Jump to content

Stockholm Filmfestival 2009


Recommended Posts

  • Filmstar

La nana (2009)

 

Efter svårsmälta Enter the Void var det passande med en, vad det visade sig, liten pärla som bröt av skönt mot Gaspar Noés tripfilm. La nana är en chilensk rulle som handlar om tjänstekvinnan Raquel (Catalina Saavedra) som arbetat hos samma familj i över tjugo år. Hon har levt större delen av sitt liv hos familjen och sett dess barn växa upp, uppfostrat dem. Själv har hon liksom stannat i växten och lyckas inte skapa sig ett eget liv. Hon äter ständigt piller för att hålla ångest och huvudvärk borta. När hon en dag svimmar, av vad mamman i familjen anser vara överansträngning, beslutar sig familjen för att ta in extrahjälp. Raquel gillar inte detta alls (det är ju hennes familj och hennes jobb!) och hon gör sitt allra bästa för att sabotera för de nya tjänsteflickorna. I början var det lite jobbigt att komma in i filmen. Digitalkameran gjorde att det kändes som ett hemma hos-reportage på tv. Men när jag väl var inne i filmens verklighet så var den både rolig och sorglig.

 

nana.jpg

 

Catalina Saavedra är strålande som Raquel. La nana är en egentligen en ganska typisk må bra-film. Raquel är en person som fastnat i livet men som hjälps ur sitt skal av en av de nyanställda tjänsteflickorna. De två första slutar ganska snabbt när Raquel visar upp sin sämsta sida. Den tredje, Lucy, ser dock Raquel för vad hon är: en person som verkligen behöver någon som ser henne som person. En sak som jag hade i bakhuvudet var att filmen nånstans var en ganska läskig skildring av ett klassamhälle där en människa i princip inte har ett eget liv utan slavar hos en rik familj. La nana var inget mästerverk men en mysig rulle som både var lite sorglig och rolig, främst då det gällde Raquels olika metoder för att sabotera för de andra tjänsteflickorna. (Nu kommer ju ändå Enter the Void sitta kvar längre i sinnet trots att den fick ett sämre betyg som filmupplevelse just när jag såg den.)

 

4-/5

 

Om visningen: Allt var helt ok. Det var en redig tjej som presenterade innan visningen, påminde om att stänga av mobiltelefonerna osv, och inte släntrade in som nån jävla dröshans som lodaren på London River-visningen. Grand 1 är också en skön salong med gott om plats, bra med benutrymme, trevlig utsmyckning.

 

PS. På festivalen gick den här filmen under namnet The Maid.

Link to post
Share on other sites
  • Replies 90
  • Created
  • Last Reply

Top Posters In This Topic

Top Posters In This Topic

Posted Images

  • Filmstar

heiran1.jpg

 

Heiran (2009)

 

En kärlekshistoria mellan en iransk tjej och Heiran, en ung afghansk man som vistas illegalt i Iran. De båda träffas på landsbygden i Iran för att senare bo ihop i Teheran. Tjejens föräldrar uppskattar inte alls att de båda vill bli ett par. Tyvärr var det här något av en besvikelse. Filmen tar liksom inte ut svängarna; bitvis känns den ändå som en melodram och tar liksom ut de känslomässiga svängarna för mycket. Handlingen är på nåt sätt för enkel. (Det enda som komplicerar är att flickans pappa även han en gång i tiden var afghansk flykting i Iran och därför är rädd att Heiran inte kommer att kunna ta hand om dottern.) I och för sig ska det väl vara en ganska enkel kärlekshistoria, men det hettar aldrig till. Betraktat som film från Iran så är det möjligt att den hettar till väldigt mycket.

 

2/5

 

Om visningen: En klassiker och nåt som brukar hända på festivalen då och då: Man visade fel film! En sydkoreansk actionrulle som började ombord på en fiskebåt i sjönöd i Indiska oceanen rullade igång. Vi fick se ca fem minuter innan misstaget åtgärdades och efter ca fem minuter till så började rätt film. Det roliga var att Heiran-regissören Shalizeh Arefpur var på plats och hon hade dessutom presenterat filmen innan den började. Vilket den alltså till slut gjorde. Började alltså. Själv skrattade Arefpur mest åt den dråpliga, men för festivalen pinsamma, händelsen.

Link to post
Share on other sites
  • Filmstar
Om visningen: En klassiker och nåt som brukar hända på festivalen då och då: Man visade fel film! En sydkoreansk actionrulle som började ombord på en fiskebåt i sjönöd Indiska oceanen rullade igång. Vi fick se ca fem minuter innan misstaget åtgärdades och efter ca fem minuter till så började rätt film. Det roliga var att Heiran-regissören Shalizeh Arefpur var på plats och hon hade dessutom presenterat filmen innan den började. Vilket den alltså till slut gjorde. Började alltså. Själv skrattade Arefpur mest åt den dråpliga, men för festivalen pinsamma, händelsen.

Haha, klassiker ! Ja, bara på filmfestivalen kan sånt hända känns det som. Lite av charmen med det hela, men trots allt pinsamt, speciellt med regissören på plats och allt.

Link to post
Share on other sites
  • Filmstar
Om visningen: En mjukstart och kanske ingen riktig festivalstämning. Halvfullt på Sture med en lodare som trodde han var cool som hälsade välkommen innan filmen ("London... eh River... Burning... nice"). Viktigare då att t ex ställa in skärpan rätt. Men det är sånt man (tyvärr) får ta på festivalen då folk jobbar ideellt.
Jojje: Haha, menar du att de anställt en lodare som skulle introducera filmen? Klockrent :up:

Ja, en lodare, om du menar i bemärkelsen slarver, slacker, dröshans, lallare – och inte alkad hemlös, vilket hade varit att föredra.

Link to post
Share on other sites
  • Filmstar

Sin nombre (2009)

 

Lovande rulle som handlar om ett kriminellt gäng i södra Mexiko och flyktingar från Honduras. Huvudpersoner är Sayra från Honduras och gängmedlemmen Casper/Willy som av en slump möts på taket av ett tåg på väg mot USA och den amerikanska drömmen. Riktigt nära fyran men det finns nåt upprepande och kanske förutsägbart över filmen, som annars är väldigt vackert fotad. Jag gillar nästan alltid road-movies. Pappan och farbrorn till Sayra förblir bifigurer. Tyckte kanske just den bakgrundshistorien hade kunnat fyllas ut lite.

 

nombre.jpg

 

Både gäng- och immigrant-delarna känns realistiska men jag saknade, jag vet inte, kanske nåt djup, nåt mer personligt. Nu var allt väldigt vackert fotat och ytligt spännande men jag saknade nåt. Ändå riktigt bra och sevärd och det hade kunnat bli en fyra. Äh, det blir en fyra. Ska inte vara så gnällig. Kändes ibland som en rad med scener som kanske var bra i sig men som liksom inte hörde ihop. Saknade ett kit som höll ihop hela historien. Klippningen kändes ibland lite tråkig, tv-mässig. MEN – alltså en fyra.

 

4-/5

 

Om visningen: Allt fungerade helt utan problem. Insläpp i god tid så att filmen faktiskt kan börja i tid. Regissören Cary Fukunaga på plats. Han sa några ord innan visningen för att sen köra ett Face2Face efteråt. Bra intervjuare. Fukunaga var också vältalig och berättade mycket, bl a att han i sin nästa film ska jobba med Michael Fassbender i en filmatisering av Jane Eyre. Vad mer sa han? T ex: att en Honduras-kille spelade mexikanen Casper/Willy medan en mex-tjej spelade Sayra som ju i filmen kom från Honduras; att han intervjuade fängslade gängmedlemmar i Mexiko för att få stoff till filmen men att det inte är äkta gangbangers som spelar i filmen (vilket det felaktigt stod i festivalprogrammet).

Link to post
Share on other sites
  • Filmstar

poly.jpg

 

Polytechnique (2009)

 

Estetiskt snyggt svartvitt foto som kändes helt rätt. Meningen med att göra den på engelska kan jag förstå men jag hade givetvis föredragit den på franska. Men jag förstår att det är den engelska som åker runt på festivaler. Bra skildrat vilken nästan surrealistisk upplevelse det måste vara att hamna i infernot som det måste ha varit på skolan. Mördaren ges egentligen ingen bakgrund. Allt är sparsamt berättat och det finns egentligen ingen handling, utan det är snarare en film byggd på stämningar. Snygg, sorglig, rörande. Gillar Elephant en hel del mycket mer. Är snäll i betygsättningen den här gången. Kändes nästan som en kortfilm. Fullständigt älskar den absoluta slutscenen med en uppochnedvänd kameraåkning i taket i en korridor med lysrör.

 

4-/5

 

Om visningen: Märkligt tyst i salongen innan visningen. Kändes som om det var många ensamtittare. Det tog även lång tid efter att reklamen var slut och fram till att filmen satte igång. Detta har jag även märkt tidigare under årets festival. Inga problem annars med varken ljud eller bild eller andra störningar.

Link to post
Share on other sites
  • Filmstar

Madeo (2009)

 

Bongs stil känns igen. Påminner mer om Salinui chueok (Memories of Murder) än Gwoemul (The Host). Liv, död, skuld, förhållandet mellan mor och son. Tunga ämnen blandat med en udda humor. Ska ta och se några fler koreanska filmer, och främst koreanska filmer som anses bra och normala, för att se om det är Bong som är udda eller om alla koreanska filmer har den här märkliga blandningen mellan våld, drama, tragedi och humor. När jag tänker efter så är Park Chan-wooks stil också lite udda, minst sagt. Åtminstone så känns dessa två koreanska regissörer udda i Sverige. En hel del udda scener i Madeo som t ex när mamman ska mata sin son när han står och kissar innan han ska ta bussen (ja, det låter konstigt och det var det).

 

madeo.jpg

 

Vissa scener är briljanta, främst mot slutet. Och det absoluta slutet är märkligt bra. Precis som den absoluta inledningen som slutet refererar till. Jag måste säga att Bongs stil alltid känns uppfriskande. Upplösningen är ganska överraskande och inte som jag trodde. Jag är lite hård i betygsättningen den här gången. Men det är endast de sista 25 minuterna som jag tycker är riktigt bra. Början är lite för spretig och förvirrande med konstiga saker som sker. Dock är det positivt att filmen blev bättre och bättre men det räcker inte riktigt till en fyra.

 

3+/5

 

Om visningen: Bong var själv på plats (kul!) och presenterade filmen. Fick varma applåder. Nämnde att han verkligen gillade Låt den rätte komma in. Ingen Face2Face men han sa några ord innan. Fullsatt. Inga problem annars med varken ljud eller bild.

 

PS. Filmen kallas även Mother på internationelliska

Link to post
Share on other sites
  • Filmstar

Kul med tre filmer jag själv sett, Jojje. Och håller med dig om att Sin Nombre och Polytechnique är två bra filmer, men jag ger båda 4/5 i betyg. Just Polytechnique lyckas väldigt bra med stämningen och det svartvita fotot är nästan poetiskt, gillar det mycket. Håller även med om att den franska versionen är att föredra. Till "min" visning skulle regissören vara på plats för ett Face2Face, men det blev så klart inställt.

Link to post
Share on other sites
  • Filmstar

bak1.jpg

En något smalare Song Kang-ho än vad man är van vid; babyfacet är liksom borta.

 

Bak-jwi (2009)

 

Något så ovanligt (eller inte) som en vampyrfilm dök upp på festivalen i form av Park Chan-wooks nya rulle Bak-jwi, även kallad Thirst. Nja, enligt mig Parks svagaste film hittills. Allt är snyggt förstås men en engagerande historia lyser med sin frånvaro. Sen kanske temat med vampyrer börjar bli aningen urvattnat. Några bra och lite annorlunda sexscener. Början var hyfsad men lite förvirrande. Förstod inte riktigt vad som hände och varför i början. Sen i mitten blev det segt och det tog sig inte förrän i de absoluta slutscenerna som är riktigt snygga. Vissa scener är briljanta men som helhet är filmen för utdragen och framförallt blir jag inte engagerad.

 

3-/5

 

Om visningen: Fullsatt på stora salongen på Saga. Skratt då och då under filmen. Spontan applåd vid filmens slut. Det brukar det ju vara men den kändes inte så krystad som den där applåden kan vara ibland. Popcorn-plockande par (såna där som glufsar i sig med med öppen hand) bredvid men de störde egentligen bara i början. Helt ok visning.

Link to post
Share on other sites
  • Filmstar

Mr. Nobody (2009)

 

En film jag inte visste mycket om. Jag visste inte att det var en belgisk film t ex. Men jag antar att det faktum att den var just belgisk bidrog till att jag inte visste så mycket om den. Nu brukar det i och för sig nästan vara normalfallet när det gäller filmerna jag ser på festivalen, men Mr. Nobody var ändå en påkostad produktion visade det sig. Handlingen, eller snarare känslan, i filmen påminde mig en del om The Fountain. Dessa två filmer tillhör en genre man inte ser så ofta: nämligen den filosofiska filmen.

 

nobody1.jpg

 

Jared Leto spelar huvudrollen som Nemo Nobody i mastodontrullen som är så spretig som en film kan vara. Den består av mängder av scener och handlingen är väldigt lös. Jag fascineras ändå bitvis av historien, där en gammal Leto ser tillbaka på alla möjliga sätt som hans liv hade kunnat te sig. Bäst är väl egentligen filmen när Nemo är en yngling som upptäcker kärleken. Sen blir det väl konstigt, utan mål och mening och slutet är minst sagt krystat. Som sagt, filmen har ingen handling men den handlar om mycket, och ställer många frågor.

 

3+/5

 

Om visningen: Efter den långa filmen var man kanske inte helt upplagd för ett Face2Face, men regissören Jaco van Dormael visade sig vara en småtjock mysfarbror som menade att filmen inte svarade på några frågor, bara ställde dem, och det hade han rätt i. Många i publiken verkade tycka att var en toppfilm och tycktes tagna och Jaco fick en hel del publikfrågor. Av nån anledning tyckte jag inte stolarna var lika hårda på Bio Rio den här gången, jämfört med när jag såg Enter the Void.

 

mei.jpg

 

Förfilm var Mei Ling (4-/5), en annorlunda och snygg liten animerad rulle om en tjej och en bläckfisk. Jag gillade den. Märkligt korta och stilrena, enkla, scener med märkligt långa svarta pauser mellan.

Link to post
Share on other sites
  • Filmstar

tsar1.jpg tsar2.jpg

Här skulle man kunna skämta lite om den ryska björnen samt om att det aldrig är bra att tappa huvudet...

 

Tsar (2009)

 

Den här filmen om den förste ryske tsaren Ivan "den förskräcklige" (Pjotr Mamonov) var en film som jag kanske trodde lite mer på. Nu vet jag i och för sig inte riktigt vad jag väntade mig. Filmen är ändå intressant. Den framställer Ivan som en ganska svag och paranoid ledare och människa. Ok, han är inte svag när det gäller att ta livet av folk som han tror försöker störta honom. Gamle vännen Filipp (Oleg Jankovskij), som är en kyrkans man, kallas in för att Ivan ska få så många som möjligt på sin sida, Gud t ex. Ivan slits mellan sin misstänksamhet och vad han egentligen vet är rätt. Temat har jag sett i en hel del andra filmer, t ex några av Kurosawas rullar som typ Blodets tron. Tsar är lite för statisk, den rör sig inte framåt, och bitvis förekom ett ganska jobbigt överspel. Jag tyckte ändå huvudrollsinnehavarna var bra, främst Jankovskij som tyvärr dog i cancer i år.

 

2+/5

 

Om visningen: En lite sömnig morgonvisning på en liten salong på Saga. Med en 7-Eleven-kaffe och en kanelbulle så gick det dock bra trots att jag var farligt nära att nicka till några gånger. Intill mig hade jag en äldre man som andades ljudligt; han blev liksom andfådd av den enorma ansträngningen det var att sitta i en biofåtölj och se ett ryskt kostymdrama.

Link to post
Share on other sites
  • 2 weeks later...
  • Filmstar

Fish Tank (2009)

 

Ofta säger man att man precis har sett en skön film. Just det här med ordet skön börjar irritera mig. Själv använder jag det alldeles för ofta, när det inte riktigt är befogat. Det är befogat t ex om man precis har sett den sköna filmen The Station Agent (scrolla ner). Hur som helst, jag tyckte den här filmen om problembarnet Mia var just skön. Mia växer upp utan pappa och med en alkad mamma i ett förortsområde utanför London. Mia gillar hiphop-dans, lite så där i smyg. Mammans nya kille (Michael Fassbender) får Mia att möjligen lugna ner sig en aning och dessutom gå på en dans-audition (även om hon i ärlighetens namn varken har skillsen, movsen eller känslan).

 

fish1.jpg

 

Som jag sa, en skön film. Även när det inte händer så mycket så är den underhållande. Vad är det som är underhållande? Ja, vi kan börja med dialekten t ex. Som vanligt i brittiska arbetarklassfilmer så är det språk som pratas njutbar. Just Mia snackar riktigt fränt här. Fotot, bilderna, klippningen är riktigt bra. De slitna miljöerna och människorna blir som poesi i filmfotografen Robbie Ryans händer. Jag får lite samma känsla som i Morvern Callar eller Råttfångaren.

 

fish2.jpg

 

Katie Jarvis och Fassbender är klockrena (också ett överanvänt ord) i sina roller.

Nu visar det sig att Fassbender är ett slemmo i filmen, men fram tills dess är han en skön figur

. Musiken är helt underbar i mina ögon. Den är bättre än i The Wackness och dessutom med tillräckligt hög volym. Jag satt och nickade till rytmen några gånger. Jag tänker definitivt försöka se Red Road av regissören Andrea Arnold. Den har faktiskt stått på min ska-se-lista ända sen den dök upp på bio för några år sen.

 

4-/5

 

Om visningen: Nåt som jag kan störa mig på vissa visningar är att folk envisas med att lämna luckor mitt i raden trots att det är uppenbart att det är en nära på utsåld föreställning. Det blir ju så mycket bökigare när folk som är sena ska krångla sig in, och dessutom får man ju bättre plats om man sätter sig på mittenplatserna från början. Själv sa jag till att folk skulle flytta in eftersom jag visste att visningen var utsåld. De jag sa till lydde lite häpet (haha) men fick alltså bättre platser. Innan Fish Tank visades en förfilm. Två personer kom in, satte sig, såg förfilmen och gick sedan ut. Huh? Dessutom var det en massa spring under förfilmen men sedan var det lugnt under huvudfilmen. När folk började stressa ut under eftertexterna satt jag kvar hela tiden ända tills de sista tonerna med

hade klingat ut.

 

arena.jpg

 

Förfilm var den vackra portugisiska kortisen Arena (3/5). En något kryptisk film som även den skildrade fattiga miljöer på ett poetiskt sätt. Några riktigt vackra scener men som så ofta så har kortfilmer svårt att riktigt engagera mig (undantaget är t ex några av Roy Anderssons korta alster).

Link to post
Share on other sites
  • Filmstar

air1.jpg air2.jpg

 

Kûki ningyô (2009)

 

Den japanske regissören Hirokazu Koreeda är en regissör som jag definitivt ska försöka se mer av. Det här faktiskt den första filmen jag ser av "Ozu 2" (mitt smeknamn på Koreeda). Air Doll, som filmen kallas i Sverige, är en sällsam film som jag skulle vilja ge ett bättre betyg. Det är en surrealistisk film med en hel del magiska ögonblick. En docka får liv, uppskattar vattendroppar, blir kär, och får luft från en "pojkvän". Den fick mig att tänka en massa märkliga tankar. Filmen är aningen för lång och spretig med några onödiga biroller som bara finns där. Jag gillar budskapet i filmen: Uppskatta livet, det är vackert!

 

3+/5

 

Om visningen: Det här var min sista film på festivalen och det rådde en mysig stämning under den här tidiga visningen i salong 1 på Grand. När vi kom ut från bion efter visningen fortsatte den sällsamma stämningen: som pricken över i:et var nämligen Sveavägen insvept i en magisk dimma.

Link to post
Share on other sites
  • Filmstar

grand.jpg filmer.jpg saga.jpg

 

Jaha, då har jag äntligen lyckats värka ur mig recensioner på alla filmer jag har sett under festivalen (12 st blev det till slut). Det tog lite tid men jag kan väl säga att i de flesta fall så skrev jag det mesta av innehållet i inläggen direkt efter visningarna; det var bara det att texterna inte var i publicerbart skick, det handlade liksom bara om lösryckta tankar som behövde redigeras.

 

Här är min lista på de fyra filmer som jag gillade mest, utan inbördes ordning:

 

La nana (The Maid)

Sin Nombre

Polytechnique

Fish Tank

 

För övrigt så ser jag fram emot Yojimbos recension av Enter the Void, som kanske nånstans var den film som gjorde mest intryck, berörde mest. Väntar förstås även på alla andras recensioner av den filmen när ni ser den, vilket ni definitivt ska göra. Av nån anledning så tror jag att jag hemma i soffan efter tre glas vin skulle uppskatta Enter the Void betydligt mer. Varför? Jo, det var en ganska trippig film och jag tror att om man är lite trippig själv så är man liksom i rätt stämning. Och dessutom så slipper man Bio Rios hårda säten. ;)

Link to post
Share on other sites
För övrigt så ser jag fram emot Yojimbos recension av Enter the Void, som kanske nånstans var den film som gjorde mest intryck, berörde mest. Väntar förstås även på alla andras recensioner av den filmen när ni ser den, vilket ni definitivt ska göra. Av nån anledning så tror jag att jag hemma i soffan efter tre glas vin skulle uppskatta Enter the Void betydligt mer. Varför? Jo, det var en ganska trippig film och jag tror att om man är lite trippig själv så är man liksom i rätt stämning. Och dessutom så slipper man Bio Rios hårda säten. ;)

Jag kommer med den recensionen. Enter The Void var inte bara festivalens bästa film för min del - den slog nog till och med Avatar i kategorin "årets bioupplevelse", vilket säger en del om filmen. Min egen tripp sträckte sig till ett upprepat energidrycksintag under filmens gång, men kanske kan det ha gett någonting. :)

Link to post
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.
Note: Your post will require moderator approval before it will be visible.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Paste as plain text instead

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

Loading...

×
×
  • Create New...