Jump to content

Vad är "känsla"?


Recommended Posts

Nu tänker jag mest på när man recenserar eller gör omdömen om film, eller kanske beskriver en film för en vän: "Den där filmen hade en jävligt häftig känsla", Ofta, säkert i brist på bättre ord, talar man om filmens "känsla". Hur definierar du "känsla" och hur bedömer du enligt "filmkänsla"?

Link to post
Share on other sites

Det första jag tänker på när det gäller känsla är filmens atmosfär, och hur allt fungerar tillsammans med den.

 

Är filmen humoristisk och skådespelarna spelar över grovt, så kan den fortfarande ha en bra "känsla". Detta just för att filmen i ett tidigt skede förklarar att det här inte är en film att ta på så stort allvar.

 

Så sammanfattat är en filmkänsla, när alla ingredienser fungerar ihop med filmens förutsättningar och framförallt att du själv gillar det. Då har filmen en häftig känsla.

Link to post
Share on other sites
  • Filmstar

Jag skriver ofta om en films känsla. För min del handlar det om lite olika faktorer.

 

En viktig känsla är mysighetskänslan som man ofta får när man ser på 80-tals filmer. Då är det ren 80-tals känsla jag pratar om där det helt enkelt är en skön, avslappnad och mysig känsla i filmen.

 

Sen har vi, precis som Nit89ram skrev, helhetskänslan där allt fungerar så bra ihop och ger rätt atmosfär och allt liksom synkar.

 

Känsla tycker jag också har mycket med musiken att göra där man kan få till riktigt bra känsla i en film tack vare utmärkt soundtrack eller filmmusik. Detta kan också liknas med stämningen i en film.

Link to post
Share on other sites

Håller helt med föregående skrivare. Det jag menar med känsla är stämning, främst brukar jag tänka på musik och miljöer när jag får en viss känsla men det är ju helhetsintrycket. Manus osv bidrar ju till stämning lika mycket som de andra faktorerna.

Link to post
Share on other sites
Jag skriver ofta om en films känsla. För min del handlar det om lite olika faktorer.

En viktig känsla är mysighetskänslan som man ofta får när man ser på 80-tals filmer. Då är det ren 80-tals känsla jag pratar om där det helt enkelt är en skön, avslappnad och mysig känsla i filmen.

 

Okej, vad är det i filmerna som ger "mysighetskänsla"?

 

 

sammanfattat är en filmkänsla, när alla ingredienser fungerar ihop med filmens förutsättningar och framförallt att du själv gillar det. Då har filmen en häftig känsla.

 

Helhetsintryck inkl. musik, foto, klippning, skådespeleristil m.m. Ok. Det låter som en vettig definition som vi kan enas om så länge.

 

Om filmen är från en annan kultur, eller det finns inslag från andra kulturer, låt oss säga musik, scenografi eller annat som kan kännas ovant eller obekant, hur påverkar detta "känslan"? Kan helhetsintrycket "dras ned" och bedömning av "känslan" påverkas?

 

Helt enkelt, hur mycket påverkas "känslan", och därigenom betyget eller omdömet, av att något är bekant eller främmande?

Link to post
Share on other sites
Om filmen är från en annan kultur, eller det finns inslag från andra kulturer, låt oss säga musik, scenografi eller annat som kan kännas ovant eller obekant, hur påverkar detta "känslan"? Kan helhetsintrycket "dras ned" och bedömning av "känslan" påverkas?

 

Helt enkelt, hur mycket påverkas "känslan", och därigenom betyget eller omdömet, av att något är bekant eller främmande?

 

Jag tycker snarare att det blir tvärtom. En film från en annan kultur - där allt känns annorlunda - kan snarare var upplyftande och kanske inte höja betyget, men snarare stärka det.

Att man inte ser samma film om och om igen, fast den här gången från en annan kultur.

 

Ett konkret exempel är ju Miyazaki's filmer, där det mesta i hans fantasivärld känns lite obekant men som ändå fungerar. I Tonari no Totoro till exempel höjde jag mitt betyg en aning, just för att jag inte kunde motstå den charmerande och "barnsliga" känslan som den filmen hade.

Link to post
Share on other sites
  • Filmstar
Jag skriver ofta om en films känsla. För min del handlar det om lite olika faktorer.

En viktig känsla är mysighetskänslan som man ofta får när man ser på 80-tals filmer. Då är det ren 80-tals känsla jag pratar om där det helt enkelt är en skön, avslappnad och mysig känsla i filmen.

Okej, vad är det i filmerna som ger "mysighetskänsla"?

Jag antar att det delvis är nostalgi när det kommer till 80-tals filmerna med mysighetskänslan. Dagens filmer saknar allt som oftast just den där mysighetskänslan, men visst förekommer det. Ett utmärkt exempel är Lost in Translation som rakt igenom har mysighetskänslan. En viktig del är hur Tokyo och Japan porträtteras i filmen och de små detaljerna framhävs. Det ger mysighetskänslan.

 

Jag tror det är viktigt att regissören/filmskaparna lyckas få en att känna något och komma in i filmen, det ger känsla. Sen tror jag alla uppfattar känsla på olika sätt, och det finns olika typer av känslor i film.

 

sammanfattat är en filmkänsla, när alla ingredienser fungerar ihop med filmens förutsättningar och framförallt att du själv gillar det. Då har filmen en häftig känsla.
Helhetsintryck inkl. musik, foto, klippning, skådespeleristil m.m. Ok. Det låter som en vettig definition som vi kan enas om så länge.

 

Om filmen är från en annan kultur, eller det finns inslag från andra kulturer, låt oss säga musik, scenografi eller annat som kan kännas ovant eller obekant, hur påverkar detta "känslan"? Kan helhetsintrycket "dras ned" och bedömning av "känslan" påverkas?

 

Helt enkelt, hur mycket påverkas "känslan", och därigenom betyget eller omdömet, av att något är bekant eller främmande?

Svårt, för det kan både vara positivt och negativt. Visst känner man något annorlunda i en film med annan kultur. Jag kan tycka att känslan försvinner om musiken inte tilltalar mig, vilket kan vara fallet med t.ex. afrikansk musik. Men å andra sidan kan den typen av musik passa in och ge känsla, så det är svårt att säga. Det är givetvis från fall till fall. Men visst kan det förstärka känslan om det är annorlunda och främmande, bara det är bra.

Link to post
Share on other sites

Känsla för mig är (ungefär som övriga sagt) när filmens delar synkroniserar med varandra och bildar en stark enhet, som gör att jag uppfattar allting som mer "verkligt", mer närgånget och berörande. Det handlar om att filmen ska framkalla någonting som man själv har känt eller drömt om - då blir det "känsla" i filmen. Filmen rör helt enkelt vid känslor som jag känt och kan relatera till och då blir det något slags rus eller pay-off inom mig av det jag ser.

 

Komedier brukar inte beröra mig så pass djupt att jag vill tala om det som jag definierar som "känsla" i sådana filmer, men samtidigt så väcker humor skratt och det är den enklaste vägen till att känna något, enligt min mening, så på så vis har även komedier ofta känsla - om än inte lika djupgående som många andra känslor. Ju närmare känslan ligger min egen person, ju mer känns det som känsla för mig. Igenkänningshumor är därför den humor jag drabbar djupast av och komedier med den ingrediensen är nog de jag skulle vilja påstå har mest känsla (Shaun of the Dead som exempel).

 

Filmer från andra kulturer har extra stor gratispotential att framkalla känsla hos mig, om den känns exotisk (som något jag drömmer om att få uppleva), men i övrigt gäller det för sådana filmer som för samtliga - oavsett kultur, att träffa mig djupt på så sätt att jag kan relatera till det som händer.

 

2001: A Space Odyssey har mycket känsla när jag ser den, eftersom jag svävar iväg till en värld jag drömmer om att få uppleva.

 

Festen är en film som har mycket känsla för mig, eftersom jag kan relatera till huvudpersonens utsatthet. Jag har inte upplevt exakt samma saker som huvudpersonen, men jag har i grunden känt samma känsla som honom.

Lost in Translation vill även jag ta upp, eftersom den även för mig är en film med mycket känsla. Även där för att det är en drömvärld långt från min egen som jag vill uppleva, och även för att jag kan relatera till Bill Murrays karaktär på något vis - igenkänningshumor spelar mycket roll där.

 

Det är nog så jag ser på känsla i film.

Link to post
Share on other sites
  • Filmstar
Lost in Translation vill även jag ta upp, eftersom den även för mig är en film med mycket känsla. Även där för att det är en drömvärld långt från min egen som jag vill uppleva, och även för att jag kan relatera till Bill Murrays karaktär på något vis - igenkänningshumor spelar mycket roll där.

Mmm, och jag kan alltså bekräfta att jag upplevde denna drömvärld och känsla när jag besökte Tokyo och Japan förra året. Inte blir filmen sämre av det, att den lyckas fånga en känsla som visar sig vara äkta.

Link to post
Share on other sites
Lost in Translation vill även jag ta upp, eftersom den även för mig är en film med mycket känsla. Även där för att det är en drömvärld långt från min egen som jag vill uppleva, och även för att jag kan relatera till Bill Murrays karaktär på något vis - igenkänningshumor spelar mycket roll där.

Mmm, och jag kan alltså bekräfta att jag upplevde denna drömvärld och känsla när jag besökte Tokyo och Japan förra året. Inte blir filmen sämre av det, att den lyckas fånga en känsla som visar sig vara äkta.

Jag är mycket avundsjuk. Min absoluta drömresa är att besöka Tokyo. Jag skulle inte behöva göra något speciellt där egentligen, utan bara "vara" där... Leva Bob Harris-liv. :rolleyes:

Link to post
Share on other sites
  • Filmstar
Lost in Translation vill även jag ta upp, eftersom den även för mig är en film med mycket känsla. Även där för att det är en drömvärld långt från min egen som jag vill uppleva, och även för att jag kan relatera till Bill Murrays karaktär på något vis - igenkänningshumor spelar mycket roll där.

Mmm, och jag kan alltså bekräfta att jag upplevde denna drömvärld och känsla när jag besökte Tokyo och Japan förra året. Inte blir filmen sämre av det, att den lyckas fånga en känsla som visar sig vara äkta.

Jag är mycket avundsjuk. Min absoluta drömresa är att besöka Tokyo. Jag skulle inte behöva göra något speciellt där egentligen, utan bara "vara" där... Leva Bob Harris-liv. :rolleyes:

Haha, jag vet precis vad du menar och så kändes det också ! Alla är så trevliga och hjärtligt vänliga plus att man bodde på ett skönt hotell som hade liknande utsikt som man tappade andan av varje dag. Och så swimmingpoolen och jaccuzin på eftermiddagarna. Ja, jag längtar tillbaks...

 

EDIT: Blev lite off-topic, men jag bifogar lite bilder från hotellet (ej tagna av mig):

 

tpptt01a.JPG

Vi bodde ännu högre och hade ännu bättre utsikt, på kvällen var det magiskt

 

tpptt02a.JPG

VIP-loungen där man varje kväll kunde sitta och njuta av utsikten med gratis dricka mellan 17-22

 

tpptt03a.JPG

Frukost varje morgon, högst upp

Link to post
Share on other sites
Festen är en film som har mycket känsla för mig, eftersom jag kan relatera till huvudpersonens utsatthet.

 

Det var en intressant vinkling. "Att relatera till huvudpersonen" Och så har vi "igenkänningshumor" i "Lost in Translation". Hmm, är det så att trovärdighet också kan vara en faktor som är avgörande för filmens "känsla"?

Link to post
Share on other sites
Festen är en film som har mycket känsla för mig, eftersom jag kan relatera till huvudpersonens utsatthet.

 

Det var en intressant vinkling. "Att relatera till huvudpersonen" Och så har vi "igenkänningshumor" i "Lost in Translation". Hmm, är det så att trovärdighet också kan vara en faktor som är avgörande för filmens "känsla"?

Ja, eller trovärdigt och trovärdigt, men om karaktärer i en film känner något som jag själv känt så blir det väldigt äkta känslor - då spelar det ingen roll om filmen handlar om en apa som bor på Mars eller vad som helst som egentligen inte är speciellt trovärdigt. Men visst kan trovärdighet i sig ge en stark känsla. Som i Lasermannen där jag tycker tidskänslan i miljöer, kläder och utseenden också ger en trovärdighetskänsla som lyfter miniserien för mig. Det är väl för att den baseras på någonting som har hänt i en speciell tid och om det då känns autentisk så blir resultatet mycket bra, med stark känsla i utförandet av storyn.

Link to post
Share on other sites

Mycket bra åsikter som vädrats i denna tråd, det enda tråkiga är att jag inte känner att jag har så mycket att tillföra.

 

Men just det där med "igenkänningsfaktorn" har ju en ganska central roll när det kommer till känslan i en film och håller med till punkt och pricka angående känslan i Lost in Translation. Kan ju inte finnas någon som inte är sugen på att besöka Tokyo efter att ha sett den filmen. Ett mästerverk till film rakt igenom.

 

Hur dumt det nu kan tyckas så fick jag lite samma känsla av Into the Wild, lämna allt skit bakom sig, packa sin väska och ge sig ut på äventyr.

Link to post
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.
Note: Your post will require moderator approval before it will be visible.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Paste as plain text instead

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

Loading...
×
×
  • Create New...