Filmer du just sett ! Bra och dåliga (Del 1 och 2!)

[Ingoman]

SPOILERS FÖR CHRASH!

 

 

aaaah okej men det var inte det jag menade. Att det dödsfallet hade med filmen i övrigt att göra visste man juh inte utan mer det att flickan sköts, Sandra ramlade, Den där tevekändisen hotade polisen. Nån av karaktärerna måste liksom alltid dö i dessa filmer.

 

Nej man har sett det förut.

Tycker inte filmen är dålig men det är inte en av de bästa jag sett direkt

Ändrad 25 September, 2005 av Greenleaf

[Ingoman]

SPOILERS FÖR CHRASH!

 

 

aaaah okej men det var inte det jag menade. Att det dödsfallet hade med filmen i övrigt att göra visste man juh inte utan mer det att flickan sköts, Sandra ramlade, Den där tevekändisen hotade polisen.  Nån av karaktärerna måste liksom alltid dö i dessa filmer.

 

Nej man har sett det förut.

Tycker inte filmen är dålig men det är inte en av de bästa jag sett direkt

Davvie:

 

Du får tänka på att jag är ny här så jag har inte stenkoll på hur det funkar. Är heller inte helt van vid denna typ av forum. Men Greenleaf har hjälpt mej in på den rätta vägen nu

[Jojje]

Här kommer några recensioner i det korta formatet av filmer som jag har sett den under den senaste tiden.

 

Dolt under ytan (What Lies Beneath, 2000)

Harrison Ford och Michelle Pfeiffer spelar man och fru i denna Hitchcock-historia i modern tappning av Robert Zemeckis (som bl a gjort Kontakt, en film som jag gillar). Pfeiffer börjar se spöken i nya huset och inbillar sig att grannfrun har blivit mördad. Länge tyckte jag detta var en fyra. Riktigt välgjort, spännande och smakfullt läskigt emellanåt. Pfeiffer överglänser vida den torre Ford (som aldrig varit nån favvo hos mig). Ford funkar dock i början när han inte gör så himla mycket. Mot slutet när han ska agera ut lite mer så träffar han inte alls rätt, tycker jag. Tycker även själva filmen blir lite förutsägbar och det hela mynnar ut i de vanliga twistarna som brukar förekomma i såna här thrillers. Synd på en så bra första timme och så bra skådespel från Pfeiffer. Men klart godkänt ska filmen givetvis ha.

3+/5

 

Zozo (2005)

Josef Fares nya rulle börjar i ett krigshärjat Libanon där vi möter Zozos familj som ska fly till Sverige, där farfar och farmor redan är. Vägen till Sverige blir dock betydligt längre än vad Zozo anar och väl där blir det inte så lätt heller. En skönt annorlunda svensk rulle. Fares vågar ta ut svängarna, han vågar använda specialeffekter och gör det på ett skönt sätt, han vågar berätta på ett sorts "större än livet"-sätt, vilket känns uppfriskande i det delvis sumpiga svenska filmträsket. Filmen innehåller några väldigt vackra, poetiska och surrealistiska scener som jag gillade mycket. Tyvärr tycker jag inte Fares lyckas fullt ut med att få till en röd tråd eller skapa ett riktigt engagemang för filmen. Som jag tror Peo nämnde i sin recension så skulle Fares behöva döda några älsklingar. Det blir bitvis lite för mycket upprepning i form av liknande scener med samma sentimentala musik. Ändå en sevärd film som får godkänt. Fares komiska och träffsäkra ådra glimtar till då och då, speciellt i vissa scener som utspelas på skolan i Sverige.

3/5

 

Pitch Black (2000)

Fan, vad mycket halvbra eller halvdålig film jag har sett på senaste tiden. Nu var det dags för en film som visade sig vara urdålig. Nu vet jag att många gillar den här sci fi/skräck-rullen, men det gjorde inte jag. Vin Diesel spelar den tillfångatagna rebellen som tillsammans med ett gäng andra, inklusive prisjägaren som fångat in honom, kraschar med ett rymdskepp på en stenig ökenplanet med tre solar (varför ser jag Mikael Persbrandt i hippieperuk framför mig?). Dessa tre solar hjälper i och för sig inte så mycket när de samtliga hamnar bakom en annan planet, vilket gör att våra vänner lämnas i totalt jävla mörker (detta mörker lockar även fram en del otrevliga monster).

 

Mjaha, det är den vanliga visan; en efter en av skådisarna ska gå åt tills det bara är hjälten, hjältinnan och en sidekick kvar. Det är tråkigt helt enkelt tycker jag. Sen envisas filmskaparna med att använda en massa lustiga kameratrick, plötsliga närbilder och snabba klipp, för att försöka skapa mer spänning och intensitet antar jag. Det funkade i Requiem for a Dream, men det funkar inte här. Det kändes bara som billiga trick. Nja, har inte så mycket att säga mer än att jag tyckte filmen var urbota trist, och att den därför går fetbort. En sån här film kan vara det mesta, bara den inte är tråkig. Pluset är tillägnat det som händer på slutet, som visar sig vara lite annorlunda när det gäller vilka som klarar resp. inte klarar sig.

1+/5

 

The Rock (1996)

Ho! Högoktanig action producerad av framlidne Don Simpson och livs levande Jerry Bruckheimer i regi av The Island-regissören Michael Bay. Det kan ju inte bli fel! Nej, just det, det funkar, det rullar på, det är lättuggat och lättsmält och alltså perfekt som underhållning efter jobbet när jag vill se en film där jag kan checka in min hjärna i kylskåpet medan jag ser filmen. Sean Connery är skön som rymningsexpert som typ har doktorerat i Alcatraz-kunskap, och dessutom rymt därifrån.

 

Nicolas Cage var riktigt bra i Adaptation, men det är nog den enda film (som jag har sett) där han funkat fullt ut. Här, och i andra filmer, är det nåt som känns lite fel. Jag vet inte vad det är riktigt. Hans något nervösa skådespelarstil passar i just Adaptation, men inte i andra filmer. Han känns tillgjord och som om han hela tiden är bajsnödig eller nåt. I övrigt är filmen faktiskt helt ok, och det blir spännande mot slutet. Förutom Cage så är det en väldigt bra skådisensemble med utmärkte favoriten Ed Harris i spetsen som skurk med rent mjöl i påsen. Japp, filmen är en välgjord actionrulle med bra tempo och intensiv upplösning. Det är bara att luta sig tillbaka och dela ut en trea.

3/5

Ändrad 28 Januari, 2007 av Jojje

[Puffie]

Jojje: Du lyckades med något jag inte trode var möjligt. Nämligen att recensera The Rock utan att nämna soundtracket The Rock har det absolut bästa soundtracket som någonsin spelats i en film. Det är verkligen perfekt komponerat och det faktum att Zimmer inte vann en Oscar för det är skamligt.

 

För övrigt så älskar jag filmen. Det är en film som jag sett många många gånger under min uppväxt och den blev tidigt en favorit. Filmen har allt. Skådespelare utöver det vanliga, Harris,Connery,Cage, Morse,Forsythe,McGinley och Biehn. Som sagt innan ett kanonsoundtrack. Mycket passande regi från Bay, coola actionscener och ett genomgående högt tempo vilket passar filmen perfekt. Många scener i filmen får man rysningar genom kroppen, bara på grund av hur perfekt allt är. För mig är The Rock utan tvekan en 5/5

Ändrad 25 September, 2005 av Puffie

[Jojje]

Jojje: Du lyckades med något jag inte trode var möjligt. Nämligen att recensera The Rock utan att nämna soundtracket

<{POST_SNAPBACK}>

Det var med flit jag inte nämnde det. Det har så många andra gjort och jag tyckte det var lite väl fläskigt dessutom. Eller snarare, musikspåret passar bra in i den fläskiga filmen, och filmen är en sån film som jag aldrig kan ge mer än en stark trea. Dessutom var det en kortrecension, så då hinner man inte ta med allt som man vill säga.

[Brazil]

 

Originaltitel: The Woodsman

Genre: Drama

Produktionsland: USA

Premiärår: 2004

Regi: Nicole Kassell

Manus: Steven Fechter & Nicole Kassell

Skådespelare: Kevin Bacon, Kyra Sedgwick, Mos Def, Benjamin Bratt,

David Alan Grier, Eve, Kevin Rice, Michael Shannon, Hannah Pilkes.

 

Förgripelser på barn är något av det värsta brott en människa kan begå i vårt samhälle. Men det är inget som hindrar regissören Nicole Kassell från att filmatisera detta frustrerande och obehagliga ämne.

 

The Woodsman handlar om Walter (Kevin Bacon) som nyligen avtjänat ett 12-årigt fängelsestraff för ett avskyvärt brott. Walter återvänder till sin hemstad med förhoppningen att kunna skapa ett nytt liv vilket visar sig vara både komplicerat och påfrestande. Omgivningen är ofta hård och fördömande.

 

The Woodsmen är en film som verkligen vågar vara närgången utan att bli varken spekulativ eller effektsökande. Den kan vara obehaglig och provocerande men också ömsint och nyanserad. The Woodsman undviker stereotyper och förutsägbar regi och blir först och främst en djup, känslig och mycket tankeväckande film. Utanförskapet, tvivlet, skammen, sorgen; allt skildras med oerhörd skärpa.

 

Kevin Bacon gör ett enastående porträtt av Walter, där skådespeleriet kanske bäst beskrivs som väldigt välbalanserat, starkt och lågmält. Birollerna hanteras skickligt av bland annat Kyra Sedgwick, Mos Def och Benjamin Bratt.

 

Dessutom karaktäriseras filmen av ett vackert och passande bildspråk, kompetent klippning, bra musik och ett precist berättartempo.

 

The Woodsmen får en stark 4 (av 5).

 

 

Originaltitel: The Life Aquatic with Steve Zissou

Genre: Komedi

Produktionsland: USA

Premiärår: 2004

Regi: Wes Anderson

Manus: Wes Anderson & Noah Baumbach

Skådespelare: Bill Murray, Owen Wilson, Cate Blanchett, Anjelica Huston,

Willem Dafoe, Jeff Goldblum, Michael Gambon, Noah Taylor, Bud Cort.

 

Regissören Wes Andersson har gjort två filmer jag värderar oerhört högt – the royal tenenbaums (2001) och rushmore (1998). Nu är han tillbaka med ”the life aquatic with Steve Zissou”.

 

Rollistan inger förtroende; med skådisar som Bill Murray, Anjelica Huston, Cate Blanchett, Willem Dafoe och Jeff Goldblum kan det väl inte gå fel?

 

Själva filmen handlar om den berömde oceanografen och filmaren Steve Zissou. Efter att ha erfarit hur sin bästa vän blivit hajmat bestämmer sig Zissou för att bege sig ut på en havsexpedition för att döda den mystiska hajen. Detta trots att självförtroende är kort i botten och finansiärerna drar in sitt stöd.

 

Jag försökte verkligen att se filmen utan att ha några höga förväntningar, men jag måste tyvärr konstatera att Wes Anderssons nya film inte når upp till samma höjder som Rushmore eller The Royal tenenbaums.

The Life aquatic är absolut inte en dålig film, det är faktiskt en klart sevärd film. Den är inte helt oväntat snyggt plåtad, detaljskärpan är skyhög, skådespelarna gör bra ifrån sig allihop. Scenografin är superb, musiken är riktigt bra, inte minst brasilianske Seu Jorge som spelar Bowiecovers på portugisiska.

Däremot upplevde jag filmen som något omständlig och tvehågsen. Andersson verkar inte ha kunnat bestämma sig för vad det är för sorts film han velat göra. Nu är den dels en skruvad djuphavsexpedition, dels en far – son "relationsförsoningsfilm". Visst finns det underfundig Andersson humor lite här och var, men ibland känns även den på gränsen till lite plump, exempelvis när Zissou och hans besättning bekämpar sjöpirater och fritar en kidnappad ur besättningen. Filmen saknar struktur och djup, vilket är synd då filmens inramning är mycket bra på alla sätt och vis, det är det lilla extra som saknas.

 

Betyg: 3/5

[Czechflash]

Jojje: Jag såg Dolt under ytan på bio när den kom och jag tyckte den var väldigt bra. När jag sedan sett om den hemma har den inte varit lika stark, så det är en film som verkligen gjorde sig bra på bio. Men det är även en film som kanske inte håller för flera tittar. Tyckte precis som du noterar att Michelle Pfeiffer gör en riktigt bra prestation och även om den typen av film inte brukar bli Oscarsnominerade för skådespeleri, tycker jag hon borde ha blivit det. Harrison Ford brukar jag gilla, men han övergläns av henne utan tvekan. Betyget ligger nu på -4/5.

 

Brazil: Jag såg också The Woodsman för ett tag sen och tyckte det var en bra film. Kevin Bacon hade säkerligen fått en Oscarsnominering om filmen blivit mer känd, för han är verkligen bra. Blev -4/5 till filmen, men skådespeleriet var bra av samtliga och en klar femma där.

[Hartigan]

 

Titel: Kalle Och Chokladfabriken

Regi: Tim Burton

Skådespelare: Johnny Depp, Freddie Highmore, Helena Bonham Carter, Christopher Lee

Längd: 115 min

År: 2005

 

Handling: Willy Wonka har uppfyllt sin dröm. Han har startat världens största chokladfabrik. Alla vill ha hans choklad och till en början går det riktigt bra. Några år efter beslutar han sig för att stänga fabriken för evigt.

Många år senare ser man leverantörerna köra runt igen och man undrar vad som pågår.

En dag sänder Wonka ut brev över hela världen om att han har lagt i en guldbiljett i fem kakor.

De fem som får guldbiljetterna får komma till fabriken för en dag. En av dem är Charlie Bucket, vars familj knappt har råd med mat. Han kommer till fabriken och det blir en tävling. Den som vinner får ett speciellt pris.

 

Jag hade väldigt höga förväntningar inför filmen eftersom det var Depp och Burton tillsammans och de har bara gjort bra filmer ihop.

Det blev som väntat. Den var jäkligt bra och häftig. Man märker att det är Burton som gjort den. Ingen kan skapa sagovärldar som han kan.

Johnny Depp spelar utmärkt som Willy Wonka och ger publiken en ordentlig skrattfest. Han var riktigt bra och gör sitt jobb utmärkt, som vanligt.

Freddie Highmore kan jag inte sluta att imponeras av. När jag såg honom för första gången i den fantastiska Finding Neverland satt jag och gapade över hur bra han var. Här imponerar han än en gång på mig och gör ett mycket bra porträtt av Charlie Bucket.

Nu är Higmore-Depp det nya teamet. De passar bra ihop och med Burton som regissör blir det inte sämre.

Filmen var mysig och Burton har skapat en film som både är rolig för yngre och för äldre.

All heder till Burton och Depp. Två fantastiska personer inom filmvärlden.

Kalle Och Chokladfabriken rekommenderas starkt.

 

Betyg: 4/5

[Ingoman]

Jojje: Jag såg Dolt under ytan på bio när den kom och jag tyckte den var väldigt bra. När jag sedan sett om den hemma har den inte varit lika stark, så det är en film som verkligen gjorde sig bra på bio. Men det är även en film som kanske inte håller för flera tittar. Tyckte precis som du noterar att Michelle Pfeiffer gör en riktigt bra prestation och även om den typen av film inte brukar bli Oscarsnominerade för skådespeleri, tycker jag hon borde ha blivit det. Harrison Ford brukar jag gilla, men han övergläns av henne utan tvekan. Betyget ligger nu på -4/5.

 

Brazil: Jag såg också The Woodsman för ett tag sen och tyckte det var en bra film. Kevin Bacon hade säkerligen fått en Oscarsnominering om filmen blivit mer känd, för han är verkligen bra. Blev -4/5 till filmen, men skådespeleriet var bra av samtliga och en klar femma där.

 

Menar du alltså att Dolt under ytan var en 5:a när du såg dne på bio??

[Czechflash]

Menar du alltså att Dolt under ytan var en 5:a när du såg dne på bio??

<{POST_SNAPBACK}>

 

Nej, det var en "normal" fyra då, nu ligger den på mellan en svag fyra/stark trea, men det är nog en svag fyra. Har märkt att det kan skilja ganska mycket på en fyra och svag fyra när jag sätter betyg.

[Ingoman]

Okej då e ja med.

Ibland behöver man nog en skala på 10 för att kunna ge rättvist betyg. Det blir väldigt lätt många treor och fyror. Såg det när jag gick igenom betygen på min gamla videolista

[roadwarrior]

Här sitter en och samma person och drämmer Clockwork orange i backen med en 1/5 samtidigt som han höjer mainstreamactionfilmen The rock till skyarna. Och tidigare har samma användare hyllat filmer som Mr smith goes to Hollywood och 12 angry men...jo jag tackar...det kallar jag annorlunda smak

 

Seriously speaking...att säga att Clockwork orange är överskattad bara för att man själv inte uppskattar den är nog att överskatta sig själv skulle jag vilja säga...men den diskussionen har vi haft på forumet tidigare om jag inte missminner mig...

 

Over and out

[Greenleaf]

 

Titel: Fight Club

År: 1999

Regi: David Fincher

I rollerna: Brad Pitt, Edward Norton, Helena Bonham Carter, Meat Loaf

 

“The things you own ends up owning you”

 

Detta citat är sagt av Tyler Durden, spelad av Brad Pitt i filmen Fight Club. Den meningen skulle passa bra in när man beskriver vad denna film spelar för roll i DVDhyllan. När man väl har köpt den kan man inte undgå att kasta glada blickar åt den i hyllan och se den lite när man känner för det. Fight Club är som en drog. En drog som endast håller i två timmar, men som man blir beroende av så fort man tar den första gången.

 

Våran berättare lever ett förhållandevis tråkigt liv. Han jobbar på ett kontor och gillar att spendera sin fritid genom att beställa hem nya IKEA-möbler. Som en kur mot detta enformiga och tomma liv går han på olika stödgrupper där han kan gråta ur sig sin sorg. Sedan möter han Tyler Durden. En man som är precis det motsatta, både fysiskt och psykiskt. Tyler öppnar upp en helt ny värld för våran namnlösa berättare och får honom att verkligen levat sitt liv. Tillsammans startar de Fight Club, en underjordisk klubb där människor får ut deras frustrationer genom att slå varandra.

 

 

David Finchers Fight Club liknar inte någon annan film. Det är ingen film i mängden som passerar förbi. Tvärtom, det är en film som fastnar direkt i hjärnan när man ser den och lockar detta organ till att se den om och om igen. Aldrig förut har jag sett hur man kan blanda in modernt och nästan revolutionärt filmskapande samtidigt med att man har en rejäl portion frågor som ställs till samhället. Tillsammans med många ironiska och sarkastiska repliker följer vi två olika män, och hur de påverkas av världen kring dem. Det är två män som vill förändra världen och leva utanför normerna som har kartlagts.

 

Det märks att det inte är en vanlig regissör som har gjort filmen. David Fincher, känd från filmer som Seven och The Game, har redan utvecklat en säregen stil i sina filmer, och denna stil har han lagt mycket fokus på här. Han använder sig mycket av långa och snabba kamerarörelser som zoomar in i objekt och sedan slungas iväg tvärsöver ett rum eller en gata. Det smutsiga fotot passar in perfekt och bidrar till en känsla av realism, samtidigt som man sitter med en öppen mun under en stor del av filmen. Som grädde på moset är filmen full av oförglömliga repliker. Sarkasmen och ironin går nästan att känna på med handen, och det skildras på ett mycket underhållande sätt genom smarta och kvicka repliker. Det är helt enkelt roligt att titta på Fight Club.

 

 

Brad Pitt, Edward Norton och Helena Bonham Carter toppar deras karriärer i och med Fight Club. De har varsin intressant och färgstark karaktär, synnerligen Brad Pitts kaxiga Tyler Durden, som är en person man gärna strävar efter att bli i filmen. Just strävan att bli någon annan är en sak som tas upp i filmen, samtidigt som den slänger ut sig pikar mot dagens konsumtionssamhälle samt den materialism som vi är beroende av. Fight Club briljerar på många aspekter, men vad som jag uppskattar mycket är att den inte försöker att övertala tittaren på något sätt. Den tar varken ställning eller argumenterar, utan lämnar frågan öppen till oss att själva bestämma vad vi tycker. Att filmen ger oss det ansvaret är både lyftande och smart. Sen att detta görs med en utmärkt svart humor gör inte saken sämre precis.

 

Man kan se Fight Club på olika sätt. För varje gång man ser om den hittar man nya saker och detaljer som regissören har lagt ut på ett smart sätt. Detta gör att varje gång man ser den är det en helt ny upplevelse. Antingen kan man bara luta sig tillbaka och njuta av de klockrena replikerna som växlas genom hela filmen, eller så kan man fokusera på en analysering av filmens tunga budskap. Vilket sätt man än väljer att titta på Fight Club så når man fram till samma resultat. En smart, tänkvärd och mycket bra film.

 

4+/5

 

Femman kommer antagligen nästa gång...

Ändrad 26 September, 2005 av Greenleaf

[Czechflash]

 

Titel: Rio Bravo

Genre: Västern

Land: USA

År: 1959

Regi: Howard Hawks

I rollerna: John Wayne, Dean Martin, Ricky Nelson, Walter Brennan, Angie Dickinson

 

Handling: När sheriff Chance arresterar Joe, en brutal mördare, finner han staden blockerad av Joes bror och andra ranchägare. Brodern tänker försöka frita Joe innan den federale sheriffen anländer. Till sin hjälp har Chance sin alkoholiserade vice-sheriff, en gamling och en pojkvasker.

 

Omdöme: Har länge velat se denna västern pga att John Carpenter haft den som förebild när han gjorde Attack mot polissatation 13. Bl.a. står det i förtexterna att "John T. Chance" stått får klippningen. I själva verket är det John Carpenter själv och "John T. Chance" är huvudkaraktären i Rio Bravo som John Wayne spelar. Det lär också vara lite av en remake på denna klassiker, något jag inte riktigt kan hålla med om, förutom några små detaljer. Hade t.ex. förväntat mig en liknande upplösning här som man har i den "nya versionen".

 

 

John Wayne är än en gång bra (dock bättre i Mannen som sköt Liberty Valance) och känns gedigen i sin roll som Sheriff Chance. Till sin hjälp har han alkisen Dude, överraskande bra spelad av Dean Martin som verkligen går in för sin roll. Stumpy, gamlingen som på ett humoristiskt sätt spelas väl av veteranen Walter Brennan. Och så ynglingen Colorado som spelas av en för mig okänd Ricky Nelson som lär ha varit en av de största ungdomsstjärnorna inom musiken på 50-/60-talet. Även han känns rätt i sin roll, en tänkande ung man som inte är så skjutglad som man är van vid. Och så till sist, den onödiga karaktären Feathers spelad av Angie Dickinson. Hon sköter sig iofs bra, men karaktären är endast med för att ge filmen en kvinnlig karaktär och för att fylla ut tiden när Chance inte är med grabbarna.

 

 

Det är överhuvudtaget bra karaktärer i filmen som är väl uppbyggda. Jag hade dock gärna sett att de onda fått mer utrymme så att man kunde ha fått mer djup i någon av dem. Så här visste man att de fanns någonstans i bakgrunden och väntade, men när man inte fick lära känna dem, blev det inte direkt spännande när det väl blev konfrontationer. Man kunde istället tagit bort den kvinnliga karaktären (som var onödig) och ersatt den med en eller två coola skurkar. Den kvinnliga karaktären drar ner tempot och är endast med för att se snygg ut. Till en början trodde jag att det skulle bli intressant då hennes karaktär hade potential, men det rann snabbt ut i sanden när hon faller för Chance på en några minuter.

 

 

Filmens första halvtimme tycker jag inte är allt för imponerande, förutom inledningen som har runt 5 minuter utan dialog. Det är sen, efter en halvtimme, som filmen kommer igång när skurkarna börjar attackera "våra vänner". Förutom ett par bra pang-pang-scener innehåller filmen en hel del humor, främst då Stumpy är inblandad med sitt klagande, men även Dude står för en del. Sen utbryter plötsligt sång när Dude (Dean Martin) och Colorado (Ricky Nelson) sjunger och spelar tillsammans. Det är iofs helt ok då de båda är musiker, men att de kör två-tre låtar på raken känns lite onödigt, men inget som direkt stör. Sammanfattningsvis en ganska underhållande västern, men jag saknar en stark skurkkaraktär som hade gett mer spänning till historien.

 

4 - Skådespelare

4 - Handling

4 - Känsla

3 - Musik

3 - Foto

--------------

18 - Totalt

 

Betyg: -4/5

IMDb: 8.0

Rekommenderas: Ja, en stundtals bra västern vars karaktärer är starka

[Czechflash]

roadwarrior: I mitt tycke, och jag vet inte vad Puffie har att säga om det här, är Mr. Smith Goes to Washington och 12 Angry Men riktiga klassikers som håller på alla plan. Det de två filmerna har gemensamt är att de båda är "vanliga" filmer och helt enkelt är klassiska. The Rock vet jag att många gillar mycket, jag är inte en av dem. Men det är säkert en underhållande actionfilm för de som uppskattar den. Däremot skiljer sig A Clockwork Orange väldigt mycket från de nämnda filmerna och jag har ofta svårt för filmer som är annorlunda och överdrivna. Nu måste jag som sagt se om hela för att kunna säga med säkerhet vad jag tycker, men första halvtimmen är inte direkt normal och jag stör mig både på karaktärer och handlingen.

 

Men att den är "dålig" bara för att den är annorlunda stämmer inte då jag ju verkligen tycker om Mulholland Drive som är annorlunda. Men i det fallet tycker jag den är annorlunda på ett bra sätt, plus att den är logisk och verklig, vilket A Clockwork Orange inte känns. Men det finns även andra filmer som är overkliga som jag tycker om, så problemet är helt enkelt karaktärerna och själva handlingen som inte tilltalar mig (oss). Jag gillar annars de flesta Stanley Kubrick-filmerna, bl.a. The Shining som är riktigt bra. Men just Clockwork är mer annorlunda än någon annan av hans filmer och den faller mig helt enkelt inte i smaken. Den kanske är för "konstnärlig", som Blow Up som jag gett 1/5 för att den var för konstnärlig när man hade chansen att göra en bra och spännande film. Och mimarna på slutet är skrattretande och bevisar än mer att det inte är en film i min smak.

 

Greenleaf: Kul med en lång recension. Jag läste igenom hela för att se vad du gillar med filmen och fick ett ganska bra svar. Själv har jag sett den kanske tre gånger, men aldrig fastnat för den och den ligger hela tiden mellan en stark trea/svag fyra. Kanske är det så att jag inte uppskattar sarkasmen och ironin du tar upp. Samtidigt är det endast karaktären som Edward Norton spelar som jag tycker är ok. Brad Pitt och Helena Bonham Carter går mig mest på nerverna pga deras karaktärer, då är det svårt att ändra uppfattning Men jag ger den säkert en ny chans. Se7en och The Game tycker jag annars väldigt mycket om, så det har inte med regissören att göra (som det kan vara i vissa fall).