Filmer du just sett ! Bra och dåliga (Del 1 och 2!)

[mitchie]

 

Titel: Batman Begins

Regi: Christopher Nolan

Skådespelare: Christian Bale, Liam Neeson, Cillian Murphy, Michael Caine, Gary Oldman, Morgan Freeman, Katie Holmes, Tom Wilkinson och Rutger Hauer.

 

Det första jag kan konstatera är att Batman Begins är den bästa superhjältefilmen någonsin! Det som gör filmen så mycket bättre än alla andra filmer inom genren är att man här har lagt tonvikt på karaktärsutveckling och story, istället för en massa löst sammanhängade actionsekvenser. Här har man slopat alla fjanterier som fanns i Batman & Robin, och gjort Batman till ett mörkt, drama, där "realism" och allvar går före.

 

Christian Bale är mycket bra i rollen som Bruce Wayne, som i filmens början lär sig konfrontera sina innersta rädslor och tränas till att behärska stridskonsten, för att bli en fullärd brottsbekämpare. Även om filmen är välgjord och intressant rakt igenom, så är det den första timmen som är bäst. Här varvas träningsscener med flashbacks från Waynes barndom, där han som pojke tvingas bevittna sina föräldrar bli ihjälskjutna. Såväl träningsscenera som flashbacksen är mycket välgjorda, mycket tack vare skådespeleriet. Liam Neeson imponerar verkligen som Waynes mentor Ducard, han går verkligen in i rollen.

 

 

Resten av castingen är inte så dum den heller, förutom Bale och Neeson som sticker ut, är Cillian Murphy sådär lagom läskig som "Scarecrow", medan Michael Caine, Morgan Freeman, Tom Wilkinson och Gary Oldman alla sköter sig bra i sina biroller.

 

Fotot är snyggt och stilrent rakt igenom och Gotham City andas atmosfär och känns som brottets näste. Det känns som en lagom blandning mellan drama och action, däremot, tycker jag som vissa redan nämnt att slagsmålen känns aningen grötiga med den snabba klippningen, men det är ingenting som stör helhetsintrycket särskilt mycket. Kort sagt en mycket undehållande film.

 

4/5

[Czechflash]

 

Titel: His Girl Friday / Det ligger i blodet

Genre: Komedi/Drama

Land: USA

År: 1940

Regi: Howard Hawks

I rollerna: Cary Grant, Rosalind Russell, Ralph Bellamy, Gene Lockhart

 

Handling: Journalisten Hildy Johnson har skiljt sig från sin man, tidningschefen Walter Burns, och är på väg att gifta sig med försäkringsmannen Bruce Baldwin. Men Walter Burns tänker inte ge upp så lätt, han tänker ta till vartenda trick han känner till för att få behålla sin journalist och kvinna för sig själv. När så en morddömd man rymmer, får hon ta sig an fallet.

 

Omdöme: Detta är en skön klassiker med många klassiska scener och framför allt repliker. Dialogen i filmen är på topp rakt igenom och skådespelarna måste verkligen ha legat i för att klara av takten. Detta lär ha varit första filmen där flera personer pratar samtidigt för att ge det hela en mer realistisk ton. Det uppstår flera roliga situationer, bland annat när Hildy ska försöka prata i telefon med två stycken samtidigt. Det är ingen annan i rummet, men hon är trots det helt uppe i varv, klagar och försöker kommunicera med de i andra änden.

 

 

Man är van vid att se Cary Grant som den lysande stjärnan när han är med i en film, men här måste jag nog säga att Rosalind Russell, i rollen som Hildy, överträffar honom. Hon lär ha tagit hjälp av en man som skrev om hennes repliker så att hon skulle ha minst lika bra repliker som sin motspelare Cary Grant i rollen som Walter Burns. Det är också hon som är huvudpersonen i handlingen och Cary Grant försvinner under en tid i mitten. Även kul att se en ung Ralph Bellamy som jag nog endast sett som gammal i Ombytta roller som en av bröderna Duke.

 

Filmen har som sagt mycket bra dialog och tempot är ofta högt. Samtidigt har man lyckats få in både komiska och dramatiska scener på ett lyckat sätt, något som gör att man ständigt blir överraskad. Inte en utpräglad komedi, men är det i grund och botten där man lagt till en del romantik och drama. Lite kul var att Cary Grant vid två tillfällen refererar till skådespelarnas riktiga namn. I en scen säger han "Listen, the last man that said that to me was Archie Leach a week before he cut his throat." Detta reagerade jag på då han refererar till sig själv då Cary Grants riktiga namn är just Archie Leach (eller Archibald). I en annan scen, där han ska förklara hur karaktären Bruce Baldwin ser ut, spelad av Ralph Bellamy, säger han "He looks like that movie actor, Ralph Bellamy."

 

4 - Skådespelare

4 - Handling

4 - Känsla

3 - Musik

3 - Foto

--------------

18 - Totalt

 

Betyg: 4/5

IMDb: 8.2 (#171)

Rekommenderas: Ja, kvick humor och bra skådespeleri i denna klassiker

[Pumbaa]

Titel: Reservoir Dogs

Genre: Komedi/Drama/Action

Land: USA

År: 1992

Regi: Quentin Tarantino

I rollerna: Harvey Keitel, Michael Madsen, Tim Roth, Steve Buscemi, Quentin Tarantino, Chris Penn, Lawrence Tierny

 

 

HANDLING:

Den åldrande maffiabossen Joe Cabot har handplockat sex förbrytare utan tidigare koppling till varandra och gett dem i uppdrag att råna en juvelhandlare. De genomför kuppen men polisen kommer dit och det blir en blodig uppgörelse. De inser att de blivit lurade, men av vem? Och var är Joe Cabot?

 

OMDÖME:

Då har jag åter igen sett Reservoir Dogs och jag hade återigen tänkt att recensera den.

Reservoir Dogs är Tarantinos första, självregisserade film efter åratal av försök med bland annat Natural Born Killers (som Oliver Stone tog) och True Romance (som Tony Scott tog).

 

Man ser verkligen att R.D är en budgetfilm. Men det är en lyckad budgetfilm, och den var faktiskt nominerad till ett pris för att vara den bästa filmen med den lägsta budgeten, men detta pris togs hem av en annan regissör med sin film som bara kostat $7.000.

 

Harvey Keitel, Tim Roth, Steve Buscemi, Quentin Tarantino, Michael Madsen och Edward Bunker spelar sex stycken förbrytare som just genomfört en misslyckad stöt mot en juvelerare. De gömmer sig i en lagerlokal och väntar på att deras boss, Joe Cabot skall komma dit. Skådespeleriet är lysande i denna film, och Tarantino samt Keitel, som gjorde auditionerna har verkligen lyckats. Michael Madsens tortyr-scen är en filmsekvens som ingen kan glömma efter att ha sett den.

 

Musiken är filmen är också noga utvald, som i alla Q.T:s filmer.

Väldigt kul att få höra Björn Skifs med Hooked on a Feeling i filmen.

 

Detta är en film som alla borde se, och definitivt en av de bästa filmerna under nittiotalet, i alla fall utav de jag har sett. Så det så.

 

 

5 - Skådespelare

4 - Handling

4 - Känsla

4 - Musik

3 - Foto

--------------

18 - Totalt

 

Betyg: 4/5

IMDb: 8.3 (#71)

Rekommenderas: Ja, verkligen!

Ändrad 3 September, 2005 av Pumbaa

[Czechflash]

Av någon anledning har jag inte sett Reservoir Dogs och Pulp Fiction allt för många gånger. Förstnämnda har jag väl bara sett en gång faktiskt... Men jag gillar båda och vill gärna se om dem snart.

[Street]

 

Titel: Million Dollar Baby

Genre: Drama

Land: USA

År: 2005

Regi: Clint Eastwood

I rollerna: Clint Eastwood, Hilary Swank, Morgan Freeman

Speltid: 132 minuter

 

Handling: Maggie har en dröm om att bli proffsboxare och har en talang och järnvilja men saknar någon som tror på henne. Det sista Frankie vill är att engagera sig i någon på det viset, men blir slutligen övertygad av Maggies beslutsamhet. (bio.nu)

 

Omdöme: Clintans förra Oscar-film Mystic River var lite av en besvikelse, seg och inget slut man ville ha. Intresset för denna filmen växte såklart med tiden och äntligen fick jag lägga in skivan i spelaren och se lite boxar-film.

 

Atmosvären märker man direkt är på topp, Morgans berättar-röst är självklar och väldigt skön. På gymmet så märket man direkt karaktärerna och vilket liv alla har, allting kretsar kring gymmet och boxning. Clint Eastwood är lite av en egen skådespelare tycker jag, han ser morsk och lite bad-guy ut men han har skön känsla och bra repliker i sina filmer. Hillary Swank sköter sig perfekt, hon har det svårt i livet men visar vad hennes passion är och har också en tilltalande känsla som en bra. Den suveräna dialogen i filmen tillför såklart en del till det.

 

Fotot är mörkt och och lite dystert kanske, att de t.ex. inte filmer ansiket då det skyms i mörkret i vissa scener är snyggt och annorlunda. Tyvärr så hålls musiken i bakgrunden tycker jag, tillför lite känsla ibland men låg volym men inga speciella toner.

 

 

Manuset är bra och spännande, jag såg först 30 av filmen med sämre bild och utan text, inget jag ska göra igen med en sån här film, då tyckte jag den var ointressant och seg, nu på dvd med text är det helt annorlunda. Hennes matcher och scener med familjen är väldigt bra och ger ett fint intryck i ett sånt liv. Jag är lite sur över slutet och hur det gick till. Absolut inte vad jag förväntade mig och ville att det skulle hända, väldigt sorgset och deppigt. Snacka om jag blev deppig efter filmen! Men det var ju såklart ett bra slut och trovärdigt men inte riktigt vad jag ville ha.

 

Betyg:4/5

IMDb: 8.4

Rekomenderas: Ja

 

 

Titel: Ray

Genre: Drama

Land: USA

År: 2005

Regi: Taylor Hackford

I rollerna: Jamie Foxx, Kerry Washington, Regina King

Speltid: 152 min

 

Handling: Musiklegenden Ray Charles liv är kantat av fantastiska musikaliska framgångar, men också svåra personliga misslyckanden. Trots en svår barndom i det segregerade Södern lyckades Ray Charles bryta både sociala och musikaliska barriärer och skriva musikhistoria. Han lärde världen att lyssna på ett nytt sätt. RAY är Ray Charles aldrig tidigare berättade biografi, ett musikaliskt drama om en av världens största musiklegender. (bio.nu)

 

Omdöme: Manuset är väl genomfört och tillbaka blickarna är givande och bra, att få följa hans liv, uppgångar och nedgångar är bra och roligt. Hans sköna kommentarer i första halvan är riktigt bra. En detalj på texten (namnen etc som visas i början) är att den ser ut som den är gjord för längesen, liknar nåt från västern på 70-talet vilket är riktigt nice. Jag kan väl inte säga att jag gillade musiken i filmen, inte alls vad jag lyssnar på, visst Soul är grunden till rap/hip hop men det är ju inte så lika precis. Det var en låt som jag tycket jag var väldigt bra, tyvärr kommer jag inte ihåg namnet.

 

Små roller som Bokeem Woodbine och Harry J. Lennix var roliga att se, inte för de är några speciella skådespelare men man kände ju igen dem. Bi-rollerna, om de nu är det, Curtis Armstrong som Ahmet Ertegun var rolig och bra i rollen som skivbolags-delägare/talang-jägare, Richard Schiff som Jerry var intressant att se, gillar han väldigt mkt i serien Vita Huset.

 

Jag störde mig på Ray lite, Jamie Foxx spelar han bra men själva vad Ray visades som, han verkade ha självförtroende som in i och han bara antog att han skulle bestämma och ha rätt hela tiden, han sprattlande med benen och armarna gjorde han till en cp-skadad blind gubbe. Att han och hans älskarinna plötsligt börjar sjunga mitt i ett bråk är det fjantigaste på väldigt länge. Det har säkert hänt men jag gillar absolut inte det. Känslan och hur allting slutade var väldigt bra, och en av de bättre delarna i filmen.

 

Betyg: 3.5/5

IMDb: 8.0

Rekomenderas: Ja

 

 

Titel: Hitch

Genre: Komedi/Drama

Land: USA

År: 2005

Regi: Andy Tennant

I rollerna: Will Smith, Eva Mendes, Kevin James

Speltid: 110 minuter

 

Handling: Will Smith spelar huvudrollen i denna romantiska komedi som en professionell "matchmaker" vars verksamhet hotas av en kvinnlig journalist som låtsas vara student och anmäler sig endast i syfte att avslöja hans tveksamma metoder. Alexander Skarsgård har en mindre roll. (bio.nu)

 

Omdöme: Manuset tycker jag roligt och har lite nytt, matchmaker har jag inte sett i en film förut men det mesta är väl kopierat från alla andra komedier vilket är tråkigt men det är klart godkänt för en komedi. Will Smith gillar jag som komedi/action skådespelare, han har skön känsla och kan vara väldigt rolig och cool. Kevin James från Kungen av Queens är riktigt roligt att se, han är en rolig, klantig men snäll kille som inte har allt i livet precis. Musiken är godkänd men inte mkt mer, några bra låtar men man har hört den 20 gånger förr, samma sak som i komedin A Lot Like Love tyvärr.

 

Sista delen i filmen är bra och riktigt underhållande men såklart inte oväntad, samma slut som i alla andra komedier nästan. Dansnummerna är riktigt sköna bild och ljudmässigt, de har nog tränat rejält för det!

 

Betyg: 3/5

IMDb: 6.8

Rekomenderas: Ja, för en underhållande fredagskväll iaf!

 

Reservoir Dogs är en rätt bra och cool film, sett den ett par gånger. Dock så tycker jag inte om Pulp Fiction så mkt, sett den en gång. Tarantinos senare filmer är bättre!

 

Edit: får man bara posta 4 bilder per inlägg ??

Ändrad 3 September, 2005 av Hero

[Czechflash]

 

Titel: The 24th Day

Genre: Thriller/Drama

Land: USA

År: 2004

Regi: Tony Piccirillo

I rollerna: James Marsden, Scott Speedman, Sofía Vergara, Barry Papick

 

Handling: I fyllan följer Dan med Tom hem. Då de går in i lägenheten upptäcker Dan att han varit där förut och det är ingen tillfällighet att han hamnat där igen. *spoiler*För 24 dagar sedan fick Tom reda på att hans fru är HIV positiv. Tom har själv smittat henne och vet bara ett ställe han kan ha fått det dödsbringande viruset ifrån - Dan, i den här lägenheten, för fem år sedan under sitt experimentella snedsprång. Bara ett HIV-test kan avslöja sanningen och bara ett HIV-test kan avgöra om Dan kommer att överleva den 24:e dagen.*end spoiler*

 

Omdöme: Det här var en film som jag absolut inte visste något som helst om. Hade jag vetat handlingen, hade det inte blivit lika intressant. Därför har jag valt att dölja handlingen som avslöjar vad filmen egentligen går ut på. Vet man inte det, är det här en bra film. Filmen är intressant redan från början då förtexterna rullar fram till bra musik. Det är lite Memento känsla över det faktiskt. Själva filmen börjar ganska lättsamt då de två huvudkaraktärerna Tom och Dan tar sig hem till Tom och spelar en lek med filmfrågor. Dan säger t.ex. Darryl Hannah och Tom svarar Blade Runner, så fortsätter Dan med Harrison Ford och Tom drar till med Star Wars. Det blir ganska roligt då de börjar tjafsa om Darth Vader, haha.

 

 

Efter den lite lättsamma inledningen förstår man vad som är på gång och även om det inte direkt blir spännande, tycker jag de två i huvudrollerna sköter sig förvånansvärt bra. Både James Marsden som Dan och Scott Speedman som Tom gör sina bästa roller jag sett dem i iaf (vilket kanske inte säger så mycket). Med det sagt så måste man säga att de har bra roller att jobba med. Hela filmen tror jag har fyra olika personer med repliker, varav de två står för samtliga förutom kanske tio stycken. Då blir det ganska intensivt. Inte så konstigt att det hela bygger på en pjäs som regissören själv skrivit. Det blir en del vändningar i storyn och man vet inte vem av dem man kan lita på, om någon.

 

Jag gillar också att man får se flashbacks lite då och då och under 2/3 av filmen vet man inte vad det är man får se. Sen berättar Tom och då pusslas allt ihop. Det är kanske inte en jättesmart film eller jättebra gjort, för det kunde absolut ha gjorts bättre. Men när man inte vet vad en film handlar om, blir man lätt positivt överraskad, precis som jag blev i det här fallet. Skådespeleriet var över förväntan och handlingen tyckte jag fungerade bra för det mesta. Trots att stora delar utspelar sig i en och samma lägenhet och det i princip endast är två personer i filmen, flyter det på bra och blir aldrig tråkigt. Produktionen kunde ha varit bättre, men jag tycker ändå det är en sevärd film då man inte har några förväntningar.

 

4 - Skådespelare

4 - Handling

3 - Känsla

3 - Musik

3 - Foto

--------------

17 - Totalt

 

Betyg: +3/5

IMDb: 6.5

Rekommenderas: Ja, bäst att inte veta något om filmen i förväg dock

[Greenleaf]

 

Titel: It's a bittersweet life

År: 2001

Land: Sydkorea

Regi: Kim Ki-duk

I rollerna: Yang Dong-kun, Ban Min-jung, Kim Young-min

 

Sun-woo får i uppdrag av sin boss att vakta hans flickvän som han misstänker är otrogen. När Sun-woo upptäcker affären som hans boss flickvän har, bestämmer han sig för att inte berätta för sin boss. Det gör han inte ostraffat.

 

Filmen börjar direkt intresseväckande med ett riktigt skönt intro i en cool färgstark miljö. Vi följer en kostymklädd man genom en nattklubbs korridorer och sedan följer en häftig fight. Filmen öppnar starkt och ser väldigt lovande ut. Tyvärr är den inte lika stark i resten av första halvan. Den tilltalade mig inte särskilt mycket faktiskt, kanske på grund av saknaden av action, som kom under den senare halvan av filmen. Istället är handlingen bitvis rätt ointressant och det är ett onödigt långsamt tempo i början. Däremot är huvudkaraktären väldigt intressant och känns som en modern Bruce Lee på grund av den iskalla blicken och de dödliga kung fu-slagen.

 

 

Det verkar vara helt omöjligt för sydkoreanska filmer att vara fula, verkar det som. Som vanligt är kameran skarp, bilderna snygga och kameravinklarna varierar sig och är väldigt finurliga. Jag börjar bli kär i filmlandet Sydkorea och det är bara att njuta av allt det vackra som landet har att erbjuda i filmväg. Även musiken passar utmärkt in i denna film och de asiatiska tonerna klingar bra i den spännande atmosfären.

 

Andra halvan blir genast mycket bättre på grund av att det är mycket mer action helt enkelt. Det här är en ren coh sker actionrulle vars handling blir genast mycket smartare och häftigare efter halvtid och fortsätter så tills sluttexterna rullar. Slutet knyter an med början på grund av att det är mycket fight där också. Väldigt mycket skjutandes och blod, vilket passar utmärkt som slut för denna rätt råa film från Sydkorea. Det var skönt att filmen tog sig i kragen efter en klen början (förutom första scenen då) och blev till slut en underhållande och bra actionfilm.

 

4-/5

Ändrad 3 September, 2005 av Greenleaf

[Czechflash]

Edit: får man bara posta 4 bilder per inlägg ??

<{POST_SNAPBACK}>

 

Inte vad jag vet. Tror du kan posta hur många du vill så länge du håller dig inom maxnivån på hur stora bilderna är.

[Czechflash]

 

Titel: The Shop Around the Corner / Den lilla butiken

Genre: Romantisk dramakomedi

Land: USA

År: 1940

Regi: Ernst Lubitsch

I rollerna: James Stewart, Margaret Sullivan, Frank Morgan, Felix Bressart

 

Handling: I den lilla butiken Matuscheks i Budapest jobbar den unge Alfred Kralik. Alfred är förälskad i en kvinna han aldrig träffat eller ens vet namnet på, då deras enda kontakt varit via en postlåda.

 

Omdöme: Ännu en härlig klassiker som är så där lagom charmig och trevlig rakt igenom. Jag har sagt det förr, men det tål att sägas igen - jag gillar James Stewart mer och mer för varje film jag ser med honom. Jag har inte sett en enda dålig film med honom än så länge och jag tvivlar på att det kan bli dåligt med honom i huvudrollen. Av 15 filmer har jag satt 11 fyror och 4 treor, dock kan vissa av fyrorna höjas till femmor.

 

 

Filmen bygger på en pjäs, vilket man lätt förstår eftersom den i princip bara utspelar sig inne i butiken där ett gäng män och kvinnor jobbar åt ägaren Hugo Matuschek. Alfred Kralik är den som har jobbat där längst, i nio år. Han är också den enda som vågar säga emot sin chef, något han uppskattar. Men komplikationer uppstår av oförklarliga skäl och Herr Matuschek blir otrevlig mot Herr Kralik. En ung kvinna vid namn Klara Novak söker jobb i butiken och får snart anställning. Samtidigt har Herr Kralik brevväxling med en kvinna som han inte träffat, men som faller honom helt och hållet i smaken genom sina brev. Men frågan är om han vågar träffa henne ? Olika omständigheter gör att det hela blir en komplicerad historia.

 

Filmen You've Got Mail lär också vara baserad på samma pjäs, men utspelar sig i en tid med datorer och internet. Så man kan kalla den en remake på denna film, fast den skiljer sig ändå på flera sätt. Tycker att samtliga skådespelare sköter sig bra och det är alltid kul när birollerna får stort utrymme och att det inte bara fokuseras på huvudrollsinnehavarna. Det är en välskriven historia och även om det mesta avslöjas ganska tidigt, är det ändå hela tiden intressant och ofta småroligt. Jag tycker dock inte det är den bästa filmen i genren, men det är fortfarande en klassiker som fungerar bra än idag.

 

4 - Skådespelare

4 - Handling

4 - Känsla

3 - Musik

3 - Foto

--------------

18 - Totalt

 

Betyg: 4/5

IMDb: 8.1

Rekommenderas: Ja, hur kan man inte gilla James Stewart ?

[Greenleaf]

Czechflash: Kul att du såg His girl friday och The shop around the corner. Det är två komediklassiker som jag har velat se ett bra tag nu, men inte fått tag på dem än. Skönt att du gillade dem i alla fall, det sporrade mig till att leta lite mer nu. Återkommer om jag får tag på någon av dem. Är mest sugen på Shop around the corner, eftersom jag gillar James Stewart väldigt mycket.

[Street]

Inte vad jag vet. Tror du kan posta hur många du vill så länge du håller dig inom maxnivån på hur stora bilderna är.

 

Hmm, iaf så stod där jag jag skulle ha med 5-6 bilder i mitt förra inlägg med recensionerna så stod det typ "du har använt max antal bilder"!!! <_ inte har det varit en gr s tidigare ingen som n att om mina recensioner src="%7B___base_url___%7D/uploads/emoticons/default_sad.png" alt=":(">

Ändrad 3 September, 2005 av Hero

[Czechflash]

Greenleaf: Jag tycker absolut du ska försöka få tag på och se båda filmerna. Gillar också Jimmy Stewart mer än Cary Grant, men de är ju de två största från den tiden, så är det bara.

 

Hero: Kan säga som så att jag håller med dig i dina betyg för Million Dollar Baby och Ray där förstnämnda är klart vassare.

 

Förresten, angående dina bildproblem så är det nog så att du länkar till bilderna, inte sant ? Om du istället sparar dem på din dator och sen bifogar dem från din dator, kommer du märka att det går bättre. Bifogar gör du precis ovanför "Svara"-knappen.

[Jojje]

Czech: Håller helt med om Det ligger i blodet (His Girl Friday). Den har en underbar kulsprutedialog och är nog min favorit bland de klassiska screwballkomedierna som jag har sett! Hittar dock ingen recension av den av mig här på forumet. Såg den nog innan jag började skriva recensioner här. Har nämnt den några gånger, men inte skrivit nåt längre inlägg. Det är lustigt; t ex The Philadelphia Story och Bringing Up Baby är ju också klassiska screwballkomedier, men dem gillar jag inte alls lika mycket som Det ligger i blodet.

[Czechflash]

Jojje: Jag håller med dig, den är klart bättre än de två andra du nämner. Däremot är nog (vad jag kan komma på just nu) min favorit i genren The Awful Truth/Min fru har en fästman som är riktigt rolig rakt igenom. Skrattade rejält när jag såg den och kan rekommendera den. En rejäl screwball komedi.

[Jojje]

Här kommer några snabbrecensioner (sorry) av fem filmer jag har sett under den senaste tiden.

 

Illusionernas stad (The Bad and the Beautiful, 1952)

Mjaha, det här skulle vara en av de bästa filmerna som visar upp Hollywood från insidan, och det är mycket möjligt att den gör det, och det är mycket möjligt att det är en av de bästa i den "genren", men jag gillade den inte. Varför inte? Den berörde mig inte alls. Kirk Douglas & Co försöker spela skjortan/blusen av varandra, men det blir aldrig komedi eller drama av det, tycker jag. Den ska visa på Hollywoods skoningslösa cynism och pengafixering men det känns ändå som lekis. Sen försöker regissören få det hela intressantare genom ett berättande som sker i lite omvänd tidsordning, men det funkar inte... här. Det blir bara en gimmick, enligt mig.

2/5

 

The Manchurian Candidate (2004)

I denna konspirationsthriller spelar allas vår (och speciellt Filmkrönike-Orvars) Denzel Washington soldaten som kommer hem från Gulfkriget med ett något suddigt minne av vad som egentligen hände där. Mmm, något skumt är i görningen helt klart. Jag gillade den här filmen ganska mycket. Den är välgjord och Denzel spelar en ganska annorlunda roll, liksom lite nedtonad, och ingen klassisk hjälte alls. Han är förvirrad och deprimerad mest hela filmen. Tycker även Liev Schreiber var riktigt bra som vicepresident-kandidat. Han har en lite obehaglig slemmig stil, ungefär som Ian Holms android Ash i Alien (vet inte varför jag gör den kopplingen). Originalet, eller snarare den första filmatiseringen av Richard Condons roman, Hjärntvättad med Frank Sinatra har jag sett och ger ungefär samma betyg (kanske snäppet högre).

3/5

 

Man on Fire (2004)

Det här var en positiv överraskning. Denzel är riktigt bra som desillusionerad CIA-agent/yrkesmilitär/yrkesmördare som blir livvakt åt Dakota Fanning i Mexico City. Det är en uppfriskande mörk film där en bitter och nere Denzel ändå finner livet värt att leva... genom att döda Fannings kidnappare. Nä, skämt åsido, det är en bra, stark film där Denzel har levt sig in sin roll och samspelet med Fanning är faktiskt ganska charmigt. Det finns vissa detaljer i handlingen som jag kan klaga på, bl a själva upplösningen som man kan se komma på flera mils avstånd, fastän filmmakarna verkar tro att man ska bli överraskad. Likaså använder regissören Tony Scott lite väl mycket av samma ryckiga konstnärliga foto. Det upprepas lite för mycket och tillför inget till slut. Det är bra ibland, men det blir för mycket. Dock klart godkänt. Sen har jag också varit i Mexico City, så det var kul att känna igen miljöerna; det är en häftig stad.

3+/5

 

The Grudge - Förbannelsen (Ju-on: The Grudge, 2003)

Nä, nä, nä, det här var ingen höjdare. Efter vad jag har förstått kan kanske denna film sägas vara del 3 i en serie skräckfilmer av samme regissör, Takashi Shimizu. De två första Ju-on-filmerna gjordes som tv/video-filmer och nu fick han (efter framgångarna för Ring-filmerna tro?) chansen att göra "samma sak" på vita duken. Det blev tyvärr inte bra. Nu har jag inte sett de två första tv-filmerna i serien, så jag kan bara bedömma denna biofilm (som jag i och för sig såg på DVD), men det känns faktiskt som en halvdålig remake där man upprepar ett koncept från tidigare filmer. Samma scener vevas om och om igen, utan att det är riktigt läskigt. Påminner lite om den dåliga skräckisen The Eye. Tyvärr, det här tyckte jag aldrig var läskigt eller bra på nåt sätt. Det enda som är bra är att japanskor är söta (i alla fall i den här filmen).

2/5

 

Vinden bär oss (Bad ma ra khahad bord, 1999)

He, den här snubben, Abbas Kiarostami, gör ganska balla filmer. På ett sätt är det en befrielse att se dem. Påminner lite om Tarkovskijs filmer i och med det lååångsamma tempot, men till skillnad från ryssens filmer så finns här en melankolisk lite eftertänksam humor. Har sett en annan film av denne iranske regissör och det är Doft av körsbär. De båda filmerna påminner om varandra ganska mycket, men Vinden bär oss blir lite för "lös" i historien för att det ska funka fullt ut. Man vet nästan inget om karaktärerna och det gör att det är lite svårt att bli engagerad. Å andra sidan gör det att det är lite intressant att följa vad som händer och försöka klura ut vad som egentligen pågår. Om nån har sett filmen så vet ni att det finns en speciell scen, kopplad till mobiltelefoni och bilkörning, som upprepas om och om igen. Den återkommande scenen blir som ett mantra för filmen. Den mals om och om igen och blir rolig på ett hypnotiskt och envist vis. Ber om ursäkt för den dåliga och fullständigt osammanhängande recensionen.

3/5

Ändrad 4 September, 2005 av Jojje