Filmer du just sett ! Bra och dåliga (Del 1 och 2!)

[Czechflash 0]

Trevligt att du också gillade Seven Pounds Czechflash. Två riktigt bra filmer Muccino gjort nu med Smith i huvudrollen och det är bara hoppas på att de samarbetar snart igen. Jag faktiskt hålla med om att Harelssons karaktär kändes lite överflödig, förstod aldrig riktigt varför just den karaktären fick så mycket speltid - även om jag tycker Woody tar sig an rollen på ett fint sätt. Men men - annars inte mycket att klaga på när det kommer till Seven Pounds - klockren fyra.

 

Håller med, vore intressant med en tredje film med samarbete Muccino/Smith. Tycker han får ut det bästa ur Will Smith och materialet passar perfekt. Har alltid gillat Will Smith, men det är i såna här dramatiska roller han passar bäst.

 

Håller med om att Woody Harrelson gör sin roll bra, men varje gång han dök upp fick jag en olustig känsla som att han skulle vara blind bara för att. Kändes konstigt hur som helst och även om han inte var med allt för mycket så blev det ändå för mycket på något sätt, speciellt med sista scenen. Men det tar inget ifrån filmen som jag gillade från början till slut (nåja, haha).

[Galvatron 0]

Modern Times (1936) IMDB Topp 250 #78

 

 

En fabriksarbetare (Chaplin) blir av med sitt jobb pga sinnesförvirring. Efter rehabiliteringen på sjukhuset ger sig Chaplin tillbaka ut i livet på jakt efter andra jobb.

 

Äntligen har jag sett min första Chaplin film och jag är positivt överraskad. Den känns verkligen inte så gammal som den i själva verket är, utan den känns extremt fräsch då den kritiserar industrialismens inverkan på samhället. Filmen är väldigt skickligt utförd, sättet den förmedlar de subtila budskapen på är smart och rent visuellt så är det även mycket bra. Chaplin är väldigt bra med sitt minspel och sina manér, även fast jag inte direkt är ett fan av slapstick humor så kände jag mig ändå tillfreds med det och det funkade. Den är rätt rolig stundvis men jag skrattade inte direkt utan mer smålog till och från.

 

En charmig Chaplin gör detta till en underhållande och intressant film som känns väldigt fräsch och tidlös. Kul att se något annorlunda.

 

3+/5

[Yojimbo 0]

Om ni har sett den, märkte ni vad lik Aldo Ray var David Beckham i vissa scener!

Jag behöver bara titta på ditt publicerade omslag för att se det!

[Yojimbo 0]

En annan sak som jag tycker man misslyckades med var valet av rollerna. Flera av dom tycker jag inte passar in i en sådan här komedi. George Clooney och Brad Pitt's karaktärer känns mest fel, och när det gäller Pitt som spelar den spåndumma gyminströktören så kunde man lika gärna slängt in en Keanu Reeves. Vet att många gillar honom i den här rollen, men jag tyckte han mest var tråkigt löjlig.

Jag var också en av dem som gillade Burn after reading (-4/5) och gillade rollbesättningen. Allt för sällan gör någon något intressant och udda med megastjärnor som Brad Pitt och Gerorge Clooney. George Clooney är i sin oväntade roll en positiv överraskning för mig faktiskt, och Brad Pitt i sin ännu mer annorlunda roll var bättre än mina ganska höga förväntningar. Jag tycker filmen är ett ovanligt lyckat exempel på att blanda in sjukhet, allvar och humor i en och samma film. Sista halvan av filmen var riktigt bra efter en lite hjummet bra start och jag blev sugen på att se den igen nu. Det ska tilläggas att jag hade ganska låga förväntningar på den innan jag såg den, då jag inte trodde på någon kanonfilm från Coen's den gången.

[Yojimbo 0]

Dom kallar oss Mods (1968)

 

 

Det är en gåta att jag undgått att se Stefan Jarls Mods-trilogi och Dom kallar oss Mods, så det var verkligen dags att ta tag i den saken nu. I den första och mest beryktade dokumentären, som startade allt, får vi följa ett antal ungdomar med Kenta och Stoffe i spetsen - två 17-åriga stockholmskillar med en problemfylld uppväxt som lever ungdomens glada krökar- och rökardagar på gatan och som inget hellre vill än att komma bort från det vanliga svensson-livet med knegande och krav. Ungdomarnas skarpa och vardagliga gatudialoger varvas med statiska intervjuer där var och en berättar om deras liv hittills och om framtiden. Stefan Jarl och Jan Lindqvist kommer förvånansvärt och beundransvärt nära inpå med deras kameror i ungdomarnas liv, och händelserna förfaller sig på ett sätt att allt nästan känns förutbestämt. Resultatet är en hjärtpumpande skildring som bara känns mer och mer relevant ju mer den får åldras. Filmen är lika aktuell nu som när den släpptes till svenska folkets bestörtning på 60-talet, och är en svensk kulturskatt för framtida unga generationer. Jag ser med stor förtjusning fram emot nästa kapitel i Mods-trilogin och vill bara inte att det ska ta slut. Såna här historier ska alltid finnas!

 

+4/5

[Plox 0]

Doubt (2008)

 

 

I filmens centrum står en katolsks skola, skolans rektor Syster Aloysius (Meryl Streep) styr skolan med järnhand och hamnar i luven på skolans präst Fader Flynn (Philip Seymour Hoffman). Och rektor Syster Aloysius inleder en kamp för att få bort Fader Flynn från sin skola. Filmen bygger på en pjäs av John Patrick Shanley - som också skrivit om manuset till filmen och dessutom själva regisserat. Jag vet inte om jag tycker historien gör sig särskilt bra på film faktiskt, blir ganska tråkigt och känns överlag ganska tunt. Filmen styrka ligger utan tvekan i karaktärerna och deras utveckling. Meryl Streep och Philip Seymour Hoffman övertygar rejält och det luktar lite Oscarsnominering om båda faktiskt. Annars tycker jag också Amy Adams gör en riktigt bra och övertygande insats som den oskuldsfulla Syster James. Men som sagt även om det är en välspelad och välgjord film det här så känns den ganska tunn och engagerar inte mig något nämnvärt.

 

I Sverige har filmen tilldelats namnet “Tvivel” och det måste kännas väldigt lönt att översätta en sådan här titel. Tramsigt var namnet.

 

3/5

[Donnie Darko 0]

Persona

(Spoilers finns här och där)

 

Persona formades ur Ingmar Bergmans ilska och frustration över sin belägenhet som konstnär och som chef för Kungliga Dramatiska Teatern. Han var trött på falskheten och förljugenheten som pågick från alla håll. Påfrestningarna från omgivningen och från livet bland människor forcerade honom in i en roll han inte ville spela, tvingade på honom en mask han inte ville bära.

Här bottnar alltså uppkomsten av Persona, här och givetvis hos Strindberg. (Pjäsen Den starkare handlar om två rollfigurer, vilka en tiger och en talar).

 

Likheterna mellan konstnären Bergman och konstnären Vogler är självklara. Bergmans förakt gentemot denna sociala mask talar i Voglers tigande. Det är just genom Vogler som Bergman talar på ett subjektivt plan. Han ger via hennes reaktioner för första gången uttryck för politiska känslor, i form av en brinnande aktivist och ett fotografi föreställande en pojke i Warszawaghettot under andra världskriget. Hon står även inför en konstnärs dilemma mellan skapandet och livet i verkligheten. Och precis som Bergman själv drivs hon till insmickrande hos omgivningen.

 

Bergmans fors av kreativitet och skaparglädje under inspelningen av Persona frigjorde dess bildspråk från tidigare konventioner både i Bergmans skapande och i filmskapandet i allmänhet. Hans manipulativa grepp är ibland ofattbara och ursinniga långt in i själen.

Prologen är en dikt med bilder och musik som går bortom förståndet och in i känslan. Symbolismen och syftet är mångfacetterat men är ändå underordnade bildernas emotionella kraft. Dikten är bland annat en presentation av regissörens karaktäristiska motiv såsom spindelguden (nämns bland annat i Såsom i en spegel), Jesus existens, Kristendomen och även en sekvens ifrån hans film Fängelse [1949] visas. Vi ser också en egendomlig scen i vilken en pojke (samma pojke som medverkar i Tystnaden) sitter knäböjd framför ett mycket dunkelt, knappt synbart kvinnoansikte. Han sträcker ut handen för att röra henne. Därefter rubriceras Persona med svart text på en vit duk och ett kaos av musik börjar spelas.

 

Utöver den förefallande mystifikationen i inledningen är filmen rak och aldrig labyrintisk, men icke desto mindre är filmen heller inte enkel eller greppbar.

Syster Alma åker ut på landet i tjänsten med aktrisen Elisabet Vogler för att hjälpa henne att ”friskna till”. Banden mellan dem är i början yrkesmässig. Men ju längre hösten går desto längre blir deras ensidiga konversationer. Hemligheter avslöjas, känslor blottas och vänskap mellan dem uppstår. Ett behov av varandra är sått. Även om Eliabet aldrig yttrar sig verbalt så verkar de båda på samma plan i samma förutsättningar. De trivs i den sociala avskärmningen; Elisabet, för att slippa inställsamheten och påtrykningarna. Alma, för att hon får en tid till att reflektera över sitt liv i närhet av någon som lyssnar. Elisabet är äntligen lycklig i den okomplicerade värld hon nu lever i. Alma som betraktar sig själv underordnad den store konstnären Elisabet är lycklig över att få göra nytta och spela en roll. Men det har också gjort henne naken och sårbar.

En sommardag läser Alma ett brev skrivet av Elisabet. Brevet berättar om Elisabets vardag men framförallt om Alma. En rädsla byggs således upp hos Alma. En rädsla att se sig själv blottställas och granskas ur ett annat perspektiv än sitt eget och att se svagheter hos sig själv som man tidigare inte varit medveten om. Hon bemöts av känslor och tillkortakommande i sin personlighet som hon omedvetet har värjt sig ifrån. Saker som hon inte borde veta. Saker som man inte bör veta. Rädslan är för stark och plågsam för att bearbetas. För att skydda sig själv ifrån en själslig undergång byter således rädslan form till blint hat mot Elisabet. Med denna situation tillfogad som ett blankt vitt papper börjar Bergman måla upp historiens nästa sida. En sida som ändrar filmens förutsättningar i så radikal grad att vi längre inte är vissa om genrens föreskrifter. För övrigt så befinner sig aldrig filmen i några föreskrifter eller kategorier. Hela tiden är den sitt eget väsen där bilderna har ett eget liv. Syster Almas avsikter är endast av ondo nu. Hon vill skada och förgöra Elisabet. Inifrån den varma vänskapen har nu en kamp växt fram. Sympati och vördnad heter istället avundsjuka och skräck. Kärleken förmörkas av ilska och hat. Deras avskärmning lever på en skör lina där ärligheten upphöjs till cynism. I alla känsloutbrott finns ingen sköld längre. Ingen av dem bär någon sköld. Elisabet och Alma, deras roller löses upp och deras identiteter förs samman. Bilden skärs sönder. Alma suger blod ur Elisabet. Allt går itu. Verkligheten faller sönder.

 

Monologen som Alma framför tonar ner intensiteten men tar mardrömmen till sin kulm. I en scen av ren filmmagi ser vi kvinnornas ansikte. Först den enes därefter den andres, också tillbaka. Tillslut är det omöjligt för ögat att skilja på Bibi Andersson och Liv Ullman. De har blivit en person som följd av att inga lögner längre existerar mellan dem.

I monologen avslöjas företeelser om Elisabets förflutna. Ett förflutet som visar sig vara pojken framför kvinnoansiktet, som söker kontakt med sin oåtkomliga mor.

 

Bibi Anderssons verklighetsbeskrivning av Syster Alma och hennes sinnesförändring är en prestation så stor och så enormt lidelsefull. Hennes insats saknar likar, likaså hennes häpnadsväckande personlighetsklyvning, i den hon höjer hakan, sänker ögonen och lägger huvudet lite lätt på sned.

Ingmar Bergman är förmodligen den störste människoskildraren filmhistorien har fått erfara. Persona är i sin tur hans mest avklädda och innersta porträtt. Filmkameran upptar varenda detalj av mänskligt beteende i de mest perfekta och otänkbara bilder. Musikens kaos presenterar känslostämningar i scenerna som kameran inte förmår. Den kala scenografin och exteriörerna skapar en egendomlig skönhet som går i ett med Bibis och Livs ansikten. Ingenting lämnas begravt.

 

Det är konstverk likt Persona som visar filmens och konstens sanna ansikte. Ingmar Bergman gräver i känslor och människor med ett avgrundligt djup och sådan intelligens, kunskap och erfarenhet att den åstadkommer reaktioner hos åskådaren, som åskådaren själv tidigare inte var i bekantskap. Med detta och skrämmande verkligt återskapande av mänsklighet får filmen oss åskådaren att komma oss själva lite närmare än vad vi tidigare var, känna lite mer än vad vi gjorde innan och vakna upp med ögon som är sålunda lite mer öppna sedan gårdagen.

[Jojje 0]

Czech och Plox: Well, alla har ju lite olika smak och om man som Czech vill göra en liten markering om en film "felaktigt" klassas som noir så blir det ju snäppet sämre betyg. Men 3+/5 är ju godkänt, och ingen kapning som Czech brukar kalla det då jag ger en trea till Body and Soul. Och när det gäller Sunset Boulevard så växte den ganska mycket efter att jag sett den. Flera scener dök upp i huvudet efter att jag sett den, framför allt scener med Gloria Swanson, hennes gester och repliker. Ja, hela stämningen i filmen kröp sig på i efterhand.

 

Yo: Mods-trilogin är grymt bra. Bäst är andra delen. Och sen kanske det inte är med just förtjusning du ska fram emot den andra delen även om den är bäst. Mina recensioner finns här (du kan ju läsa de två sista efter att du sett filmerna):

 

Dom kallar oss mods

Ett anständigt liv

Det sociala arvet

 

Och glöm för allt i världen inte att lyssna på kommentatorspåret om du har möjlighet till det. Det enda kommentatorspår som verkligen lyft en film. Nästan lyft sig högre än filmen själv i vissa fall.

 

DD: Ehe, jag gillar också Persona. Här kan man titta på det fantastiska introt.

 

Doubt (2008)

 

I Sverige har filmen tilldelats namnet “Tvivel” och det måste kännas väldigt lönt att översätta en sådan här titel. Tramsigt var namnet.

Vad menar du? Utveckla.

[Yojimbo 0]

Och glöm för allt i världen inte att lyssna på kommentatorspåret om du har möjlighet till det. Det enda kommentatorspår som verkligen lyft en film. Nästan lyft sig högre än filmen själv i vissa fall.

Det ska jag göra, och det låter bra att Kenta själv är med och kommenterar allting.

[Czechflash 0]

Czech och Plox: Well, alla har ju lite olika smak och om man som Czech vill göra en liten markering om en film "felaktigt" klassas som noir så blir det ju snäppet sämre betyg. Men 3+/5 är ju godkänt, och ingen kapning som Czech brukar kalla det då jag ger en trea till Body and Soul. Och när det gäller Sunset Boulevard så växte den ganska mycket efter att jag sett den. Flera scener dök upp i huvudet efter att jag sett den, framför allt scener med Gloria Swanson, hennes gester och repliker. Ja, hela stämningen i filmen kröp sig på i efterhand.

 

Att jag inte tycker det är film-noir gör inte att jag tycker den är sämre. En annan klassiker jag inte tycker lever upp till sitt rykte är annars Citizen Kane. Båda filmerna är bra, och jag håller med om att vissa scener dyker upp i huvudet så här i efterhand. Men i de båda fallen känner jag inte något speciellt som jag vill göra. Gillade början och delvis slutet av Sunset Blvd., men kanske fastnade jag inte tillräckligt för Gloria Swanson.

[Czechflash 0]

 

Titel: Le trou / Hålet

Genre: Kriminaldrama/Thriller

Land: Frankrike/Italien

År: 1960

Regi: Jacques Becker

I rollerna: Marc Michel, Jean Keraudy, Philippe Leroy, Raymond Meunier, Michel Constantin

 

Handling: I väntan på rättegången där han står åtalad för mordförsök på sin fru, blir Claude Gaspard pga ombyggnad förflyttad från sin gamla fängelsecell till en ny. Där visar det sig att hans fyra nya cellkamrater är mitt uppe i att planera och utföra ett flyktförsök...

 

Omdöme: För snart tre år sen såg jag denna film för första gången och då låg IMDb-betyget på hissnande låga 7.4. Då var det inte ens 1000 personer som hade röstat och jag kände att detta var en klassiker som borde få mer uppmärksamhet. Det har den också fått och har i nuläget gått upp till 8.0. Tyvärr dog regissören Jacques Becker kort efter att ha gjort denna klassiska fängelsefilm och innan han hann göra fler klassiska filmer.

 

 

Redan när filmen börjar får vi reda på att filmen är baserad på en verklig händelse. Skådespelarna som är med är amatörer och en av dem var med när det hände. Manusförfattaren José Giovanni var också med och det gör att det hela blir så verkligt och detaljerat som det kan bli. Man är helt inne i filmen och njuter verkligen av det eleganta svartvita fotot och utvecklingen. Gillar man filmer som Flykten från Alcatraz är det här definitivt en film att se.

 

 

Jean Keraudy är mannen som var med i verkligheten och som även är med i filmen. Han är hjärnan bakom flyktförsöket och det är han som planerat allt. Han var även den jag gillade mest i filmen. De fyra männen i cellen litar alla på varann och när den femte anländer känner de sig osäkra på om de ska berätta för honom eller inte. Han kommer snabbt in i gruppen och eftersom de inte har något val berättar de om planerna. Han är snart med i gruppen och hjälper dem med vad som krävs för att de ska kunna rymma.

 

 

Filmen lyckas i det mesta - spänning, snyggt svartvitt foto, bra skådespeleri, en autentisk känsla och mycket detaljer som gör att man blir insatt i händelserna. Bl.a. finns en scen där de börjar gräva sitt hål i cellen. Kameran filmar i nästan fem minuter från nära håll utan klipp hur de fem hjälps åt att ta sig igenom det första lagret. En av dem håller utkik, de andra fyra gräver. På så sätt får man verkligen känslan av att de utför detta utbrottsförsök mitt framför ögonen på oss. Filmen saknar helt musik, men skapar spänning och stämning på egen hand genom att allt är så välgjort.

 

4 - Skådespelare

4 - Handling

5 - Känsla

3 - Musik

4 - Foto

--------------

20 - Totalt

 

Betyg: 4/5 - 8.0/10

IMDb: 8.0

[Czechflash 0]

 

Titel: The Groundstar Conspiracy / Attentatet

Genre: Kriminalmysterium/Sci-Fi/Thriller

Land: Kanada/USA

År: 1972

Regi: Lamont Johnson

I rollerna: George Peppard, Michael Sarrazin, Christine Belford, Cliff Potts

 

Handling: Ett hemligt forskningsinstitut drabbas av inbrott och sabotageförsök. Förövaren John Welles fångas, men är svårt skadad av explosionen. En man vid namn Tuxan, som är ansvarig för utredningen, beslutar sig för att ta till drastiska metoder för att komma åt förövarens uppdragsgivare.

 

Omdöme: Har länge velat se den här filmen och hade tur som hittade den billigt i Tokyo. Filmen börjar intressant med en gång då man i förtexterna får se en man vid namn John Welles springa igenom korridorer på ett hemligt forskningsinstitut samtidigt som explosioner sker runt honom. Han lyckas ta sig till en närliggande stuga där en ung kvinna hittar honom med helblodigt ansikte när han kommer igenom hennes dörr. Säkerhetspersonal är snabbt på plats och en man vid namn Tuxan tar över utredningen.

 

 

Tuxan spelas klockrent av George Peppard. Eller rättare sagt så är karaktären klockren och Peppard spelar honom väl. Han är stenhård och bestämmer precis allt och gör som han vill. John Welles (Michael Sarrazin) har svårt att minnas vad som hänt vilket Tuxan inte vet om han kan lita på. Därför sätter han in alla möjliga metoder för att få honom att minnas igen, som t.ex. chockterapi med elstötar. Under tiden vill Welles ta reda på vad som egentligen hänt och om han verkligen gjort det han blir anklagad för. Hans enda ledtråd är kvinnan i stugan och han bestämmer sig för att börja där.

 

 

Jag gillade det mesta med den här filmen, trots att den är lite B. Det är ett bra manus som hela tiden går framåt och har några trevliga vändningar, ett foto med väl valda inspelningsplatser både med vacker utsikt och passande regeringsbyggnader. Men vad som kunde och borde varit mycket bättre, och som förstör en hel del, är musiken. Den lyckas i några fåtal scener och då blir det genast stämningsfullt, men allt som oftast blir det opassande och skrikig musik som det lätt kunde bli under 60-talet och början av 70-talet. Med bra musik hade detta garanterat blivit ett snäpp bättre. Avslutningsvis måste sägas att detta skulle vara perfekt material för en remake, kanske med Cillian Murphy som Welles.

 

3 - Skådespelare

4 - Handling

3 - Känsla

2 - Musik

4 - Foto

--------------

16 - Totalt

 

Betyg: +3/5 - 7.0/10

IMDb: 5.7

[Czechflash 0]

 

Titel: Breaking Point / Ett steg för långt

Genre: Kriminaldrama

Land: Kanada/USA

År: 1976

Regi: Bob Clark

I rollerna: Bo Svenson, Robert Culp, John Colicos, Belinda Montgomery

 

Handling: Vincent Karbone är en ledande byggnadsmagnat i Philadelphia och misstänkt för att leda ett av stadens värsta kriminella gäng. Två av hans män står inför rätta anklagade för mord, och det enda vittnet är Michael McBain som är en lugn judoinstruktör med fru och barn. Karbone är villig att gå hur långt som helst för att hans muskelmän skall slippa fängelse, inklusive att gå efter Michael och hans familj för att se till att han inte vittnar.

 

Omdöme: I förhoppning att detta skulle vara en trevlig liten vigilante-film inköpte jag även denna film i Tokyo. Charmige Bo Svenson spelar Michael McBain som en kväll bevittnar en misshandel där två män gett sig på en äldre man. Han avbryter misshandeln och lyckas få iväg de båda männen, men den gamle mannen överlever inte. Polisinspektören Frank Sirrianni (Robert Culp) försöker övertala Michael om att först peka ut de båda förövarna och sedan vittna mot dem. Men det är något han kan komma att ångra då Vincent Karbone (John Colicos) inte tänker släppa det hela obestraffat.

 

 

Utan att vara direkt strålande lyckas filmen ändå behålla intresset med några passande och slagkraftiga scener. Tyvärr saknas väl det lilla extra för att göra det här till en riktigt minnesvärd film i stil med Vigilante (1983). Men trots allt är det kul att se en sån här typ av film då och då. Det kanske roligaste är ändå att se Bo Svenson där han verkar ha tagit en hel del från sig själv i verkliga livet när han skapat karaktären.

 

 

Kläderna verkar komma från hans egna garderob då de allt som oftast är så där 70-tals fula, han har en blå träningsoverall med gula stripes (typiskt svensk), han kör en äckligt ful Volvo kombi som byter färg mellan senapsgul, brun och röd - beroende på ljus. Lägg därtill att han är judoutövare (i verkligheten har han svart bälte i just judo) och så gillar han ishockey, något som dyker upp ett par gånger.

 

3 - Skådespelare

2 - Handling

3 - Känsla

3 - Musik

3 - Foto

--------------

14 - Totalt

 

Betyg: -3/5 - 6.0/10

IMDb: 4.9

[Lorenzo Lamas 0]

Jag är beredd att hålla med alla som säger att Nicolas Cage är lite träig som skådis. Har inte haft några större problem med honom tidigare men efter att ha sett Lord of war så bannemig om inte kritiken stämmer. Han gör inte rollen som vapenhandlare (-smugglare) dålig, det är inte det, men om den är trovärdig vet i sjutton...

 

Vilket som så handlar Lord of War om en vapensmugglare från USA som ljuger för allt och alla i sin omgivning om vad hans proffession är (förutom för sina kunder då förstårs). Vi får se resultatet av hans smarta affärer och förväntas äcklas av det. Till detta knyts en del kringhistorier där bland annat Jared Leto (som för övrigt gör filmens bästa rollprestation) spelar Nicolas bror.

Filmen ska dessutom vara baserad på verkliga händelser...

 

 

Det är mycket i filmen som jag inte finner trovärdigt, tex Ethan Hawks roll (inte hans bästa), har lite svårt att se att han ska kunna husera fritt världen över för att punktmarkera Nicolas i alla hans affärer... Var får han sponsringen till detta ifrån? När slutet kommer är det dessutom ännu obegripligare...

 

Klart bäst i filmen är den utomordentligt gjorda inledningen som lovar mycket gott! När man får följa en patrons väg från produktionsstadiet tills den har ihjäl en ung pojksoldat någonstans i Afrika.

Se den för bra kameraåkningar och snygga färger, absolut inte för trovärdighetens skull (nu inte sagt att vapensmuggling INTE existerar, för det är jag helt övertygad om. Dock så sker det nog inte i den James Bond värld som vi får följa...).

[Czechflash 0]

 

Titel: The Man in the Glass Booth

Genre: Drama

Land: USA

År: 1975

Regi: Arthur Hiller

I rollerna: Maximilian Schell, Lois Nettleton, Lawrence Pressman, Luther Adler

 

Handling: Arthur Goldman är en excentrisk rik judisk man som lever i lyx på Manhattan. Han bor där med sin judiske assistent Charlie som han lär mycket om det judiska livet. Charlie blir dock chockad då det en dag kommer israeliska underättelseagenter och arresterar Goldman och beskyller honom för att i själva verket vara en eftersökt nazist. Han tas till Israel där han i en rättegång tvingas konfrontera de människor som anklagat honom.

 

Omdöme: Det här är en underlig liten film som inte fått så mycket uppmärksamhet men som kanske borde ses av fler. Baserat på en pjäs av skådespelaren Robert Shaw, men som inte ville ha sitt namn på filmen. Dock ändrade han sig när han såg det slutgiltiga resultatet, men då var det för sent att lägga till hans namn. För regin står Arthur Hiller som främst gjorde sig känd för sina komedier. Man har en story som är uppdelad i två delar där man under första får följa den extremt underlige och excentriske Arthur Goldman i sin Manhattan-våning. Under andra delen är det rättegången mot honom när han anklagas för att vara nazisten Karl Adolf Dorff.

 

 

Det är nog bland de mest intensiva rollprestationerna jag någonsin skådat när Maximilian Schell bjuder på sin Oscarsnominerade prestation som Arthur Goldman / Karl Adolf Dorff. Hade det inte varit för ett extremt starkt Oscarsår med Jack Nicholson (Gökboet) och Al Pacino (Dog Day Afternoon) hade han garanterat vunnit Oscarn. Även med dessa två megastjärnor är det nästan så att hans prestation överglänser dem då han kör på i full fart från början till slut. Det är en fröjd att se honom blixtra till med tyska takter där han citerat Adolf Hitler för att blanda det med de typiska judiska dragen.

 

 

Filmen är annars så där då den börjar ganska ointressant när man får följa Arthur Goldman i sin lyxvåning högst upp i en skyskrapa. Hans vardagssyssla är att titta genom sitt teleskop på människor som vistas på trottoarerna nedanför och då och då får han syn på en bil han tror följer efter honom. De runt omkring honom tror mest han är galen, vilket han också är, men en dag tar sig en grupp beväpnade män in i våningen och anklagar honom för att vara en eftersökt nazist. Här tar filmen en vändning då iaf jag trodde filmen bara skulle följa denna galning i sin lyxvåning. Men detta miljöombyte gjorde att filmen tog sig och genast blev intressantare.

 

5 - Skådespelare

3 - Handling

3 - Känsla

3 - Musik

3 - Foto

--------------

17 - Totalt

 

Betyg: 3/5 - 7.0/10

IMDb: 7.5