Alfred Hitchcocks Rebecca handlar om en blyg kvinna (Joan Fontaine) som blir förälskad i den rike Maxim de Winter (Lawrence Olivier). Trots att Maxim inte har kommit över sin förra fru Rebeccas död ännu gifter han sig med kvinnan och tar med henne till hans gigantiska villa som kallas Manderlay. Det visar sig att Rebecca i allra högsta grad lever kvar i Manderlay, men inte kroppsligt.
Min fjortonde Hitchcock-film och defenitivt en av de 3 bästa. Mystiken kring Rebecca skapar en helt otrolig atmosfär som får mig att rysa. Man får aldrig veta hur hon såg ut, det enda man får se och höra är olika karaktärers beskrivningar av henne och bokstaven "R" lite överallt i huset. Trots det känns Rebecca levande i allra högsta grad.
Joan Fontaine, som spelar den blyga kvinnan, gör en makalös insats. Kan sträcka mig så långt som att säga att det är den bästa rollprestationen av en kvinna jag har sett. Hennes osäkerhet och blyghet spelar på ett strålande sätt. Man riktigt känner hur jobbigt det är för henne att försöka ta över rollen som kvinnan i huset efter en så stark person som Rebecca. Det mest imponerande är karaktärsutvecklingen. En bit in i filmen förändras saker och ting totalt, och "den nya Mrs. de Winter" slutar att vara blyg och förvandlas till en kvinna med makt och ser riktigt respektingivande ut. Eller som Maxim själv säger:"I can't forget what it's done to you. I've been thinking of nothing else since it happened. It's gone forever, that funny young, lost look I loved won't ever come back. I killed that when I told you about Rebecca. It's gone. In a few hours, you've grown so much older.
En annan sak som bidrar till den mystiska atmosfären är hemhjälpen, Mrs. Danvers. Hon spelas fenomenalt bra av Judith Anderson. Danvers är den person som var mest fäst vid Rebecca. Vad den "nya Mrs. de Winter" än gör jämför Danvers hela tiden det med vad Rebecca brukade göra. Hon ser alltid gravallvarlig ut och pratar som om hon vore konstant uttråkad. Mot slutet av filmen växer även denna karaktär riktigt mycket.
Jag brukar inte gilla kärlekshistorier, men detta är garanterat den mest romantiska film jag någonsin sett. I början av filmen kändes deras relation, som vanligt, väldigt påhittad. Men ju längre filmen höll på och ju mer man fick se dem uppleva tillsammans kändes inte deras relation påhittad längre. Precis i slutet av filmen höll jag till och med andan ett tag, och drog en djup suck av lättnad när jag insåg vad som egentligen hade hänt. Så engagerad har jag aldrig varit i en kärlekshistoria innan.
Manuset är även det i toppklass. Jag satt ivrigt och väntade på att få veta mer om Rebecca och hennes historia. Början av filmen är nästan som vilken romantisk komedi som helst men direkt när de anländer till Manderley tar filmen en stark vänding, mot det mystiska och spännande. Filmen fortsätter åt det hållet med konstant hastighet, och mot slutet sitter man som på nålar. Jag skulle väldigt gärna villja diskutera slutet med er som har sett denna film här så skriv gärna hur ni uppfattade slutet!
Filmen Rebecca är alltså en den mest romantiska filmen jag har sett, innehåller den bästa kvinnliga skådespelarprestationen någonsin samt är en av Hitchcocks allra bästa filmer. Betyget blir ganska lätt att sätta, även om jag var tvungen att smälta filmen ett par dagar först.
Betyg: 5/5