet. Någon uppföljare kan det inte ha varit många som eftertraktat, till min fruktan dök en upp förra året ändå. Nu när jag avklarat den kan jag med viss lättnad säga att den inte alls var så dålig som befar MI7-Agenten Johnny English (Rowan Atkinson) har straffats för sina tidigare upptåg genom att leva fattigt i Tibet och lära sig stridskonst. Hans forna kumpaner känner dock att de behöver hans hjälp igen, man har nämligen fått nys om att ett attentat planeras mot Kinas premiärminister. English får använda avancerad teknologi och lösa ett pussel av komplotter och intrigspel för att snärja sina fiender. Men sin tendens att ställa till problem för sig blir det dock ett väldigt svårt uppdrag att genomföra. Atkinson var makalöst rolig en gång i tiden, den tiden är förbi även om han fortfarande besitter en förmåga att locka till skratt. Han är filmens stora motor och gör det mesta lite extra skojigt, att agerandet bitvis har brister kan man nog beskylla regissören för. Johnny English Reborn är bättre än sin föregångare främst tack vare att huvudkaraktären har försetts med större intelligens och misslyckas inte totalt med allting. Mina förväntningar överträffades vilket alltid är positivt. Men visst har vi återigen att göra med ett bekant standardmanus samt en mycket förutsägbar storyutveckling.Johnny English Reborn är något för alla som vill se något lättsmält, korthugget och småkul. Den duger. 5/10

Blir det någon Oscarchatt i år igen?

The Help Novellen som The Help är baserad på blev dumt nog avvisad 60 gånger innan en agent gick med på att representera den. Succén blev genast stor och en barndomsvän till författarinnan har nu filmatiserat novellen, Tate Taylor står för både regi och manus. Det är 1960-tal, en afroamerikansk kvinna i medelåldern med namnet Aibileen Clark (Viola Davis) har jobbat som hembiträde åt vita under nästan hela sitt liv. Minny Jackson (Octavia Spencer) är i samma sits, hennes djärva frispråkighet har fått henne sparkad flera gånger. De spenderar vardagarna genom att uppfostra vita barn, laga mat, tvätta och städa. Skeeter (Emma Stone) är en ung vit kvinna som är intresserad av skribentyrket. Hon ogillar segregationen och hur svarta hembiträden behandlas och får idén att skriva en bok om deras liv. Efter en del tvekan beslutar sig Aibileen och Minny för att hjälpa Skeeter med boken, något som kommer att skaka om samhället ordentligt. Emma Stone kan vara ett framtidsnamn att räkna med, hon har talang, det visar hon här. Skådespelarmässigt är detta en fenomenal film där även Davis, Spencer, Dallas Howard och Chastain strålar. Vi kan med enkelhet förutspå Oscarsnomineringar till åtminstone ett par av dem, det vore välförtjänt. The Help påminner en smula om Steven Spielbergs The Color Purple. Här får vi dock mer humor ihop med charmiga karaktärer och scener. Själva manusets upplägg är småhackigt och ingalunda optimalt, på den fronten har alltså inte överföringen från bok till film gått supersmidigt. I övrigt finner jag endast bra ting att skriva om. Slutligen måste jag understryka att The Help utöver de humoristiska delarna är riktigt gripande. Den står stabilt som en av de bästa filmerna från 2011 som annars tycks ha varit ett ganska tradigt filmår. 8/10

The Shining Mästarregissören Stanley Kubrick skrämde upp biopubliken ordentligt år 1980 med The Shining, baserad på en novell av Stephen King med samma namn. När jag var barn blev jag förskräckt av filmen och vågade knappt se halva. Numera är den dock en av mina favoriter i skräckgenren. Jack Torrance (Jack Nicholson) vill starta ett nytt bokprojekt och tar jobb som fastighetsskötare på avlägsna ”The Overlook Hotel” under en vinter. Han vill ha lugn och ro för att kunna skriva bättre. Med till hotellet följer frugan Wendy (Shelley Duvall) och deras unge son Danny (Danny Lloyd). Det rör sig dock inte om vilket hotell som helst, brutala mord har skett där tidigare och det är byggt ovanpå en indiankyrkogård. Danny har en säregen telepatisk förmåga som kommer att spela en viktig roll för honom och de mörka krafterna som döljer sig i hotellet. Ryktet säger att Kubrick var besatt av detaljer och noggrannhet, tittar man på hans filmer så kan det mycket väl stämma. The Shining är kolossalt detaljrik och kryptisk, den som vill veta vad som försiggår får hålla sina ögon och öron öppna, och inte bara överse (overlook). Folkmord är en ledtråd, eller ta den brittiska taglinen; ”The tide of terror that swept America”. Diverse analyser som förklarar mer kan enkelt nås på Internet. Jack Nicholson fullkomligt strålar i en suverän rollprestation. Galning får han ofta spela, han ser likväl till att variera sig där också. Shelley Duvall borde tack vare ett kusligt utseende kombinerat med en hysterisk karaktär kunna skrämma lika många tittare som Nicholson gör. Nu var jag elak The Shining är ruggig på sitt helt egna sätt, jag har aldrig skådat en film som liknar den. Duvalls karaktär nämner att hotellet känns som en stor labyrint, Kubrick vill antagligen få oss att känna likadant, att vi är fast i härvor av dunkel fasa och obehagligheter. Han lyckas otroligt väl, full pott ger jag. 10/10

Czechflash: En av de största likheterna som Harry Brown har med Eden Lake är "twisten" på slutet. Death Wish har jag inte sett.

Harry Brown Eden Lake är en film från 2008 som spelar på temat ”vuxna vs. ungdomar”, Harry Brown gör samma sak och känns delvis som en kopia. Den är dock bättre och håller sig än mer på realistisk nivå. Pensionären Harry Brown (Michael Caine) bor i en liten lägenhet vid ett härjat område utanför London. Han besöker ofta sin dödsjuke fru och graven där hans dotter legat begraven längre. På den lokala puben tar han en öl ibland och spelar schack med vännen Leonard Attwell(David Bradley). Harry undviker traktens bråkiga ungdomar, Leonard är däremot rädd och blir ofta trakasserad av dem. Rädslan når så långt att han bestämmer sig för att själv bemöta ungdomarna med kniv i hand, men det slutar så illa att Leonard mördas. Polisens arbete går trögt, och en förtvivlad Harry bestämmer sig för att med våld göra något åt problemen som plågar staden. Att han är krigsveteran kan då komma till nytta. Hämndhistorier har vi sett många av förr, denna är lite annorlunda. Brown är ute efter hämnd på ett brottsligt samhälle, han vill slå tillbaka mot knarklangarna, våldtäktsmännen, mördarna och ligisterna, det kan vara vemhelst. Michael Caine gestaltar sin karaktär med stor skicklighet, han tackade ja till rollen bland annat för att han kände igen sig mycket i honom. Daniel Barber visar med denna debutfilm prov på att han kan regissera riktigt bra. Jag imponeras av hur obehagliga han lyckas göra vissa scener och figurer, inte minst pundaren med sargad kropp lär sätta många tittare på helspänn. Filmen håller jämn kvalitet med Requiem for a Dream på den biten . Harry Brown är ingalunda perfekt, och det är svårt att säga exakt om den är väldigt verklighetstrogen eller inte. Närapå känns den likt Eden Lake uppdriven till orimliga mått. Bättre filmer finns som berör ungefär samma ämnen, Clint Eastwoods Gran Torino är ett snäpp vassare. 7/10

The Frighteners Peter Jackson var mest känd för sina splatterkreationer med låg budget innan han gav sig i kast med en bredpublikorienterad rulle i form The Frighteners. Inte tippade många av oss på att hans nästa projekt skulle gå till historien och förses med hela 17 Oscarstatyetter, hela trilogin inräknad alltså. Sedan frugan dog har Frank Bannister (Michael J. Fox) kunnat se och tala med döda. Han försörjer sig som spökjägare och medium, till hjälp har han ett par spökkompisar som ställer till det hos folk för att mana på dem att ringa Frank. Plötsligt en dag börjar folk i staden dö hastigt utan förklaring. Frank ser mystiska nummer i offrens pannor, vilket leder tankarna till morden som begicks på ett sjukhus i närheten för några årtionden sedan. Den ökände mördaren Johnny Bartlett (Jake Busey) tycks ha rymt från helvetet och är igång igen. Frank måste stoppa honom innan fler oskyldiga liv skördas. Det största problemet med The Frighteners ser jag i genreblandningen, det skiftas från skräck till komedi utan att någon stadig balans finns däremellan. R. Lee Ermey kliver in i en roll som sergeant, precis som han gjorde i Kubricks Full Metal Jacket. Här är dock språket censurerat, komedin blir aldrig superkul och skräckscenerna inte vidare läskiga. Bäst är Jeffrey Combs som spelar befängd FBI-agent. The Frighteners är inte mer än en medioker skräckkomedi, fånig men hyfsat trivsam ändå. Den bidrar inte till det faktum att Jackson är min favoritregissör, han har vassare ess i bagaget. Lägg hellre vantarna på Braindead om du vill se något han gjort i tidigare dagar. Sevärd kan jag dock kalla denna också. 6/10

The Mechanic Simon West har mest bara mediokra actionrullar på sitt CV. Just nu regisserar han The Expendables 2, därav ska man ska nog inte räkna med att den blir bättre än ettan. Kanske är The Mechanic hans bästa film hittills, men den är inget att skryta om. Yrkesmördaren Arthur Bishop (Jason Statham) kan mörda vem som helst och få det att se ut som en olycka. Han är en av de bästa i branschen och jobbar för en firma där han är god vän med delägaren Harry McKenna (Donald Sutherland). Bishop ifrågasätter aldrig sina uppdrag och gör helt enkelt som han blir tillsagd. När en order om att ta livet av McKenna når Bishop tvekar han först, men firmans andre ägare Dean (Tony Goldwyn) övertygar honom om att McKenna snyltar och är en belastning. Bishop kommer fram till att jobbet måste göras och dödar McKenna. Sedan dyker dennes son, Steve (Ben Foster), upp och vill luska reda på vem som mördare hans far, samtidigt som han vill bli Bishops lärling. Filmens riktiga stjärna heter Ben Foster, en talangfull skådis som kanske kan uträtta storverk på Oscarsnivå i framtiden. Hittills har han dock ofta blivit type-castad och får spela osympatiska halvgalningar, det lär vara utseendet som spökar för honom, samma gäller i The Mechanic. Jason Statham använder ständigt samma blick och tonläge. Honom har jag alltid gillat, han kan mer än vad han tenderar att uppvisa. Detta är en mycket bra definition av ordinär actionrulle, vi känner igen hela manuset som är förutsägbart rakt igenom. Den klarar sig tack vare en snygg förpackning, en registil som inte är alltför pjåkig. The Mechanic är perfekt för grabbgäng i tonåren som vill se tuff dumaction. 5/10

The Adventures of Baron Munchausen Tycka vad man vill om Terry Gilliam och hans absurda skapelser inom film, man kan inte förneka att han är en auteur med sin egen påtagliga stil. Han tilltalar i första hand en publik som gillar gränslös fantasi. Jag brukar personligen känna mig rätt kluven till hans filmer, med största undantag för de formidabla Monty Python-produktionerna; Life of Brian och The Holy Grail. Under sent 1700-tal i en krigshärjad stad sätter en teatergrupp upp historien om Baron von Münchhausen. De flesta känner honom som en sagofigur och vet inte om att han existerar. En excentrisk gammal man (John Neville) som påstår sig vara den riktige baronen avbryter dem och förklarar att det pågående kriget är resultatet av en vadslagning som han gjorde en gång med den turkiska sultanten. Det dröjer ett tag, men folk får tillslut förtroende för baronen. Han reser iväg för att söka upp sina forna kumpaner så att de tillsammans kan rädda staden från turkarna. Unga flickan Sally (Sarah Polley) följer med mot baronens vilja. De ska praktiskt taget till väldens ände, vägen dit är livsfarlig. Nuförtiden görs storbudgetfilmer med CGI och specialeffekter som får datorer att ryka av överbelastning. Så var det inte på 80-talet och det kan vara redigt kul att se fantasy och science fiction från den tiden, förslagsvis The Adventures of Baron Munchausen. Där används istället mer fysisk rekvisita. Jag tenderar att gilla fantasy i många former, Gilliams rullar kan dock spräcka måttligheten och bli aningen för virrvarriga och galna. Så är det bitvis med Baron Munchausen även om jag mestadels bara njuter. Logik existerar knappt, den är ett hopkok av färger, tjusig design och egendomliga karaktärer. Ett kul äventyr för vuxna och äldre barn. 7/10

The Ninth Gate Skandalomsusade regissören Roman Polanski har en förmåga att åstadkomma storverk, se bara på Chinatown till exempel. Då och då fallerar han dessvärre i sämre produktioner, där ingår filmen som jag recenserar nu. Dean Corso (Johnny Depp) är en bokexpert som brukar få lägga vantarna på gamla och sällsynta böcker som han köper billigt för att sedan sälja vidare för dyra pengar. Boris Balkan (Frank Langella) är en välbärgad och enträgen samlare av djävulslitteratur, han kontaktar Dean för att få hjälp med att verifiera att hans bok ”The Nine Gates of the Kingdom of Shadows” är helt äkta. Boken i fråga sägs vara skriven av djävulen själv och finns bara i tre exemplar. Dean ges i uppgift gentemot en stor summa pengar att hitta och undersöka de andra två exemplaren, men på vägen måste han ständigt vara på vakt för sitt liv. Man kan dra paralleller från The Ninth Gate till andra Polanskirullar. Den har ett tema liknande Rosemary’s Baby och en stil som påminner om Frantic. Tempot är lugnt och spänningen stiger ständigt i maklig takt. Det krävs en del tålamod om man ska tycka om filmen, den är närapå för lång och den saknar ett häftigt klimax. Drygast måste ändå vara de trista förtexterna som bara rullar på i en oändlighet. Ska man visa förtexter utan att själva filmen spelas samtidigt bör man göra något bättre av dem. Se7en är ett praktexempel på hur man klämt in ett segment med förtexter som fångar åskådarens intresse. Polanskis regi är tät och snygg, men tyvärr lämnas plats åt fånigheter och klichéer. Johnny Depp är finessrik, Lena Olin spelar över och Frank Langella är ganska matt. The Ninth Gate kallar jag en okej thriller, inte mer. 5/10

Fight Club Bara några få år efter att David Fincher regisserat Se7en var hans andra mästerverk på väg i form av Fight Club. Båda blev snabbt väldigt omtalade för sina kontroversiella ämnen, även för deras enormt höga kvalité filmmässigt. De har numera kultstatus, Fight Club hjälpte definitivt till att trigga mitt intresse för film. En udda herre som kallar sig Jack (Edward Norton) lider av kronisk sömnlöshet. Han tänker på att fly sitt tråkiga liv som han antingen använder till att slöa eller jobba på kontor. Under samma tidsperiod möter han två personer som ska komma att påverka honom rejält. Först ut är självmordsbenägna Marla Singer (Helena Bonham Carter), sedan den stollige Tyler Durden (Brad Pitt). Tyler har en annorlunda livsfilosofi som går ut på att man bara genom självdestruktion kan leva livet och komma i kontakt med sitt sanna jag. Tillsammans startar Jack och Tyler en klubb för likasinnade män, "Fight Club", namnet säger nog det mesta. Tyler verkar dock ha så stora och vansinniga planer för klubben att Jack tillslut känner sig tvungen att stoppa honom. Fincher såg till att Fight Club inte bara fick ett fulländat manus, hans regi var perfekt och allt gick vägen när han fick som han ville. Studion ville ha Reese Witherspoon i rollen som Marla, hon tackade lyckligtvis nej, så turen föll på Finchers förstaval, Helena Bonham Carter. Jag förälskade mig inte bara i filmen vid första titten, utan i henne också. När jag var barn hade jag i och för sig skådat henne i minserien Merlin innan. Jim Uhls debutmanus är fyllt av oförglömliga repliker, men jag vet inte om jag ska berömma honom för det eller om jag ska vända mig till författaren Chuck Palahniuk. Jag har inte läst hans roman som filmen baserar sig på. Ett par favoritcitat: "We just had a near-life experience!" och "I haven't been fucked like that since grade school." Fight Club består av ett någotsånär revolutionärt filmskapande och ett väldigt vågat sådant. Det finns många detaljer att upptäcka, många inpetade på briljant vis. Briljant är bara förnamnet på filmens intelligensnivå. Man måste se den, punkt slut. 10/10

American Beauty Till världens bästa debutfilm skulle jag utse The Shawshank Redemption, om man snackar regissörer och långfilmer. Någonstans kort därbakom placerar jag American Beauty som även är en debut för manusförfattaren Alan Ball. Han och Sam Mendes, dessa noviser, fick varsin Oscar bland de fem som gick till deras film. Värdigt och imponerande. Fast om det varit upp till mig skulle det regnat Oscars över Fight Club istället. I en lugn amerikansk villaförort bor 42-årige Lester Burnham (Kevin Spacey) och lever vad som vid första anblicken verkar vara ett sunt liv med mäklarhustrun Carolyn (Annette Bening) och tonårsdottern Jane (Thora Birch). Verkligheten ser dock inte så ut. Lester är nedstämd, hans äktenskap är sedan länge fullständigt passionslöst och han ogillar sitt jobb och sin chef. Carolyn har prestationsångest och är uttråkad, och Jane känner sig inte lycklig. När Lester träffar Janes jämnåriga kompis Angela (Mena Suvari) blir han brunstig och något förälskad, han bestämmer sig för att vända på sitt liv med drastiska åtgärder. Jag blir glad av American Beauty, det kanske låter konstigt med tanke på att storyn är tragisk och svårmodig. Men jag skulle ställa den på feel-good-hyllan, för den berättas ju på ett sådant varmt och ömsint vis. Det är svårt att inte le åt Spaceys gubbsjuke figur som suktar efter tonårsbrudar, komik finns och lyckas roa bra. Taglinen ”…look closer” sammanfattar vad filmen går ut på. Den skrapar på vanliga människors fasader och visar att allt hos dem inte står till som man lätt tror. Vi får utforska dem på djupa vatten, ta oss förbi omgivande lager och bli ordentligt medryckta. American Beauty kan beskrivas på många sätt men ”ytlig” passar inte in där. Spacey är utmärkt minst sagt och gjorde sig förtjänt av en andra guldgubbe. Chris Cooper spelar barsk militärfarsa genom en helgjuten rollprestation. American Beauty är förträfflig på många plan, den kan få många på gott humör och ska självklart ha högt betyg. 9/10

From Hell Bröderna Hughes gjorde ett strålande jobb med regidebuten i form av Menace II Society. De har legat lågt sedan dess och inte lyckats toppa den. För ett decennium sedan lösgjorde de sig från ghettomiljön och tog sig till 1880-talets London. Mary Kelly (Heather Graham) försörjer sig som prostituerad tillsammans med sina väninnor. En av dem hittas brutalt mördad. Inspektör Frederick Abberline (Johnny Depp) ska utreda mordet, bland annat med hjälp av sin märkliga förmåga att kunna se visioner av verkliga brott när han röker opium. En annan prostitiuerad hittas snart mördad på samma vis. Abberline har en teori om att morden utförts av någon bildad man som innehar anatomikunskaper, bland annat med tanke på de noggranna dissektionerna som offren utsätts för. Den skyldige ska komma att bli ökänd som Jack the Ripper. From Hell har en nästintill genomgående mörk och tungsint anda som jag gillar. Regissörerna har skapat en ganska horribel och skitig bild av det gamla London där det mördas, slåss, sexas och snuskas. Inte precis drömresemålet för turister. Om det är autentiskt har jag svårt att säga, kanske kompromissar regissörerna på det planet i strävan efter stämning. Förklaringen som ges i slutet är tämligen krystad och långsökt. Jag hade föredragit en annan eller möjligtvis ingen alls. From Hell är sevärd trots sina nackdelar, att Johnny Depp har huvudrollen skadar inte. 6/10