Jump to content

Omgång 12 - Persona


Recommended Posts

  • Replies 34
  • Created
  • Last Reply

Top Posters In This Topic

Top Posters In This Topic

Posted Images

  • Filmstar
Den där bilden som postades (av Disintegrator tror jag) förut, på Namoi Watts och Laura Elena Harring, den för definitivt tankarna direkt till Persona då den visar två ansikten som "smälter ihop" till ett ansikte.

Vilken bild är det du tänker på, Yojimbo? Den postades i en annan tråd, eller?

 

Jag ser verkligen fram emot att läsa om era tankar kring Persona, Yojimbo och Plox. (Ja, jag vet ju vilket betyg du ger den, Yojimbo, men det är ju kul att få lite mer kött på benen än bara en siffra.) Och jag är nyfiken på vad Plox tycker. Känns som om det är fågel eller fisk. :)

 

Det där med paralleller till Mulholland Drive och Fight Club utelämnade jag (nästan) med flit från min recension. Dels känns det som om det liksom alltid måste nämnas när jag läser om Persona, och dels tycker jag det rör sig om ganska olika filmer, formmässigt och hur jag upplever dem när jag ser dem. Men visst, det finns ju likheter i temat, förstås. Men, Plox, förvänta dig ingen prequel till Mulholland Drive. ;)

 

EDIT: Ska själv också försöka komma med lite fler kommentarer och analyser, bl a på det som Nit89ram skrivit.

Link to post
Share on other sites
Den där bilden som postades (av Disintegrator tror jag) förut, på Namoi Watts och Laura Elena Harring, den för definitivt tankarna direkt till Persona då den visar två ansikten som "smälter ihop" till ett ansikte.

Vilken bild är det du tänker på, Yojimbo? Den postades i en annan tråd, eller?

Jag länkar till bilderna jag tänkte på.

 

Jag ser verkligen fram emot att läsa om era tankar kring Persona, Yojimbo och Plox. (Ja, jag vet ju vilket betyg du ger den, Yojimbo, men det är ju kul att få lite mer kött på benen än bara en siffra.)

Ja, jag hoppas jag kan skriva något läsbart om den, för jag vet att då jag såg den första gången så hade jag riktigt svårt att hitta ord på vad som "orsakade" betyget, men jag kände verkligen att den var väldigt unik och djärv till och med för att vara Bergman.

Link to post
Share on other sites
  • 3 weeks later...
  • 2 weeks later...

Varning för spoilers!!!

 

Persona (1966)

Den store skådespelerskan Elisabet Vogler (Liv Ullman) bestämmer sig plötsligt för att sluta tala. Ingen vet varför hon får detta infall, utom hon själv. Den unga, naiva syster Alma (Bibi Andersson) kallas in för att ta hand om och studera henne. De får bo tillsammans vid en sommarkåk vid havet. Medan rehabiliteringen går framåt börjar Alma lämna ut sig mer och mer till Elisabet, och frågan är; vem studerar egentligen vem?

 

Persona1.jpg

 

Den säregna inledningen måste räknas till en av de mest minnesvärda i filmhistorien – trots det, eller kanske just därför, var Ingmar Bergman rädd för att vissa människor inte skulle ta hans film på allvar efter den. Bergman utmanar både sig själv och sin publik med Persona och det är ingen överdrift av dem som kallar filmen för hans djärvaste i karriären.

 

Det första som slår mig efter denna andra gång jag ser den, det är att musiken känns så perfekt och tidlös – den kunde lika gärna vara hämtad ur en Kubrick-film eller ännu bättre - en Lynch-film. Men återigen till inledningen av filmen; Fantastisk, drömsk, symbolisk fantasi sätter tonen för filmen, med en död (?) pojke som inte får någon ro under det vita överdragstäcket. Han läser i en bok, ”En sann hjälte”, och jag undrar vad det är för tecken Bergman vill ge mig? Genom en suddig hinna ser han ett kvinnoansikte - en moder - men kvinnan byter ständigt skepnad. Vem är egentligen kvinnan? Och vem är egentligen pojken?

 

Persona2.jpg

 

Alma: Jag kanske inte klarar henne.

Läkare: Hur då "klarar henne"?

Alma: Själsligt…

 

Det här är alltså mina svävande tankegångar efter filmens första minuter – då vet jag att en film har lyckats fängsla mig. Filmen fortsätter med ett rakare berättande, men känslan av ovisshet finns hela tiden med och kommer ibland upp till ytan när små tecken ges. De underliga rösterna utanför bild som egentligen kommer från någon som står framför syster Alma, men rösten är så koncentrerad att den verkar komma från Almas huvud lika gärna som personen framför henne. I och med Bergmans och Sven Nyqvists lek, där de med fotot parar ihop Elisabet Vogler med Alma, så känns teorin mycket möjlig. Elisabet Vogler verkar mer och mer vara ett tyst spöke som studerar Alma. När upplösningen kommer känns det som att allt ställs kring sin spets och jag måste ta ett beslut – är det en och samma person och vem är egentligen äkta? Känslan av desillusion och svåra identitetsproblem lämnar mig när filmen plötsligt tar slut. Galet.

 

9/10

 

Persona3.jpg

Link to post
Share on other sites
  • Filmstar

Yojimbo: Trevligt med lite nya rader om filmen!

 

Angående musiken, ja, visst är den bra, speciellt i inledningen. Gillar även det klassiska stycket som spelas under sekvensen när Elisabeth ligger i sängen under skymningen i början (när ljuset sakta, sakta försvinner).

 

Just det där med att Bergman var rädd att inledningen skulle "skrämma bort" folk märkte man lite av i SVT-intervjun om Persona. Han säger nåt i stil med "filmen är besvärlig i början", att inledningen var tänkt som poesi i bilder. "Men sen blir det en väldigt vanlig, handgriplig, riktig historia... med ett dröminslag också men det är fullständigt begripligt, det är ingenting konstigt med det". Haha.

 

Pojken i inledningen, ja. Vem är det? När jag såg filmen nu senast så antog jag att det var Elisabeths son (som även finns på fotot som E river sönder i början och hon som sen i slutet försöker dölja under sina händer). Nu fick jag plötsligt för mig att det kanske kan vara nån sorts bild av Almas ofödda aborterade barn. Han verkar ligga helt ensam bland andra döda. Kvinnan/kvinnorna han sträcker sig efter är ju Alma (Andersson) resp. Elisabeth (Ullman) om vartannat, mer eller mindre suddigt. Detta har du säkert redan sett. Du menar väl mer symboliskt i filmen, vem hon är, så att säga?

 

Sen svamlade jag nånstans i min recension om att man inte behöver analysera filmen så mycket. Glöm det! Det är ju just det som Filmklubben handlar om. Det är ju en sak att vi gör det, en annan att kanske Bergman själv var lite less på det.

 

Bergman säger själv i intervjun att filmen skrevs eftersom han var jävligt less på att vara Dramaten-chef eftersom han då var tvungen att spela en massa roller, vara inställsam när han inte ville. Detta framstår väl även som det främsta temat i filmen: de roller som alla i filmen spelar, främst då Elisabeth som tröttnar på de, som hon tycker, falska masker hon hela tiden bär som skådis.

Link to post
Share on other sites

Angående musiken, ja, visst är den bra, speciellt i inledningen. Gillar även det klassiska stycket som spelas under sekvensen när när Elisabeth ligger i sängen under skymningen i början (när ljuset sakta, sakta försvinner).

Den scenen, när ljuset försvinner, hade jag glömt bort sedan jag såg filmen första gången, men den är fullständigt magisk och antagligen mitt favoritögonblick i filmen. Till slut är det bara ögonen kvar där i mörket... kusligt och poetiskt.

 

Just det där med att Bergman var rädd att inledningen skulle "skrämma bort" folk märkte man lite av i SVT-intervjun om Persona. Han säger nåt i stil med "filmen är besvärlig i början", att inledningen var tänkt som poesi i bilder. "Men sen blir det en väldigt vanlig, handgriplig, riktig historia... med ett dröminslag också men det är fullständigt begripligt, det är ingenting konstigt med det". Haha.

Ja, hehe. Jag gillade verkligen hans introduktion av filmen och det är riktigt kul att dessa introduktioner spelades in, före hans bortgång.

 

Pojken i inledningen, ja. Vem är det? När jag såg filmen nu senast så antog jag att det var Elisabeths son (som även finns på fotot som E river sönder i början och hon som sen i slutet försöker dölja under sina händer). Nu fick jag plötsligt för mig att det kanske kan vara nån sorts bild av Almas ofödda aborterade barn. Han verkar ligga helt ensam bland andra döda. Kvinnan/kvinnorna han sträcker sig efter är ju Alma (Andersson) resp. Elisabeth (Ullman) om vartannat, mer eller mindre suddigt. Detta har du säkert redan sett. Du menar väl mer symboliskt i filmen, vem det är, så att säga?

Jag tyckte faktiskt att kvinnoansiktena inte växlade mellan endast Alma och Elisabet, utan ytterligare ansikten, men jag kan ha sett fel. Ansiktena blir ju förändrade också av oskärpan, så kanske är det bara konturerna som spelar mig ett spratt.

 

Den ensamme pojken med moderslängtan ser jag som både Almas och Elisabets nekade barn - speciellt eftersom jag ser dem som en och samma person. Jag vet dock inte om det är sjuksystern eller skådespelerskan som är den riktiga, vilket är filmens största frågetecken för mig. Men att filmen spelar på att vi ska känna oss lika identitetsförvirrade som karaktärerna är vad jag tror att det handlar om.

 

För övrigt tycker jag mig se ett flertal referenser till Persona i Scorseses Shutter Island - inte minst kopplingen mellan Fårö och "Shutter Island".

Link to post
Share on other sites
  • Filmstar
Angående musiken, ja, visst är den bra, speciellt i inledningen. Gillar även det klassiska stycket som spelas under sekvensen när när Elisabeth ligger i sängen under skymningen i början (när ljuset sakta, sakta försvinner).

Den scenen, när ljuset försvinner, hade jag glömt bort sedan jag såg filmen första gången, men den är fullständigt magisk och antagligen mitt favoritögonblick i filmen. Till slut är det bara ögonen kvar där i mörkret... kusligt och poetiskt.

Japp, den scenen är magisk. Vilket stycke är det? Orkar inte googla på det just nu. Nåt av Bach misstänker jag? Lite lustigt att du glömt bort ditt favoritögonblick i filmen, hehe.

 

För övrigt tycker jag mig se ett flertal referenser till Persona i Scorseses Shutter Island - inte minst kopplingen mellan Fårö och "Shutter Island".

Har inte sett Shutter Island. Ska se den snart, förhoppningsvis.

 

Förresten...

 

Väntar fortfarande på storartade recensioner (sågningar eller inte) från Plox och Czechflash. När kommer de? ;)

Link to post
Share on other sites
Angående musiken, ja, visst är den bra, speciellt i inledningen. Gillar även det klassiska stycket som spelas under sekvensen när när Elisabeth ligger i sängen under skymningen i början (när ljuset sakta, sakta försvinner).

Den scenen, när ljuset försvinner, hade jag glömt bort sedan jag såg filmen första gången, men den är fullständigt magisk och antagligen mitt favoritögonblick i filmen. Till slut är det bara ögonen kvar där i mörkret... kusligt och poetiskt.

Japp, den scenen är magisk. Vilket stycke är det? Orkar inte googla på det just nu. Nåt av Bach misstänker jag? Lite lustigt att du glömt bort ditt favoritögonblick i filmen, hehe.

Det var inte ett favoritögonblick första gången jag såg den, men det blev det nu, andra gången.

Link to post
Share on other sites

Väntar fortfarande på storartade recensioner (sågningar eller inte) från Plox och Czechflash. När kommer de? ;)

Jag beställde filmen online men den var restad så jag fick aldrig hem den. Ska kolla med dem imorgon och se om den är på gång, annars köper jag den någon annanstans i veckan. Så min recension kommer... :)

Link to post
Share on other sites
  • Filmstar

Czech: Väntar mig liite mer om filmen än det som finns att läsa i din mediokra recension. ;)

Oj, vilket påhopp :lol: Nej, men väntade mig att någon skulle kommentera och diskutera, men inget hände och nu har jag glömt filmen till viss del (haha, nåja). Vet inte vad jag vill diskutera egentligen eller vad jag har åsikter om. Ska fundera på saken och återkomma, annars får du (och andra) gärna kommentera mina tankar i recensionstråden om du vill veta vad jag tyckte och tänkte om något specifikt.

 

Filmen var dock inte dålig om du nu tror att jag tycker det.

 

EDIT: Jag tror mer att jag inte orkade analysera filmens tema direkt och mer såg filmen på ytan. Tror nog den kan bli intressantare om man gräver lite djupare, men jag fick liksom inte intresset för att gräva djupare även om det fanns saker jag gillade.

Link to post
Share on other sites
  • Filmstar

Czech: Nänä, jag tror inte du tyckte den var dålig. Jag har ju läst din recension och sett ditt betyg. Det var bara det att det var en Filmklubben-film och hade hoppats på en lite fylligare recension och kanske nåt inlägg här också som kött på benen. Eftersom det är en av mina favvofilmer så är jag av naturliga skäl nyfiken på vad andra tycker.

 

Haha, se det inte som ett påhopp, det var mer ett sätt att lura fram lite mer från dig om filmen. Men ibland är det så. Att man inte får den där riktiga känslan och vill skriva mycket om en film. Eller snarare, ofta är det så. (Och med medioker så menar jag alltså "ordinär", "halvbra", "inget speciellt". Vissa använder ju medioker i den, i mina ögon, felaktiga betydelsen "usel".)

 

Just det där du skriver om slutet av filmen, att den inte lyfter. För mig är den absoluta höjdpunkten av filmen just dubbelscenen där Alma kör sin monolog, först med Ullmann i bild, sen med Andersson. (Sen är det iofs tio minuter till kvar där kanske inte så fruktansvärt mycket händer, i alla fall inget väldigt minnesvärt, förutom en del småsaker, typ ledtrådar till vad som hände, vem som är vem kanske.)

 

Förresten, för mig funkar filmen otroligt bra som en ytlig film där jag inte behöver gräva djupare. Alla scener är så snygga och direkta, nerviga, att jag bara sugs in.

Link to post
Share on other sites
  • 10 months later...

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.
Note: Your post will require moderator approval before it will be visible.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Paste as plain text instead

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

Loading...

×
×
  • Create New...