Filmer du just sett ! Bra och dåliga (Del 1 och 2!)

[Street]

Vad tyckte du om min recension på F4 Manetheren ?? Du gav den en -4a eller nåt ?? Hitchhiker tyckte vi ungefär samma betygsmässigt!

[La Diva]

Hunddagar av Ulrich Seidl.

Österrike 2001 - "Hundstage"

 

 

Skildringen av ett antal personers liv, tilldrar sig under några extremt heta dagar, Hunddagarna, mellan den 23 juli och den 23 augusti, i förorterna till Wien.

Värmen bidrar till att driva dessa redan ganska obalanserade personer nära eller över kanten till det acceptabla uppförandet enligt samhällets normer.

 

Under första delen av filmen så tänkte jag att ”det här skulle kunna vara Österrikes svar på vår Om jag vänder mig om, bara mycket svartare och i mer dokumentär stil”.

Men allteftersom man kom längre in i filmen så förvandlades den från början ändå ganska svarta humorn till helt nattsvart sån och man satt där och undrade när det hade börjat bli så obehagligt?

 

Själv gillade jag denna film skarpt.

Egentligen finns det ingen story man kan följa från början till slut, utan det handlar om olika grupper människor som filmen pendlar emellan, och ibland korsas några av deras vägar.

 

Den är en mindre helvetesskildring av människor vi känner eller läst om, ja kanske tom. skulle kunna vara oss själva om vi hamnat i vissa situationer i våra egna liv och vi ärligt betraktade såna möjligheter.

 

Den säkert jobbigaste karaktären i filmen måste nog vara liftaren Anna, som driver i stort sett alla till vansinne med sitt evinnerliga pladder, tio-i-topp-listor och totalt ohyfsade uppträdande.

Hon är som en vandrande bomb, som skulle kunna råka illa ut när som helst känner man.

Man får faktiskt lite von Trier och Idioterne-vibbar av just hennes scener.

 

 

En gammal man som sköter sina vardagliga sysslor med pedantisk nit och som så småningom bjuder städerskan att kliva in i sin döda hustrus roll genom att först pröva den avlidnas kläder på henne för att ”se om hon passar i dem” och inte tvärtom.

En obetalbar scen är när han förbannad på det eviga bråket mellan grannparet tar fram sin gräsklippare, sätter på den bakom den höga häcken och går in till sig och drar ner jalusin.

Just såna här saker önskar man att man kunde komma på själv när man retar sig på nån!

 

Städerskan strippar på det "orientaliska sättet" för den äldre mannen

 

Sen har vi den anorektiska söta tjejen med sjukligt svartsjuka pojkvännen som behandlar henne som skit och får henne att må oerhört dåligt psykiskt med sina vansinnesutbrott, för att sen linda henne kring sitt lilla finger igen, i en evig katt-och-råtta-lek.

 

En film är bra tycker jag när den väcker så starka känslor hos tittaren som den här gör.

Den gör det inte lätt för oss på något sätt eller ger något budskap utan vi måste ta ställning själv till det vi ser.

Här visas folks liv bakom deras stängda dörrar, sånt man inte visar utåt med andra ord.

Alla är vardagliga, arga, frustrerade,sorgsna,existensiellt ensamma och ingen kan kommunicera med nån annan på ett vad vi betraktar som ett ”normalt” sätt.

Kanske just på grund av att folk är fula, feta, anorektiska eller gamla och inte bildsköna , kan vi inte se dem som eskapistiska förebilder som vi skulle önska kunna byta plats med och just därför drabbas man så starkt av filmen.

 

Ja med tanke på alla otäcka handlingar de utsätter varandra eller sig själv för så är det lätt att ta avstånd från filmen också.

 

Men det vore synd, för sällan har jag sett aggressioner man läser om i tidningen eller andra slags handlingar som pågår runt oss själva även i vårt eget samhälle skildrade med sån intensitet och realism.

Det lämnar en väldigt bitter smak kvar i munnen.

 

En scen (bland många) som väckte starkt obehag, var när den lite äldre kvinnan väntade på att ta emot sin äcklige halickaktiga älskare i en mycket utmanande pose med den nakna stjärten i vädret riktad mot dörren och han kommer hem med ett psykfall till kompis utan att meddela henne i förväg.

Kvällen urartar ordenligt och trots att man inte ser allt, så förstår man att det inte precis var en stilla hemmakväll framför tvn, då vi nästa dag ser kvinnan gå ut på sin balkong med spräckt läpp och blåtira.

 

Seidl är en mästerlig psykolog och det är nästan kusligt hur han kan spela på tittarens känsloregister.

När ”kompisen”, som nu hunnit bli förtjust i kvinnan, senare i filmen kommer till hennes lägenhet när hennes karl också är där, för att under pistolhot ge henne chansen att förnedra honom, så kan man nästan inte låta bli att tycka rätt åt ”pojkvännen” hur hemsk den scenen än är.

Trots att det är en hotfull scen fanns det ett groteskt inslag som jag inte kunde låta bli att skratta åt i all sin absurditet.

SPOILER

"kompisen" befaller pojkvännen att dra ner byxorna för att sen stoppa in ett stearinljus där bak som han tänder eld på alltmedan han tvingar honom att sjunga Österrikes nationalsång//SPOILER

 

Seidls styrka är att han trots allt lyckas få in en del humor i det hela och att han framförallt inte faller för alla de väntade clichéerna när en film handlar om människoöden och relationer.

Just detta att varje scen får så oväntade vändningar gör att filmen trots längden aldrig blir tråkig.

Man undrar hela tiden vad nästa överraskning kommer att bestå av, för under den fotografiskt perfekt komponerade, kalla och stela ytan, så känner man som om det rann kokande lavaströmmar som när som helst skulle kunna krackelera ytan och få ett utbrott.

 

Varje ruta är välkomponerad som ett stillbildsfoto och tom. den opersonliga omgivningen med stormarknader, identiska radhusområden och trista motorleder används för att ge karaktär åt filmen på egensinnigt sätt.

Jag gillar färgerna som påminner om en smalfilm som kunde ha tagits för länge sedan och sen legat på nån vind och blekts med åren.

Man märker att Seidl är dokumentärfilmare från början, för man får verkligen en känsla att man själv står bredvid som betraktare vid vissa händelser och skulle vilja gripa in i situationen.

Starkt gjort!

 

Inte en film för alla, men för den som vill bli starkt berörd rekommenderar jag verkligen denna film.

Ändrad 24 September, 2005 av La Diva

[Hartigan]

 

Titel: A Home At The End Of The World

Regi: Michael Mayer

Skådespelare: Colin Farrell, Robin Wright Penn, Dallas Roberts, Sissy Spacek

Längd: 90 min

 

Handling: Bobby ser sin bror död när han är nio år gammal. När han är tonåring tar han efter mycket av det han lärt sig av sin brorsa. Han blir kompis med Jonathan, en ganska nördig person. De bygger upp en stark vänskap och Bobby får bo hos dem när hans familj gått bort.

Senare när de är vuxna bor Jonathan i New York och Bobby reser dit och blir kär i Jonathans rumskompis Claire. Det upppstår problem för att Jonathan har varit kär i Claire och Claire i honom. Bobbys och Jonathans vänskap står på spel.

 

Jag köpte denna film på ren impuls. Jag tyckte att den verkade bra och den har fått bra kritik. Den är baserad på en roman av författaren till The Hours.

Jag blev rätt imponerad av filmen. Den vågade att vara annorlunda och den var välgjord. Farrell spelade sin roll bra och Wright Penn var mycket bra som ett nervvrak.

Filmen är omtalad för att den har starka scener. Vissa människor tror inte att en film kan vara bra bara för att den har någon enstaka bögscen i sig.

A Home At The End Of The World vågar ta steget till att vara annorlunda och det tycker jag om. Det är en film som jag kommer gå att tänka på ett tag nu. Man kände sig ledsen, men samtidigt glad, efteråt.

Jag är osäker på betyget, men eftersom den vågade att ta det steget och var speciell och välgjord blir det det lite högre av de två betygen det står emellan.

 

Betyg: 3/5

Ändrad 24 September, 2005 av Hartigan

[Czechflash]

 

Titel: Blazing Saddles / Det våras för sheriffen

Genre: Västern/Komedi

Land: USA

År: 1974

Regi: Mel Brooks

I rollerna: Cleavon Little, Gene Wilder, Harvey Korman, Madelaine Kahn, Mel Brooks

 

Handling: Järnvägen kommer att gå rakt igenom den lilla sovstaden Rock Ridge. Marken kommer att bli värd en förmögenhet. Hur ska nu de som bor där kunna drivas ut? Jo, man skickar in det värsta gäng man kan tänka sig och tillsätter en sheriff som man tror kommer att förvsinna inom 24 timmar. Men allt blir inte som man tänkt sig...

 

Omdöme: Var ett bra tag sen jag hade sett denna Mel Brooks-komedi så det var intressant att se vad man skulle tycka om den. Jag tycker den på många sätt fungerar väldigt bra där många skämt är helt klockrena. Men efter kanske halva filmen blir det för mycket och stundtals spårar det ur helt. Fortfarande tycker jag Det våras för Frankenstein är hans äverlägset bästa film och en riktig klassiker. Den här kommer på en klar andra plats av de sex st. filmerna jag sett av Mel Brooks.

 

 

Det finns många sköna karaktärer, inte minst huvudpersonen Bart spelad av en cool Cleavon Little som jag nog aldrig sett i någon annan film. Gene Wilder är som vanligt gedigen, men har endast en biroll och får inte lika mycket spelutrymme som i Det våras för Frankenstein där han är utmärkt. Roligast är nog ändå Harvey Korman som spelar Hedley Lamarr. Alla kallar honom Hedy och han får hela tiden små utbrott pga detta.

 

 

Jag njöt under början och filmen innehåller som sagt en hel del roliga scener och skämt. En höjdare är bl.a. när indianer stoppar en vagn med svarta. Hövdingen spelas av Mel Brooks som talar yiddish och tyska, vilket är riktigt kul. Tyvärr tappar den en hel del under stora delar av andra halvan. Lite kul avslutning dock med inspelningsplatsen i Hollywood som man plötsligt får se, vilket var överraskande. Definitivt en sevärd komedi som man kan se då och då.

 

4 - Skådespelare

3 - Handling

4 - Känsla

3 - Musik

3 - Foto

--------------

17 - Totalt

 

Betyg: +3/5

IMDb: 7.7

Rekommenderas: Ja, en hel del bra skämt och en underhållande film

[Czechflash]

 

Titel: The Man Who Shot Liberty Valance / Mannen som sköt Liberty Valance

Genre: Västern

Land: USA

År: 1962

Regi: John Ford

I rollerna: James Stewart, John Wayne, Vera Miles, Lee Marvin, Lee Van Cleef, Woody Strode

 

Handling: En senator återvänder till en begravning av en gammal vän, och berättar för en journalist om hur de två för många år sedan bekämpade skurken Liberty Valance.

 

Omdöme: En klassiker som jag av någon anledning inte hade sett tidigare trots att James Stewart är med. Det visade sig vara ett gäng bra skådespelare i denna film av mästerregissören John Ford, som jag endast hade sett en film av innan. Det hela börjar alltså med att en senator vid namn Ransom Stoddard (James Stewart) återvänder på gamla dagar med sin fru Hallie (Vera Miles) till en stad på begravningen av en vän.

 

 

Inledningen kändes inte direkt speciell och jag förväntade mig inget annorlunda efter det. Men efter att ha sett återblicken, fick inledningen en helt annan betydelse och blev klart bättre. Som jag tidigare skrivit har jag aldrig blivit besviken på en film med James Stewart och speciellt inte på hans skådespeleri. Även om han inte är lika bra som när han gjort sina bästa prestationer, är han ändå på topp och spelar sin karaktär på olika plan, som han ofta gjorde.

 

 

Till en början är han en ganska naiv nyutbildad advokat som kommer till väst för att söka lyckan, naiv som han är alltså. Men han får snart känna på hur det är i den verkliga världen i väst när en brottsling vid namn Liberty Valance (Lee Marvin) ger honom stryk och stjäl alla hans pengar. Efter detta vill han (Stewart) ge igen genom att använda sig av lagen, men det visar sig snart att ett handeldsvapen är ens bästa vän i en sådan situation. Detta får han främst lära sig av Tom Doniphon (John Wayne) som är stadens främste skytt och den enda som Liberty inte vågar ge sig på.

 

Det är en film som växer mer och mer och har inte bara många bra skådespelare, utan även starka och viktiga karaktärer som alla har en viktig betydelse för historien. Detta är något man inte brukar se allt för ofta i västernfilmer där det oftast bara handlar om en-två karaktärer som ska göra upp på slutet. Här är det flera karaktärer som har gemensamma intressen på olika sätt och vis och det gör att det hela tiden dyker upp något nytt. Det som också var bra är att det inte var så uppenbart som man hade kunnat tro med en del av det som inträffar, något som höjer helheten.

 

 

Slutligen måste jag nämna John Wayne som jag endast sett i två filmer tidigare (inte i någon av hans riktigt klassiska roller dock). Han övertygade faktiskt mer än jag hade kunnat förvänta mig. Gillade hur han hela tiden kallade Stewart för "pilgrim", lite av hans signum har jag för mig, eller så var det här det blev känt kanske ? Hur som helst har han en biroll här, men spelar den med ett djup som jag antar att jag inte trodde att han hade i sig.

 

5 - Skådespelare

4 - Handling

4 - Känsla

3 - Musik

3 - Foto

--------------

19 - Totalt

 

Betyg: 4/5

IMDb: 8.1 (#178)

Rekommenderas: Ja, klassisk västern med två av de största i genren

[Reptile]

Måste passa på att berömma La Diva för sin välskrivna och utförliga recension av Hunddagar. Hunddagar verkar dessutom vara en väldigt intressant film.

 

Vill också passa på att berömma Czechflash för sitt ihärdiga recenserande. Trots att han skriver så många, så brukar recensionerna oftast vara bra och utförliga. All heder för detta!

[Czechflash]

 

Titel: Reservoir Dogs / De hänsynslösa

Genre: Kriminaldrama/Thriller

Land: USA

År: 1992

Regi: Quentin Tarantino

I rollerna: Harvey Keitel, Tim Roth, Michael Madsen, Steve Buscemi, Chris Penn, Quentin Tarantino

 

Handling: Ett gäng mer eller mindre rutinerade brottslingar sammankallas av en känd boss för att begå ett avancerat rån tillsammans, men någonting går väldigt fel.

 

Omdöme: Jag hade inte sett den här på flera år, så jag kom endast ihåg första kvarten eller så, vilket var väldigt skönt då det i princip blev som en helt ny film. Och just det jag kom ihåg tyckte jag var det svagaste i filmen, antagligen för att jag kom ihåg det. Men det är väl egentligen när Steve Buscemi dyker upp i lagerlokalen som filmen tar fart, iaf när man får se återblicken av hans flykt. Vad som sen följer är en upptrappning av både våldet och en inblick i vad som hänt tidigare, främst en presentation av de olika karaktärerna.

 

 

Det jag direkt måste påpeka är att man samlat en bra grupp skådespelare och det är framförallt de fyra första i rollistan som jag tycker sköter sig klanderfritt i sina roller. Jag pratar alltså om Harvey Keitel/Mr. White, Tim Roth/Mr. Orange, Michael Madsen/Mr. Blonde och Steve Buscemi/Mr. Pink. Det andra noterbara är dialogen som flyter på helt perfekt som i alla andra av QT's filmer. Och mycket av det som tas upp är även roligt eller intressant, inte bara häftiga repliker. Det som inte är lika starkt som i hans andra filmer är musiken, som även om det finns en del bra låtar blandas med några som inte säger mig något.

 

 

En intressant sak jag tänkte på under filmens gång var att Tim Roth påminde mig en del om James Woods. Nu i efterhand läste jag att QT hade gett flera kontraktsförslag till hans agent, men han hade tackat nej till dem pga för lite pengar. När sedan QT träffade Woods för första gången, fick Woods reda på detta och blev så upprörd att han sparkade sin agent. Ryktet säger att han skulle ha spelat Mr. Orange... Hur som helst var filmen bättre än jag kom ihåg då jag endast kom ihåg en del från lagerlokalen och inte så mycket från återblickarna. Filmen växte hela tiden och snipp, snapp så var filmen slut, bara så där.

 

5 - Skådespelare

4 - Handling

5 - Känsla

4 - Musik

3 - Foto

--------------

21 - Totalt

 

Betyg: +4/5

IMDb: 8.3 (#72)

Rekommenderas: Ja, nästan lika bra som Pulp Fiction och Jackie Brown

Ändrad 25 September, 2005 av Czechflash

[Czechflash]

Tackar Reptile. Jag försöker att inte skriva för mycket då jag själv vet att det kan bli för mycket, plus att man lätt avslöjar handlingen eller viktiga händelser.

 

Började efter Reservoir Dogs titta på A Clockwork Orange som jag sett för länge sen. Men jag orkade bara se första halvtimmen, sen var jag tvungen att stänga av. Tyckte den helt enkelt inte var bra, men jag vill se den. Efter att ha sett en film som Reservoir Dogs är det svårt att övergå till en helt annan typ av film som den är. Frågan är bara om jag någonsin kommer att ta och börja titta på A Clockwork Orange nu när jag vet att jag inte gillade första 30 minuterna !? Jag vet att jag inte gillade den förra gången jag såg den heller, men den blir intressantare vet jag och det var det jag var nyfiken på, men orkade helt enkelt inte just nu.

[Ingoman]

Tackar Reptile. Jag försöker att inte skriva för mycket då jag själv vet att det kan bli för mycket, plus att man lätt avslöjar handlingen eller viktiga händelser.

 

Började efter Reservoir Dogs titta på A Clockwork Orange som jag sett för länge sen. Men jag orkade bara se första halvtimmen, sen var jag tvungen att stänga av. Tyckte den helt enkelt inte var bra, men jag vill se den. Efter att ha sett en film som Reservoir Dogs är det svårt att övergå till en helt annan typ av film som den är. Frågan är bara om jag någonsin kommer att ta och börja titta på A Clockwork Orange nu när jag vet att jag inte gillade första 30 minuterna !? Jag vet att jag inte gillade den förra gången jag såg den heller, men den blir intressantare vet jag och det var det jag var nyfiken på, men orkade helt enkelt inte just nu.

 

Ska bli intressant att göra vad du gillar Clockwork orange sen. Jag tycker själv den är överskattad.

 

Och nog är väk musiken till reservoir dogs värt mer än en 3:a. tycker den är klockren. Det stora problemet med Tarantinos filmer att att han stoppar in sig själv och han är en ganska kass skådis. I övrigt älskar jag hans filmer.

[Pumbaa]

Jag tycker å andra sidan att det är ganska kul med cameos.

 

Tarantino är rätt skön i både Pulp Fiction och Reservoir Dogs tycker jag.

[Puffie]

Ska bli intressant att göra vad du gillar Clockwork orange sen. Jag tycker själv den är överskattad.

 

Kunde inte sagt det bättre själv. Helt otroligt att en såpass dålig film har blivit såpass hyllad. Jag behöver dock så om den eftersom det var länge sen jag såg den, tror jag kanske var lite får hård när jag satte 1/5 på den.

 

Czechflash: Håller med dig om allt du skriver om Reservoir Dogs. Dock så tycker jag att Reservoir Dogs är QT:s bästa film. Jag satte -5/5 på den. Min recension hittas här.

 

Efter att ha läst din recension av The Man Who Shot Liberty Valance så hamnade den i min vill se lista. Verkar vara en riktigt kanonfilm.

Ändrad 25 September, 2005 av Puffie

[Czechflash]

Ingoman: Kanske var lite snål med betyget på musiken, du har rätt. Höjer till en 4 då jag ändå gillade den mer än i en "normal" film där jag ger 3. Sen tycker jag inte QT själv stör så mycket när han är med. Det är alltid glimten i ögat, som t.ex. när han får reda på att han är Mr. Brown och svarar: "Mr. Brown? That sounds too much like Mr. Shit.", haha.

 

Puffie: Jag har ju en viss förkärlek till Jackie Brown som de flesta tycker är bland hans svagaste, men hans tre första är alla helt klart riktigt bra.

 

Angående A Clockwork Orange så kanske en etta är att ta i, men jag vet att jag också har gett ettor till vissa kända filmer som många älskar bara för att jag verkligen tycker den är dålig. Det blir iaf inte mer än en trea i betyg till filmen, det är jag säker på. Men som sagt, svårt att säga när man inte sett den på ett tag.

 

The Man Who Shot Liberty Valance är kanske inte jättebra i allt, men med flera starka karaktärer och bra skådespelare i flera roller blir det bra. Bara att få se James Stewart och John Wayne tillsammans är ju värt mycket, speciellt då de båda är bra. Man märker dock att Stewart är lite äldre här efter att man sett ett par av hans filmer från tidigt 40-tal på senare tid.

Ändrad 25 September, 2005 av Czechflash

[Hartigan]

 

Titel: Do The Right Thing

Regi: Spike Lee

Skådespelare: Danny Aiello, Spike Lee, John Turturro

Längd: 110 min

År: 1989

 

Handling: Sal driver en pizzeria i den svarta delen av Brooklyn. Han har inga problem med det och det har fungerat bra och länge. Pizzaleverantören Mookie är slö och ställer till med problem för Sal. Sals två söner, Pino och Vito, jobbar där och Pino tycker inte om svarta. Det uppstår problem. En kund vill ha ett porträtt på en svart kändis inne i pizzerian och han vill bojkotta restaurangen eftersom Sal inte vill det.

 

Jag köpte filmen igår för att det var ett erbjudande på två Spike Lee-filmer för 99 kr. Då tog jag den här och Clockers utan tvekan.

Det var första gången jag såg Do The Right Thing. Lee brukar göra bra film och jag blev imponerad av den här filmen.

Han skildrar rasism bra. Skådespelarna var mycket bra. Aiello som Sal var riktigt bra och Lee i rollen som Mookie var förvånansvärt bra.

Lees filmer är alltid intressanta för att han behandlar bra och intressanta ämnen. Han tar in en gnutta humor och det blir roligt också. Inte för mycket, men i lagom doser.

På så sätt tröttnar man aldrig på filmen. Lee gör ett bra regijobb och det känns verkligen skitigt när han filmar området.

Jag rekommenderar Do The Right Thing skarpt.

 

Betyg: 4/5

Ändrad 25 September, 2005 av Hartigan

[Jojje]

La Diva: Ja, Hunddagar är inte en film man glömmer i första taget. Det finns ju filmer som bleknar ganska snabbt efter att man sett dem. De bara försvinner bort och du minns i princip noll. Hunddagar däremot sitter kvar ett tag. Och den där topp-10-tjejen tar nog priset som jobbigaste karaktär nånsin på bio. Ho! Läs min lilla recension av filmen.

 

Kul att du tog dig tid att skriva en recension; mer sånt!

 

PS. Bildlänkningen funkar inte på en av bilderna (hotlinking inte tillåten från sajten där bilden finns). Ladda i stället ner bilden till din dator och bifoga den sen till inlägget (Browse->Lägg till den här bifogade filen->Add into Post).

 

PS 2. Peo, borde inte Add into Post översättas, och Browse också kanske...

Ändrad 25 September, 2005 av Jojje

[Czechflash]

Hartigan: Jag tyckte Do the Right Thing var ganska bra när jag såg den för ett tag sen. Men den höjde sig inte riktigt, trots att skådespeleriet var mycket bra och det stundtals var dramatiskt och tätt. +3/5 gav jag den.