Jump to content

Recommended Posts

post-403-1127744084.jpg

 

Titel: Fight Club

Regi: David Fincher

Skådespelare: Edward Norton, Brad Pitt, Helena Bonham Carter och Meat Loaf.

 

Fight Club är en nihilistisk studie över mannens roll i det moderna konsumtionssamhället, en psykologisk film som tar upp teman som identitetskris, personlighetsklyvning och könsroller i en mästerlig överföring av Chuck Palahniuks novell med samma namn.

 

Edward Norton gestaltar en alienerad, identitetslös, narkoleptisk kontorsslav, denna onda sagas nav och berättare vars dagar kantas av ändlöst kontorsarbete åt en väletablerad bilfirma. Vår sömnlöse, sardoniske berättare upplever allting på jobbet som en ”kopia, efter kopia, efter kopia” och förmedlar, genom den berättarröst filmen använder sig av, sarkastiska kommentarer om hans chef.

 

Palahniuk går till attack mot hela det materialistiska, västerländska samhällets normer och värderingssystem där hög status är förknippat med yrke, pengar och materiell egendom, och där män inte tillåts vara sig själva. Det anti-konformistiska budskap som genomsyrar hela filmen kritiserar människors likgiltighet i allmänhet, brist på ifrågasättande och att vi ofta faller offer för hur andra vill att vi ska tycka och tänka och hur vi vill att andra ska se oss, istället för att vara oss själva. Folk försöker eftersträva olika livsstilar eller söker sig till religion, en grupp eller ledare för att finna en identitet, en grupptillhörighet, en andlighet i allt arbete och konsumtion där tiden vi ägnar åt att umgås med varandra blir mindre och mindre. Vi låter våra liv styras av samhällets förväntningar och det som allmänt anses vara normalt – skaffa utbildning, eftersträva välbetalt jobb, gifta sig och skaffa barn. Men under den till synes normala fasaden döljer sig ständigt återkommande begär, missnöje, lögner och ett behov av självbekräftelse.

 

I de terapigrupper för döende, sjukdomsdrabbade som Norton besöker finner han mer mänsklighet och öppenhet än vad han någonsin funnit innan och i ljuset av de döendes smärtor framstår hans egna ”bekymmer” som minimala.

 

Mötet med den anarkistiske, nihilistiske tvålförsäljaren Tyler Durden blir en vändpunkt i huvudpersonens liv då han introduceras till ett nytt levnadsperspektiv och kritiskt sätt att tänka.

Tyler är berättarens idealbild av sig själv och representerar allt som han inte är: han är macho per definition, karismatisk, kaxig och fri från alla begär. Yin och Yang-spelet mellan Norton och Pitt och kontrasterna mellan deras karaktärer är intressant då den ene är en osjälvsäker, storkonsumerande medelmåtta som är van vid komfort, medan Durden är mer primitiv till sin natur, gillar att leva farligt och anser att det bara är genom kampen och smärtan som man kan känna att man lever.

 

Då Tyler startar Fight Club, den underjordiska slagsmålsklubb som urartar i filialer utspridda över hela landet, så förvandlas han stegvis till en ledare av messianska mått. Fight Club blir en slags självhjälpsterapi för miljontals desillusionerade män över hela landet, som lever ut sina aggressioner och tar tillvara deras primitiva instinkter. Denna klubb utvecklas successivt, i takt med att anhängarna ökar och Tylers stegrande inflytande, till en anarkistisk terroristorganisation, ”Project Mayhem”. Medlemmarna tilldelas diverse uppdrag av Durden vars syfte är att skapa kaos och oreda i samhället.

 

Denna kompromisslösa film undviker att komma med pekpinnar eller servera en lösning till de problem den tar upp på ett silverfat. Först och främst så undersöker och skildrar filmen roten till dessa mäns frustrationer i filmens början, och sedan tar filmen en helt ny riktning där en alternativ lösning presenteras men utan att pekas ut som "den rätta lösningen”. Den narrativa utveckling som sker provocerar fram en rad intressanta frågor hos oss tittare. Först och främst så kan man bland annat dra paralleller till fascismens utveckling, hur en stark ledare kan utnyttja ett allmänt missnöje för att göra hans vision till samhällets. Syftet med Fight Club var ju trots allt att vara som en sorts befrielse där man tillåts vara sig själv, där man bryter sig loss från tidigare institutionaliserade normer. Men klubbens medlemmar återgår till att bli konformistiska hjärntvättade robotar, fast denna gång under en ledare.

 

En scen som på ett skrämmande men samtidigt svart komiskt sätt illustrerar hur hjärntvättade Project Mayhems medlemmar blivit är när Durdens vän Robert Paulsen blir skjuten i huvudet under ett attentatförsök, och blir förd till Project Mayhems bas. Där befinner sig ett flertal av organisationens medlemmar som framstår som idioter då det enda de kan göra är att ta efter varandra och ropa ”his name was Robert Paulsen” ett stort antal gånger, när Norton i sorg utbrister att en ”människa av kött och blod” just blivit ihjälskjuten. Detta samtidigt som man får se det allt annat än trevliga, bloddrypande skottsår Robert har i huvudet.

 

Framlade inte Durden kritik över att vi alla är produkter av kommersialismen där vi enbart är statistiska nummer och har ett värde som konsumenter och saknar individualitet? Men hur stor individualitet och ifrågasättande har egentligen medlemmarna av Project Mayhem när det enda de kan göra är att blint lyda Tylers order?

 

Rent estetiskt och filmtekniskt är det här inget annat än ett fyrverkeri då filmmediet utnyttjas på en mängd innovativa sätt där det smutsiga, lite småkorniga fotot och klippningen främst sticker ut. Ett genialt grepp jag tänker på är när Norton och Pitt ska inleda sitt första slagsmål utanför en bar och Norton säger ”but first let me tell you a little bit about Tyler Durden”, samtidigt som hela bilden tvärsnabbt fryser till och vi plötsligt befinner oss i ett projektorrum. Här talar han i närbild in i kameran om Tylers deltidsjobb som projektionist där han sadistiskt klipper in porrfilmssnuttar, så kallade ”single frames”, i Disneyfilmer som en protest mot filmbranschen.

 

Den uppmärksammade tittaren kan i Fight Clubs allra sista bildruta lägga märke till att en ”single frame” på ett manligt könsorgan dyker upp, en subtil men genial detalj som understryker budskapet om hur vi undermedvetet påverkas av all den reklam vi ser runt omkring oss, där budskapen hamras in utan att vi tänker på det. Man skulle även kunna se det som att hela filmen vi just fått se är ett budskap direkt från Tyler, för vem om inte han klipper in sådana ”single frames”?

 

Detaljer finns det gott om i den här filmen. Ett annat exempel är att vi får se Tyler Durden poppa upp i snabba skymtar redan tre-fyra gånger innan berättaren möter honom på planet, ett sätt att visualisera hans undermedvetna och ge tittarna en ledtråd om vad som komma skall.

 

Skildringen av personlighetsklyvning och karaktärsutvecklingen är väl genomförd och avslöjandet att Tyler och berättaren är samma person mot slutet av filmen är inget annat än en käftsmäll, som ställer filmen i ett helt nytt ljus. Det är ett intelligent sätt att skildra huvudpersonens inre kluvenhet och sökande efter sig själv. Från den snyggt dataanimerade, snabba kameraåkningen till Dust Brothers technomusik, genom berättarens hjärna, är hela filmen en mörk odyssé genom det manliga psyket. Genom mötet med Tyler börjar han utforska sina egna gränser som person och komma i underfund med vem han själv är.

 

”The things you own end up owning you.”

När berättaren låter spränga sin egen lägenhet gör han sig fri från alla sina ägodelar, och när han flyttar till en övergiven pappersfabrik, som ger uttrycket ”existens minimum” en helt ny innebörd, så känner han sig friare än vad han var innan. Han återgår till ett mer primitivt leverne, börjar utmana sig själv och testar sina smärtgränser, hur stark han är såväl psykiskt som fysiskt. En obehaglig scen är när Norton häller ett frätande pulver på sin hand och försöker koppla bort sina tankar, för att utmana sina psykiska begränsningar.

 

Fight Club kan sägas vara en metafor för en kamp mot sitt inre, inåtvänd våld för att ändra sig själv. Många har kritiserat filmen för att vara våldsglorifierande, vilket den inte är. Först och främst är slagsmålsscenerna ytterst välgjorda, då varje käftsmäll ger ifrån sig saftiga ljud, och vem minns inte scenen där berättaren får ett plötsligt utbrott och slår en av medlemmarna sönder och samman, där vi får se en inzoomad bild på dennes blodiga ansikte, samtidigt som alla medlemmar står runt omkring förstummade.

 

Självklart så måste den sedvanliga Palahniuk-humorn nämnas, då filmen inte bör tas på blodigt allvar, då trots de allvarliga, existentiella teman den tar upp även finns en redig dos ironi och svart humor, då i stort sett varenda scen har en komisk underton. Jag kan bara inte låta bli att sitta och småle lite sadistiskt varje gång jag ser den ultimata utpressningsscenen, när huvudpersonen kliver in på sin chefs kontor och börjar slå sig själv blodig. När säkerhetsvakter kommer in i rummet ligger han på sina bara knän framför chefen och bönar och ber ”att han inte ska slå honom mer”, för att jävlas med hans irriterande chef, samtidigt som han får korporativt skadestånd och suger ut ett av de företag han föraktar på pengar, för att finansiera Project Mayhem.

 

En annan scen som framkallar ett leende på läpparna är när Durden och berättaren ger sig ut mitt i natten, och hoppar över ett stängsel där de befinner sig i ett fabriksområde bland massa sopsäckar och Norton frågar vad de ska göra. Hela situationen blir groteskt komisk när Tyler säger att de befinner sig utanför en fettsugningsklinik och Norton försöker kasta över påsar med fett, som de senare ska tillverka tvål av, över stängslet samtidigt som en av påsarna går sönder och fett rinner ut på Tyler. ”We were selling the rich fat women their rich fat asses back to them”, blir kommentaren när dem dagen efter tröskar in på ett varuhus och säljer den nytillverkade tvål de gjort kvällen innan, ironi var ordet!

 

Hela filmen är fylld med sylvassa repliker som säger ett och annat om samhället och upprepningar används ofta, såsom när berättaren läst en artikel om organ som berättar om sig själva i jag-form och Norton senare, genom berättarrösten, beskriver sina tankar och känslor i jag-form upprepade gånger. ”Im Jacks smirking revenge.”

 

Fight Club är en provokativ, kompromisslös film som utmanar tittaren att tänka själv, och ett knytnävslag i ansiktet på hela etablissemanget!

 

5/5

Edited by mitchie

Share this post


Link to post
Share on other sites

Muhahaha. Det där kallar jag analys!

 

Snyggt jobbat Mitchie! Oerhört välskrivet. Får lusten att se filmen ytterligare än gång

Share this post


Link to post
Share on other sites

Jag tykker oxå att Fight CLuB e bra!

 

 

Snyggt inlägg där Mitchman! Märks att du har suttit framför den där analysen ett tag. Välskrivet och innehållsrikt. Sen är jag väldigt svag för analyser också. En av de bästa inläggen på länge. You go girl!

Share this post


Link to post
Share on other sites

Måste hålla med ovanstående, alltid snäppet vassare Mitchie. Nu fick även jag lust att se om filmen med lite nya tankegångar.

Share this post


Link to post
Share on other sites

Vad roligt att det börjar dyka upp långa, välskrivna och analyserande inlägg här på forumet. Tänker själv bidra med lite tankar angående denna film. Jag hoppas att det inte gör något även om jag inte har en annan uppfattning om vissa saker, men det kan ju vara kul med lite diskution.

 

Först så skulle jag inte kalla Tyler Durden eller Fight Club för nihilistiska, snarare existentialistiska. En av de viktigaste idéerna inom existentialismen är att om man plockar bort de yttre och konstgjorda skalen av sin personlighet (livsstilar och religion till exempel, som du nämnde) så hittar man så hittar man en kärna som är äkta och okonstlad. Den som var först med att framföra dessa idéer tror jag var Friedrich Nietzsche och han kom även med en lösning på hur man kan finna sin inre kärna av personligheten. Det är så ”enkelt” att om man utsätts för en så extrem situation att de yttre skalen förlorar sina funktioner så kommer det inre och äkta vara det som är kvar. Jag har inte läst någonting av Palahniuk eller om honom, men jag tror han har fått en hel del inspiration och tankar från Nietzsche. Ett exempel på detta i Fight Club är butiksbiträdet som under pistolhot erkänner att han helst av allt skulle vilja bli veterinär, vilket Tyler Durden sen uppmuntrade honom till, på sitt eget lilla vis. Det är alltså inte utbildning eller jobb som Tyler har någonting emot.

 

Nietzsche hade även idéer om övermänniskan (inte att blanda ihop med nazisternas motsvarande). Att reda ut detta begrepp är rätt komplicerat då Nietzsche inte var särskilt tydlig angående det alla gånger, men övermänniskor är de som har insett sanningen om sig själva, att det inte finns någon gud eller liv efter detta, att inte heller något gott eller ont existerar och lite andra grejer. ”Ateistiska präster” kallade han dem och det är väl vid en sådan som Tyler Durden kan liknas vid. Mitt minne är väldigt otydligt på det följande, men jag tror Nietzsche beskrev ett sätt att finna andra övermänniskor ungefär som att veva med en käpp (bildligt alltså och detta skrevs innan världskrigen) och se vilka som står kvar. Är det inte någonting de försöker göra med bombdåden?

 

Jag tyckte att Fight Club var en aning våldsglorifierande då den var ganska tyst runt rädsla och skador som är en del av våld, även kontrollerat sådant. Men samtidigt så tycker jag att den har många poänger i skildrandet av de positiva sidorna av våld, som att det kan vara kul. Vi människor är ju trots allt djur och att känna testosteron och adrenalin i kroppen är faktiskt härligt. Till exempel så skulle jag tippa att anledningen till att killar tittar på mycket mer actionfilmer än tjejer beror på skillnaden i testosteronproduktion och actionfilm är inte i närheten av våld när det gäller nivåer av detta ämne. En annan sida av våld som Fight Club visar är att det kan ge en äkta stolthet som är svår att finna på andra ställen. Trots att han var full av blåmärken och tappade tänder så var Nortons karaktär mycket säkrare i sig själv på kontoret än alla de andra som var korrekt klädda och uppförde sig korrekt i övrigt. Han visste att hans kropp kunde ta emot sparkar och slag, vilket betydde så mycket mer för honom än vad hans yttre egenskaper gjorde.

Share this post


Link to post
Share on other sites

Wow! Fan, mitchie, ytterligare en film som ansluter till ska-se-listan tack vare dina sabla recensioner (har i och för sig sett Slagsmålsklubben, men det var länge sen nu).

 

Först och främst så kan man bl.a. dra paralleller till fascismens utveckling, hur en stark ledare kan uttnyttja ett allmänt missnöje, för att göra hans vision till samhällets. Syftet med Fight Club, var ju trots allt att vara som en sorts befrielse, där man tillåts vara sig själv, där man bryter sig loss från tidigare instituerade normer, men klubbens medlemmar återgår till att bli konformistiska, hjärntvättade robotar, men denna gång under en ledare.

Lite samma tema som i Pink Floyd The Wall, tänker jag.

 

Den uppmärksammade tittaren kan i Fight Clubs allra sista bildruta lägga märke till att en ”single frame” på ett manligt könsorgan dyker upp, en subtil, men genial detalj, som understryker budskapet om hur vi undermedvetet påverkas av all den reklam vi ser runt omkring oss, där budskapen hamras in utan att vi tänker på det.

Kommer osökt att tänka på Persona även om "single framen" dyker upp i början i denna film.

Share this post


Link to post
Share on other sites
Fight Club är utan tvekan en av världens tio bästa filmer någonsin. Den som tycker något annat har fel helt enkelt

 

Jag och Greenleaf diskuterade Fight Club lite grann i en annan tråd och då kom detta citatet upp. Det är just detta jag nästan anser vara det värsta med Fight Club. Jag kan inte säga att filmen är dålig, jag gillar den faktiskt till viss del. Vad som däremot stör mig är hur så många kan tycka att den verkligen är en utav världens absolut bästa filmer. Att dessutom lägga till att den som inte tycker det har fel, är ännu värre. Det finns en bred fansgrupp för Fight Club (främst killar i ungdomsåren) och det skulle ju kunna ses som ett argument för att filmen är bra, men för mig är det snarare tvärtom. Jag tror att det finns en anledning att det är just ungdomskillar som gillar filmen, och dessutom finns det diverse strunt filmer som är väldigt populära: 2 Fast 2 Furious och XxX för att nämna två exempel.

 

Nu har jag blivit väldigt luddig och kommit ifrån ämnet lite, men vad jag kritiserar är egentligen inte att Fight Club är en dålig film utan istället varför många gillar filmen. Jag har inga problem med att Greenleaf eller Mitchie gillar filmen, för jag vet att ni ändå gillar den av rätt anledningar. Personligen tycker jag att Fight Club är en någorlunda underhållande film, men jag tycker den skrapar för mycket på ytan och att den lever mycket på sin ibland töntiga "tuffhet", sin twist och sina skådespelarnamn. Speciellt då Brad Pitt, som jag inte under några omständigheter kan se som en av de bättre skådespelarna av vår tid. Istället tror jag många tilltalas av hans fördelaktiga utseende, snarare än hans skådespelartalanger. Dessutom tycker jag ju att det där med personklyvning är lite uttjatat och ganska lånat utav många andra bättre filmer. Jag känner inte att det var en slump att Fight Club var het på MTV Movie Awards medan den inte kom särskilt långt på de mer "seriösa" galorna/festivalerna. Om jag skulle göra en topp 10 över bästa filmer från 1999 skulle det vara tveksamt om Fight Club skulle vara med.

Edited by Reptile

Share this post


Link to post
Share on other sites

By the Way: Om det nu skulle vara någon som inte sett Fight Club, eller om man vill se den igen, så går den på C+ ikväll klockan 01.40.

 

Iofs kanske man inte är i denna tråden om man inte sett filmen.

Share this post


Link to post
Share on other sites

Reptile: Kan ju börja med att säga att sista meningen i det du citerade av mig inte var särskilt seriöst. Sen förstår jag inte hur du kan jämföra Fight Club med 2 Fast 2 Furious och XxX. Det var bland det värsta jag läst under min tid i det här forumet. Du säger också att du inte har några problem med att Greenleaf och Mitchie gillar filmen, eftersom dom gillar den av rätt anledningar. Det var också ett jävligt dumt uttalande då i alla fall jag inte anser att det finns några rätta sätt att tycka om en film på. Och hypen runt Fight Club som du skriver om har jag inte alls märkt bland mina vänner, som för det mesta råkar vara "killar i ungdomsåren". Det är i stort sett bara jag som anser att den är så pass bra att den platsar på en 10-topp.

Share this post


Link to post
Share on other sites
Reptile: Kan ju börja med att säga att sista meningen i det du citerade av mig inte var särskilt seriöst. Sen förstår jag inte hur du kan jämföra Fight Club med 2 Fast 2 Furious och XxX. Det var bland det värsta jag läst under min tid i det här forumet. Du säger också att du inte har några problem med att Greenleaf och Mitchie gillar filmen, eftersom dom gillar den av rätt anledningar. Det var också ett jävligt dumt uttalande då i alla fall jag inte anser att det finns några rätta sätt att tycka om en film på. Och hypen runt Fight Club som du skriver om har jag inte alls märkt bland mina vänner, som för det mesta råkar vara "killar i ungdomsåren". Det är i stort sett bara jag som anser att den är så pass bra att den platsar på en 10-topp.

 

Det är mycket du tycker är dumt du. Vad jag menade var att Greenlead och Mitchie båda, utförligt, har beskrivit varför filmen är bra. Jag ogillar gillande i form utav "Brad Pitt är så COOOOL" och liknande, eller att den bara är jäääättetuff. Att förklara att man gillar en film enbart med att den är tuff eller cool tycker jag är simpelt och inte särskilt givande. Jaså? Kunde jag inte jämföra Fight Club med 2 Fast 2 Furious och XxX? Det fanns ju inte några rätta sätt att tycka om en film? Då får väl jag säga att det var dumt av dig att motsäga dig själv nu då, eftersom du är väldigt ivrig över att dumförklara mig. Du menar att Fight Clubs största fanbas inte finns bland ungdomar av det maskulina slaget? Konstigt att du inte märkt av någon hype tycker jag. Bland annat är ju Fight Club med på filmtipset topp 30, tillsammans med andra hypade filmer som SoR-filmerna.

Share this post


Link to post
Share on other sites
Jag ogillar gillande i form utav "Brad Pitt är så COOOOL" och liknande, eller att den bara är jäääättetuff. Att förklara att man gillar en film enbart med att den är tuff eller cool tycker jag är simpelt och inte särskilt givande.

 

Jag kan förstå att många tycker att Brad Pitt är riktigt cool och inte förstått hans roll i själva filmen. De kan bara se ytan av filmen, och den karaktären, medan att de har missat mycket. Men jag tror inte att det är någon på forumet, speciellt inte davvie, som har missat det. Men nu listar du upp vad andra ungdomar tycker. Stör du dig så pass mycket på vad andra tycker att du själv inte uppskattar karaktären? För nog måste väl du, som verkar förstå mycket i filmen, inse att han inte bara finns där för att vara cool och macho. Han är ju det på grund av en viss anledning och jag tycker att det är helt rätt att casta Brad Pitt i den rollen eftersom han har utseendet, samt som att han har visat (bl.a. i fight club) att han kan vara en bra skådespelare som inte bara tar an sig "fjolliga" roller.

Jag tror att det finns en anledning att det är just ungdomskillar som gillar filmen, och dessutom finns det diverse strunt filmer som är väldigt populära: 2 Fast 2 Furious och XxX för att nämna två exempel.
Men ungdomskillar som gillar dessa filmer lär ju knappast inse vad Fight Club egentligen har att visa? Som jag skrev ovan, de ser bara ytan på filmen och du stör dig på filmen eftersom att andra "kids" inte förstår den? Nu är det här bara nyfikenhet, så jag är rätt intresserad av vad du anser om detta. Det låter mycket som om du avfärdar filmen eftersom den uppskattas av den yngre generationen. Där t.om. många som gillar den inte ens förstår vad det är som de gillar?

 

Du menar att Fight Clubs största fanbas inte finns bland ungdomar av det maskulina slaget? Konstigt att du inte märkt av någon hype tycker jag. Bland annat är ju Fight Club med på filmtipset topp 30, tillsammans med andra hypade filmer som SoR-filmerna.

 

Filmtipset består verkligen inte bara av ungdomar. vad gör Gå och se, och Slaget om Alger på nämnda lista i såna fall?

Share this post


Link to post
Share on other sites
Kunde jag inte jämföra Fight Club med 2 Fast 2 Furious och XxX? Det fanns ju inte några rätta sätt att tycka om en film?

 

Jag sa aldrig att jag tycker någon av filmerna du nämnde var dålig. Blev bara väldigt chockad över att du jämförde dom med Fight Club eftersom det är så pass olika filmer.

Share this post


Link to post
Share on other sites

Filmtipset består verkligen inte bara av ungdomar, och de som sökt sig dit brukar faktiskt veta en del om film. Iaf de som skriver i forumen. Min poäng var snarare att det självklart är en hype om något när så många 90-tals/00-tals filmer är med på listan. Dessutom var bara filmtipset topp-30 endast ett exempel på hypen. Andra exempel är MTV Movie Awards, diverse olika forum, kompisar och bekanta mm. Dessutom har jag aldrig kritiserat Davvie som en utav de som enbart gillar filmen pga. tidigare nämnda anledningar. Vad han däremot inte kan komma ifrån var att han anklagade mig för att vara dum och sa att man inte kan tycka om en film på rätt sätt, för att sedan säga att jag var dum för att jag jämförde Fight Club med XxX, vilket jag heller inte gjorde.

 

Min bestående kritik mot Fight Club är att den lever mycket på idéer från andra filmer som behandlar samma ämnen på lika bra eller skickligare sätt. Exempel på dessa filmer är Persona, Vertigo, Taxi Driver, Clockwork Orange, Crash (1996) och möjligen även Lost Highway. Finns säkert fler, men dessa kom upp i huvudet nu. Detta är ju min personliga åsikt, men jag har svårt att förstå varför man kan uppskatta det "intelligenta" budskapet i Fight Club och framhäva det som genialiskt samtidigt som man inte kan ta till sig det i Persona eller Clockwork Orange. Det är kanske det som jag är ute efter egentligen, många säger sig gilla Fight Club för att den inte är ytlig och inte för att den är enbart tuff. Samtidigt då som man inte kan ta till sig andra liknande filmer, med samma slags "outtake" som kom tidigare och därmed har större "originalitetspoäng" om man nu skulle kunna föreställa sig något sådant. Jag tycker Fight Club är en bra film, men mycket mer än så kan jag inte få det till tyvärr.

Share this post


Link to post
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.
Note: Your post will require moderator approval before it will be visible.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Paste as plain text instead

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

Loading...

×
×
  • Create New...