roadwarrior Skriven 28 Oktober, 2003 Report Share Skriven 28 Oktober, 2003 roadwarrior, du lade väl märke till att manuset som filmen kretsar kring är manuset till - "Adaptation"? Ja, filmen handlar om sig själv. En meta-film. Jag har inte sett "Pianisten" än, men den får fanimig vara jävligt bra skriven om den ska förtjäna den Oscar som "Adaptation" inte fick. Och nej, broder Kaufman existerar inte i verkligheten. Dewil Mmmm det var det jag försökte förklara här ovan, men det kanske blev för luddigt. Det är väldigt kul där han upprepar en mening flera gånger eftersom ahn säger det både i manuset och i verkligeheten. Mycket underhållande. Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Filmstar Jojje Skriven 28 Oktober, 2003 Filmstar Report Share Skriven 28 Oktober, 2003 Såg precis Spike Jonez oscarsbelönade (Bästa biroll) drama Adaptation. Bildspråket gillar jag väldigt mycket, i de flesta filmer jag sett med Spike Jonez har ett orginellt och snyggt bildspråk funnits, tex He got game och Summer of sam och så är det även här. Härlig recension och en underbar film. Adaptation är en av årets bästa och mest underhållande filmer tycker jag. Summer of Sam och He Got Game är det dock en annan spik som ligger bakom. Nämligen Draculas namne, Spike Lee. Men det visste du, eller hur? Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Filmstar Czechflash Skriven 28 Oktober, 2003 Author Filmstar Report Share Skriven 28 Oktober, 2003 Jag såg MYSTIC RIVER igår på förhandsvisning. Jag återkommer mer när jag kommer hem från jobbet...Både positiva och negativa kommentarer har jag... Hade tänkt gå, men kom inte iväg. Hade gått om den hade visats på Sture lite tidigare. Ibland känner jag inte för Filmhuset. Biokänslan i salongen är rätt dålig där. Det känns som man ska ha föreläsning på universitetet eller nåt. Jag håller fullständigt med. Det är lite benutrymme, man får ont i rygg och ben plus att, som du säger, är känslan dålig där. Lutningen känns som man vore på en föreläsning. Gillar Sture mycket mer, helt klart. Där tänker man inte på att man är på bio utan man följer med filmen på ett bättre sätt...Konstigt, men sant. Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
roadwarrior Skriven 29 Oktober, 2003 Report Share Skriven 29 Oktober, 2003 Såg precis Spike Jonez oscarsbelönade (Bästa biroll) drama Adaptation. Bildspråket gillar jag väldigt mycket, i de flesta filmer jag sett med Spike Jonez har ett orginellt och snyggt bildspråk funnits, tex He got game och Summer of sam och så är det även här. Härlig recension och en underbar film. Adaptation är en av årets bästa och mest underhållande filmer tycker jag. Summer of Sam och He Got Game är det dock en annan spik som ligger bakom. Nämligen Draculas namne, Spike Lee. Men det visste du, eller hur? Hahaha varför heter alla Spik i förnamn. Jo visst vet jag det, missade hans efternamn, sorry. Givetvis är det inte Jonze utan lee som ligger bakom dessa filmer. Hehe. Spike Jonze har iallafall lyckats bra med adaptation Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Filmstar Jojje Skriven 29 Oktober, 2003 Filmstar Report Share Skriven 29 Oktober, 2003 (ändrad) Woody Allen (återigen) dominerar filmutbudet för min del. Jag har även sett en film av en regissör som kanske hamnat i skuggan av Kurosawa. Kulregn över Broadway (Bullets Over Broadway, 1994) En manusförfattare/regissör får sätta upp teaterpjäs men på ett villkor. Maffiabossen som finansierar det hela vill att hans flickvän ska ha en roll i pjäsen. Repetetionerna börjar och det visar sig inte oväntat att flickvännen inte är nån strålande skådis. Dessutom har hon hela tiden en livvakt i släptåg som så småningom lägger sig i pjäsens utformning vilket får oväntade resultat. Woody Allen-film utan Allen själv som skådis. Hans roll, skulle man kunna säga, som den neurotiske regissören spelas i stället av John Cusack. Det gör han bra tycker jag. Jag gillade filmen. Skådisarna tar ut svängarna. Roliga situationer uppstår. Tyckte att Dianne West, som spelar en tidigare teaterstjärna som vill göra come-back, är bäst. Betyget blir 3+/5. _____________________ Sagor om en blek och mystisk måne efter regnet (Ugetsu monogatari, 1953) Handlar om två par i 1500-talets Japan. Männen i familjerna vill försörja sina familjer. De reser, från landsbygden där de bor, till staden, där den ena säljer lerkrukor och den andra vill erbjuda sina tjänster som samuraj. Kriget står för dörren, men männen har blivit giriga och tror att situationen kan utnyttjas till att tjäna mer pengar. Det här var en mycket bra film. Den handlar om girighet och makthunger och vad som kan hända om man glömmer vad som egentligen är viktigt. Det hela är framställt på ett mycket enkelt sätt. Vi får se vad som händer med männen och resten av familjerna. Det blir tydligt men utan att det skrivs på näsan, så att säga. Regissören heter Kenji Mizoguchi och han hann göra en hel del filmer innan han dog i förtid i leukemi 1956. Jag hade inte hört talas om honom innan jag såg den här filmen, men blir sugen på att se mer. Sagor om en blek och mystisk måne efter regnet är i klass med Kurosawas bästa tycker jag, helt klart. Inte lika episk som en del av Kurosawas filmer kan vara. Fotot är genomtänkt, känns som målningar ibland. Musiken används på ett bra sätt, speciellt i slutet som är gripande. Försök se den om ni kan. 4/5. _____________________ Harry bit för bit (Deconstructing Harry, 1997) Harry Block är sexfixerad, otrogen och neurotisk, men framgångsrik som författare. Han skriver om sitt eget liv, och hänger ut släktingar och vänner vilket gör att han inte är speciellt omtyckt. Nu ska han få pris på sitt gamla universitet och ska köra bil dit. På vägen dit kidnappar han sin son och får sällskap med en hjärtsjuk man och en prostituerad. Under resan minns han händelser från sitt liv och vi får även se dessa scener, ibland i den form de tog sig när han skrev ner dem i bokform. Den påminner en hel del i upplägget om Bergmans Smultronstället, som det sägs vara en sorts hyllning till. Jag tyckte den var rolig. Jag skrattade en hel del. Allens författare är en person som man inte kan låta bli att skratta åt. Han är så otroligt osympatisk och kläcker ur sig de mest hänsynslösa repliker man kan tänka sig. Roligt, roligt. Blev förvånad eftersom det inte lät som en höjdarrulle när jag läste vad den handlade om. Men Allen använder här, precis som i bl a Annie Hall och På tal om Afrodite, fantasifulla lösningar i berättandet. Bl a får vi se Harry på besök i helvetet där Billy Crystal är en sorts djävul (inte så konstigt eftersom Crystals rollfigur, enligt Harry, stal hans flickvän). I helvetet är det fullt med nakna damer och det spelas jazzmusik, så det låter i och för sig som Allen skulle trivas där. Lite kul var att Richard Benjamin, från Döden går ombord som jag såg nyligen, dök upp som karaktären Ken, egentligen Harry själv, från en av Harrys böcker. Ibland blev det lite snurrigt faktiskt med en skådis som spelade en riktig person och sen en annan skådis som spelade samma person fast då med annat namn i en scen ur en av Harrys böcker. Robin Williams gör en suddig cameo som en skådis som inte är fokuserad. Han kan helt enkelt inte bli skarp, vare sig i kamerabilden eller i verkliga livet. Roligt. 4-/5. Ändrad 30 Oktober, 2003 av Jojje Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Filmstar Czechflash Skriven 29 Oktober, 2003 Author Filmstar Report Share Skriven 29 Oktober, 2003 (ändrad) Titel: Close Encounters of the Third Kind / Närkontakt av tredje graden Genre: Äventyr/Drama/Sci-Fi År: 1977 Regi: Steven Spielberg I rollerna: Richard Dreyfuss, Francois Truffaut, Teri Garr, Melinda Dillon, Lance Henriksen En helt vanlig natt börjar plötsligt ett helt samhälle att läggas i mörker och ovanliga ljusfenomn börjar att uppträda på natthimlen. Från elverket skickas Roy Neary ut för att försöka reparera felen, men på väg till en av nätstationerna kör han vilse. Plötsligt skakas hela bilen fruktansvärt och han bländas av ett oerhört starkt sken. Roy och några andra människor är de första som kommer i närkontakt med ett UFO, ett oidentifierat föremål. Filmen börjar bra och intressant, man blir nyfiken på vad som ska hända och vad det egentligen är där ute. Men sen tycker jag den urartar lite och håller inte hela vägen till att bli den klassiker den blivit. Specialeffekterna är dock välgjorda för att vara från 70-talet och det är en underhållande film, om än lite väl lång. En sak jag inte riktigt förstår är varför Richard Dreyfuss och vissa andra karaktärer får visioner om ett berg och blir galna ? Betyg: +3/5 / ***½ / 7.0 IMDb: 7.8 Rekommenderas: Ja Ändrad 5 Januari, 2004 av Czechflash Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
mitchie Skriven 29 Oktober, 2003 Report Share Skriven 29 Oktober, 2003 Såg precis Spike Jonez oscarsbelönade (Bästa biroll) drama Adaptation. Skriven av mannen bakom den skruvade i huvudet på John Malkovich, Charles Kaufman och denna film är också väldigt skruvad, bara själva storyn är väldigt, väldigt annorlunda. Med bla Nicholas Cage, Meryl Streep, Chris Cooper och Maggie Gyllenhaal Kaufman skriver om sig själv, dvs att han är filmens huvudperson på ett vis, och på ett annat inte. Charles Kaufman får i uppdrag att gör en ”adaptation”, dvs överföra en bok till ett manus. Boken handlar om en orkideetjuv och är skriven av en numera känd och välrespekterad journalist. Kaufman har till en början problem men ju längre in han kommer i det hela desto mer lyckas han krama ut ur boken, denna process arbetas också in i manuset och filmen vi ser framför oss är resultatet av det manus han skriver i filmen. Vi får följa både Kaufmans arbete och journalisten när denne skriver boken. Orginellt, annorlunda och gripande. Nu vet jag inte hur Kaufman själv är som person men i denna film har han ett ganska kritiskt sätt att se på sig själv. Fet, patetisk och flintskallig. Till råga på allt har han sin tvillingbror Donald som också bor i huset och som verkar vara lyckad på alla sätt och viss, ett sorts alterego till Kaufman. Det finns massor med sådana här kul och intressanta tvist i storyn tex hur Donald skriver ett till synes ”mainstreammanus” som handlar om en man med personlighetsklyvning som direkt kan dras som en parallell till situationen mellan Donald och Charles, lustigt minst sagt. Orkideetjuven, den oscarsbelönade Chris Cooper är rolig och udda i sin roll och Meryl Streep som journalist gör även hon ett bra jobb. Men den som överraskar mest är den väldigt fläskige Nicholas Cage som aldrig varit någon favorit hos mig. Han spelar riktigt, riktigt bra. Hans karaktärs osäkerhet tycks genomsyra hela filmen och han gör det med en levande gnista som känns levande. Han är verkligen den plågade överviktiga författaren som gör allt för att få klart sitt manus. Musiken är väl inte mycket att nämna för den flyter mest runt och bidrar givetvis till filmens stämning. Bildspråket gillar jag väldigt mycket, i de flesta filmer jag sett med Spike Jonez har ett orginellt och snyggt bildspråk funnits, tex He got game och Summer of sam och så är det även här. Ett snyggt foto och överhuvudtaget välregisserat. Enda gången filmen vacklar lite tycker jag är när Kaufman blir förd till ett träsk för att bevittna lite händelser, detta känns ganska överdrivet faktiskt, men ja…det förstör inte märkbart Filmen tycks vilja visa strävan efter jaget, strävan efter identitet. Efter en passion som gör livet meningsfullt. Jag har själv känt så många gånger att jag skulle vilja finna en passion som verkligen engagerare mig till fullo, visst har jag filmen, men vid vissa tidpunkter har inte ens det känts som en äkta passion. Charles kamp mot sitt eget inre och sitt lyckade ego Donald är också något som driver filmen, han vill vare den briljante och annorlunda manusförfattaren samtidigt som han vill känna kärlek och vara omtyckt. Många livsfrågor tas upp och få av dem känns orelevanta. Tycker det är extremt kul att man också skrivit, i början av filmen, screenplay by Charles and Donald Kaufman. Donald är ju faktiskt en fiktiv karaktär (eller?) och det är ganska kul att Charles lägger in ett av sina egon som manusförfattare. I alla fall, detta är en film jag varmt kan rekommendera även om den inte tycks ha någon riktig handling, bra är den. 4/5 Mycket bra recension av en helt underbart härlig film, som var ännu bättre andra gången man såg den. Av mig får den så mycket som 5 på filmtipset.nu, men egentligen 4+. Jag älskar verkligen Nicolas Cage i de två huvudrollerna, han är bara såååå skön! F.ö. så släpps den på dvd nästa onsdag. Då kommer den definitivt att finnas med i min dvd-samling Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Filmstar Czechflash Skriven 30 Oktober, 2003 Author Filmstar Report Share Skriven 30 Oktober, 2003 (ändrad) Titel: Serendipity / Om ödet får bestämma Genre: Romantiskt drama År: 2001 Regi: Peter Chelsom I rollerna: John Cusack, Kate Beckinsale, John Corbett Jonathan och Sara möttes en förtrollad kväll när de var i 20-årsåldern. Det blev kärlek vid första ögonkastet, men Sara ville mer tro på ödet. Hon skulle gifta sig med honom, om hon fick tillbaka en borttappad handske av kashmirull, en 5-dollarsedel med ett handskrivet meddelande och en förstautgåva av en viss roman, som innehöll ett telefonnummer! En mysig liten romantisk film där man verkligen blir frustrerad när de är så nära att träffas, men inte riktigt. En sån här film skulle jag nog inte klara av att se om det vore en ung skådespelare (typ Josh Hartnett eller Matt Damon) istället för John Cusack. Han passar perfekt i den här typen av film och jag har gillat honom i den rollen sedan 80-talet. Han är naturlig i sitt sätt att agera samtidigt som han har humor. Kate Beckinsale har utseendet för att få en att helt bli tagen av filmen. Gillar inte hennes väninna i filmen bara, hon försöker vara rolig, men det blir för mycket. Pappan från American Pie är med på ett hörn och är lika rolig här. Betyg: +3/5 / ***½ / 7.0 IMDb: 6.6 Rekommenderas: Ja Ändrad 5 Januari, 2004 av Czechflash Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Off The Ground Skriven 30 Oktober, 2003 Report Share Skriven 30 Oktober, 2003 Jag är inte rädd (Io non ho paura) Regi: Gabriele Salvatores Genre: Drama Med bl.a: Giuseppe Cristiano(Michele), Mattia di Pierro(Pojken), Adriana Conserva, Fabio Tetta m.fl.. Michele bor i en liten by på den italienska landsbygden. En dag när han är ute och leker med sina kamrater upptäcker han att en pojke i hans egen ålder hålls fånge i en övertäckt grop. Michele tar med sig vatten och mat till pojken, och efterhand förstår han att hans föräldrar är inblandade. Filmen är ganska lång(1 tim 50 min), men blir aldrig långtråkig. Det är spännande hela vägen till en oväntad upplösning. En mycket bra film!! Filmen är ju för övrigt Italiens Oscarsbidrag, om jag inte minns fel. Betyg 4+/5 Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Filmstar Jojje Skriven 30 Oktober, 2003 Filmstar Report Share Skriven 30 Oktober, 2003 (ändrad) Jag är inte rädd (Io non ho paura) Regi: Gabriele Salvatores Genre: Drama Med bl.a: Giuseppe Cristiano(Michele), Mattia di Pierro(Pojken), Adriana Conserva, Fabio Tetta m.fl.. Michele bor i en liten by på den italienska landsbygden. En dag när han är ute och leker med sina kamrater upptäcker han att en pojke i hans egen ålder hålls fånge i en övertäckt grop. Michele tar med sig vatten och mat till pojken, och efterhand förstår han att hans föräldrar är inblandade. Filmen är ganska lång(1 tim 50 min), men blir aldrig långtråkig. Det är spännande hela vägen till en oväntad upplösning. En mycket bra film!! Filmen är ju för övrigt Italiens Oscarsbidrag, om jag inte minns fel. Betyg 4+/5 Hmm, intressant. Har tänkt se den här filmen, men inte kommit iväg. Efter din recension tänker jag ta mig i kragen och gå och se den på bio innan den försvinner från reportoaren. Angående Närkontakt... så måste jag bara säga att jag såg den när jag var typ 12-13 år och då tyckte den var helt otrolig. Speciellt slutet när de spelar piano med det stora rymdskeppet. Drömde om de där fem tonerna och gick omkring och gjorde hälsningen med handen i plugget ständigt och jämnt. Ritade teckningar med rymdskeppet, osv. Var helt besatt nästan. Nu i efterhand så ser jag den kanske med lite andra ögon, man känner Spielbergs smörighet lite då och då i filmen, men då var den magisk. Ändrad 30 Oktober, 2003 av Jojje Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Filmstar Czechflash Skriven 30 Oktober, 2003 Author Filmstar Report Share Skriven 30 Oktober, 2003 Angående Närkontakt... så måste jag bara säga att jag såg den när jag var typ 12-13 år och då tyckte den var helt otrolig. Speciellt slutet när de spelar piano med det stora rymdskeppet. Drömde om de där fem tonerna och gick omkring och gjorde hälsningen med handen i plugget ständigt och jämnt. Ritade teckningar med rymdskeppet, osv. Var helt besatt nästan. Nu i efterhand så ser jag den kanske med lite andra ögon, man känner Spielbergs smörighet lite då och då i filmen, men då var den magisk. Ja, jag kan förstå att man gillar den när man är yngre och för de som såg den när den kom. Och den har vissa saker som jag tycker är bra, men som helhet känns det inte i kroppen, så att säga. Men jag vet vad du menar, ser man en film när man är yngre och gillar den, brukar man oftast ha med sig den känslan senare också. Jag vet att det är så med flera filmer jag såg när jag var yngre och tycker de fortfarande är bra, även om jag kan förstå att andra inte tycker detsamma som ser den för första gången nu. Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
éowyn Skriven 30 Oktober, 2003 Report Share Skriven 30 Oktober, 2003 the matrix reloaded för det första fick jag inte riktigt grepp om handlingen, men det kan helt enkelt bero på att jag inte är tillräckligt intresserad för att sätta mig ordenligt in i det. sen så kände jag att den bestod till största delen av två saker: långa, sega monologer/dialoger, och långa, sega fajting-scener. allt detta i tråkiga miljöer. bitvis tyckte jag det såg fruktansvärt datorspelsaktigt ut, och fajten i början, neo mot alla smitharna efter att han pratat med oraklet, var ju hemsk! och gräsligt utdragen. liksom alla de andra bekämpasmithagenter-scenerna. dessutom var det alldeles för mycket känslor och sentimentalitet i den här filmen. ettan var definitivt bättre, både vad gäller handling och effekter, men det har ju redan konstaterats. jag tyckte att reloaded tappat mycket av det som gjorde ettan speciell, ibland kändes det som en helt vanlig sf-film. och nånstans på vägen började faktiskt den där gröna färgen göra mig illamående... trots allt detta är jag inte odelat negativ. jag kan bara inte riktigt komma på vad det var jag tyckte om, och formulera det i ord. tanken var att jag skulle skynda mig att se reloaded, och sen, snart, gå och se revolutions på bio. men jag känner nu att det finns en hel del andra filmer jag hellre lägger en biobiljett på. hyra, får det bli. Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Filmstar Jojje Skriven 31 Oktober, 2003 Filmstar Report Share Skriven 31 Oktober, 2003 (ändrad) the matrix reloadedtrots allt detta är jag inte odelat negativ. jag kan bara inte riktigt komma på vad det var jag tyckte om, och formulera det i ord. Keanus rumpa? Nä, troligen inte va?! Jag har sett den sista Woody-filmen i SVT:s retro och en engelsk dramathriller med Amelie. Dur och moll (Sweet and Lowdown, 1999) En fiktiv dramadokumentär om den påhittade jazzgitarristen Emmet Ray i 20- och 30-talets USA. Emmet är en märklig figur. En gudabenådad gitarrist, världens näst bästa, som gillar att skjuta råttor vid soptippen samt att titta på tåg. Hans måtto när det gäller kvinnor är: "Love them and leave them". En lite udda film, där speciellt Emmet Ray är en udda figur, mycket bra spelad av Sean Penn. Filmen hade en del bra och roliga ögonblick. Man känner igen Woody Allens stil fastän han inte är med själv som skådis. Samantha Morton (Morvern Callar) är även hon bra som en stum tjej som är ihop med Ray under en tid. Det konstiga med Ray är att han är självgod och ganska burdus, men konstigt nog så känns han ganska sympatisk ändå. Han är i alla fall ärlig. Penn gör en annorlunda roll här och visar att han är en väldigt bra skådis. Som helhet fattas ändå något i filmen. Betyget blir 3/5. _____________________ Dirty Pretty Things (2002) Stephen Frears (High Fidelity) heter regissören till den här engelska filmen som handlar om två personer på flykt i London. Dels den snälle nigerianen Okwe som kör taxi om dagarna och är portier på ett hotell på nätterna, och dels turkiska Senay som jobbar som städerska på samma hotell. Senay har asyl men får inte jobba under tiden som ansökningen behandlas och Okwe är i London helt illegalt. Hotellet där dem jobbar är tillhåll för prostituerade och droghandel, men när Okwe upptäcker nåt otäckt i ett hotellrum så inser han att det pågår betydligt värre saker också. Mmm, jag tyckte det här var en ganska bra film. Den handlar om otäcka saker och om otäcka människor, och om snälla människor som kan bli otäcka pga situationer dem hamnar i. Chiwetel Ejiofor som spelar Okwe är mycket bra. Audrey Tautou är också OK, även om det mera känns som hon spelar en roll (kanske är det Amelie som spökar) till skillnad från Ejiofor som verkligen är sin karaktär. Filmen är en sorts dramathriller och det jag gillade främst var att det här är fokus på människorna och deras val, och även om det blir spännande och thriller-aktigt mot slutet så finns det t ex ingen obligatorisk biljakt eller nåt sånt. Det gör att det otäcka som filmen handlar om inte drunknar i effekter o dyl. Betyget blir 4-/5. Kanske lite svagt slut som liksom rinner ut i sanden, fast å andra sidan passar det bra in i filmens stämning. En rolig händelse inträffade under visningen, men det kräver att jag avslöjar lite för mycket av handlingen så det kommer nedan. *** SPOILER *** I en scen blir Senay hotat av en äldre och fet man som är chef på en klädfabrik där hon jobbar. Om hon inte suger av honom så kommer han att ringa emmigrationsmyndigheten eftersom man inte får jobba under en asylansökan. Hon riskerar då att bli utkastad från England. Då skriker en kvinna i biosalongen: "Åh, vilken jävla snuskgubbe. Fy fan!". Senay går med på det hela och börjar. Då skriker samma kvinna igen: "Bit av den för fan!". Till allas förvåning så gör Senay just det. Trots den obehagliga scenen så uppstår en lite munter stämning i salongen. Hon biter alltså och flyr därifrån med några dyrbara kläder. Kvinnan skriker igen: "Åh fan, hon gjorde det. He he oj oj då!". Kul med folk som lever sig in i filmer. *** SLUT SPOILER *** Ändrad 31 Oktober, 2003 av Jojje Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
éowyn Skriven 31 Oktober, 2003 Report Share Skriven 31 Oktober, 2003 the matrix reloadedtrots allt detta är jag inte odelat negativ. jag kan bara inte riktigt komma på vad det var jag tyckte om, och formulera det i ord. Keanus rumpa? Nä, troligen inte va?! får man ens se så mycket av den? har han inte på sig den svarta coolaneo-rocken typ hela tiden? Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
sudde Skriven 1 November, 2003 Report Share Skriven 1 November, 2003 Såg nyligen "The Rules Of Attraction", en drama/thriller/komedi som handlar om några elever på en konstskola. Huvudrollen spelas av James Van Der Beek, alltså Dawson från "Dawson's Creek". Efter hans otaliga år i serien har jag svårt att tänka mig att man någonsin kommer förknippa honom med någonting annat än trevliga, godtrogna Dawson. Dock tycker jag han fungerade ganska bra i rollen som Sean Bateman, killen som har hand om drogerna på den förmögna skolan... Thomas Ian Nicholas från "American Pie", här en aning oigenkännlig om man jämför med tidigare roll, spelar hans kompis Mitchell. Här finns även Lauren, en osäker men ändå tuff tjej som sedan länge är förälskad i Victor, killen som hon förmodligen aldrig kommer få. Snart förälskar hon sig i Sean, och han i henne, men det blir mer komplicerat än det låter. Och så Paul, spelad av Ian Somerhalder (ifrån "Young Americans" om någon minns serien, som bara hade 8 avsnitt). Somerhalder passar perfekt in i rollen, jag hoppas få se mer utav honom. Dessa personers liv vävs så småningom samman på ett eller annat sätt. Jag älskar satiren i filmen, ett mycket bra slut och bra skådespelarinsatser. Mycket kul att se en film om ungdomar som inte följer den trista ramen. Framför allt gillar jag hur tiden ställer till det i huvudet på en. Man hänger hela tiden med i filmen, men i slutet får man se hur själva historien hänger ihop. Var den börjar och var den slutar. Ja ni som inte sett den får se själva. Rekommenderas. Citera Link to comment Share on other sites More sharing options...
Rekommenderade inlägg
Delta i diskussionen
Du kan svara nu och bli medlem senare. Om du är medlem, logga in för att svara med ditt användarnamn.
Notera: Din post kommer granskas av en moderator innan den blir synlig för andra.