Jump to content

Filmer du just sett ! Bra och dåliga (Del 1 och 2!)


Recommended Posts

  • Replies 18.1k
  • Created
  • Last Reply

Top Posters In This Topic

  • Czechflash

    4860

  • Jojje

    1240

  • Plox

    1056

  • roadwarrior

    911

Top Posters In This Topic

Posted Images

  • Filmstar

0wgd.jpg

 

Titel: World's Greatest Dad

Genre: Komedi/Drama

Land: USA

År: 2009

Regi: Bobcat Goldthwait

I rollerna: Robin Williams, Daryl Sabara, Alexie Gilmore, Michael Thomas Moore

 

Handling: Lance Clayton är en högstadielärare som skyddar sin familj från skammen som följde efter att hans son gått bort i en olycka. Han skriver ett falskt självmordsbrev för att dölja sanningen, men brevet publiceras utan godkännande och blir berömt. Lance vill gärna bli en framgångsrik författare och publicerar nu en hel journal som han hävdar är hans sons.

 

Omdöme: Denna svarta komedi utvecklar sig till att bli minst lika mycket drama i en blandning som sällan ses av det här slaget. För första tredjedelen eller så innehåller väldigt mycket svart humor där läraren med författarambitioner Lance Clayton (Robin Williams) hamnar i den ena konstiga situationen efter den andra med sin 15-årige son Kyle (Daryl Sabara). Det uppstår många roliga situationer och Kyle är otroligt negativ, otrevlig och slänger ur sig de mest vulgära kommentarerna man kan tänka sig.

 

0wgd1.JPG

 

Daryl Sabara i rollen som Kyle är klockren och var helt okänd för mig tidigare. Och även om hans roll är välskriven så är det sättet han hanterar karaktären och situationerna på som gör det till en vinnare. Den svarta humorn fungerar perfekt och Robin Williams, som man trodde skulle stå för humorn, får ta ett kliv tillbaka och spela en allvarligare roll, som han även gjort bra förr. Han får dock mer och mer att spela med när filmen ändrar lite karaktär trekvart in i filmen där man för ett tag inte riktigt vet vart det ska leda.

 

0wgd2.JPG

 

Efter att filmen hämtat andan under mittenpartiet drar den åter igång humorn, men kombinerar det med en ganska så gripande historia. Man har även använt sig bra av musiken som inte är den bästa man hört, men där framförallt texterna passar bra till vad som sker i scenerna. Regissören Bobcat Goldthwait har även skrivit manuset och noterbart är att han spelade den galne Zed i Polisskolan-filmerna på 80-talet. Jag gillade mest första trekvarten med dess pricksäkra humor, men filmen som helhet fungerar bra och de olika stilarna smälter ihop bra.

 

4 - Skådespelare

3 - Handling

4 - Känsla

3 - Musik

3 - Foto

--------------

17 - Totalt

 

Betyg: +3/5 - 7.0/10

IMDb: 7.5

Link to post
Share on other sites
  • Filmstar

0five.jpg

 

Titel: Five Minutes of Heaven

Genre: Drama

Land: Storbritannien

År: 2009

Regi: Oliver Hirschbiegel

I rollerna: Liam Neeson, James Nesbitt, Anamaria Marinca, Richard Dormer

 

Handling: Lurgan, Nordirland, 1975. Ett inbördeskrig verkar vara på gång och IRA siktar in sig på brittiska loyalister och de i sin tur vill ha hämnd på katolikerna som de hävdar är militanta republikaner. Alistair Little, 17 år, är ledare för en av UVF-cellerna och är sugen på blod. Han och hans gäng har fått grönt ljus för att mörda en ung, katolsk man, James Griffin, som en represalie och varning för andra. När mordet utförs blir Joe Griffin - den 11-årige lillebrodern - vittne...

 

Omdöme: En på papperet intressant historia där två skickliga skådespelare i Liam Neeson och James Nesbitt regisseras av Oliver Hirschbiegel som bl.a. gjort starka filmerna Das Experiment och Der Untergang. Vi kastas in i 1975 års Nordirland där ett brutalt mord begås som bara är ett i mängden, men som visar efterspelet för de inblandade när de två huvudpersonerna - Allistair Little (Liam Neeson) och Joe Griffin (James Nesbitt) många år senare blir inbjudna till ett TV-program för att möta varandra för första gången sen händelsen. Båda männen är nervösa på olika sätt inför mötet och spänningen stiger.

 

0five1.JPG

 

Efter inledande 70-tals delen av filmen som inte direkt engagerar, är det dags för Liam Neeson och James Nesbitt att spela ut sina register och för filmen att gripa tag i en. Men så blir inte riktigt fallet. James Nesbitt har den starkare karaktären och får mer att jobba med, men Liam Neeson har rätt pondus för sin roll och är alltid sevärd vad han än medverkar i. Så när filmen ska bli gripande och dramatisk händer inget, det känns nästan som man undviker en drabbning för att vänta till slutet. Men inte ens när filmen slutar känns det som det egentligen fanns en enda riktigt bra scen i filmen. Historien är dock inte utan intresse och visar lite av de två männens psyke, men borde varit mycket mer gripande. Jag kan inte annat än säga att jag är besviken då materialet fanns där med skådespelarna, regissören och historien.

 

0five2.JPG

 

4 - Skådespelare

2 - Handling

3 - Känsla

3 - Musik

3 - Foto

--------------

15 - Totalt

 

Betyg: 3/5 - 6.5/10

IMDb: 7.1

Link to post
Share on other sites
  • Filmstar

0contact.jpg

 

Titel: Contact / Kontakt

Genre: Drama/Mysterium/Sci-Fi

Land: USA

År: 1997

Regi: Robert Zemeckis

I rollerna: Jodie Foster, Matthew McConaughey, James Woods, Tom Skerritt

 

Handling: Är vi ensamma i universum? Så länge Ellie Arroway kan minnas har hon varit besatt av att få svar. Som chef för Argusobservatoriet tar hon emot ett meddelande som tros komma från yttre rymden. En instruktion om hur man bygger en farkost vars like mänskligheten aldrig skådat. Farkosten har bara plats för en passagerare. Vem blir den första människa som får kontakt med en främmande civilisation?

 

Omdöme: Regissören Robert Zemeckis har genom åren gjort ett par klassikers så som Tillbaka till framtiden och Forrest Gump. Något han måste få beröm för är att han har en tendens att lyckas väl med integrationen mellan story och effekter i sina filmer. Många gånger har den här sortens film ett stort problem och det är att storyn hamnar i andra hand och effekterna tar över. Men så blir aldrig riktigt fallet här när man berättar en genomtänkt historia som utvecklas allt mer.

 

0contact1.JPG

 

Filmen är runt 2.20 lång och hinner inte bara bygga upp en stabil grundstory utan även en hel del karaktärer som spelas av för det mesta kända ansikten. Jodie Foster ger sin karaktär trovärdighet som i många andras händer kanske blivit jobbig. Matthew McCounaghey är kanske den karaktären jag gillar minst och han känns delvis lite onödig för filmen, men han växer så smått in i filmen efter inledningen. James Woods har jag alltid gillat och han funkar bra, även om jag hade velat se honom ha lite mer makt, kraft, vilket han iofs visar lite av mot slutet. Tom Skerritt är en lite underskattad skådespelare som allt som oftast gör bra ifrån sig och spelar här en viktig roll som man inte alltid vet var man har. Lägg där till mindre roller av John Hurt, Jena Malone och David Morse så har man en grupp gedigna skådespelare som levererar.

 

0contact2.JPG

 

När filmen går in i sin viktigaste del när sanningens ögonblick kommer, lyckas filmen också bli spännande och intensiv så man sitter som på nålar. Det mesta klickar här med handlingen, musiken, fotot, effekterna och stämningen. Men någonstans tappar filmen gnistan och upplösningen känns lite bitter med tanke på uppbyggnaden som lyckats så väl. Det är väl sista tjugo minuterna eller så som jag tycker filmen inte riktigt lyckas fullfölja. Det är givetvis svårt att få till en sån här historia, men med tanke på hur väl man lyckats dessförinnan känns det lite synd att avslutningen inte är till belåtenhet. Trots allt två timmars bra underhållning innan dess är inte fy skam.

 

0contact3.JPG

 

4 - Skådespelare

3 - Handling

4 - Känsla

4 - Musik

4 - Foto

--------------

19 - Totalt

 

Betyg: +3/5 - 7.0/10

IMDb: 7.3

Link to post
Share on other sites
Plox: Vet inte svaret på din fråga angående musiken till The Thing, men jag håller med om att det för det mesta låter mer som Carpenter än Morricone och kan tänka mig att de jobbat ihop, med Carpenters sound som grund.

Ja läste lite om det där och vad jag fick veta så var Morricones soundtrack större då han ville ha en europeisk stil på det, men att Carpenter valde den musiken som lät mest som hans egen. Musik av Carpenter ska också finnas med i filmen på några ställen. Dock uppfattade jag av det jag läste som att all musik som finns utgiven på filmens soundtrack (alla betydande musik vad jag minns) är helt och hållet Morricones och Carpenters bidrag släpptes aldrig.

 

Blev i alla fall extremt sugen på att se om The Thing efter recensionen. Dunderbra atmosfär och jag älskar verkligen musiken och filmens slut!

Link to post
Share on other sites
  • Filmstar

Såg precis om De andras liv nästan exakt 3 år efter att jag såg den på bio. Hänvisar till min ursprungliga recension då jag tycker i princip likadant nu som då. Jag ändrade dock på betygen för Handling (3) och Känsla (4) då jag tycker handlingen kunde varit snäppet vassare överlag, medan man fått till känslan bra. Och precis som jag skrev då tycker jag det är synd att filmen inte avslutas när den är som mörkast, även om efterspelet har sin poäng. Betyget ligger på -4/5.

Link to post
Share on other sites

Yojimbo: Ah tackar för den infon, kände på mig att det var något lurt med musiken - som alltså till stor del känns som Carpenters synth-fingrar.

 

Atmosfären är ju som du säger helt gudomlig, helt klart i klass med Halloween och precis som du gillar jag verkligen slutet. När jag såg extramaterialet fick jag också reda på att de hade ett alternativt slut också;

 

JÄTTE-SPOIL (läs absolut INTE om du hade tänkt se The Thing):

 

Ett lyckliga slut där man får se att MacReady klarat sig och befinner sig på "fastlandet". Men de bestämde sig att köra på den mörka linjen - som jag tycker känns sådär skönt öppet och överraskande. Så ett riktigt bra val.

 

 

Tycker definitivt du ska ta och se om den, ser fram emot att höra om dina åsikter. För egen del har jag svårt att avgöra om jag ska sätta en femma på den eller inte. Men tror som sagt jag får ta och se den en gång till innan jag helt bestämmer mig för ett betyget.

 

Czechflash: Åh Kontakt, vilken nostalgisk Sci-Fi. En klar favorit från förr som jag ser fram emot att ta del av på Bluray. En klar 4/5 hos mig.

 

Håller helt med om De andras liv, en stundtals riktigt ruggig film men precis som du är inne på så känns avslutningen inte helt hundra. Tycker lätt att de kunde avslutat filmen där med cirkus kvarten kvar istället.

Link to post
Share on other sites

Plox: Jag håller med dig angående atmosfären i The Thing - riktigt stämningsfull och jämförelsen med Alien är klockren.

 

Sen även att man lyckas bibehålla det småskaliga - less is more - tänket, trots att filmen innehåller ett antal spektakulära effektsekvenser. Stort!

 

Det psykologiska spelat om att du inte kan lita på någon annan, är riktigt skrämmande och det utnyttjar man till max i The Thing.

 

Att The Thing är min enda Carpenter-film till dagens datum, kanske jag ska hålla tyst om :whistling:

Link to post
Share on other sites

Star Trek (2009)

 

star_trek1.1.jpg

 

J.J. Abrams verkar vara en jäkligt kreativ och upptagen kille. De senaste åren ligger han bakom framgångsrika tv-serier som Lost och Alias, han har också hunnit med att regissera Mission: Impossible III, skrivet manus till 38 avsnitt av tv-serien Fringe, slängt ihop manus till Armageddon och dessutom producerat Cloverfield. Där i mellan någonstans har han parallellt jobbat med den nya Star Trek-filmen.

 

Jag har inga som helst tidigare erfarenheter av Star Trek, varken när det kommer till konceptet som långfilm eller tv-serie. Har väl sett något enstaka klipp här och var och har nog mest tyckts det känts genomgående ganska B-igt (no offence alla trekkies där ute). I Abrams “nystart” av Star Trek läggs stor tyngd vid karaktärerna Spock och Kirk, deras möte, utveckling och tidiga äventyr tillsammans. Man får sig en rejäl genomkörare av både koncept och upplägg, vilket var trevligt för oss som är ganska vilsna i denna värld.

 

Den spontana känslan är att det är lite för mycket som tryckts in på ganska kort tid, blir i alla fall lite för mycket att ta in, bearbeta och smälta på en och samma gång. Men visst är det en fartfylld historia det här och det har sannerligen inte sparats på någonting, pompöst så det står härliga till. Själv gillade jag filmens inledande halvtimme bäst, en halvtimme som till stor del utspelas på jorden, där vi får bekanta oss med karaktärerna och deras personlighet, snygga miljöer och skön atmosfär. När det sen bär ut i rymden tappar jag lite av den positiva känslan.

 

star-trek2.jpg

 

Effekter och scenografi är till stor del riktigt imponerande, som för ovanlighetens skull inte enbart bestod av CGI, greenscreen och allt vad det heter, utan Abrams har tagit till sköna gamla klassiska kameratricks (så extramaterialet för filmen är helt klart värt sin titt).

 

När det kommer till skådisarna så kände i alla fall inte jag igenom särskilt många av dom, men en del kul namn ploppar upp här och var bl.a. Eric Bana, Simon Pegg och Winona Ryder. Sen var det kul att se Zachary Quinto (som man kan se i tv-serien Heroes) i rollen som Spock - som var ruskigt lik original-Spock Leonard Nimoy (som även han har en stor roll i filmen). Det är kanske inget toppskådespel vi får ta del av, men heller inte så illa att det stör.

 

Men som sagt - förutom att jag hade lite svårt att hänga med i alla svängar - så var Star Trek en ganska trevlig filmstund, dock utan den där riktiga wow-känslan. En sevärd science fiction-flick helt enkelt. Förövrigt - visst kändes slutet väldans upplagt för ett par filmer till? Vet inte vad som är bestämt, men skulle bli mycket förvånad om inte Abrams regisserar ett par till Star Trek-filmer till de kommande åren.

 

3+/5

Link to post
Share on other sites

Såg om Buster Keaton's "Spite Marriage" häromdan. Förvånar mig ibland att gamla stumfilmskomedier framförallt är mer välskrivna än idag. Bättre berätttelser, bättre manus än det mesta som visas idag. Humorn då? Tja, man skrattar nog inte lika frenetiskt som för bara typ 30 år sedan. Men stumfilmsstjärnans timing är lika exceptionell idag som år 1929. Betyg? Klart mer än sevärd.

Okej då, om jag absolut måste ge den en siffra = 9/10

 

spite.jpg

 

Annex%20-%20Sebastian,%20Dorothy%20(Spite%20Marriage)_01.jpg

Link to post
Share on other sites
  • Filmstar

Plox: Ja, Contact var en mysig upplevelse under de första två timmarna, men jag tycker som sagt sista 15-20 kunde varit bättre och där tappade den ett högre betyg. Men ser man helheten så är det en bra film i genren och man har lyckats väl med hela atmosfären. Kan tänka mig att den är mastig i BR, speciellt när den drar igång med effekterna.

 

Precis, De andras liv tycker jag inte är så bra som 8.5 på IMDb, men stundtals får de till det riktigt bra. Det är bara några fåtal gånger som den når till de höjderna att man får rysningar och att den verkligen griper tag i en. Ett av de tillfällena är ju en kvart från slutet då filmen också kunde slutat på topp.

 

Kul att du sett Star Trek nu och håller med dig i det mesta, även betyget. Tycker den fungerar över förväntan på en som inte är insatt i det hela och J.J. Abrams måste få credit för att han lyckas skapa dessa storfilmer utan att tappa fokus från det viktiga. Tyckte han även lyckades över förväntan med Mission: Impossible III som inte bara blev en onödig trea i en redan osäker trilogi.

 

Sharade: Håller helt klart med dig om att de gamla komedierna ofta hade smarta historier och kunde få till klockrena skämt som man saknar i dagens filmer. Självklart dyker det upp bra, smarta, komedier än idag, men tyvärr produceras det för mycket för ungdomar som ju är de som går på bio och gör att alla dumma tonårskomedier drar fulla hus och sedan får uppföljare eller efterapare som jag börjar bli trött på. 80-tals ungdomsfilmerna håller t.ex. än i dag, men jag tror knappast filmer som Knocked-Up, The Hangover etc. kommer ses på samma sätt om 20-30 år. Eller har jag fel ?

Link to post
Share on other sites
Sharade: Håller helt klart med dig om att de gamla komedierna ofta hade smarta historier och kunde få till klockrena skämt som man saknar i dagens filmer. Självklart dyker det upp bra, smarta, komedier än idag, men tyvärr produceras det för mycket för ungdomar som ju är de som går på bio och gör att alla dumma tonårskomedier drar fulla hus och sedan får uppföljare eller efterapare som jag börjar bli trött på. 80-tals ungdomsfilmerna håller t.ex. än i dag, men jag tror knappast filmer som Knocked-Up, The Hangover etc. kommer ses på samma sätt om 20-30 år. Eller har jag fel ?

 

Visst förändras både smaken och vårt sätt att förhålla oss till olika filmer. Sen handlar väl frågan om på vilket sätt de förändras.

 

Idag visas gamla Kung-Fu filmer från Hong Kong på svensk TV (TV 1000 Classic) och en del av dom har börjat få klassiker status bland vanliga filmentusiaster. Och filmforskare skriver och analyserar filmerna åp samma villkor som all annan film. Tiderna förändras.

 

Framförallt tror jag att man generellt sätt har större tolerans och förståelse för mer "annorlunda" film, och filmer från andra länder. Begrepp som "avant garde" och "auteur" används tack och lov inte lika frenetiskt ofta som på exempelvis 80-talet.

Link to post
Share on other sites
Yojimbo: Ah tackar för den infon, kände på mig att det var något lurt med musiken - som alltså till stor del känns som Carpenters synth-fingrar.

 

Atmosfären är ju som du säger helt gudomlig, helt klart i klass med Halloween och precis som du gillar jag verkligen slutet. När jag såg extramaterialet fick jag också reda på att de hade ett alternativt slut också;

 

JÄTTE-SPOIL (läs absolut INTE om du hade tänkt se The Thing):

 

Ett lyckliga slut där man får se att MacReady klarat sig och befinner sig på "fastlandet". Men de bestämde sig att köra på den mörka linjen - som jag tycker känns sådär skönt öppet och överraskande. Så ett riktigt bra val.

 

 

Tycker definitivt du ska ta och se om den, ser fram emot att höra om dina åsikter. För egen del har jag svårt att avgöra om jag ska sätta en femma på den eller inte. Men tror som sagt jag får ta och se den en gång till innan jag helt bestämmer mig för ett betyget.

Tills vidare kan jag återge mina gamla åsikter om The Thing. Spontant skulle jag vilja säga att soundtracket skulle hamna på min Topp 10 när det gäller bästa filmmusik någonsin faktiskt.

Link to post
Share on other sites

This Is It (2009)

 

thisisit1.jpg

 

This Is It är klippt som en slags repetition av Michael Jacksons avskedsshow med samma namn, som aldrig blev av på grund av ”The King of Pop”s plötsliga död. Filmen, som är sammansatt av konsertregissören Kenny Ortega (som ligger bakom Highschool Musical och flera av Jacksons tidigare konserter) lägger verkligen fokus på varje musiknummer var för sig och det flyter på bra med ihopklistrat material, samtidigt som han ger en fin liten inblick i hur Michael Jackson tänkte och ville med varje framträdande – vilket inte var lite. (Dock visas inte samtliga nummer - bland annat saknas det spektakulära "Dirty Diana"-numret som jag gärna hade sett)

 

Det är nästan ruskigt att se honom repetera med sån hög lägstanivå, när man vet vilket skick han antagligen var i när han lämnade scenen varje dag. Men det syns verkligen att han brann för och hade en vilja att visa alla hur bra han var trots alla svåra personliga motgångar, och att det var på scenen han levde. Värt att påpeka är också att det ändå är repetitioner vi ser - där han inte ens ger allt, vilket gör det ännu mer imponerande. Rösten är så pass träffsäker att det lika gärna kunde ha varit studiomaterial från hans 80-talsår och hans känsla för musiken rörelsemässigt är total - rent av omänsklig (vissa rörelser får honom bokstavligen att se ut som om han svävar ovanför marken – jag överdriver inte).

 

thisisit2.jpg

 

Det låter klyschigt, men när han står på scenen är det verkligen en helt annan person vi får se än den som medier har skyltat med genom alla år. Han instruerar regissörer, ljussättare, ljudinstruktörer och inte minst dansare på ett väldigt målmedvetet och kontrollerat sätt, och de lyder honom – kanske för att de känner att det är han som är chefen för sin comeback och inte ska ifrågasättas, men också för att han är den slipade perfektionist han otvivelaktigt är. Visst finns det en annan bild av MJ, när han lämnat jobbet som är hans liv och återgått till sina krämpor, men det finns ingen anledning för filmen att sylta in sig i hans mer lidelsefyllda privatliv för det här är en film om Michael Jackson på scen, på väg mot tidernas comeback.

 

thisisit3.jpg

 

Filmen är väldigt behaglig och blir flera gånger intim, åtminstone för min egen del. Jag uppmärksammar filmens ljudmix i biosalongen, som verkligen är utspridd mellan kanalerna och gör allting väldigt levande. I en spelfilm hade det kunnat bli negativt med så pass urskiljningsbar ljudbild, men i den här typen av musikfilm (som jag inte ser varje dag på bio) är det positivt. Bildkvalitén varierar mellan högvkalitetsbild och en aningen lägre upplösning. Det jag ser är ofta fantastiskt sammansatta nummer och efter att ha sett intentionen med alla framträdanden så blir plötsligt andra artisters konserter hyfsade på sin höjd. Jag såg inte filmen i 3D, men det var en mycket trevlig bioupplevelse och även om jag är frustrerad över att avskedsshowen aldrig blev av så är det en värdig tröst som jag kommer se flera gånger när den väl kommer på bluray.

 

För den som förväntar sig en vanlig dokumentär om MJ’s dagar innan döden med en maffig berättarröst som försöker dra filmen till episka mått får ställa in sig på att det här är en positiv, musikbaserad film utan speciellt mycket intervjuer och berättande alls och tar inte upp hans död - antagligen hade den släppts i samma form om han fortfarande levt. Filmen i sig känns skapad av värdighet och inte kort och gott som en produkt att dra in pengar på. Den omtalade och, i all sin enkelhet, behagliga avslutningslåten som bär filmens namn sätter punkt på en dröm som aldrig blev verklighet, men filmen bekräftar ändå att Michael Jackson fortfarande hade en hel del att ge till fansen och att han är en helt unik artist som sopar banan med musikhistorien till och med sina sista dagar vid liv.

 

Gillar man artisten Michael Jackson så går det inte att bli besviken över den här filmen och den förtjänar att visas på bio av mer än pengaskäl. Det är helt enkelt njutbart och mäktigt att få se Kungen av pop dansa en sista gång...

 

4/5

Link to post
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.
Note: Your post will require moderator approval before it will be visible.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Paste as plain text instead

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

Loading...

×
×
  • Create New...