Jump to content

Filmer du just sett ! Bra och dåliga (Del 1 och 2!)


Recommended Posts

  • Filmstar
Jag föredrar helt klart theatrical före DC av Léon. Tycker att den är mycket tightare och att de tillagda scenerna gjorde filmen lite segare och tog fokus från hämnd-storyn. Det är inte som att man inte förstår bandet mellan Mathilda och Léon redan i theatrical så det kändes lite onödigt.

 

Samtidigt var det rätt roliga och bra tillagda scener, men som sagt, jag föredrar helt klart originalet.

Ja, jag har ungefär samma uppfattning och håller med om att man tappar just intensitet med de nya scenerna.

 

Hur vet du förresten att Natalie Portman väntar på att göra Mathilda? Det senaste jag läste om det måste ha varit typ 2006, om ens så sent. Personligen tror jag inte att den någonsin blir av, och lika bra är väl det. Har svårt att se exakt vad den ska handla om förutom att hon är lönnmördare.

Nej, hon säger det på extramaterialet att om Luc Besson vill göra en film med henne så tackar hon ja på direkten. Men att det skulle komma en Mathilda tror jag inte heller på. Dock finns möjligheten då ju Portman är en skicklig skådespelerska och inte bara blev en bra barnskådespelerska som i många andra fall. Därför ska man aldrig bortse från chansen att det kan hända.

Link to post
Share on other sites
  • Replies 18.1k
  • Created
  • Last Reply

Top Posters In This Topic

  • Czechflash

    4860

  • Jojje

    1240

  • Plox

    1056

  • roadwarrior

    911

Top Posters In This Topic

Posted Images

Ja det är helt klart ganska stor skillnad på Dir cut och originalversionen. Jag gillar nog dir cut lite bättre ändå, dels då jag tycker hela filmen är briljant och inte vill att den ska ta slut. Sen tyckte jag det var skönt att få klarhet i deras förhållande också - ett förhållande som känns lite märkligt i originalversionen.

 

Visste inte att det snackats om en framtida Mathilda-film, låter ju hur festligt som helst. Vilken jäkla trilogi det kommer att bli! Strålande nyheter, STRÅLANDE!

Link to post
Share on other sites

Julie & Julia (2009)

 

julie_and_julia_poster.jpg

 

Namnet Julia Childs sa inte mig särskilt mycket, men efter att ha sett Nora Ephrons senaste Julie & Julia så insåg jag ganska kvickt att hon har varit en ganska betydelsefull person för amerikanerna. Hon ska nämligen varit den person som lärt en hel nation att äta rätt (?) och antagligen haft betydligt mer inflytande på amerikanerna än vad Tina -Jäätte gott- Nordström haft på oss svenskar…

 

En film om mat? Hur kul kan det vara? Det kan faktiskt vara ganska trevligt. Framför allt då den lite småpräktige Julia Childs var en ganska underhållande dam, med sitt högst märkliga sätt att prata och med en livsgnista utöver det normala. Själv satte jag popcornen i halsen när Meryl Streep först öppnade munnen, men efter ett tag förstår man att hon faktiskt prickar in den riktiga Childs riktigt bra.

 

julie-and-julia2.jpg

 

Men det som gör filmen sevärd är utan tvekan upplägget. Vi får nämligen följa Julia Childs under 60-talets Paris, hennes arbete med boken Mastering the art of French Cooking - boken som alltså sedermera inspirerande en hel nation. Parallellt med Julia Childs äventyr får vi följa karaktären Julie, detta i nutidens New York. En medelålders tjej som bestämmer sig för att starta ett gigantiskt matprojekt och börjar laga 524 maträtter allt enligt recepten i Julia Childs bok och dessutom blogga om projektet. Ett bra upplägg som gör att filmen aldrig blir särskilt tråkig.

 

julie_and_julia3.jpg

 

Även om jag som vanligt har svårt att förstå varför man måste göra en sådan här film över två timmar lång. Hade räckt gott och väl med 90 minuter. Sen hade jag personligen ganska svårt att tycka om karaktärerna, för Julia Childs färgstarka personlighet blir stundtals lite för mycket för mig. För att inte snacka om den grymt irriterande Julie, spelad av Amy Adams, som mer eller mindre är omöjlig att tycka om.

 

Trots allt måste jag ändå medge att detta var en småmysig film som i rätt sällskap gör sig ganska bra såhär i juletid. Gillar man matlagning tror jag dessutom den kan tilltala en lite extra. Hos mig stannar dock betyget vid tre ganska välgrillade julgrisar.

 

3/5

Link to post
Share on other sites

Home Alone 2: Lost in New York

I slutet på november gick Home Alone på TV och jag såg den för att jag mindes att jag gillade den som liten. Jag blev dock inte lika imponerad nu i vuxen ålder, men jag måste medge att den var lite mysig och underhållande ändå. På juldagen gick uppföljaren så jag tänkte att jag lika gärna kunde kolla in den också.

 

home1.png

 

Intrigen känns till stor del som en upprepning av ettans, fast någonting annat hade jag inte förväntat mig heller. Denna gång planerar Kevin (Macaulay Culkin) och hans stora familj att åka till Miami över julen. På flygplatsen kommer Kevin bort från familjen och råkar sätta sig på ett plan som går till New York. Han har sin pappas kreditkort med sig och han tar in på ett lyxhotell för att se på TV och frossa i glass och annat som roomservice erbjuder. Banditerna Harry och Marv (Joe Pesci och Daniel Stern) har lyckats rymma från fängelset under ett fånguppror. När Kevin får reda på att de tänker råna en leksaksaffär så beslutar han sig för att använda sin list för att stoppa dem ännu en gång.

 

home2i.png

 

Home Alone 2 ligger kort sagt på samma nivå som ettan. Den är precis lika larvig och precis lika angenäm att se. Filmen rullar på ganska bra fram till dess att kampen mellan skurkarna och Kevin börjar, för då börjar även det riktiga tramset. Återigen är skurkarna ofantligt korkade. Något jag däremot ser som en liten förbättring sedan föregående film är att de gör lite narr av sin egen dumhet. Ett exempel är ett citat som Harry drar när han hotar Kevin, "I never made it to the sixth grade and neither will you." Gillar man ettan så bör man även tycka om den här filmen.

 

5/10

Link to post
Share on other sites
  • Filmstar

0dtk.jpg

 

Titel: Dressed to Kill / I nattens mörker

Genre: Mysterium/Thriller

Land: USA

År: 1980

Regi: Brian De Palma

I rollerna: Angie Dickinson, Michael Caine, Nancy Allen, Dennis Franz

 

Handling: En galen mördare förföljer en prostituerad kvinna som råkade bli vittne till ett mord. Hon bestämmer sig för att forska i händelsen med hjälp av mordoffrets son.

 

Omdöme: En film jag inte hade sett på väldigt länge. Brian De Palmas stora inspirationskälla har alltid varit Alfred Hitchcock, vilket märks väldigt tydligt i hans filmer från främst 70- och 80-talet. Med ytterst lite dialog inleds filmen med att man får följa Kate Miller, spelad av Angie Dickinson, som är en kvinna i övre medelåldern som besöker sin psykiatiker Robert Elliott, spelad av Michael Caine. Hon berättar om sitt tråkiga sexliv med sin make och uppenbarligen har hon vissa begär hon behöver mätta.

 

0dtk1.jpg

 

Efter att hon får utlopp för sina begär sker något som vänder ut och in på historien och något man sällan ser i en film, men som är väldigt effektivt och uppfriskande. Utan att avslöja vad det är så träder Nancy Allen in i bilden i rollen som Liz Blake som blivit vittne till ett brutalt mord. Eftersom hon är prostituerad har hon svårt att övertyga polisen (den alltid så underbare Dennis Franz) och måste istället till stora delar försöka rädda sig själv och ta hjälp av sonen till mordoffret.

 

0dtk2.jpg

 

Vet inte om det är för att jag sett filmen tidigare eller inte, men filmens twist känns inte helt tillfredsställande. Även här är det en stor Hitchcock-referens som givetvis fungerar mycket bättre i originalet. De Palma känns inte helt hundra i regin och det är kanske främst det faktum att det hela känns lite som en B-film som jag stör mig på. Pino Donaggio står annars för en drömlik musik som givetvis även den är inspiererad av Hitchcock och framförallt kompositören Bernard Herrmann. Stundtals mycket vackert, men även lite för mycket och överanvänt då det är ganska lite dialog.

 

0dtk3.jpg

 

De Palma har alltid haft en fin känsla för smarta kameraåkningar, vinklar och bildlösningar och även här bjuds man stundtals på det. Problemet för mig är väl att jag inte tar filmen på direkt allvar just för att den saknar lite proffsighet. Detta är ok om en film har glimten i ögat som den bättre Body Double har, men här ska det vara seriöst och allvarligt rakt igenom och då tappar den lite när den inte klarar av att bli så stämningsfull som den kunde och borde blivit. En av runt sex-sju av De Palmas filmer med stor Hitchcock-inspiration med en del sevärda scener, men inte den bästa.

 

2 - Skådespelare

3 - Handling

3 - Känsla

3 - Musik

3 - Foto

--------------

14 - Totalt

 

Betyg: 3/5 - 6.0/10

IMDb: 7.1

Link to post
Share on other sites
  • Filmstar
Dressed to Kill är verkligen en riktigt bra (och smått bortglömd) pärla av de Palma! Såg den själv för någon månad sen och blev helt förstummad över de snygga gialloscenerna i filmen.

I jämförelse med de bättre giallo-filmerna står den sig inte riktigt, men håller med om att den har några fina scener. Blev lite besviken nu när jag såg den då jag mindes den som bättre.

Link to post
Share on other sites

Dagon (2001)

 

dagon.jpg

 

Handling: Fritt efter H. P. Lovecraft. Ett ungt par är ute på en seglingsutflykt när en storm får deras båt att förlisa utanför fiskebyn Imboca (Innsmouth). Panikslagna och genomblöta tar de sig in till byn för att söka hjälp. Men någonting är fel. Invånarna i staden är allt annat än hjälpsamma.

 

Omdöme: Man är ju egentligen ingen riktig skräckkonnässör förens man har gjort ett avtal med djävulen och beger sig in i skräckens labyrinter själv på egen hand. Oavsett om det rör sig om en egen resa man gör, eller ett nervpirrande äventyr med bekantskapskretsen känner nog de flesta sig ändå rätt hemmastadda med att enbart förbruka skräcken på film. I andra fall kan man alltid öppna en bok och vidga sina inre demoner och rädslor mera kött på benen, men som sagt väljer de flesta film före litteraturen. När vi ändå är inne på detta med skräck och litteratur har genren på senare år gått stabilt rätt framåt, i en takt som inte förmår att sluta influeras av H.P. Lovecraft, på gott och ont. När man har i åtanke att göra stämningsfull skräck (eller rysare för den delen) bör man inte helt vidga sin skapelse åt att återskapa något gammalt i ny skepnad, vilket i detta fallet regissören Stuart Gordon ändå lyckats bra genom åren. Främst för sin Re-Animator ifrån 1985 har Gordon på senare år varit ganska avdankad vad gäller film, men Dagon ifrån 2001 visar ändå den gamla räven att han kan.

 

Själv är jag inte vidare bekant med någon slags ursprungshistoria som filmen med eventuell mytologi utifrån Lovecrafts universum, och kanske är det lika bra? Jag är trots allt inte alltför påläst inom författarens olika (och många) alster, samma gäller Stuart Gordon då jag bara sett Re-Animator. Filmen (Dagon vill säga...) tar avstamp i en ganska händelserik båtresa, någonstans utanför den spanska kusten där ett kärlekspar inklusive ett annat par semestrar. En mardröm och ett relationsbråk senare är skräcken ett faktum då mörka moln, åska och regn drar över vattnet vilket medför att en av resenärerna råkar ut för en olycka.

 

I vad som känns som en gammal sjuttiotalsfilm av Joe D`Amato börjar filmen i ett ganska långsamt, men fortfarande i kuslig skepnad. Man vet egentligen inte vad ovädret är som drar över kuststaden medan paret bestående av Paul och Barbara tar livbåten (smart drag!) för att ro i land. Vad som slår mig igen är de väldigt tydliga referenserna, inte just till Lovecraft överlag men just den italienska exploitationregissören D`amato. Dragen är väldigt tydliga och mycket av omgivningen känns som den grekiska övärld där Antropophagus utspelar sig. Förövrigt kommer Lovecraft-temat in i bilden ganska fort efter att Barbara försvinner och lämnar Paul ensam kvar i den ogästvänliga lilla stenåldersstaden. Och här, när det redan byggts upp en stämning värd i skräcksammanhang att döda för fortlöper historien ytterligare då Stuart Gordon slänger in Chutulu-referenser och människor som skall påminna om zombies.

 

Som sagt är jag inte påläst inom Lovecraft-myten tillräckligt för att ta till mig grunderna av historien som sammansvuren, men tillräckligt för att ha en trevlig stund. Filmen når dock snabbt sitt klimax och drar ner udden en smula, vilket känns tråkigt, men i efterhand nödvändigt. Vad som sedan blir kvar är den karaktäristiska instinkten hos författarens protagonister, överlevnaden! Till slut tycks inte Pauls galenskap finna några som helst gränser medan staden är mer ödelagd än levande, den slutgiltiga frågan är; drömmer Paul?

 

-4/5

Link to post
Share on other sites

Kikis Expressbud - Hayao Miyazaki

 

kiki.jpg

 

Tidigare har jag sett nästan alla av Miyazakis filmer och detta var en av de få som var kvar att se. Förhoppningarna var kanske för högt ställda men jag blev faktiskt besviken över det mesta. Filmen var inte dålig. Det var en bra anime-rulle som utklassar de flesta Disney-klassiker. Miyazaki använder sig som vanligt av en kvinnlig gestalt i centrum som oftast är långt mycket starkare än männen. Både fysiskt och mentalt. I Kikis Expressbud har ingenting radikalt ändrats. Det är samma genusmall. Men den lilla häxan är bara söt. Hon är ingen hjälte. Hon vill bara vara något. Men jag är faktiskt mest irriterad på henne igenom filmens gång. Det är ingen fart alls och historien står och väger men kommer aldrig riktigt igång. Som vanligt är Miyazakis animationer vackra och som vanligt en hisnande blandning av västerländska epoker och stereotyper. Ärligt talat skulle jag säga att filmen behövde fler hemskheter. Det blir en svag trea. 3/5

 

 

Hunger - Steve McQueen

 

hunger.jpg

 

Bobby Sands... Som yngre tonåring läste jag mycket revolutionär litteratur och jag glömmer nog aldrig när jag läste Bobby Sands egna ord från tiden i fängelset. Oavsett politisk övertygelse är historien om Bobby Sands alltid fascinerande. Att välja att dö - för det kanske kan bli lite bättre för andra. Det kräver sin man.

 

Filmen då? Den bitande kylan, den påträngande tystnaden, de groteskt skitiga miljöerna och de kalla men fullt medvetna vakterna. När tystnaden bryts över några cigaretter. Jag är lyrisk. Allt jag skriver känns överflödigt så jag avslutar såhär; Hunger är den bästa filmen sedan Återkomsten (2003).

5/5

 

 

Inglorious Basterds - Quentin Tarantino

 

Som många redan kanske vet är jag faktiskt inte sådär överdådigt förtjust i Tarantino. Men förutom Jackie Brown och Kill Bill filmerna har jag inte sågat honom vid fotknölarna. Hans filmer ger mig aldrig tillräckligt. Det är aldrig ointressant men det är nog att jag tycker hans fokus ligger på fel ställen många gånger. Tarantino utforskar inte det jag vill utforska. Samma problem uppstår för mig när jag ser Inglorious Basterds. Filmens inledning är mycket effektfull och ger mig mycket mersmak. Sen tågar filmen på med välspelade och roliga karaktärer. Sen helt plötsligt ligger fokus på biografen och jag tycker inte jag träffar The Basterds tillräckligt mycket. Jag ville ärligt talat att det skulle vara mer våld i antifascistisk anda genom filmens gång. Den avslutande slakten är filmens kanske enda höjdpunkt och är i och för sig väldigt mysig. Men jag ville helt enkelt kanske ha lite mer våld och nazislakt.

3+/5

Link to post
Share on other sites
Kikis Expressbud - Hayao Miyazaki

Det är ingen fart alls och historien står och väger men kommer aldrig riktigt igång. Som vanligt är Miyazakis animationer vackra och som vanligt en hisnande blandning av västerländska epoker och stereotyper. Ärligt talat skulle jag säga att filmen behövde fler hemskheter. Det blir en svag trea. 3/5

 

Jag såg filmen förra veckan och jag håller inte riktigt med dig. Mycket riktigt är animationen fin men att storyn saknar tempo eller hemskheter ser jag som något positivt. Det är inte ofta man ser detta och i det här fallet är det förfriskande. Miyazaki har i Kikis Expressbud skapat en värld man gärna vill besöka. 4.5/5.

 

Hayao Miyazakis filmer har varit i mina tankar den senaste tiden och efter "Kiki" och "Nausicaä" (4/5) förra veckan planerar jag att se fler utav av hans filmer.

Link to post
Share on other sites
  • Filmstar

0ee.jpg

 

Titel: Eagle Eye

Genre: Action/Mysterium/Thriller

Land: USA/Tyskland

År: 2008

Regi: D.J. Caruso

I rollerna: Shia LaBeouf, Michelle Monaghan, Billy Bob Thornton, Rosario Dawson

 

Handling: Jerry Shaw och och Rachel Holloman blir sammanförda under chockartade former. De känner inte varandra, men genom mystiska telefonsamtal från en kvinna de aldrig träffat, tvingas de utföra en rad uppdrag mot sin vilja. Och de kan inte komma undan - genom all den tekniska utrustning som finns i vår vardag, kan den mystiska kvinnan övervaka Jerry och Rachel dygnet runt och kontrollera deras handlingar.

 

Omdöme: Det beror helt på hur man ser på den här typen av film. Väljer man att se den endast som underhållning får man en fartfylld och spännande film som hela tiden är i rörelse och har en del bra actionscener. Men väljer man att se den som en seriös film faller den pladask trots en grundidé jag gillar. För i grund och botten är det en konspirationsthriller som kunde blivit riktigt bra om man gjort om en del saker i manuset och tagit in andra skådespelare.

 

0ee1.JPG

 

Filmen har trots allt en intressant idé som går ut på att någon tvingar helt oskyldiga människor till svåra handlingar eftersom man har en hållhake på dem, som t.ex. att deras familj kommer att dö. Just det faktum att man väljer vanliga människor gör att det blir svårare för utredarna att hitta ett mönster och motiv. Problemet är bara att när det visar sig vem som ligger bakom blir man bara besviken och filmen går från att vara underhållande och spännande till att bli overklig och överdriven.

 

0ee2.JPG

 

Man väljer också den lätta vägen ut trots att man i nästan två timmar byggt upp för den stora finalen. Men det här är en typisk Hollywood-film och inte en smart och tankeväckande film som man sent glömmer. Tvärtom så tänker jag "Jaha, ännu en meningslös film" och det är väldigt synd. Shia LaBeouf och Michelle Monaghan är inte dåliga, men är trots allt ganska så intetsägande i mina ögon. Och Billy Bob Thornton har man sett bättre och mer engagerad. Men det är främst karaktärerna som inte håller måttet, och manuset.

 

3 - Skådespelare

2 - Handling

3 - Känsla

3 - Musik

3 - Foto

--------------

14 - Totalt

 

Betyg: +2/5 - 5.5/10

IMDb: 6.7

Link to post
Share on other sites
  • Filmstar

0mi.jpg

 

Titel: Mission: Impossible

Genre: Action/Äventyr/Thriller

Land: USA

År: 1996

Regi: Brian De Palma

I rollerna: Tom Cruise, Jon Voight, Jean Reno, Ving Rhames

 

Handling: Ethan Hunt är en mycket betydelsefull person inom den hemliga amerikanska organisationen Impossible Mission Force (IMF). Uppgifter om CIA-agenternas identiteter, den så kallade NOC-listan, har stulits av en före detta rysk spion. Hunt får det svåra uppdraget att förhindra att informationen säljs på svarta marknaden. Men något går fel... Ethan blir anklagad för ett antal mord han inte begått och på flykt undan de riktiga mördarna måste han ta sig in i CIA:s mest bevakade dator. För att undkomma tvingas Hunt hela tiden vara steget före sina förföljare i sin jakt på sanningen.

 

Omdöme: En väldans massa år sen jag såg den här så det kändes som det var dags igen. I TV-serien var huvudpersonen Jim Phelps (här spelad av Jon Voight) och han var ledaren som valde ut lämpliga agenter till uppdragen. Här har man valt att lägga fokus på en utav agenterna i uppdraget - Ethan Hunt som spelas av Tom Cruise. Det blir Ethan Hunt som agerar hjärnan och styr upp hela operationen vilket inte känns så konstigt efter det inledande uppdraget som går snett. Men kanske att det hade varit att föredra att de olika medlemmarna i gruppen haft ungefär lika mycket att säga till om.

 

0mi1.JPG

 

Nu känns det till stora delar som Jason Bourne bara att han jobbar med några andra. Referensen till Bourne är förresten ganska bra då det under stora delar av filmen känns som Bourne-light - inte lika mycket action, men trots allt är Ethan Hunt på rymmen från sina egna utan att veta varför. Man har lyckats väl med valet av skådespelare i de flesta rollerna där Jon Voight alltid ger solida prestationer. Lite kul att Emilio Estevez är med under inledningen av det första uppdraget.

 

0mi2.JPG

 

Det är också ett plus att Brian De Palma regisserat då det inte blir så standardiserat som det annars kunnat bli med en mindre kapabel regissör. Han bjuder på en hel del fina kameravinklar och andra smarta lösningar som ger filmen det lilla extra. Annars är de tekniska prylarna daterade och det är så klart svårt att undvika när man gör en sån här film där man förlitar sig mycket på teknik. Filmen är annars både spännande och bra under första halvan eller så, men under sista delen blir det onödigt överdrivet vilket sänker en del.

 

0mi3.JPG

 

3 - Skådespelare

3 - Handling

3 - Känsla

3 - Musik

4 - Foto

--------------

16 - Totalt

 

Betyg: +3/5 - 7.0/10

IMDb: 6.8

Link to post
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.
Note: Your post will require moderator approval before it will be visible.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Paste as plain text instead

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

Loading...

×
×
  • Create New...